Vulkanvård och sjukhusexpertis - spot on min devis!

2025-06-27

Efter att tålmodigt ha suttit i 45 minuter i väntrummet, fick jag äntligen komma in till kirurgen. Eftersom Michael hade gått på semester, skulle jag få träffa läkaren som hade fått sin licens på rekordtid istället! Min förhoppning var att han som hade en utländsk bakgrund, kanske inte hade en lika snäv grundsyn som så många andra hade inom den svenska sjukvården. Jag fick gå med sköterskan bort genom korridoren och in i rummet där kirurgen satt på en stol framför sin dator och en kvinnlig, ung AT-läkare stod bredvid . I rummet stod även som vanligt två tomma besöksstolar och gapade emot mig, eftersom man oftast hade med sig en anhörig på läkarbesöken. Då jag ansåg att tre emot en redan var illa nog, hade jag som vanligt valt att åka dit själv. Kirurgen reste sig upp, tog i hand och presenterade sig som Jawad.

- Ja, Monica, sade han långsamt, Du hade en duktalcancer på 0.8 centimeter, grad 2, 100% hormonkänslig för både östrogen och progesteron, Her-2 negativ och med en Ki-67 på 5%. 

- Yes, svarade jag lugnt.

- Operationen gick bra och vi ska prata om vidare behandling och hur det ser ut. Det står i dina journaler att du inte vill ha strålning, men du skall ha ett möte med en onkolog på telefon. Eftersom du har en hormonkänslig tumör kommer du att få Tamoxifen i fem år och strålning fem gånger är också vad vi brukar ge. 

- Ni rekommenderar inga cellgifter eftersom den hade en långsam celldelning? frågade jag.

- Nej precis, svarade Jawad. Däremot vill vi ge dig strålbehandling.

- Tack, svarade jag, men det vill inte jag. Jag fick enorma strålskador förra gången och hela bröstmuskeln hade smält fast i övrig vävnad. Nu är jag ju lite envis då och ville ha implantat, vilket jag drev hela vägen upp till chefen för Landstinget och hittade till slut en kirurg som gjorde det ingreppet på Öland. 

- Blev du inte erbjuden en rekonstruktion här? frågade han förvånat.

- Nej, det fick jag tjata och de ville operera på andra sätt eftersom jag var strålad. Eftersom jag inte vill e göra en DIEP- lambå och plocka muskler och hud ifrån hela ryggen och se ut som om jag hade börjat brinna och någon hade försökt släcka mig med en brandyxa, tackade jag nej till det. Disa som opererade mig gjorde ett fantastiskt jobb och skar istället då loss bröstmuskeln, ja alltså den muskel som jag primärt tänker skall vara där istället för den på ryggen, så jag har hyfsad rörlighet i min vänstra arm nu. Däremot är det helt uteslutet att jag gör det samma med den högra. Dessutom hade jag strålskadade blodkärl som låg som strängar under hela huden längs magen som stora Mcdonaldssugrör. Jag köper att man förebygger återfallsrisker, men jag väger även in de risker man tar för att utveckla övriga sjukdomar när man går på strålning så som lungcancer, hjärtinfarkt, hudcancer m.m.

- Du bestämmer över din kropp, svarade han lugnt, men det är inte samma som du fick sist, utan bara fem stråldoser istället för 20. Det är mycket mildare. Det står också att du inte vill ta genprover? Varför?

- Ja, du, svarade jag och skrattade till. Skall jag rama in dem sedan? Ni får forska på mig hur mycket ni vill, bara jag slipper veta svaren. Eftersom jag gick med på strålning förra gången kan jag ändå inte ta bort brösten och göra rekonstruktioner, så jag vill inte veta. Michael sade dessutom att mycket färre numera tar bort brösten i förebyggande syfte.

Jawad log emot mig och fortsatte.

- Jag tycker i alla fall att du skall träffa en onkolog på plats och inte på telefon. Jag tycker också att du kan prova tabletterna om jag skriver ut dem till dig. 

