Storken i en helt ny tappning!

 

2025-05-31

 
- Du ska inte börja skriva igen då? frågade Aivi allvarligt i telefonen.

- Eeeh, neh! Det är helt korrekt! Det skall jag inte! Jag har ju inte ens gjort klart min första bok och du tänker att det vore kanon att påbörja något nytt innan den är klar?

- Ja, alltså det är väl ändå så du brukar göra? svarade Aivi med ett skratt. Ett vinnande ”Monica-koncept”!

Vinnande och vinnande, det vet jag kanske inte riktigt om jag skulle kalla det för, men visst hade det hänt att man kanske inte riktigt hade avlutat alla kanonprojekt som man dragit i gång nu när hon nämnde det. Det här projektet med att gå runt och ha cancer trodde jag i och för sig exempelvis var ett avslutat kapitel i mitt liv, men ack vad jag bedrog mig.

- Hur gick det med den där killen du träffade i Andorra då? frågade Aivi nyfiket.

- Jaaa, du, träffade och träffade… Det var väl egentligen mer nära att jag träffade honom med mina skidor i ansiktet när jag välte med min resväska över en trottoarkant på flygplatsen och han gick precis bakom mig. Redan då borde han ha blivit rädd och försökt fly ifrån mig! Den möjligheten har jag ju själv önskat mig menar jag, men det är lite svårare att fly ifrån sig själv tyvärr. Hur som stod han ut ett tag och jag försökte verkligen hitta en kompromiss, fortsatte jag allvarligt, men han var helt låst i en tanke du vet sådär som killar kan vara!

- Vad menar du? frågade Aivi förvirrat. Att han bodde långt bort? Var distansen jobbig?

- Nej, nej, alltså just 50 mil såg han inte som ett problem, vi bor ju praktiskt taget grannar. Hur smidigt som helst! Det var bara han som inte var flexibel i övrigt helt enkelt och saknade förmågan att tänka utanför boxen och se möjligheterna i stället för hindren! Jag hade kollat upp precis allting, dragit ut papper, kollat upp lagparagrafer och endast en liten underskrift saknades, men då började han att darra på manschetten så att säga! Han sa ändå ja först både muntligt och skriftligt, men jag tror inte att en konversation på Messenger håller fullt ut rent juridiskt faktiskt om man skall hårdra det.

- É du full eller vad pratar du om? skrattade Aivi. Eller har du börjat med cellgifter nu i alla fall?

- Nej, alltså han ville ha barn sa han och det tyckte jag såklart lät toppen! Jag trodde liksom aldrig att han skulle fråga, så jag kollade upp allting direkt! Det visade sig att det var fullt möjligt att utföra en adoption om det fanns ”synnerliga skäl” och det skall gudarna veta att det finns! Jag har ju dessutom adhd, så han hade till och med kunnat söka extra bidrag för att ta hand om mig. Jag är rena rama guldgruvan. Jag kan fortfarande bara se hur lösningsorienterad jag är här, men det var tydligen inte alls vad han hade tänkt sig. Lite oklart om det var den där episka spädbarnsperioden i livet han suktade efter som jag inte riktigt hade kunnat erbjuda, men jag hade absolut kunnat göra ett tappert försök. Man hade väl helt enkelt fått ställa upp på att skrika och gråta och väcka honom på nätterna några gånger även om det hade känts lite udda. Finns ju folk som sysslar med betydligt sjukare skit än sånt menar jag.

Aivi skrattade hysteriskt i andra ändan men efter en stund kom ändå frågan.

- Asså Monica säg att du INTE frågade honom på riktigt? Och nästa fråga, finns vuxenadoption?

- Vad menar du? Ska du ta hans parti nu? svarade jag allvarligt. Jag kan absolut se vissa hinder rent juridiskt när det kommer till begreppet incest, men i det här fallet skulle jag nog se det som en ren formalitet ändå. Det går säkert att justera i kontraktet lite som man gör med äktenskapsförord, för det fanns ändå ingen färdig kontraktsmall att signera för just ”adoption av vuxen”. Det kontraktet fick man skapa själv helt fritt. Du kan få en länk en av mig om du vill, men du kanske inte behöver bli adopterad?

- Monica jag älskar dig du är såååå rolig och så sjuk, skrattade Aivi vidare.

- Mmm, tack jag vet! Jag har ju fått cancer igen! Men du, du vet att jag älskar dig med…