MDK - Monicas Domedags Konferens

2025-06-19 

Vid det här laget visste jag exakt när de hade sina konferenser och personalen visste att jag inte bara var sjuk, utan även en sjukt jobbig patient! Med det sagt fanns det inte så mycket mer att göra än att tjata om man ville få veta något. Ja, inte för att jag nödvändigtvis ifrågasatte alla deras rutiner, utan mer för att rutiner överlag inte riktigt var min grej… 

Sköterskan hade lovat att ringa när de fick svar, men jag hade fortfarande inte hört något. Sen visste jag ju att de hade sin MDK, Monicas-domedags-konferens, på torsdagar. Eller ja, de pratade kanske inte om mig varje torsdag även om de säkert behövde prata av sig efter att ha haft med mig att göra, men en ”Multidisciplinär konferens”,  hade de alltid sent på torsdagar.  Det där med att vänta, var kanske inte heller min paradgren utan jag levde hellre enligt devisen nu, genast eller med en gång! 

Eftersom alla sjukinstanser, myndigheter och liknande hade telefontider på ungefär en kvart om dagen, så var det bättre att skicka meddelanden i min vårdplan. Nu kanske du undrar vad ”min vårdplan” är, vilket jag förstår, men dessvärre undrar jag själv fortfarande lite samma sak. Inte för att jag själv direkt kan titulera mig som IT-ingenjör, men en mer svårnavigerad plattform tordes nog ändå vara svår att hitta! 

Hur som svarade min sköterska nästan direkt och hon lovade att ringa mig efter deras MDK, oavsett vad det blev för svar. Till råga på allting visste jag att de brukade ha konferensen väldigt sent och sist hade Mia ringt mig klockan 17, så ja, det skulle bli en låååång dag. 

Klockan 16:32 plingade det till i min telefon och det välkända meddelandet dök upp på skärmen! Du har ett nytt meddelande ifrån 1177, var god och logga in på ”mina sidor”. 

Jag tog ett djupt andetag loggade in och läste högt vad sköterskan hade skrivit. 

Hej igen Monica!

Du hade en 8 mm stor ductal cancer grad 2. 

ER 100%    PR 100%     Ki-67 5%     Her2-negativ

Lymfkörteln i axillen var benign, ingen metastas

- Jaaaaaaa!!! Jag ställde mig upp och skrek högt rakt ut! Ingen spridning! Hade jag kunnat dansa, så hade jag nog rivit av en segerdans i trätältet, men det kändes onödigt att dansa i golvet och skada mig ännu mer nu efter detta fantastiska besked! 

Jag satte mig istället ner, vuxet och försiktigt, läste koderna igen och matade in dem i ChatGPT. Även om jag var ganska bra på läkarspråk numera och kunde lite latin, var det bra att dubbelkolla att jag inte hade missuppfattat något. Min tolkning stämde och det fanns ingen spridning till körtlarna i armhålan, den var inte snabbväxande och den var inte heller trippelnegativ som sist… 

Nu var nästa steg i min cancerresa avklarad och jag skulle ringa runt och berätta för mina närmsta!

Thomas har bästa idén - laga räkchips på potatis med en sten...

2025-06-10

- Hur mår du? frågade Mio när han och Thomas kom gåendes emot mig i korridoren.

"Morsan mår toppen och är hög som ett hus", tänkte jag, men det kanske inte var helt rätt svar i den här situationen? Man kanske inte skulle göra reklam för "fludder" och opiater inför en femtonåring ändå...

- Jo tack, svarade jag. Operationen har gått bra och jag har fått smärtstillande,  så jag har inte ont nu i alla fall. Fick bara med mig 3 morfintabletter hem, så det blir spännande när detta släpper!

Vi gick bort till Thomas bil ute på parkeringen och begav oss emot Linnea Basilika för att äta thaimat. Buffé kändes som ett smidigt alternativ nu när jag åt damm, eller ja, keto menar jag såklart! Något jag hade lärt mig var att jag faktiskt inte hade haft riktigt så bra koll som jag trott på vad all mat innehöll. Visst var jag medveten om att man stoppade i socker i mycket mat, men efter att ha läst på under några veckor var jag nästan chockad. Att man tryckte i socker i skinka exempelvis kändes en smula onödigt på något sätt?

Väl inne på restaurangen började jag googla vad räkchipsen innehöll, varpå Thomas stolt började berätta att han hade full koll på hur man kunde tillverka sånna helt själv!

- Jag såg hur man gör sånna chips! Det är jättelätt! De är gjorda på potatis som man bara slår emot en sten så blir det som en gegga som man bara friterar sedan! Jag såg några asiater som gjorde det på en video. Det var hur enkelt som helst. 

Mio lyfte på ena ögonbrynet, tittade på Thomas med en uppgiven min och skakade på huvudet.

- Thomas för fan, sade Mio. Har du suttit och kollat på YouTubeklipp nu igen? Du måste lägga av med det där! Du kommer få cancer i hjärnan snart! Du vet att alla de där asiatiska klippen är inte på riktigt! Som när du ser en asiatisk snubbe som fiskar med en ranglig pinne med en gammal rostig spik på och får upp en stor haj. Det är liksom fejk du vet för att få tittare! Sånna som du!

