Vulkanvård och sjukhusexpertis - spot on min devis!

2025-06-27

Efter att tålmodigt ha suttit i 45 minuter i väntrummet, fick jag äntligen komma in till kirurgen. Eftersom Michael hade gått på semester, skulle jag få träffa läkaren som hade fått sin licens på rekordtid istället! Min förhoppning var att han som hade en utländsk bakgrund, kanske inte hade en lika snäv grundsyn som så många andra hade inom den svenska sjukvården. Jag fick gå med sköterskan bort genom korridoren och in i rummet där kirurgen satt på en stol framför sin dator och en kvinnlig, ung AT-läkare stod bredvid . I rummet stod även som vanligt två tomma besöksstolar och gapade emot mig, eftersom man oftast hade med sig en anhörig på läkarbesöken. Då jag ansåg att tre emot en redan var illa nog, hade jag som vanligt valt att åka dit själv. Kirurgen reste sig upp, tog i hand och presenterade sig som Jawad.

- Ja, Monica, sade han långsamt, Du hade en duktalcancer på 0.8 centimeter, grad 2, 100% hormonkänslig för både östrogen och progesteron, Her-2 negativ och med en Ki-67 på 5%. 

- Yes, svarade jag lugnt.

- Operationen gick bra och vi ska prata om vidare behandling och hur det ser ut. Det står i dina journaler att du inte vill ha strålning, men du skall ha ett möte med en onkolog på telefon. Eftersom du har en hormonkänslig tumör kommer du att få Tamoxifen i fem år och strålning fem gånger är också vad vi brukar ge. 

- Ni rekommenderar inga cellgifter eftersom den hade en långsam celldelning? frågade jag.

- Nej precis, svarade Jawad. Däremot vill vi ge dig strålbehandling.

- Tack, svarade jag, men det vill inte jag. Jag fick enorma strålskador förra gången och hela bröstmuskeln hade smält fast i övrig vävnad. Nu är jag ju lite envis då och ville ha implantat, vilket jag drev hela vägen upp till chefen för Landstinget och hittade till slut en kirurg som gjorde det ingreppet på Öland. 

- Blev du inte erbjuden en rekonstruktion här? frågade han förvånat.

- Nej, det fick jag tjata och de ville operera på andra sätt eftersom jag var strålad. Eftersom jag inte vill e göra en DIEP- lambå och plocka muskler och hud ifrån hela ryggen och se ut som om jag hade börjat brinna och någon hade försökt släcka mig med en brandyxa, tackade jag nej till det. Disa som opererade mig gjorde ett fantastiskt jobb och skar istället då loss bröstmuskeln, ja alltså den muskel som jag primärt tänker skall vara där istället för den på ryggen, så jag har hyfsad rörlighet i min vänstra arm nu. Däremot är det helt uteslutet att jag gör det samma med den högra. Dessutom hade jag strålskadade blodkärl som låg som strängar under hela huden längs magen som stora Mcdonaldssugrör. Jag köper att man förebygger återfallsrisker, men jag väger även in de risker man tar för att utveckla övriga sjukdomar när man går på strålning så som lungcancer, hjärtinfarkt, hudcancer m.m.

- Du bestämmer över din kropp, svarade han lugnt, men det är inte samma som du fick sist, utan bara fem stråldoser istället för 20. Det är mycket mildare. Det står också att du inte vill ta genprover? Varför?

- Ja, du, svarade jag och skrattade till. Skall jag rama in dem sedan? Ni får forska på mig hur mycket ni vill, bara jag slipper veta svaren. Eftersom jag gick med på strålning förra gången kan jag ändå inte ta bort brösten och göra rekonstruktioner, så jag vill inte veta. Michael sade dessutom att mycket färre numera tar bort brösten i förebyggande syfte.

Jawad log emot mig och fortsatte.

- Jag tycker i alla fall att du skall träffa en onkolog på plats och inte på telefon. Jag tycker också att du kan prova tabletterna om jag skriver ut dem till dig. 

- 30% av alla patienter slutar med Tamoxifen i förtid på grund av alla biverkningar, svarade jag. Att bli sexuellt apatiskt som singel kan förvisso ses som en bonus i kombination med att man blir fet, svettas, blir deprimerad och tappar hår, för då lär man förbli singel, men jag är ändå inte jättesugen på dem faktiskt. Om jag har fattat det rätt är min återfallsrisk ungefär 20% så om jag tar strålning och tabletter blir det 60% av 20% alltså 12% mindre risk? Eller har jag fattat det fel?

- Nej, det stämmer, svarade Jawad.

- Ja, då är jag inte så sugen, men jag har lovat Michael att träffa onkologen så du kan boka in ett besök. Sedan undrar jag lite över hålet bredvid operationssåret, om du kan titta på det med och när jag kan börja träna och bada. Jag skulle gärna vilja hälsa på min släkt i Italien och jag har längtat så efter att börja springa och bada.

- Har det läkt så kan du träna nu om det är löpträning och bada om kanske en vecka. Ta av dig så får jag titta på det. 

Han lade in en tid i datorn till onkologen och jag gick bort till britsen och tog av mig. Han spärrade upp ögonen när han såg såret och skakade på huvudet.

- Det där är nekros, svarade han. Du kan inte bada på två månader minst med det. 

- TVÅ MÅNADER??? svarade jag panikslaget. Det enda jag har längtat efter är att få sola och bada och njuta av sommaren. Hur är det möjligt? 

- Eeeh, det här måste de lägga om ordentligt, svarade han. Jag måste hämta någon!

Lägga om ordentligt? mumlade jag för mig själv. Hade inte det varit den god idé att göra det ifrån början?