- 30% av alla patienter slutar med Tamoxifen i förtid på grund av alla biverkningar, svarade jag. Att bli sexuellt apatiskt som singel kan förvisso ses som en bonus i kombination med att man blir fet, svettas, blir deprimerad och tappar hår, för då lär man förbli singel, men jag är ändå inte jättesugen på dem faktiskt. Om jag har fattat det rätt är min återfallsrisk ungefär 20% så om jag tar strålning och tabletter blir det 60% av 20% alltså 12% mindre risk? Eller har jag fattat det fel?

- Nej, det stämmer, svarade Jawad.

- Ja, då är jag inte så sugen, men jag har lovat Michael att träffa onkologen så du kan boka in ett besök. Sedan undrar jag lite över hålet bredvid operationssåret, om du kan titta på det med och när jag kan börja träna och bada. Jag skulle gärna vilja hälsa på min släkt i Italien och jag har längtat så efter att börja springa och bada.

- Har det läkt så kan du träna nu om det är löpträning och bada om kanske en vecka. Ta av dig så får jag titta på det. 

Han lade in en tid i datorn till onkologen och jag gick bort till britsen och tog av mig. Han spärrade upp ögonen när han såg såret och skakade på huvudet.

- Det där är nekros, svarade han. Du kan inte bada på två månader minst med det. 

- TVÅ MÅNADER??? svarade jag panikslaget. Det enda jag har längtat efter är att få sola och bada och njuta av sommaren. Hur är det möjligt? 

- Eeeh, det här måste de lägga om ordentligt, svarade han. Jag måste hämta någon!

Lägga om ordentligt? mumlade jag för mig själv. Hade inte det varit den god idé att göra det ifrån början?

Han reste sig upp och började vanka runt i rummet, öppnade dörren och gick ut för att leta efter personal. Med vidöppen dörr och tutorna i vädret, satt jag på britsen och stirrade tomt ut på människorna som gick förbi i korridoren. Jag undrade lite om han verkligen var kirurg eller hade arbetat som inkastare på en bar i Magaluf? Just i nuläget med det attraktiva vulkansåret, skulle jag nog dock inte locka in särskilt mycket kunder. Efter några minuter kom han tillbaka med en kvinna till som chockat tittade på såret och sade att hon skulle lägga om det följt utav diverse prat om fibrin och andra tjusiga läkarord.

- Ja, men då behöver du ingen sjukskrivning mer, fortsatte han. Om du inte skall ha mer behandlingar så är du klar hos oss och skulle du ångra dig kan onkologen sjukskriva dig en vecka för strålning. 

Jag tittade chockat på honom sittandes halvt naken på britsen då jag plötsligt bröt ihop som ett barn. Det kan inte ta två månader? Är detta min semester då? Är jag frisk nu? Kan jag träna padel? 

- Nej, nej, nej svarade han.

- Du får spela med vänsterarmen i år svarade kvinnan skämtsamt som skulle lägga om såret. Det blir en extra utmaning!

Hela du är en extra uppmaning, tänkte jag och hade lust att ge henne en rak höger istället för att visa att min högerarm i alla fall funkade kanonbra!

- Du kan få en veckas sjukskrivning så skriver jag in tider så får du komma och lägga om såret med några dagars mellanrum tills det är läkt. Du kan bada nästa sommar det finns så mycket annat som du kan göra! 

- Som vad, svarade jag? Sitta stilla i skuggan, äta damm och inte dricka alkohol? Är det vad jag skall göra i sommar? 

Jag brukade oftast kunna behärska mig och hålla mig positiv, men det var precis som om någon ryckte undan hela mattan under mina fötter. Hela min livsfilosofi gick ut på att just leva i nuet och göra det jag tyckte om och nu togs allt det bort. Dessutom var en infektion förknippad med att man kunde behöva ta ut implantatet, vilket skulle innebära en rad extra operationer, samt en risk att det inte skulle vara möjligt att återskapa. Alternativet var kanske att byta kön då utvecklingen inom dessa operationer verkade ha utvecklats betydligt mer än cancervården! Jag var dock inte jättesugen på att ha en penis sittandes fast på min egen kropp, permanent...