- Jag undrar mest vem som är barnet och den vuxne här? frågade jag skrattandes. Borde det inte vara du Thomas som säger detta till Mio och inte tvärtom? 

- Jo, men det är säkert, sade Thomas allvarligt.

- Mmm, svarade Mio. Det är säkert jätteenkelt att fiska haj med en rostig spik på en pinne också! Testa när du kommer hem så kan du både fiska haj och tillverka egna räkchips samtidigt. Annars finns det  kanske någon käck video som visar hur du kan fiska med stenen också!

- Usch, vilken ångest jag har, flikade jag in i samtalet.

- För att Thomas skall laga räkchips på en gammal potatis som han ska slå emot en sten? frågade Mio förvånat.

- Nej, för att jag babblat på som fågeln i Kalle Ankas julafton där inne. Man blir ju så sjukt pratglad och jag berättade om hela mitt liv, helt utan någon som helst tråd. Vem har ens bett om att få veta allt det där liksom? svarade jag uppgivet. 

- De är garanterat vana, sade Thomas tröstande. Morsan har berättat att hon blir likadan, men de brukar skratta och tycka att det är rätt underhållande!

- Nej, asså jag snackade med dem för några dagar sedan, sade Mio allvarligt. 

- Vad snackar du om nu? frågade jag förvånat.

- Ja, asså jag sa som det va! Att du snackar något så sjukt mycket och att jag liksom behövde lite avlastning och undrade om de inte kunde ha kvar dig i några dagar i alla fall så jag kunde få lite lugn och ro hemma. Det är ju ändå deras jobb som de får betalt för. Vad får jag mer än huvudvärk? Men tyvärr hade de inga lediga platser, sade Mio och gav mig ett hånfullt leende. Så vi var tvungna att ta med dig hem idag...

- Tyst på dig, mumlade jag tillbaka medan Thomas också tyckte att det var underhållande att det nu var på min bekostnad istället för hans, som Mio gjorde sig lustig. 

Väl hemma tackade jag Thomas som knappt hade fått jobbat för att han kört runt på mig hela dagen och jag tackade även Mio som hade sett ett "legit skäl" till att skolka en hel dag, för hans sällskap. 

Väl inne parkerade Mio framför datorn i vanlig ordning och tischan åkte såklart av direkt, så att han kunde flexa med sina bröstmuskler. Det bästa var också att man aldrig visste om man pratade med bara honom, eller också 10 andra personer samtidigt. 

- Kolla mina muskler, sade Mio stolt och spände bröstet och såg sjukt nöjd ut.

- Ta på dig, sade jag och suckade. Har detta blivit ett nudistläger eller? 

- Ser du? frågade Mio igen och spände musklerna växelvis för att flexa med hur muskulös han hade blivit nu när han gymmade.

- Mamma kan också flexa med sina bröstmuskler älskling! sade jag allvarligt. Så om du vill kan jag ta av mig toppless och gå runt här hemma när dina vänner är här och flexa lite när vi ska äta middag så som du gör!

Mio tittade skräckslaget på mig och utförde sedan någon form utav påklädning i ultrarapid som till och med hade fått en brandman att framstå som långsam. Tänk vad mycket bra man kunde ha sina tutor till ändå! Kunde man inte glädja någon med dem, så kunde man alltid skrämma skiten ur folk istället och hota med att flasha med dem! 

1-0 till morsan, tänkte jag och kände mig sjukt nöjd, men jag var heeeelt säker på att jag snart skulle få igen...

Morfin vs vin!

2025-06-10

Jag drog ett djupt andetag när jag såg att Michael kom in i salen och laddade inför att uttrycka mig på ett lite mindre dåligt sätt än vanligt. Han gick emot min sängplats och sträckte fram handen och hälsade.

- Eeh, nu kommer du att bli jättesur på mig, sade jag med en lite späd morfinröst. 

- Jasså, det tror jag nog inte, svarade Michael skrattandes.

- Jo, men jag fattar att jag är den jobbigaste patienten du har haft! Jag är själv lärare och jag vet hur härligt det är med föräldrar som kan mitt jobb bättre än mig. Så jag tror alltså inte att jag kan ditt jobb bättre än dig och jag har respekt för din yrkeskunnighet, men jag har ändå bestämt mig för att jag inte vill att du sätter in metallklipps i bröstet.

- Nja, njä, svarade Michael med ett leende. Det är din kropp och den gör du precis som du vill med. Jag måste bara upplysa dig om vad forskningen säger och den behandling som vi rekommenderar, efter det är valet ditt. 

- Så du har alltså haft värre patienter än mig? svarade jag glatt.

- Nja, njä, svarade Michael med ett leende och en halv blinkning. Var det något mer du undrade över? Annars går jag så ses vi sedan efter operationen. 

- Nej, svarade jag. Så länge vi inte ses under operationen som sist när Calle opererade mig, så är jag jättenöjd.