Han reste sig upp och började vanka runt i rummet, öppnade dörren och gick ut för att leta efter personal. Med vidöppen dörr och tutorna i vädret, satt jag på britsen och stirrade tomt ut på människorna som gick förbi i korridoren. Jag undrade lite om han verkligen var kirurg eller hade arbetat som inkastare på en bar i Magaluf? Just i nuläget med det attraktiva vulkansåret, skulle jag nog dock inte locka in särskilt mycket kunder. Efter några minuter kom han tillbaka med en kvinna till som chockat tittade på såret och sade att hon skulle lägga om det följt utav diverse prat om fibrin och andra tjusiga läkarord.

- Ja, men då behöver du ingen sjukskrivning mer, fortsatte han. Om du inte skall ha mer behandlingar så är du klar hos oss och skulle du ångra dig kan onkologen sjukskriva dig en vecka för strålning. 

Jag tittade chockat på honom sittandes halvt naken på britsen då jag plötsligt bröt ihop som ett barn. Det kan inte ta två månader? Är detta min semester då? Är jag frisk nu? Kan jag träna padel? 

- Nej, nej, nej svarade han.

- Du får spela med vänsterarmen i år svarade kvinnan skämtsamt som skulle lägga om såret. Det blir en extra utmaning!

Hela du är en extra uppmaning, tänkte jag och hade lust att ge henne en rak höger istället för att visa att min högerarm i alla fall funkade kanonbra!

- Du kan få en veckas sjukskrivning så skriver jag in tider så får du komma och lägga om såret med några dagars mellanrum tills det är läkt. Du kan bada nästa sommar det finns så mycket annat som du kan göra! 

- Som vad, svarade jag? Sitta stilla i skuggan, äta damm och inte dricka alkohol? Är det vad jag skall göra i sommar? 

Jag brukade oftast kunna behärska mig och hålla mig positiv, men det var precis som om någon ryckte undan hela mattan under mina fötter. Hela min livsfilosofi gick ut på att just leva i nuet och göra det jag tyckte om och nu togs allt det bort. Dessutom var en infektion förknippad med att man kunde behöva ta ut implantatet, vilket skulle innebära en rad extra operationer, samt en risk att det inte skulle vara möjligt att återskapa. Alternativet var kanske att byta kön då utvecklingen inom dessa operationer verkade ha utvecklats betydligt mer än cancervården! Jag var dock inte jättesugen på att ha en penis sittandes fast på min egen kropp, permanent...

- Jag sjukskriver dig i två veckor då eftersom du har såret med nekros! Blir du gladare då? Känns det bättre? frågade han uppmuntrande.

- Tack, svarade jag lågmält med tutorna i vädret eftersom jag inte kunde ta på mig med "vulkansåret", utan något skydd över. Sköterskan kom slutligen farandes med ett plastskynke och jag fick gå ut igenom korridoren in till ett annat rum. Ännu en man kom och det blev ett väldans pådrag med mätning av såret, foton och diskussioner. Inga anteckningar fanns från mitt förra besök och hon tog fram ett likadant förband som jag hade haft ifrån början. Tänk att det måste vara den bästa lösningen! Vi gör lite mer av det som inte fungerar igen, men den här gången kommer det att gå kanon! Vi kommer att få ett helt nytt resultat! Det var ungefär lika begåvat som att sätta sig i en bil på morgonen, lägga över ratten 90 grader och backa i full karriär rätt in i en stolpe. Sedan nästa morgon sätta sig i bilen igen och göra exakt samma sak, med övertygelsen om att idag kommer jag inte att köra in i stolpen! 

Hon sprutade en massa medel av något slag på såret och började dra med pincett i det hon kallade för "fibrin som måste avlägsnas", Det enda jag personligen tyckte borde avlägsna sig var kvinnan och pincetten ifrån min tuta. Vad jag kunde se var en sårskorpa som hade mjuknat och buktade in som en krater samt ett ilsket sår. Inte för att jag besatt hennes expertis, men jag var ändå undersköterska och hade lagt om åtskilliga sår under mina år inom vården innan jag blev lärare. Jag orkade dock inte bråka med henne och hon lyckades som tur var inte dra bort mer än kanterna av det hon ville avlägsna, oavsett vad vi skulle kalla det, eftersom det satt fast. Hon berättade vidare om sin stackars väns son, som minsann inte heller kunde bada i år i deras nya pool, eftersom han hade skadat sig och fått gips precis i början på sommarlovet och att jag kunde bada fötterna och benen. Eftersom jag vare sig hade ett block eller kapaciteten att skriva ner allt det intressanta som hon berättade för mig med vänsterhanden, tog jag istället ett djupt andetag och räknade till 5000.

När hon hade lagt om allting och satt salvkompresser på, åkte jag hem. Väl hemma när jag försökte sträcka upp armen insåg jag att plasten satt så hårt och snävt att det inte gick och ytterligare hud lossnade i armhålan, liksom hela förbandet. Jag lade mig i sängen och tyckte synd om mig själv ett par timmar och bestämde mig för att jag skulle lösa detta på mitt sätt! Jag satte mig i bilen, åkte in till apoteket i Kungsbacka, gick bort till avdelningen för sår och bad en apotekare om hjälp. När jag visade henne fotot på såret avrådde hon mig från att sköta det själv och istället söka vård på annat ställe. Om hon menade psykakuten, så kan hon ha haft en poäng, för Stesolid och en såndär figurnära. vit tröja hade nog varit toppen både för mig och vulkanen! Hon sade vidare att hon tyckte att det såg infekterat ut. Jag tackade henne för hennes utlåtande, rafsade åt mig alsolsprit, alsollösning, sårtvätt, kompresser samt kirurgtejp för känslig hud. Jag gick bort till kassan, betalade och åkte hem igen. 

