Cancer din lilla Grinch - leva livet är det bästa som finns!

 2025-06-05

Jag tittade upp på den välkända skylten och tillbaka ner på papperet med kallelsen till Michael på kirurgavdelningen. Det kändes onekligen märkligt att det inte var "min kirurg" Calle som jag skulle träffa den här gången. Det första som dök upp ibland träffarna när jag hade googlat efter kirurger på Varbergs lasarett,  hade verkligen känts som strålande nyheter! Artikeln handlade om en kirurg ifrån Afghanistan som hade fått sin läkarlicens på "rekordkort tid". Ja, alltså jag är inte rasist eller fördomsfull på något sätt, utan det var snarare rebellkirurgen Erik Erichsen som jag såg framför mig i Etiopien som opererade patienter med en fiskelina och en borr ifrån Claes Ohlsson. Det var liksom inte riktigt estetik som låg i fokus där så att säga... Samma gällde min egen mormor som hade arbetat i fronten under andra världskriget i Ryssland. Hon hade stolt berättat för mig en sisådär 30 gånger om hur hon minsann suttit och väntat och väntat i flera timmar på läkaren som skulle amputera ett finger på en skadad man, men som aldrig dök upp.

"Jag vänta, vänta flera timmar, han inte komma! Jag sett den operationen många gånger så jag tänka jag amputera den finger själv! Den gick jättebra!"

Mmm, den gick garanterat jättebra, men vi ska nog alla vara väldigt jätteglada att mormor fortsatte sin karriär inom sjukvården som vårdbiträde på Sahlgrenska. De flesta tycker nog nämligen inte att "den gick jättebra" om en barnmorska amputerar fingrar på eget initiativ på Sahlgrenska faktiskt. Ja, på samma sätt som ett svenskt vårdbiträde antagligen nog inte skulle kunna åka till kriget i Ryssland idag och amputera ett finger själv jättebra heller. Men visst hade det varit unikt att vakna upp efter min operation med ett par cykelekrar ifrån Kosovo som substitut till mitt högra bröst!

Nu hade jag i och för sig läst att Calle hade börjat jobba inom försvaret. men annars hade det varit fullt förståeligt om jag var en sån där patient som man behövde turas om lite att träffa. Även fast den fina sjuksköterskan Mia på bröstmottagningen nu hade fått vila i 12 år sedan jag hade cancer sist, var det nog ett lika stort trauma för henne som för mig att jag hade fått cancer igen. Ja, alltså ni kanske inte har fattat det där än, men sjukvården skiljer sig inte så mycket ifrån skolan på det viset faktiskt. När det kommer flera personer in på mötet eller när man turas om med utvecklingssamtalen och mejlkorrespondensen, så är det inte för att personalen är extra måna om en, utan då vet man helt enkelt att man är en jävligt jobbig förälder eller patient! Eftersom jag både hade haft väldigt många olika pedagoger och sjuksköterskor, så var jag helt på det klara med att jag var extremt jobbig både som förälder och patient. 

Den ljuvliga sterila sjukhusdoften som påminde mig så mycket om dofterna inne på Rituals, trängde in i mina näsborrar medan jag gick längs den långa korridoren emot kirurgavdelningen. Hade det inte varit för de grå linoleummattorna,  hade man lätt kunnat tro att man befann sig på Asia spa faktiskt! Väl inne i rummet med den nya sjuksköterskan och läkaren, slog jag mig ner på en stol efter att ha hälsat på dem. 

- Ja, Monica du har ju redan ringt hit och fått svaret på din biopsi så du vet att det var en malign tumör. 

- Mmm, cancer din lilla Grinch, mumlade jag tyst för mig själv.

- Du hade ju en trippelnegativ brösttumör 2013, fortsatte Michael. Du fick erbjudandet om att ta genprover då, men du avböjde det?

- Ja, det är korrekt, svarade jag snabbt. Jag vet inte riktigt vad jag skall med det till? Skall jag rama in det som en stamtavla sedan och sätta upp det på väggen bredvid mitt skilsmässobevis? Att min x-man inte var en prisbelönt avelshingst, det hade jag ju listat ut helt på egen hand strax efter att jag hade gift mig med honom. Att mina egna gener inte heller var toppen att avla på, det hade jag faktiskt också listat ut vid det här laget... Däremot sade ju Calle att den inte var trippelnegativ utan hade en hormonkänslighet på 2%?

- Det räknas inte, svarade Michael lugnt. Den klassas ändå som trippelnegativ.

Det var då jävligt märkligt, tänkte jag. När huslånet hade legat på en ränta på 2%, så klassades det minsann inte alls som nollränta. Jag kanske skulle ha bett Michael om hjälp att förhandla bort min månadskostnad då och sagt att det faktiskt räknades som att jag inte hade någon ränta alls?

- Vad har den här tumören för markörer då? frågade jag.

- Det vet vi inte, svarade Michael. Det kollar man inte förrän efter vi har opererat bort den om du nu kan tänka dig att ta den behandling som vi föreslår? Du vet väl hur det går till vid det här laget även om procedurerna har utvecklats lite?

- Mmm, det vet jag, svarade jag ironiskt. Man får numera sitta lika spänd som inför dragningen på Postkodlotteriet i två veckor efter operationen innan man får svar på om cancern har spridit sig istället för att få en snabbanalys redan under operationen. Det känns som utveckling av rang måste jag säga som inte är helt olik den utveckling som jag ser på min egen arbetsplats. 

- Det står i dina papper här att du sagt till sköterskan att du funderade på att inte ta någon behandling alls, sade Michael fortsatt lugnt.

- Ja, jag var först lite mer inne på att köpa en kaftan i glada batikfärger och en enkelbiljett till Bali eller Indien och sätta mig och dreja där istället i några år faktiskt nu när du nämner det. Just nu tänker jag att jag är ganska övertygad om att jag ändå skall ta en operation innan jag åker dit i alla fall.

Nu kunde Michael inte hålla sig längre och började skratta varpå sköterskan inte heller riktigt lyckades bibehålla sin allvarsamma min. Han ursäktade sig snabbt för att han hade börjat skratta, varpå jag svarade att det var helt okey även om det inte hade varit ett skämt på det viset. 

- Skall jag sätta upp dig på väntelistan då? Det går ju alltid att avboka operationen, svarade han snabbt tillbaka.

- Ja, det blir toppen, svarade jag med en inte helt övertygad röst.

- Tar du några naturmediciner? frågade Michael vidare. Vi behöver veta det i så fall innan din operation.

- Har du en foliehatt liggandes här till mig, svarade jag allvarligt. För det är lika bra att jag tar på mig den i så fall innan jag svarar och ni börjar skälla på mig.

- Jag lägger ingen som helst värdering i det, svarade Michael. Det är helt upp till dig vad du tar och 20-30% av alla cancerpatienter använder sig idag utav KAM, dvs komplementär, alternativ och integrativ medicin. Det är bara personalen på operation som behöver veta vad det är i så fall. 

Jag tittade förvånat på honom medan jag tänkte att jag kanske för första gånger på minst 10 år inte skulle behöva önska mig en Lobotomi, en barkis och en T-röd utav tomten i julklapp. Kanske fanns det ändå hopp om att det skulle bli accepterat att ta sina egna beslut, att vara annorlunda och sticka ut ifrån mängden? 

10 minuter senare satt jag i ett annat litet mysigt rum med fåtöljer och textilier, som faktiskt på riktigt påminde lite mer om ett spa än ett sjukhus. "Here we go again", mumlade jag för mig själv i väntan på samtalet inför min operation. Skulle jag sedan emot förmodan ångra mig, kunde jag ju alltid ringa till Ennio och be om skills, eftersom han bokstavligen hade rymt ifrån operationssalen i Rom en gång. Ja, det fanns definitivt många underbara människor i min omgivning som jag kunde få råd utav både när jag ville ha dem och inte, men sak var jag ändå helt säker på oavsett;

Den här resan skulle jag göra på mitt eget sätt och om det nu ändå går åt helvete, vilket det till slut gör för oss alla, så skall i alla fall min resa dit gå i första klass...