Michael gick lugnt vidare bort emot operationssalen och jag tittade ner på droppnålen som satt i mitt vänstra armveck och sedan ner på min stackars lilla persika som inte skulle bli sig lik igen. Då plötsligt kom en färgsprakande sjuksköterska glatt farandes som ett yrväder och presenterade sig. 

- Du var orolig att du skulle vakna som sist under operationen, men jag ska söva dig jättedjupt lovar jag, sade hon övertygande.

- Mmm, tack! Men jag vill gärna bli lagom sövd för nu nojjar jag mig faktiskt över att jag inte skall vakna alls efteråt och jag älskar ju att bli sövd egentligen, svarade jag lite oroligt.

- Monica, sade hon lugnt medan hon tog min hand och tittade mig djupt in i ögonen. Jag lovar dig att du kommer att sova under hela operationen och du kommer att vakna efteråt. Vi har full koll på dig, det lovar jag dig!

Shit, tänkte jag och kände mig plötsligt lugn i hela kroppen. Det där kändes ju mer övertygande än vad min x-man hade varit när han hade tittat mig in i ögonen och lovat att älska mig i nöd och lust. Eller ja, det var väl inte helt åt hållet en lögn, för i lust hade han nog ändå älskat mig faktiskt. Sen var det ju ingen vidare tillgång på morfin där ute på Vendelsö när vi gifte oss, så det kan ju såklart också ha haft en viss inverkan på hur förtroendegivande jag hade upplevt honom. Dessutom älskade han ju så mycket annat i livet också, som att slippa ta ansvar exempelvis! Det kanske inte var så konstigt ändå att han hade valt/ haft just "lust" att åka på en resa och passat på att åka till Mexiko själv med vänner sist när jag hade cancer och började med cellgifter! Nä, det var fullt logiskt nu när jag såg hela situationen ur ett nytt perspektiv, (ja, ett avslappnat morfinperspektiv)!

Ytterligare en sköterska dök upp och de körde in mig i operationssalen. 

- Vilket underbart hår du har! sade anestesisköterskan och sträckte fram den attraktiva mössan som skulle på innan operationen. Är det naturligt?

Nu började hon kännas lite mer som en vanlig, "genuin" kvinna, tänkte jag för mig själv! "Oj vad snygg du är! Det får vi ta och skyla omgående innan för många uppmärksammar det och jag hamnar i skymundan"!

- Tack! svarade jag och log. Jo, det är naturligt och eventuellt lite för naturligt just idag, så man får ju säga att du har ett vältränat öga som ser igenom descutanlooken helt klart! Den här glansen går inte av för hackor. 

- Jo, men det ser man ändå hur det skulle se ut annars! Det är jättefint, svarade hon mjukt.

Jag fick förflytta mig till operationsbritsen och låt oss säga att jag nog helst egentligen inte vill återge vad som hände därefter innan jag blev sövd... Du förstår man blir "lite pratglad" sägs det av det där sövningsmedlet, men om man liksom är pratglad redan innan av naturen, så kan det lätt gå liiiiite över styr så att säga. Medan hon satte på mig ett Ramboband med elektroder över pannan för att övervaka min hjärnaktivitet, började jag ivrigt berätta om det mesta som jag hade gjort i livet. Ja, eventuellt allting samtidigt... Nu må jag förvisso vara drottningen av "adhd - storytelling", men jag brukar ändå hitta tillbaka till "The main story", efter några semirelaterade side stories. Det här blev istället lite mer som en kombo av "På spåret", fågeln i Kalle Ankas julafton och oversharing. Jag berättade om precis allting jag hade gjort i heeela mitt liv samtidigt så att säga, medan personalen såg ut lite som om de inte förstod vad de själva begrep, (vilket jag faktiskt inte heller gjorde om jag ska vara helt ärlig såhär i efterhand). De bibehöll absolut sina leenden, men i slutet innan jag somnade kan kan nog dra mig till minnes att det såg lite ansträngt ut. 

När hon lade på masken över mitt ansikte och jag pratade vidare med den på om min blogg, om min bok, om en kul grej jag gjorde förra sommaren, om att jag har dykcertifikat, om att det kändes som att andas i en regulator, osv, då kände de nog att det var dags för mig att sova. Istället för att skämmas så här i efterhand har jag försökt intala mig själv att det där egentligen enbart var ett strategiskt drag utav mig för att se till att de verkligen hade koll på att jag inte skulle vakna under operationen den här gången! Hur då? tänker du. Jo, det skall jag berätta för dig! Det där vill ju ingen uppleva och definitivt inte mitt under en operation, så hade de fått välja hade de garanterat sövt ner mig och skickat hem mig sovandes med en ambulans efteråt så att jag kunde ha eget uppvak på hemmaplan...

Plötsligt öppnade jag ögonen och insåg att operationen var klar.

- Hur många körtlar tog ni? En eller tre? ropade jag högt ut i operationssalen.

Eftersom ingen svarade ropade jag högt ut samma sak igen, i hopp om att få bättre respons.