Väl hemma tog jag bort hela förbandet och lade mig och luftade såret. Detta skulle inte ta två månader och jag skulle läka det på mitt sätt! Jag hade en resa inbokad med Aivi till Estland om en månad som jag hade längtat så efter och tills dess MÅSTE det vara läkt! Imorgon skall jag till Ikea och köpa en planta med aloe vera och sedan blir det Monkan vs vulkanen!

Gloryhole II - ett extra hål ändå!

2025-06-26 

Omläggningen av operationssåret hade väl inte varit den mest episka jag hade skådat och jag kunde inte sluta fascineras var gång människor konkretiserade Einsteins fantastiska citat!

"Problemen kan inte lösas med samma tänkande som skapade dem." 

Även om såromläggning inte var mitt expertisområde, förstod jag att det inte var meningen att huden bredvid operationssåret skulle följa med när man bytte förband. Så långt delade ändå jag och sjukhuspersonalen samma åsikt, men att sätta på ett likadant förband igen, det kändes faktiskt inte som en toppenidé... 

Jag hade fått åka ner till kirurgen igen och i samma mening som sköterskan konstaterade att "huden hade reagerat på förbandet", tog hon fram ett nytt likadant förband. Jag talade om för henne att jag helst ville ha lite hud kvar och att det räckte gott och väl med ett hål på 3x3 cm utöver de hål jag hade försetts med ifrån födseln. Jag hade nämligen lite svårt att förstå vad jag skulle med det till? Efter att ha tänkt till en stund hämtade hon ett nytt salvförband, som hon tyckte skulle sitta i nästan två veckor. Om jag fick en infektion eller om det det blev rött i kanterna, skulle jag höra av mig. Antibiotika ville man ju inte ta i onödan och sepsis ligger ju lite i tiden. Hur jag skulle se igenom förbandet om det blev rött, var dock en smula oklart.

"Gör det ont?", hade hon sedan frågat med en grimas som antydde att det inte såg toppen ut. Även den typen utav frågor fascinerade mig djupt, liksom vad man förväntades svara på den frågan. "Nej, det är jätteskönt! Jag gillar att ha ont!"  Det fina och mycket praktiska med att operera brösten var i och för sig att känseln blev minst sagt sporadisk. På vissa ställen hade man extremt känslig hud som gjorde ont bara man tittade på den, medan man på andra ställen inte hade någon känsel alls. Sett ur ett praktiskt perspektiv var detta toppen om man ville ligga och äta varm mat i sängen. (Ja, alltså inte ligga som du tänker, det tror jag kan uppfattas som lite oartigt under tiden även om det funnits tillfällen som man hade velat fråga om det var okey att ta en macka och dra på en ljudbok med mindfullness tills det var avklarat.) 

Efter strålningen och operationerna på min vänstra persika, var känseln minst sagt reducerad när det gällde att känna av värme och kyla. Därav kunde man nog ta hela kastrullen direkt ifrån plattan och ställa den på bröstet och slippa släpa fram underlägg i onödan! Dessutom verkade jag nu få samma möjligheter på högra tutan! Numera var det också ganska trendigt med silikonvantar i köket för att ta ut ugnsplåtar, så jag tror absolut att mina tutor skulle fungera finfint som grytunderlägg. Nakensushi hade man ju hört talas om, men nakenfodue skulle nog kunna bli något mycket unikt! Jag skulle även kunna söka jobb som Gloryhole på golfbaren i Göteborg och skaffa ett Onlyfanskonto på det, sen skulle pengarna snart strömma in på kontot!

Hur som hade jag för en gångs skull tyvärr gjort som jag blivit tillsagd och när förbandet släppte igen dagen innan återbesöket, möttes jag utav något som såg ut lite som en vulkankrater, alternativt "Hasses bensår", som varit det enda tabuämnet under luncherna på hemtjänsten. Så ja, nu såg jag fram emot att bli erbjuden ett nytt salvförband imorgon och ett utlåtande av sårvårdens eminenta expertis...

MDK - Monicas Domedags Konferens

2025-06-19 

Vid det här laget visste jag exakt när de hade sina konferenser och personalen visste att jag inte bara var sjuk, utan även en sjukt jobbig patient! Med det sagt fanns det inte så mycket mer att göra än att tjata om man ville få veta något. Ja, inte för att jag nödvändigtvis ifrågasatte alla deras rutiner, utan mer för att rutiner överlag inte riktigt var min grej… 

Sköterskan hade lovat att ringa när de fick svar, men jag hade fortfarande inte hört något. Sen visste jag ju att de hade sin MDK, Monicas-domedags-konferens, på torsdagar. Eller ja, de pratade kanske inte om mig varje torsdag även om de säkert behövde prata av sig efter att ha haft med mig att göra, men en ”Multidisciplinär konferens”,  hade de alltid sent på torsdagar.  Det där med att vänta, var kanske inte heller min paradgren utan jag levde hellre enligt devisen nu, genast eller med en gång! 

Eftersom alla sjukinstanser, myndigheter och liknande hade telefontider på ungefär en kvart om dagen, så var det bättre att skicka meddelanden i min vårdplan. Nu kanske du undrar vad ”min vårdplan” är, vilket jag förstår, men dessvärre undrar jag själv fortfarande lite samma sak. Inte för att jag själv direkt kan titulera mig som IT-ingenjör, men en mer svårnavigerad plattform tordes nog ändå vara svår att hitta! 

