2025-06-10
- Eeh, nu kommer du att bli jättesur på mig, sade jag med en lite späd morfinröst.
- Jasså, det tror jag nog inte, svarade Michael skrattandes.
- Jo, men jag fattar att jag är den jobbigaste patienten du har haft! Jag är själv lärare och jag vet hur härligt det är med föräldrar som kan mitt jobb bättre än mig. Så jag tror alltså inte att jag kan ditt jobb bättre än dig och jag har respekt för din yrkeskunnighet, men jag har ändå bestämt mig för att jag inte vill att du sätter in metallklipps i bröstet.
- Nja, njä, svarade Michael med ett leende. Det är din kropp och den gör du precis som du vill med. Jag måste bara upplysa dig om vad forskningen säger och den behandling som vi rekommenderar, efter det är valet ditt.
- Så du har alltså haft värre patienter än mig? svarade jag glatt.
- Nja, njä, svarade Michael med ett leende och en halv blinkning. Var det något mer du undrade över? Annars går jag så ses vi sedan efter operationen.
- Nej, svarade jag. Så länge vi inte ses under operationen som sist när Calle opererade mig, så är jag jättenöjd.
Michael gick lugnt vidare bort emot operationssalen och jag tittade ner på droppnålen som satt i mitt vänstra armveck och sedan ner på min stackars lilla persika som inte skulle bli sig lik igen. Då plötsligt kom en färgsprakande sjuksköterska glatt farandes som ett yrväder och presenterade sig.
- Du var orolig att du skulle vakna som sist under operationen, men jag ska söva dig jättedjupt lovar jag, sade hon övertygande.
- Mmm, tack! Men jag vill gärna bli lagom sövd för nu nojjar jag mig faktiskt över att jag inte skall vakna alls efteråt och jag älskar ju att bli sövd egentligen, svarade jag lite oroligt.
- Monica, sade hon lugnt medan hon tog min hand och tittade mig djupt in i ögonen. Jag lovar dig att du kommer att sova under hela operationen och du kommer att vakna efteråt. Vi har full koll på dig, det lovar jag dig!
Shit, tänkte jag och kände mig plötsligt lugn i hela kroppen. Det där kändes ju mer övertygande än vad min x-man hade varit när han hade tittat mig in i ögonen och lovat att älska mig i nöd och lust. Eller ja, det var väl inte helt åt hållet en lögn, för i lust hade han nog ändå älskat mig faktiskt. Sen var det ju ingen vidare tillgång på morfin där ute på Vendelsö när vi gifte oss, så det kan ju såklart också ha haft en viss inverkan på hur förtroendegivande jag hade upplevt honom. Dessutom älskade han ju så mycket annat i livet också, som att slippa ta ansvar exempelvis! Det kanske inte var så konstigt ändå att han hade valt/ haft just "lust" att åka på en resa och passat på att åka till Mexiko själv med vänner sist när jag hade cancer och började med cellgifter! Nä, det var fullt logiskt nu när jag såg hela situationen ur ett nytt perspektiv, (ja, ett avslappnat morfinperspektiv)!
Ytterligare en sköterska dök upp och de körde in mig i operationssalen.
- Vilket underbart hår du har! sade anestesisköterskan och sträckte fram den attraktiva mössan som skulle på innan operationen. Är det naturligt?
Nu började hon kännas lite mer som en vanlig, "genuin" kvinna, tänkte jag för mig själv! "Oj vad snygg du är! Det får vi ta och skyla omgående innan för många uppmärksammar det och jag hamnar i skymundan"!
- Tack! svarade jag och log. Jo, det är naturligt och eventuellt lite för naturligt just idag, så man får ju säga att du har ett vältränat öga som ser igenom descutanlooken helt klart! Den här glansen går inte av för hackor.
- Jo, men det ser man ändå hur det skulle se ut annars! Det är jättefint, svarade hon mjukt.
Jag fick förflytta mig till operationsbritsen och låt oss säga att jag nog helst egentligen inte vill återge vad som hände därefter innan jag blev sövd... Du förstår man blir "lite pratglad" sägs det av det där sövningsmedlet, men om man liksom är pratglad redan innan av naturen, så kan det lätt gå liiiiite över styr så att säga. Medan hon satte på mig ett Ramboband med elektroder över pannan för att övervaka min hjärnaktivitet, började jag ivrigt berätta om det mesta som jag hade gjort i livet. Ja, eventuellt allting samtidigt... Nu må jag förvisso vara drottningen av "adhd - storytelling", men jag brukar ändå hitta tillbaka till "The main story", efter några semirelaterade side stories. Det här blev istället lite mer som en kombo av "På spåret", fågeln i Kalle Ankas julafton och oversharing. Jag berättade om precis allting jag hade gjort i heeela mitt liv samtidigt så att säga, medan personalen såg ut lite som om de inte förstod vad de själva begrep, (vilket jag faktiskt inte heller gjorde om jag ska vara helt ärlig såhär i efterhand). De bibehöll absolut sina leenden, men i slutet innan jag somnade kan kan nog dra mig till minnes att det såg lite ansträngt ut.