- En körtel Monica, jag svarade ju dig precis på det, svarade ena sköterskan vänligt.

Jag tittade på henne och konstaterade att jag kunde trösta mig med att hon ändå hade betalt för att orka med mig! Det var ju mer än vad mina stackars vänner och Mio hade. 

De rullade ut mig till uppvaket och jag insåg att jag hade jävligt ont. En sköterska kom till mig och efter mer intravenöst morfin och några tabletter, så var jag genast på banan igen! Nu kunde jag både ropa efter henne, visa bilder i min telefon för henne på helt ointressanta saker, samt påpeka att det var trist att hon var så stressad att hon inte kunna sitta ner lite och umgås med mig och tjitttjatta lite om livet. (Ja, mest mitt liv då kanske...)

Mitt i allting kom Michael gåendes emot min säng och hälsade glatt. 

- Allt gick jättebra och körteln kändes fast och fin. Även om det inte är någon garanti i sig för att det inte finns någon spridning, så är det ett mycket gott tecken! sade han lugnande. Nu skall jag ha tidig semester i år och därför har du ett återbesök inbokat den 27/6 till min kollega. Sedan kommer onkologen att ta kontakt med dig också. Har du några mer frågor? 

- Nej, hörde jag mig själv svara. Eller ja, när kan jag spela padel och springa igen? 

- Det är ju rätt skumpigt att springa och just högra armen skall du nog vänta att spela med om du är högerhänt. Ta det med min kollega på återbesöket, men två till tre veckor skulle jag säga. 

- Mmm, jag som älskar att promenera, mumlade jag för mig själv. Kan knappt bärga mig tills jag får flanera runt planlöst i olika miljöer i långsamt tempo. 

Jag tackade honom för att han hade fixat min tuta och satt faktiskt tyst i sängen i några minuter och pustade ut medan han försvann vidare bort i korridoren. Därefter tjoade jag till mig en sköterska, halsade två koppar kaffe och klämde ut lite kiss på toaletten så att jag skulle få åka hem! Mio och Thomas skulle hämta mig och jag skulle äta ikapp nu när jag inte hade ätit sedan igår. 

Efter att ha tagit på mig mina kläder och sett mig själv i spegeln, konstaterade jag att jag var så vacker  att jag tog en selfie direkt! Så praktiskt med en pil också i blå tuschpenna som pekade ner emot bröstet. Det kanske skulle gå hem på krogen?  Om inte annat som en varning ihop med en dekal om radioaktivt avfall kanske? Jag gick tillbaka ut till uppvaket för att lämna tillbaka hänglåset som jag hade lånat och möttes utav tre glada sjuksköterskor som log emot mig.

- Jag måste bara säga tusen tack till er för ett fantastisk bemötande! Jag har blivit så väl omhändertagen och är djupt imponerad av att ni har orkat med mig och fortfarande ser så glada ut! Jag orkar nämligen stundtals inte med mig själv känner jag, så att ni har pallat är minst sagt stort! Positivt sett kan ni ändå tänka att ni nu blir av med mig. Jag måste ju dras med mig själv dygnet runt liksom, varje dag. 

Jag vinkade glatt emot dem och började bege mig emot utgången. Klart de får betalt ändå, vad får jag för att behöva stå ut med mig själv? Nää morfin är rätt underskattat, tänkte jag och log på både in och utsidan. Detta tillståndet slog både riojafyllor och bubbel, så detta skulle bli en alldeles perfekt toppendag!

Operation eller Halloween - Wille har gjort sin fin!

2025-06-10

- Varför ligger badrumsmattan på utsidan av huset? frågade Thomas när han kom.

- Det har inte du med att göra! svarade jag ironiskt och fnös åt fanskapet till matta samtidigt som jag tackade hen lite för att det inte hade svämmat över ännu värre än vad det hade gjort i badrummet när jag duschade. 

Positivt sett så hade jag ju nu desinficerat hela badrummet eftersom jag hade duschat med min lyxiga spatvål "Descutan" när det blev översvämning. Vi gick bort till Thomas bil och begav oss emot mitt dagspa! 300kr är egentligen mycket billigt om man jämför med vad det kostar på Varbergs kurort eller Asia spa! Sen tycker jag i och för sig att den där sparitualen som de har på övriga spa, luktar lite godare än vad mitt Descutankit gjorde och som halvpolack hade jag gärna sett att en ansiktsmask eller fotkräm också ingick i de 239 kr som kittet kostade. Men, men, man kan inte få allt!  

Mio och Thomas lämnade av mig inne på dagkirurgin och en vänlig sköterska mötte upp mig och visade mig vägen in till omklädningsrummet. Jag fick ett eget skåp, attraktiva knästrumpor och den klassiska, lantliga sparocken. Till min förvåning fick man även låna röda, porriga spatofflor numera, vilket gjorde mig väldigt glad. Väl ute vid sängen stod även en kopp med mediciner och ropade mitt namn, så nu skulle det snart bli åka av! En ung kille kom och körde min säng bort emot mammografin och försökte vänligt kallprata lite med mig. 