Hur som svarade min sköterska nästan direkt och hon lovade att ringa mig efter deras MDK, oavsett vad det blev för svar. Till råga på allting visste jag att de brukade ha konferensen väldigt sent och sist hade Mia ringt mig klockan 17, så ja, det skulle bli en låååång dag. 

Klockan 16:32 plingade det till i min telefon och det välkända meddelandet dök upp på skärmen! Du har ett nytt meddelande ifrån 1177, var god och logga in på ”mina sidor”. 

Jag tog ett djupt andetag loggade in och läste högt vad sköterskan hade skrivit. 

Hej igen Monica!

Du hade en 8 mm stor ductal cancer grad 2. 

ER 100%    PR 100%     Ki-67 5%     Her2-negativ

Lymfkörteln i axillen var benign, ingen metastas

- Jaaaaaaa!!! Jag ställde mig upp och skrek högt rakt ut! Ingen spridning! Hade jag kunnat dansa, så hade jag nog rivit av en segerdans i trätältet, men det kändes onödigt att dansa i golvet och skada mig ännu mer nu efter detta fantastiska besked! 

Jag satte mig istället ner, vuxet och försiktigt, läste koderna igen och matade in dem i ChatGPT. Även om jag var ganska bra på läkarspråk numera och kunde lite latin, var det bra att dubbelkolla att jag inte hade missuppfattat något. Min tolkning stämde och det fanns ingen spridning till körtlarna i armhålan, den var inte snabbväxande och den var inte heller trippelnegativ som sist… 

Nu var nästa steg i min cancerresa avklarad och jag skulle ringa runt och berätta för mina närmsta!

Thomas har bästa idén - laga räkchips på potatis med en sten...

2025-06-10

- Hur mår du? frågade Mio när han och Thomas kom gåendes emot mig i korridoren.

"Morsan mår toppen och är hög som ett hus", tänkte jag, men det kanske inte var helt rätt svar i den här situationen? Man kanske inte skulle göra reklam för "fludder" och opiater inför en femtonåring ändå...

- Jo tack, svarade jag. Operationen har gått bra och jag har fått smärtstillande,  så jag har inte ont nu i alla fall. Fick bara med mig 3 morfintabletter hem, så det blir spännande när detta släpper!

Vi gick bort till Thomas bil ute på parkeringen och begav oss emot Linnea Basilika för att äta thaimat. Buffé kändes som ett smidigt alternativ nu när jag åt damm, eller ja, keto menar jag såklart! Något jag hade lärt mig var att jag faktiskt inte hade haft riktigt så bra koll som jag trott på vad all mat innehöll. Visst var jag medveten om att man stoppade i socker i mycket mat, men efter att ha läst på under några veckor var jag nästan chockad. Att man tryckte i socker i skinka exempelvis kändes en smula onödigt på något sätt?

Väl inne på restaurangen började jag googla vad räkchipsen innehöll, varpå Thomas stolt började berätta att han hade full koll på hur man kunde tillverka sånna helt själv!

- Jag såg hur man gör sånna chips! Det är jättelätt! De är gjorda på potatis som man bara slår emot en sten så blir det som en gegga som man bara friterar sedan! Jag såg några asiater som gjorde det på en video. Det var hur enkelt som helst. 

Mio lyfte på ena ögonbrynet, tittade på Thomas med en uppgiven min och skakade på huvudet.

- Thomas för fan, sade Mio. Har du suttit och kollat på YouTubeklipp nu igen? Du måste lägga av med det där! Du kommer få cancer i hjärnan snart! Du vet att alla de där asiatiska klippen är inte på riktigt! Som när du ser en asiatisk snubbe som fiskar med en ranglig pinne med en gammal rostig spik på och får upp en stor haj. Det är liksom fejk du vet för att få tittare! Sånna som du!

- Jag undrar mest vem som är barnet och den vuxne här? frågade jag skrattandes. Borde det inte vara du Thomas som säger detta till Mio och inte tvärtom? 

- Jo, men det är säkert, sade Thomas allvarligt.

- Mmm, svarade Mio. Det är säkert jätteenkelt att fiska haj med en rostig spik på en pinne också! Testa när du kommer hem så kan du både fiska haj och tillverka egna räkchips samtidigt. Annars finns det  kanske någon käck video som visar hur du kan fiska med stenen också!

- Usch, vilken ångest jag har, flikade jag in i samtalet.

- För att Thomas skall laga räkchips på en gammal potatis som han ska slå emot en sten? frågade Mio förvånat.

- Nej, för att jag babblat på som fågeln i Kalle Ankas julafton där inne. Man blir ju så sjukt pratglad och jag berättade om hela mitt liv, helt utan någon som helst tråd. Vem har ens bett om att få veta allt det där liksom? svarade jag uppgivet. 

- De är garanterat vana, sade Thomas tröstande. Morsan har berättat att hon blir likadan, men de brukar skratta och tycka att det är rätt underhållande!

- Nej, asså jag snackade med dem för några dagar sedan, sade Mio allvarligt. 

- Vad snackar du om nu? frågade jag förvånat.

- Ja, asså jag sa som det va! Att du snackar något så sjukt mycket och att jag liksom behövde lite avlastning och undrade om de inte kunde ha kvar dig i några dagar i alla fall så jag kunde få lite lugn och ro hemma. Det är ju ändå deras jobb som de får betalt för. Vad får jag mer än huvudvärk? Men tyvärr hade de inga lediga platser, sade Mio och gav mig ett hånfullt leende. Så vi var tvungna att ta med dig hem idag...

- Tyst på dig, mumlade jag tillbaka medan Thomas också tyckte att det var underhållande att det nu var på min bekostnad istället för hans, som Mio gjorde sig lustig. 