- Jag sjukskriver dig i två veckor då eftersom du har såret med nekros! Blir du gladare då? Känns det bättre? frågade han uppmuntrande.

- Tack, svarade jag lågmält med tutorna i vädret eftersom jag inte kunde ta på mig med "vulkansåret", utan något skydd över. Sköterskan kom slutligen farandes med ett plastskynke och jag fick gå ut igenom korridoren in till ett annat rum. Ännu en man kom och det blev ett väldans pådrag med mätning av såret, foton och diskussioner. Inga anteckningar fanns från mitt förra besök och hon tog fram ett likadant förband som jag hade haft ifrån början. Tänk att det måste vara den bästa lösningen! Vi gör lite mer av det som inte fungerar igen, men den här gången kommer det att gå kanon! Vi kommer att få ett helt nytt resultat! Det var ungefär lika begåvat som att sätta sig i en bil på morgonen, lägga över ratten 90 grader och backa i full karriär rätt in i en stolpe. Sedan nästa morgon sätta sig i bilen igen och göra exakt samma sak, med övertygelsen om att idag kommer jag inte att köra in i stolpen! 

Hon sprutade en massa medel av något slag på såret och började dra med pincett i det hon kallade för "fibrin som måste avlägsnas", Det enda jag personligen tyckte borde avlägsna sig var kvinnan och pincetten ifrån min tuta. Vad jag kunde se var en sårskorpa som hade mjuknat och buktade in som en krater samt ett ilsket sår. Inte för att jag besatt hennes expertis, men jag var ändå undersköterska och hade lagt om åtskilliga sår under mina år inom vården innan jag blev lärare. Jag orkade dock inte bråka med henne och hon lyckades som tur var inte dra bort mer än kanterna av det hon ville avlägsna, oavsett vad vi skulle kalla det, eftersom det satt fast. Hon berättade vidare om sin stackars väns son, som minsann inte heller kunde bada i år i deras nya pool, eftersom han hade skadat sig och fått gips precis i början på sommarlovet och att jag kunde bada fötterna och benen. Eftersom jag vare sig hade ett block eller kapaciteten att skriva ner allt det intressanta som hon berättade för mig med vänsterhanden, tog jag istället ett djupt andetag och räknade till 5000.

När hon hade lagt om allting och satt salvkompresser på, åkte jag hem. Väl hemma när jag försökte sträcka upp armen insåg jag att plasten satt så hårt och snävt att det inte gick och ytterligare hud lossnade i armhålan, liksom hela förbandet. Jag lade mig i sängen och tyckte synd om mig själv ett par timmar och bestämde mig för att jag skulle lösa detta på mitt sätt! Jag satte mig i bilen, åkte in till apoteket i Kungsbacka, gick bort till avdelningen för sår och bad en apotekare om hjälp. När jag visade henne fotot på såret avrådde hon mig från att sköta det själv och istället söka vård på annat ställe. Om hon menade psykakuten, så kan hon ha haft en poäng, för Stesolid och en såndär figurnära. vit tröja hade nog varit toppen både för mig och vulkanen! Hon sade vidare att hon tyckte att det såg infekterat ut. Jag tackade henne för hennes utlåtande, rafsade åt mig alsolsprit, alsollösning, sårtvätt, kompresser samt kirurgtejp för känslig hud. Jag gick bort till kassan, betalade och åkte hem igen. 

Väl hemma tog jag bort hela förbandet och lade mig och luftade såret. Detta skulle inte ta två månader och jag skulle läka det på mitt sätt! Jag hade en resa inbokad med Aivi till Estland om en månad som jag hade längtat så efter och tills dess MÅSTE det vara läkt! Imorgon skall jag till Ikea och köpa en planta med aloe vera och sedan blir det Monkan vs vulkanen!