- Har du fått sova gott i natt då? inledde han artigt samtalet.

- Ja, eller nja, svarade jag. För mig är det lite konstigt att man ska komma hit utvilad för att sedan bli sövd och sova hela dagen. Därför lade jag mig klockan tre i natt och gick upp vid sex. På så sätt kan man liksom maxa dygnet! Sen kan ju översvämningen av badrummet förvisso också ha haft ett litet finger med i spelet, men det gick ändå ganska snabbt att sanera.

Han tittade förvånat på mig och fortsatte:

- Ja, men kan du sova i den här sängen då? Jag kan nästan bara sova i min egen säng. Du vet som i det där gamla ordspråket "Borta bra, men hemma bäst!".

- Du har nog fått det där gamla ordspråket om bakfoten, fortsatte jag. Jag kan sova på en parkbänk eller på ett lyxhotell det spelar ingen som helst roll.

- Eeh, jaha, vad menar du? frågade killen förvirrat. Det är ju ett jättekänt ordspråk?

- Nja, alltså jag är ändå lärare i svenska språket, svarade jag allvarligt. Det hela handlar helt enkelt om en ren felskrivning faktiskt. "Borta bra, helt väck bäst!", heter det egentligen. Prova skall du se! Just den biten är ju ert expertisområde här och då lovar jag att du kommer sova som en prins även på en indisk parkbänk mitt i Dehli! 

Han log lite förvirrat emot mig och undrade nog om det fanns möjlighet att söva mig lite tidigare än planerat, vilket jag absolut inte skulle ha tackat nej till! Jag blev inrullad i en korridor och en kvinna log välkomnande emot mig och sträckte ut en hand. Nu äntligen skulle det bli åka av och jag skulle få en metallvajer inskjuten i tutan. Som jag hade längtat!

- Förhoppningsvis träffar han rätt och missar implantatet, mumlade jag för mig själv. Annars kommer min tuta att se ut som en av mina revolutionerande, fluffiga ketofrallor.

Jag lade mig ner på britsen och fick återigen höra de välbekanta orden: "slappna av". Såväl gynekologer som övrig sjukvårdspersonal hade nog fått det här om bakfoten med vart vi befann oss. Det var liksom inget silent retreat med yoga och rökelser här inne, utan ett rum med sprutor, knivar och ståltråd, men visst! Klart jag skall slappna av! Det var kanske inte helt otippat att "tråden krånglade lite" som läkaren uttryckte det. Personligen tror jag mer att det var han som krånglade än tråden, men eftersom han var en man, tänkte jag att det var bättre att låta honom leva vidare med den villfarelsen. Jag hade nämligen lärt mig att det var så män resonerade i majoriteten av alla sammanhang. Hade man ett äktenskap som inte fungerade så var det liksom "frun som krånglade" och nu var det helt enkelt en retsticka till metallvajer som gjorde livet surt för honom!

När han var klar såg han mycket nöjd ut över den "korta vajern" på drygt 15 centimeter som stack rakt ut ur min persika. Hade det varit Halloweenfest, så kanske även jag hade sett lite mer nöjd ut även fast det hade varit lite bökigt att få ut den igen efteråt, men vad gör man inte för att ha en grym outfit till Halloween? Wille var ett levande bevis på exakt det, när vi hade gått på fest hos Dennis. Han skulle klä ut sig till karaktären Chucky i "Den onda dockan" och fick den lysande idén att färga håret rött och köpa sig ett par hängselbyxor. Problemet var kanske bara att det finns fler kända karaktärer genom åren med ungefär samma kläder och utseende, eller ja, det blev lite fel helt enkelt. Stolt som en tupp hade Wille stått och posat i hallen redo inför att bege sig på fest som Chucky, när det plötsligt knackade på dörren. In gled Jonne med ett "tja" och stirrade förvånat på Wille. 

- Va fan, men varför haru klätt ut dig till Karlsson på taket för Wille? frågade Jonne förvånat och fortsatte att stirra på honom.

- Va fan du ser väl vem ja e´? svarade Wille irriterat.

- Eeeh ja för fan! Det är ju därför ja frågar varför du valde Karlsson på taket även om det är jävligt likt asså? Eller e det nå sagotema som Dennis har kirrat? frågade Jonne vidare.

- Va fan driver du med mig eller? svarade Wille irriterat. Du ser väl för helvete att jag är Chucky i den onda dockan? 

- Åh fan, svarade Jonne medan han försökte hålla tillbaka skrattet. Ja, asså nu ser ja! Det är sjukt likt asså!

Jag övervägde en millisekund om jag skulle låta bli, men kunde inte hålla mig.

- Karlsson, Karlsson, världens bästa Karlsson, tjocka goá, underbara Karlsson. Karlsson, Karlsson världens bästa Karlsson, tjoalitta, tjoafaderittan lej, trallade jag högt och glatt. 

Det dröjde inte många sekunder innan Jonne stämde in, fast när vi såg Willes min med plastkniven i handen insåg vi båda snabbt att det var dags att "stoppa lek" som kidsen brukade säga. Annars fanns det en viss risk att han skulle visa oss skillnaden på Karlsson på taket och Chucky lite tydligare.

Nej som sagt, det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir jävligt bra ändå och snart, alldeles snart, skulle jag glida in och sussa som Törnrosa...

Het? - Nej, bara en spruta med radioaktivitet!

2025-06-09

Jag synade kallelsen ifrån sjukhuset och konstaterade att min kropp snart skulle kunna liknas mer vid en replika utav Tjernobyl än mitt eget tempel. Tittade man på omgivningarna och vegetationen där, kunde jag helt klart se sambandet och förstå att inga cancerceller skulle trivas i min kropp. Dessvärre skulle nog inga friska celler göra det heller. Man hade i och för sig hittat en och annan missbildad fisk och trebent kanin som levde kvar och skuttade runt i Tjerobyl, så vem vet? 

I kallelsen stod det att jag skulle få komma in för att få en spruta med den radioaktiva isotopen Tc-99m, injicerat i bröstet dagen innan operationen. Denna isotop skulle tydligen sedan visa vilken eller vilka körtlar i armhålan som " jag inte behövde längre" utan nu kunde skänka bort till en bättre behövande patolog. Beroende på om tumören hade lymfbanor som ledde till en eller tre körtlar i armhålan, så var det lite grisen i säcken helt enkelt hur många körtlar som man blev av med under operationen. Kanske skulle jag fira och avslöja detta efteråt lite så som man gjorde när man hade ett "Gender Reveal Party" med några nära vänner? 

Positivt sett hade ändå elen blivit så förbannat dyr nu och solceller var såååå 2023. Tänk att liksom ha, eller ja va, ett alldeles eget kärnkraftverk! Det skulle verkligen kunna dryga ut kassan rejält en kall vintermånad för en sjukskriven cancerpatient. Nä, det gällde minsann att alltid försöka hitta de positiva sidorna utav allting! 

Vidare stod det att det var helt ofarligt för mig att få sprutan och likaså helt ofarligt för andra att vistas i samma rum som mig efteråt, vilket givetvis kändes oerhört betryggande, (Eller ja, det fanns ju såklart några personer man skyndsamt hade kunnat tänka sig att passa på att besöka i annat fall!) Vidare stod det att isotopen oftast var ute ur kroppen på några dagar, men att det kunde ta upp till en vecka. Om man skulle ut och flyga så skulle denna radioaktivitet ge utslag i gränskontrollen, men detta gick dock att ordna med ett litet käckt intyg om man skulle iväg och flyga någonstans. Plötsligt framstod Stig Helmer och hans metallinlägg i skorna som mindre pinsamma och fullt normala i relation till det här. Fast ändå, tänkte jag för mig själv. Staffan Dopping kanske inte hade varit helt ute och cyklat den där gången då han hade berättat att han hade lite grön kryptonit i fi....? Hade han bara haft ett intyg hade han kunnat ta med den till Sellafield utan problem och lämna in den så att den fick sällskap utav resten av vårt svenska kärnavfall där! Hur som skulle jag vare sig ut och flyga någonstans eller gå runt med kryptonit i fi...ckan. Det fick helt enkelt räcka med att flyga in i operationssalen imorgon efter injektionen. 

Längre ner på papperet stod ännu en fantastisk nyhet att läsa! Hurra! Jag skulle äntligen komma så nära som det bara gick ifrån att få den där cykelekern ifrån Kosovo inopererad i bröstet! Äntligen! Steg för steg kunde jag nu läsa om denna förträffliga resa jag skulle få göra, som fick alla upplevelser ifrån "Live It" att blekna! Med förtjusning läste jag vidare om den ljuva starten jag skulle få imorgon innan operationen:

1. En tunn nål förs in i bröstet, genom huden, till tumören.

2. Genom nålen skjuts en tunn metalltråd in som har en liten krok med hullingar i änden så att den sitter fast.

3. Nålen dras sedan ut, men tråden blir kvar i bröstet – med några centimeter som sticker ut genom huden.

4. Tråden tejpas fast så att den inte rör sig.

5. Under operationen följer kirurgen tråden in i bröstet och tar ut tumören tillsammans med tråden.

Detta skulle bli alldeles lysande, tänkte jag och vilken tur att man fick denna upplevelse medan man var vaken innan sövningen. Det hade ju varit lite trist att bli sövd innan och liksom bli snuvad på konfekten. Nej, det var definitivt ett stråååålande liv som jag levde...

POV Kevin cringe eller rizz - ett instamoment eller diss?

2025-06-08

För några veckor sedan när jag hade suttit och slötittat på min telefon kom plötsligt en ny notis upp om en vänförfrågan. Kevin? Vem kunde det vara? Efter en närmare titt på profilen log jag för mig själv och tackade ja till hans förfrågan. Det tog inte många minuter innan det första meddelandet poppade upp i inboxen.

"Hej hur mår du allt bra? Du hade rätt om mycket saker kan jag säga dig. Inte allt men en del speciellt med tjejer."

Jag skrattade för mig själv och tänkte att jag nog hade haft fel om rätt mycket saker med, men det var onekligen ett väldigt roligt sätt att ta kontakt på efter så lång tid. (Sen kanske det i och för sig inte hade blivit en toppeningång till ett samtal om han hade inlett med "du hade fel om det mesta".)  Hur som så hade det gått drygt 1,5 år sedan vi hördes och kände jag Kevin rätt hade han mest antagligen tappat bort sitt lösenord till kontot och öppnar ett nytt. (Vi kan också ha blivit lite sura på varandra så att jag tog bort honom ifrån fb så som vuxna människor gör ibland) ;) 

Det som var skönt med Kevin var att han var snäppet mer extrovert än mig, hur det nu var möjligt, så det fanns egentligen inga ämnen som var tabu och han tog helt enkelt begreppet ”oversharing” till nya vidder! Det var nog det som jag gillade mest med honom eftersom det var så befriande att kunna vara sig själv fullt ut. Inget skämt var för grovt, ingen tanke var för sjuk och det var okey att klanta till livet fullständigt! Efter att ha skrivit några meddelanden fram och tillbaka föreslog Kevin att vi skulle ta en middag istället samma dag. Eftersom jag inte kunde det men båda två  ändå var väldigt mycket för "nu, genast eller med en gång", ringde jag upp honom direkt istället. 

- Såå vad hände med livet Kevin? frågade jag nyfiket.

- Ja, du vad hände inte… men jag har blivit vuxen! svarande han glatt och stolt i andra ändan. Jag träffade en tjej, flyttade ihop efter några veckor, gav bort min bostadsrätt till syrran, sålde bilen och köpte en cykel istället. Ja, sen gjorde jag slut förra veckan, men jag gjorde det vuxet! Du hade varit stolt över mig!

Jag bröt ihop av skratt och svarade snabbt.

- Varför är jag inte förvånad Kevin? Hur gjorde du då?

- Jag gjorde inte som med Lina. Jag kastade inte ut sopsäckar med hennes kläder ifrån balkongen den här gången.

- Det låter definitivt som personlig utveckling, svarade jag skrattandes.

- Ja, men alltså jag gjorde slut och sade att vi inte var bra för varandra. Det var vi inte. Vi var ihop i nästan ett år så jag packade mina prylar helt odramatiskt medan hon var iväg med sina tjejkompisar och vet du vad jag gjorde sedan?

- Nej?

- Jag bäddade till och med sängen efter mig innan jag åkte!

- Du har ju blivit galen Kevin, inte vuxen! Du har ju tappat det fullständigt. Du är en spillra av ditt forna jag, svarade jag chockat. Är det 30-årskrisen som knackar på dörren?

- Jag är inte klar än! Vet du vad jag gjorde sen? fortsatte han med stolt ton.

- Eeeh nä? Jag har slängt min kristallkula! Batterierna var slut.

- Hoppas du sitter ner nu! Jag var så snäll att jag gav henne en present. Jag lämnade kvar hennes favorittröja, eller ja, min tröja som hon älskar, som hon alltid lånade av mig. Det du!

- Kevin, sade jag långsamt.

- Ja? svarade han frågande.

- Nu ljuger du lite va? fortsatte jag allvarligt.

- Va? Näää, det är sant! Jag lovar!

- Jag menar inte att du ljuger om tröjan utan att du kanske, eventuellt döljer dina motiv till denna gåva en aning. Du får gärna ljuga för dig själv, men mig blåser du inte! Du gav henne tröjan för att du vill att hon ska sitta och lukta på den, tänka på dig och sakna dig. Skulle det kanske kunna vara så?

- Eeeh, okey då. Jag erkänner, mumlade Kevin tillbaka innan vi båda bröt ihop utav skratt. 

En vecka senare kom Kevin ner på middag och när vi satte oss i uterummet passade jag på att ta ett foto på honom som jag skulle skicka till Thomas och hälsa ifrån oss båda. Ja, det var ändå honom vi skulle tacka eller skälla ut för att vi hade träffats och blivit vänner. När jag såg det första fotot blev det extremt svårt att hålla sig för skratt eftersom jag uppenbarligen var en sämre fotograf än Aivi som ändå medvetet gått in för att ta så fula kort som möjligt på mig medan jag åt. Kevin tog telefonen ur handen på mig, stirrade på fotot och blev helt gravallvarlig. 

- Men va? Är det sådär jag ser ut? På riktigt? Nu klarnar ju allt. Nej, alltså om jag är så jävla ful så förstår jag ju verkligen varför jag vare sig får brudar permanent eller får ligga! Jag står plötsligt på tjejernas sida helt klart, för det där hade inte jag heller gått igång på. Tänk dig det där klockan 2 i baren på en krog!

- Nämen alltså du ser inte ut så Kevin! Du är ju helt jättesnygg! svarade jag lite peppande. Du e rizz du vet!