Väl hemma tackade jag Thomas som knappt hade fått jobbat för att han kört runt på mig hela dagen och jag tackade även Mio som hade sett ett "legit skäl" till att skolka en hel dag, för hans sällskap. 

Väl inne parkerade Mio framför datorn i vanlig ordning och tischan åkte såklart av direkt, så att han kunde flexa med sina bröstmuskler. Det bästa var också att man aldrig visste om man pratade med bara honom, eller också 10 andra personer samtidigt. 

- Kolla mina muskler, sade Mio stolt och spände bröstet och såg sjukt nöjd ut.

- Ta på dig, sade jag och suckade. Har detta blivit ett nudistläger eller? 

- Ser du? frågade Mio igen och spände musklerna växelvis för att flexa med hur muskulös han hade blivit nu när han gymmade.

- Mamma kan också flexa med sina bröstmuskler älskling! sade jag allvarligt. Så om du vill kan jag ta av mig toppless och gå runt här hemma när dina vänner är här och flexa lite när vi ska äta middag så som du gör!

Mio tittade skräckslaget på mig och utförde sedan någon form utav påklädning i ultrarapid som till och med hade fått en brandman att framstå som långsam. Tänk vad mycket bra man kunde ha sina tutor till ändå! Kunde man inte glädja någon med dem, så kunde man alltid skrämma skiten ur folk istället och hota med att flasha med dem! 

1-0 till morsan, tänkte jag och kände mig sjukt nöjd, men jag var heeeelt säker på att jag snart skulle få igen...

Morfin vs vin!

2025-06-10

Jag drog ett djupt andetag när jag såg att Michael kom in i salen och laddade inför att uttrycka mig på ett lite mindre dåligt sätt än vanligt. Han gick emot min sängplats och sträckte fram handen och hälsade.

- Eeh, nu kommer du att bli jättesur på mig, sade jag med en lite späd morfinröst. 

- Jasså, det tror jag nog inte, svarade Michael skrattandes.

- Jo, men jag fattar att jag är den jobbigaste patienten du har haft! Jag är själv lärare och jag vet hur härligt det är med föräldrar som kan mitt jobb bättre än mig. Så jag tror alltså inte att jag kan ditt jobb bättre än dig och jag har respekt för din yrkeskunnighet, men jag har ändå bestämt mig för att jag inte vill att du sätter in metallklipps i bröstet.

- Nja, njä, svarade Michael med ett leende. Det är din kropp och den gör du precis som du vill med. Jag måste bara upplysa dig om vad forskningen säger och den behandling som vi rekommenderar, efter det är valet ditt. 

- Så du har alltså haft värre patienter än mig? svarade jag glatt.

- Nja, njä, svarade Michael med ett leende och en halv blinkning. Var det något mer du undrade över? Annars går jag så ses vi sedan efter operationen. 

- Nej, svarade jag. Så länge vi inte ses under operationen som sist när Calle opererade mig, så är jag jättenöjd.

Michael gick lugnt vidare bort emot operationssalen och jag tittade ner på droppnålen som satt i mitt vänstra armveck och sedan ner på min stackars lilla persika som inte skulle bli sig lik igen. Då plötsligt kom en färgsprakande sjuksköterska glatt farandes som ett yrväder och presenterade sig. 

- Du var orolig att du skulle vakna som sist under operationen, men jag ska söva dig jättedjupt lovar jag, sade hon övertygande.

- Mmm, tack! Men jag vill gärna bli lagom sövd för nu nojjar jag mig faktiskt över att jag inte skall vakna alls efteråt och jag älskar ju att bli sövd egentligen, svarade jag lite oroligt.

- Monica, sade hon lugnt medan hon tog min hand och tittade mig djupt in i ögonen. Jag lovar dig att du kommer att sova under hela operationen och du kommer att vakna efteråt. Vi har full koll på dig, det lovar jag dig!

Shit, tänkte jag och kände mig plötsligt lugn i hela kroppen. Det där kändes ju mer övertygande än vad min x-man hade varit när han hade tittat mig in i ögonen och lovat att älska mig i nöd och lust. Eller ja, det var väl inte helt åt hållet en lögn, för i lust hade han nog ändå älskat mig faktiskt. Sen var det ju ingen vidare tillgång på morfin där ute på Vendelsö när vi gifte oss, så det kan ju såklart också ha haft en viss inverkan på hur förtroendegivande jag hade upplevt honom. Dessutom älskade han ju så mycket annat i livet också, som att slippa ta ansvar exempelvis! Det kanske inte var så konstigt ändå att han hade valt/ haft just "lust" att åka på en resa och passat på att åka till Mexiko själv med vänner sist när jag hade cancer och började med cellgifter! Nä, det var fullt logiskt nu när jag såg hela situationen ur ett nytt perspektiv, (ja, ett avslappnat morfinperspektiv)!

Ytterligare en sköterska dök upp och de körde in mig i operationssalen. 

- Vilket underbart hår du har! sade anestesisköterskan och sträckte fram den attraktiva mössan som skulle på innan operationen. Är det naturligt?

Nu började hon kännas lite mer som en vanlig, "genuin" kvinna, tänkte jag för mig själv! "Oj vad snygg du är! Det får vi ta och skyla omgående innan för många uppmärksammar det och jag hamnar i skymundan"!

- Tack! svarade jag och log. Jo, det är naturligt och eventuellt lite för naturligt just idag, så man får ju säga att du har ett vältränat öga som ser igenom descutanlooken helt klart! Den här glansen går inte av för hackor. 