När hon lade på masken över mitt ansikte och jag pratade vidare med den på om min blogg, om min bok, om en kul grej jag gjorde förra sommaren, om att jag har dykcertifikat, om att det kändes som att andas i en regulator, osv, då kände de nog att det var dags för mig att sova. Istället för att skämmas så här i efterhand har jag försökt intala mig själv att det där egentligen enbart var ett strategiskt drag utav mig för att se till att de verkligen hade koll på att jag inte skulle vakna under operationen den här gången! Hur då? tänker du. Jo, det skall jag berätta för dig! Det där vill ju ingen uppleva och definitivt inte mitt under en operation, så hade de fått välja hade de garanterat sövt ner mig och skickat hem mig sovandes med en ambulans efteråt så att jag kunde ha eget uppvak på hemmaplan...
Plötsligt öppnade jag ögonen och insåg att operationen var klar.
- Hur många körtlar tog ni? En eller tre? ropade jag högt ut i operationssalen.
Eftersom ingen svarade ropade jag högt ut samma sak igen, i hopp om att få bättre respons.
- En körtel Monica, jag svarade ju dig precis på det, svarade ena sköterskan vänligt.
Jag tittade på henne och konstaterade att jag kunde trösta mig med att hon ändå hade betalt för att orka med mig! Det var ju mer än vad mina stackars vänner och Mio hade.
De rullade ut mig till uppvaket och jag insåg att jag hade jävligt ont. En sköterska kom till mig och efter mer intravenöst morfin och några tabletter, så var jag genast på banan igen! Nu kunde jag både ropa efter henne, visa bilder i min telefon för henne på helt ointressanta saker, samt påpeka att det var trist att hon var så stressad att hon inte kunna sitta ner lite och umgås med mig och tjitttjatta lite om livet. (Ja, mest mitt liv då kanske...)
Mitt i allting kom Michael gåendes emot min säng och hälsade glatt.
- Allt gick jättebra och körteln kändes fast och fin. Även om det inte är någon garanti i sig för att det inte finns någon spridning, så är det ett mycket gott tecken! sade han lugnande. Nu skall jag ha tidig semester i år och därför har du ett återbesök inbokat den 27/6 till min kollega. Sedan kommer onkologen att ta kontakt med dig också. Har du några mer frågor?
- Nej, hörde jag mig själv svara. Eller ja, när kan jag spela padel och springa igen?
- Det är ju rätt skumpigt att springa och just högra armen skall du nog vänta att spela med om du är högerhänt. Ta det med min kollega på återbesöket, men två till tre veckor skulle jag säga.
- Mmm, jag som älskar att promenera, mumlade jag för mig själv. Kan knappt bärga mig tills jag får flanera runt planlöst i olika miljöer i långsamt tempo.
Jag tackade honom för att han hade fixat min tuta och satt faktiskt tyst i sängen i några minuter och pustade ut medan han försvann vidare bort i korridoren. Därefter tjoade jag till mig en sköterska, halsade två koppar kaffe och klämde ut lite kiss på toaletten så att jag skulle få åka hem! Mio och Thomas skulle hämta mig och jag skulle äta ikapp nu när jag inte hade ätit sedan igår.
Efter att ha tagit på mig mina kläder och sett mig själv i spegeln, konstaterade jag att jag var så vacker att jag tog en selfie direkt! Så praktiskt med en pil också i blå tuschpenna som pekade ner emot bröstet. Det kanske skulle gå hem på krogen? Om inte annat som en varning ihop med en dekal om radioaktivt avfall kanske? Jag gick tillbaka ut till uppvaket för att lämna tillbaka hänglåset som jag hade lånat och möttes utav tre glada sjuksköterskor som log emot mig.
- Jag måste bara säga tusen tack till er för ett fantastisk bemötande! Jag har blivit så väl omhändertagen och är djupt imponerad av att ni har orkat med mig och fortfarande ser så glada ut! Jag orkar nämligen stundtals inte med mig själv känner jag, så att ni har pallat är minst sagt stort! Positivt sett kan ni ändå tänka att ni nu blir av med mig. Jag måste ju dras med mig själv dygnet runt liksom, varje dag.
Jag vinkade glatt emot dem och började bege mig emot utgången. Klart de får betalt ändå, vad får jag för att behöva stå ut med mig själv? Nää morfin är rätt underskattat, tänkte jag och log på både in och utsidan. Detta tillståndet slog både riojafyllor och bubbel, så detta skulle bli en alldeles perfekt toppendag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar