Het? - Nej, bara en spruta med radioaktivitet!

2025-06-09

Jag synade kallelsen ifrån sjukhuset och konstaterade att min kropp snart skulle kunna liknas mer vid en replika utav Tjernobyl än mitt eget tempel. Tittade man på omgivningarna och vegetationen där, kunde jag helt klart se sambandet och förstå att inga cancerceller skulle trivas i min kropp. Dessvärre skulle nog inga friska celler göra det heller. Man hade i och för sig hittat en och annan missbildad fisk och trebent kanin som levde kvar och skuttade runt i Tjerobyl, så vem vet? 

I kallelsen stod det att jag skulle få komma in för att få en spruta med den radioaktiva isotopen Tc-99m, injicerat i bröstet dagen innan operationen. Denna isotop skulle tydligen sedan visa vilken eller vilka körtlar i armhålan som " jag inte behövde längre" utan nu kunde skänka bort till en bättre behövande patolog. Beroende på om tumören hade lymfbanor som ledde till en eller tre körtlar i armhålan, så var det lite grisen i säcken helt enkelt hur många körtlar som man blev av med under operationen. Kanske skulle jag fira och avslöja detta efteråt lite så som man gjorde när man hade ett "Gender Reveal Party" med några nära vänner? 

Positivt sett hade ändå elen blivit så förbannat dyr nu och solceller var såååå 2023. Tänk att liksom ha, eller ja va, ett alldeles eget kärnkraftverk! Det skulle verkligen kunna dryga ut kassan rejält en kall vintermånad för en sjukskriven cancerpatient. Nä, det gällde minsann att alltid försöka hitta de positiva sidorna utav allting! 

Vidare stod det att det var helt ofarligt för mig att få sprutan och likaså helt ofarligt för andra att vistas i samma rum som mig efteråt, vilket givetvis kändes oerhört betryggande, (Eller ja, det fanns ju såklart några personer man skyndsamt hade kunnat tänka sig att passa på att besöka i annat fall!) Vidare stod det att isotopen oftast var ute ur kroppen på några dagar, men att det kunde ta upp till en vecka. Om man skulle ut och flyga så skulle denna radioaktivitet ge utslag i gränskontrollen, men detta gick dock att ordna med ett litet käckt intyg om man skulle iväg och flyga någonstans. Plötsligt framstod Stig Helmer och hans metallinlägg i skorna som mindre pinsamma och fullt normala i relation till det här. Fast ändå, tänkte jag för mig själv. Staffan Dopping kanske inte hade varit helt ute och cyklat den där gången då han hade berättat att han hade lite grön kryptonit i fi....? Hade han bara haft ett intyg hade han kunnat ta med den till Sellafield utan problem och lämna in den så att den fick sällskap utav resten av vårt svenska kärnavfall där! Hur som skulle jag vare sig ut och flyga någonstans eller gå runt med kryptonit i fi...ckan. Det fick helt enkelt räcka med att flyga in i operationssalen imorgon efter injektionen. 

Längre ner på papperet stod ännu en fantastisk nyhet att läsa! Hurra! Jag skulle äntligen komma så nära som det bara gick ifrån att få den där cykelekern ifrån Kosovo inopererad i bröstet! Äntligen! Steg för steg kunde jag nu läsa om denna förträffliga resa jag skulle få göra, som fick alla upplevelser ifrån "Live It" att blekna! Med förtjusning läste jag vidare om den ljuva starten jag skulle få imorgon innan operationen:

1. En tunn nål förs in i bröstet, genom huden, till tumören.

2. Genom nålen skjuts en tunn metalltråd in som har en liten krok med hullingar i änden så att den sitter fast.

3. Nålen dras sedan ut, men tråden blir kvar i bröstet – med några centimeter som sticker ut genom huden.

4. Tråden tejpas fast så att den inte rör sig.

5. Under operationen följer kirurgen tråden in i bröstet och tar ut tumören tillsammans med tråden.

Detta skulle bli alldeles lysande, tänkte jag och vilken tur att man fick denna upplevelse medan man var vaken innan sövningen. Det hade ju varit lite trist att bli sövd innan och liksom bli snuvad på konfekten. Nej, det var definitivt ett stråååålande liv som jag levde...