- Jo, men det ser man ändå hur det skulle se ut annars! Det är jättefint, svarade hon mjukt.

Jag fick förflytta mig till operationsbritsen och låt oss säga att jag nog helst egentligen inte vill återge vad som hände därefter innan jag blev sövd... Du förstår man blir "lite pratglad" sägs det av det där sövningsmedlet, men om man liksom är pratglad redan innan av naturen, så kan det lätt gå liiiiite över styr så att säga. Medan hon satte på mig ett Ramboband med elektroder över pannan för att övervaka min hjärnaktivitet, började jag ivrigt berätta om det mesta som jag hade gjort i livet. Ja, eventuellt allting samtidigt... Nu må jag förvisso vara drottningen av "adhd - storytelling", men jag brukar ändå hitta tillbaka till "The main story", efter några semirelaterade side stories. Det här blev istället lite mer som en kombo av "På spåret", fågeln i Kalle Ankas julafton och oversharing. Jag berättade om precis allting jag hade gjort i heeela mitt liv samtidigt så att säga, medan personalen såg ut lite som om de inte förstod vad de själva begrep, (vilket jag faktiskt inte heller gjorde om jag ska vara helt ärlig såhär i efterhand). De bibehöll absolut sina leenden, men i slutet innan jag somnade kan kan nog dra mig till minnes att det såg lite ansträngt ut. 

När hon lade på masken över mitt ansikte och jag pratade vidare med den på om min blogg, om min bok, om en kul grej jag gjorde förra sommaren, om att jag har dykcertifikat, om att det kändes som att andas i en regulator, osv, då kände de nog att det var dags för mig att sova. Istället för att skämmas så här i efterhand har jag försökt intala mig själv att det där egentligen enbart var ett strategiskt drag utav mig för att se till att de verkligen hade koll på att jag inte skulle vakna under operationen den här gången! Hur då? tänker du. Jo, det skall jag berätta för dig! Det där vill ju ingen uppleva och definitivt inte mitt under en operation, så hade de fått välja hade de garanterat sövt ner mig och skickat hem mig sovandes med en ambulans efteråt så att jag kunde ha eget uppvak på hemmaplan...

Plötsligt öppnade jag ögonen och insåg att operationen var klar.

- Hur många körtlar tog ni? En eller tre? ropade jag högt ut i operationssalen.

Eftersom ingen svarade ropade jag högt ut samma sak igen, i hopp om att få bättre respons.

- En körtel Monica, jag svarade ju dig precis på det, svarade ena sköterskan vänligt.

Jag tittade på henne och konstaterade att jag kunde trösta mig med att hon ändå hade betalt för att orka med mig! Det var ju mer än vad mina stackars vänner och Mio hade. 

De rullade ut mig till uppvaket och jag insåg att jag hade jävligt ont. En sköterska kom till mig och efter mer intravenöst morfin och några tabletter, så var jag genast på banan igen! Nu kunde jag både ropa efter henne, visa bilder i min telefon för henne på helt ointressanta saker, samt påpeka att det var trist att hon var så stressad att hon inte kunna sitta ner lite och umgås med mig och tjitttjatta lite om livet. (Ja, mest mitt liv då kanske...)

Mitt i allting kom Michael gåendes emot min säng och hälsade glatt. 

- Allt gick jättebra och körteln kändes fast och fin. Även om det inte är någon garanti i sig för att det inte finns någon spridning, så är det ett mycket gott tecken! sade han lugnande. Nu skall jag ha tidig semester i år och därför har du ett återbesök inbokat den 27/6 till min kollega. Sedan kommer onkologen att ta kontakt med dig också. Har du några mer frågor? 

- Nej, hörde jag mig själv svara. Eller ja, när kan jag spela padel och springa igen? 

- Det är ju rätt skumpigt att springa och just högra armen skall du nog vänta att spela med om du är högerhänt. Ta det med min kollega på återbesöket, men två till tre veckor skulle jag säga. 

- Mmm, jag som älskar att promenera, mumlade jag för mig själv. Kan knappt bärga mig tills jag får flanera runt planlöst i olika miljöer i långsamt tempo. 

Jag tackade honom för att han hade fixat min tuta och satt faktiskt tyst i sängen i några minuter och pustade ut medan han försvann vidare bort i korridoren. Därefter tjoade jag till mig en sköterska, halsade två koppar kaffe och klämde ut lite kiss på toaletten så att jag skulle få åka hem! Mio och Thomas skulle hämta mig och jag skulle äta ikapp nu när jag inte hade ätit sedan igår. 

Efter att ha tagit på mig mina kläder och sett mig själv i spegeln, konstaterade jag att jag var så vacker  att jag tog en selfie direkt! Så praktiskt med en pil också i blå tuschpenna som pekade ner emot bröstet. Det kanske skulle gå hem på krogen?  Om inte annat som en varning ihop med en dekal om radioaktivt avfall kanske? Jag gick tillbaka ut till uppvaket för att lämna tillbaka hänglåset som jag hade lånat och möttes utav tre glada sjuksköterskor som log emot mig.

- Jag måste bara säga tusen tack till er för ett fantastisk bemötande! Jag har blivit så väl omhändertagen och är djupt imponerad av att ni har orkat med mig och fortfarande ser så glada ut! Jag orkar nämligen stundtals inte med mig själv känner jag, så att ni har pallat är minst sagt stort! Positivt sett kan ni ändå tänka att ni nu blir av med mig. Jag måste ju dras med mig själv dygnet runt liksom, varje dag. 

Jag vinkade glatt emot dem och började bege mig emot utgången. Klart de får betalt ändå, vad får jag för att behöva stå ut med mig själv? Nää morfin är rätt underskattat, tänkte jag och log på både in och utsidan. Detta tillståndet slog både riojafyllor och bubbel, så detta skulle bli en alldeles perfekt toppendag!

Operation eller Halloween - Wille har gjort sin fin!

2025-06-10

- Varför ligger badrumsmattan på utsidan av huset? frågade Thomas när han kom.

- Det har inte du med att göra! svarade jag ironiskt och fnös åt fanskapet till matta samtidigt som jag tackade hen lite för att det inte hade svämmat över ännu värre än vad det hade gjort i badrummet när jag duschade. 

Positivt sett så hade jag ju nu desinficerat hela badrummet eftersom jag hade duschat med min lyxiga spatvål "Descutan" när det blev översvämning. Vi gick bort till Thomas bil och begav oss emot mitt dagspa! 300kr är egentligen mycket billigt om man jämför med vad det kostar på Varbergs kurort eller Asia spa! Sen tycker jag i och för sig att den där sparitualen som de har på övriga spa, luktar lite godare än vad mitt Descutankit gjorde och som halvpolack hade jag gärna sett att en ansiktsmask eller fotkräm också ingick i de 239 kr som kittet kostade. Men, men, man kan inte få allt!  

Mio och Thomas lämnade av mig inne på dagkirurgin och en vänlig sköterska mötte upp mig och visade mig vägen in till omklädningsrummet. Jag fick ett eget skåp, attraktiva knästrumpor och den klassiska, lantliga sparocken. Till min förvåning fick man även låna röda, porriga spatofflor numera, vilket gjorde mig väldigt glad. Väl ute vid sängen stod även en kopp med mediciner och ropade mitt namn, så nu skulle det snart bli åka av! En ung kille kom och körde min säng bort emot mammografin och försökte vänligt kallprata lite med mig. 

- Har du fått sova gott i natt då? inledde han artigt samtalet.

- Ja, eller nja, svarade jag. För mig är det lite konstigt att man ska komma hit utvilad för att sedan bli sövd och sova hela dagen. Därför lade jag mig klockan tre i natt och gick upp vid sex. På så sätt kan man liksom maxa dygnet! Sen kan ju översvämningen av badrummet förvisso också ha haft ett litet finger med i spelet, men det gick ändå ganska snabbt att sanera.

Han tittade förvånat på mig och fortsatte:

- Ja, men kan du sova i den här sängen då? Jag kan nästan bara sova i min egen säng. Du vet som i det där gamla ordspråket "Borta bra, men hemma bäst!".

- Du har nog fått det där gamla ordspråket om bakfoten, fortsatte jag. Jag kan sova på en parkbänk eller på ett lyxhotell det spelar ingen som helst roll.

- Eeh, jaha, vad menar du? frågade killen förvirrat. Det är ju ett jättekänt ordspråk?

- Nja, alltså jag är ändå lärare i svenska språket, svarade jag allvarligt. Det hela handlar helt enkelt om en ren felskrivning faktiskt. "Borta bra, helt väck bäst!", heter det egentligen. Prova skall du se! Just den biten är ju ert expertisområde här och då lovar jag att du kommer sova som en prins även på en indisk parkbänk mitt i Dehli! 

Han log lite förvirrat emot mig och undrade nog om det fanns möjlighet att söva mig lite tidigare än planerat, vilket jag absolut inte skulle ha tackat nej till! Jag blev inrullad i en korridor och en kvinna log välkomnande emot mig och sträckte ut en hand. Nu äntligen skulle det bli åka av och jag skulle få en metallvajer inskjuten i tutan. Som jag hade längtat!

- Förhoppningsvis träffar han rätt och missar implantatet, mumlade jag för mig själv. Annars kommer min tuta att se ut som en av mina revolutionerande, fluffiga ketofrallor.

Jag lade mig ner på britsen och fick återigen höra de välbekanta orden: "slappna av". Såväl gynekologer som övrig sjukvårdspersonal hade nog fått det här om bakfoten med vart vi befann oss. Det var liksom inget silent retreat med yoga och rökelser här inne, utan ett rum med sprutor, knivar och ståltråd, men visst! Klart jag skall slappna av! Det var kanske inte helt otippat att "tråden krånglade lite" som läkaren uttryckte det. Personligen tror jag mer att det var han som krånglade än tråden, men eftersom han var en man, tänkte jag att det var bättre att låta honom leva vidare med den villfarelsen. Jag hade nämligen lärt mig att det var så män resonerade i majoriteten av alla sammanhang. Hade man ett äktenskap som inte fungerade så var det liksom "frun som krånglade" och nu var det helt enkelt en retsticka till metallvajer som gjorde livet surt för honom!

När han var klar såg han mycket nöjd ut över den "korta vajern" på drygt 15 centimeter som stack rakt ut ur min persika. Hade det varit Halloweenfest, så kanske även jag hade sett lite mer nöjd ut även fast det hade varit lite bökigt att få ut den igen efteråt, men vad gör man inte för att ha en grym outfit till Halloween? Wille var ett levande bevis på exakt det, när vi hade gått på fest hos Dennis. Han skulle klä ut sig till karaktären Chucky i "Den onda dockan" och fick den lysande idén att färga håret rött och köpa sig ett par hängselbyxor. Problemet var kanske bara att det finns fler kända karaktärer genom åren med ungefär samma kläder och utseende, eller ja, det blev lite fel helt enkelt. Stolt som en tupp hade Wille stått och posat i hallen redo inför att bege sig på fest som Chucky, när det plötsligt knackade på dörren. In gled Jonne med ett "tja" och stirrade förvånat på Wille. 

- Va fan, men varför haru klätt ut dig till Karlsson på taket för Wille? frågade Jonne förvånat och fortsatte att stirra på honom.

- Va fan du ser väl vem ja e´? svarade Wille irriterat.

- Eeeh ja för fan! Det är ju därför ja frågar varför du valde Karlsson på taket även om det är jävligt likt asså? Eller e det nå sagotema som Dennis har kirrat? frågade Jonne vidare.

- Va fan driver du med mig eller? svarade Wille irriterat. Du ser väl för helvete att jag är Chucky i den onda dockan? 

- Åh fan, svarade Jonne medan han försökte hålla tillbaka skrattet. Ja, asså nu ser ja! Det är sjukt likt asså!

Jag övervägde en millisekund om jag skulle låta bli, men kunde inte hålla mig.

- Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson, tjocka goá, underbara Karlsson. Karlsson, Karlsson världens bästa Karlsson, tjoalitta, tjoafaderittan lej, trallade jag högt och glatt. 

Det dröjde inte många sekunder innan Jonne stämde in, fast när vi såg Willes min med plastkniven i handen insåg vi båda snabbt att det var dags att "stoppa lek" som kidsen brukade säga. Annars fanns det en viss risk att han skulle visa oss skillnaden på Karlsson på taket och Chucky lite tydligare.

Nej som sagt, det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir jävligt bra ändå och snart, alldeles snart, skulle jag glida in och sussa som Törnrosa...

Het? - Nej, bara en spruta med radioaktivitet!

2025-06-09

Jag synade kallelsen ifrån sjukhuset och konstaterade att min kropp snart skulle kunna liknas mer vid en replika utav Tjernobyl än mitt eget tempel. Tittade man på omgivningarna och vegetationen där, kunde jag helt klart se sambandet och förstå att inga cancerceller skulle trivas i min kropp. Dessvärre skulle nog inga friska celler göra det heller. Man hade i och för sig hittat en och annan missbildad fisk och trebent kanin som levde kvar och skuttade runt i Tjerobyl, så vem vet? 

I kallelsen stod det att jag skulle få komma in för att få en spruta med den radioaktiva isotopen Tc-99m, injicerat i bröstet dagen innan operationen. Denna isotop skulle tydligen sedan visa vilken eller vilka körtlar i armhålan som " jag inte behövde längre" utan nu kunde skänka bort till en bättre behövande patolog. Beroende på om tumören hade lymfbanor som ledde till en eller tre körtlar i armhålan, så var det lite grisen i säcken helt enkelt hur många körtlar som man blev av med under operationen. Kanske skulle jag fira och avslöja detta efteråt lite så som man gjorde när man hade ett "Gender Reveal Party" med några nära vänner? 

Positivt sett hade ändå elen blivit så förbannat dyr nu och solceller var såååå 2023. Tänk att liksom ha, eller ja va, ett alldeles eget kärnkraftverk! Det skulle verkligen kunna dryga ut kassan rejält en kall vintermånad för en sjukskriven cancerpatient. Nä, det gällde minsann att alltid försöka hitta de positiva sidorna utav allting! 

Vidare stod det att det var helt ofarligt för mig att få sprutan och likaså helt ofarligt för andra att vistas i samma rum som mig efteråt, vilket givetvis kändes oerhört betryggande, (Eller ja, det fanns ju såklart några personer man skyndsamt hade kunnat tänka sig att passa på att besöka i annat fall!) Vidare stod det att isotopen oftast var ute ur kroppen på några dagar, men att det kunde ta upp till en vecka. Om man skulle ut och flyga så skulle denna radioaktivitet ge utslag i gränskontrollen, men detta gick dock att ordna med ett litet käckt intyg om man skulle iväg och flyga någonstans. Plötsligt framstod Stig Helmer och hans metallinlägg i skorna som mindre pinsamma och fullt normala i relation till det här. Fast ändå, tänkte jag för mig själv. Staffan Dopping kanske inte hade varit helt ute och cyklat den där gången då han hade berättat att han hade lite grön kryptonit i fi....? Hade han bara haft ett intyg hade han kunnat ta med den till Sellafield utan problem och lämna in den så att den fick sällskap utav resten av vårt svenska kärnavfall där! Hur som skulle jag vare sig ut och flyga någonstans eller gå runt med kryptonit i fi...ckan. Det fick helt enkelt räcka med att flyga in i operationssalen imorgon efter injektionen. 

Längre ner på papperet stod ännu en fantastisk nyhet att läsa! Hurra! Jag skulle äntligen komma så nära som det bara gick ifrån att få den där cykelekern ifrån Kosovo inopererad i bröstet! Äntligen! Steg för steg kunde jag nu läsa om denna förträffliga resa jag skulle få göra, som fick alla upplevelser ifrån "Live It" att blekna! Med förtjusning läste jag vidare om den ljuva starten jag skulle få imorgon innan operationen:

1. En tunn nål förs in i bröstet, genom huden, till tumören.

2. Genom nålen skjuts en tunn metalltråd in som har en liten krok med hullingar i änden så att den sitter fast.

3. Nålen dras sedan ut, men tråden blir kvar i bröstet – med några centimeter som sticker ut genom huden.

4. Tråden tejpas fast så att den inte rör sig.

5. Under operationen följer kirurgen tråden in i bröstet och tar ut tumören tillsammans med tråden.

Detta skulle bli alldeles lysande, tänkte jag och vilken tur att man fick denna upplevelse medan man var vaken innan sövningen. Det hade ju varit lite trist att bli sövd innan och liksom bli snuvad på konfekten. Nej, det var definitivt ett stråååålande liv som jag levde...