Kevin spärrade upp ögonen och stirrade på mig och tryckte upp telefonen i ansiktet på mig.

- Sluta ljug nu Monica! En bild ljuger inte du ser väl för fan bilden!

- Nej, alltså jag såg den nyss, men eftersom jag är 15 år ish äldre än dig så ser tant ingenting så nära. Positivt sett i dubbel bemärkelse skulle du ju kunna börja utnyttja det genom att ragga på tanter i min ålder på nära håll genom att smyga upp i ansiktet på dem ute på krogen. Håller du dig riktigt nära dem kommer de inte att se dig alls. Det är även positivt om du skulle få napp på ett hemsläp, för då kommer de aldrig att känna igen dig om ni råkar på varandra ute på stan efteråt! 

Kevin tittade lite uppgivet på mig och suckade. 

- Jag har ju i alla fall köpt mig en bil nu! En liten och praktisk bil som inte är riktigt lika ful som din! 

- Det är svårt att hitta en lika ful bil som min! tillade jag insiktsfullt medan jag chockat tittade ut igenom fönstret på hans orangea, neonfärgade bil som stod på min uppfart. Men du, det där är inte heller direkt en brudmagnet till vrålåk som du har införskaffat dig. Raggningspotentialet med den där är nog dessvärre på ungefär samma nivå som du hade på din cykel! Mitt problem är mer att det inte får plats en kille i min bil eftersom jag har så mycket andra ”bra att ha saker” i den som jag kör runt med! 

Kevin skakade på huvudet och mumlade något om att hans bil var jättefin. 

Du kan va helt lugnt Kevin! Jag kan ändå va rätt savage ibland, så tant säger till när du blir cringe! Jag säger som Morgan Larsson sade helt enkelt när han såg fotot på sig själv, mig och Emma Hamberg när jag hade varit med i hans radioprogram "SöndagsMorgan". "Oj, nämen jag ser ju helt galen ut! Jag blev inte så bra på bilden, men det kan man ju inte bli jämt!"…

Cancer din lilla Grinch - leva livet är det bästa som finns!

 2025-06-05

Jag tittade upp på den välkända skylten och tillbaka ner på papperet med kallelsen till Michael på kirurgavdelningen. Det kändes onekligen märkligt att det inte var "min kirurg" Calle som jag skulle träffa den här gången. Det första som dök upp ibland träffarna när jag hade googlat efter kirurger på Varbergs lasarett,  hade verkligen känts som strålande nyheter! Artikeln handlade om en kirurg ifrån Afghanistan som hade fått sin läkarlicens på "rekordkort tid". Ja, alltså jag är inte rasist eller fördomsfull på något sätt, utan det var snarare rebellkirurgen Erik Erichsen som jag såg framför mig i Etiopien som opererade patienter med en fiskelina och en borr ifrån Claes Ohlsson. Det var liksom inte riktigt estetik som låg i fokus där så att säga... Samma gällde min egen mormor som hade arbetat i fronten under andra världskriget i Ryssland. Hon hade stolt berättat för mig en sisådär 30 gånger om hur hon minsann suttit och väntat och väntat i flera timmar på läkaren som skulle amputera ett finger på en skadad man, men som aldrig dök upp.

"Jag vänta, vänta flera timmar, han inte komma! Jag sett den operationen många gånger så jag tänka jag amputera den finger själv! Den gick jättebra!"

Mmm, den gick garanterat jättebra, men vi ska nog alla vara väldigt jätteglada att mormor fortsatte sin karriär inom sjukvården som vårdbiträde på Sahlgrenska. De flesta tycker nog nämligen inte att "den gick jättebra" om en barnmorska amputerar fingrar på eget initiativ på Sahlgrenska faktiskt. Ja, på samma sätt som ett svenskt vårdbiträde antagligen nog inte skulle kunna åka till kriget i Ryssland idag och amputera ett finger själv jättebra heller. Men visst hade det varit unikt att vakna upp efter min operation med ett par cykelekrar ifrån Kosovo som substitut till mitt högra bröst!

Nu hade jag i och för sig läst att Calle hade börjat jobba inom försvaret. men annars hade det varit fullt förståeligt om jag var en sån där patient som man behövde turas om lite att träffa. Även fast den fina sjuksköterskan Mia på bröstmottagningen nu hade fått vila i 12 år sedan jag hade cancer sist, var det nog ett lika stort trauma för henne som för mig att jag hade fått cancer igen. Ja, alltså ni kanske inte har fattat det där än, men sjukvården skiljer sig inte så mycket ifrån skolan på det viset faktiskt. När det kommer flera personer in på mötet eller när man turas om med utvecklingssamtalen och mejlkorrespondensen, så är det inte för att personalen är extra måna om en, utan då vet man helt enkelt att man är en jävligt jobbig förälder eller patient! Eftersom jag både hade haft väldigt många olika pedagoger och sjuksköterskor, så var jag helt på det klara med att jag var extremt jobbig både som förälder och patient. 

Den ljuvliga sterila sjukhusdoften som påminde mig så mycket om dofterna inne på Rituals, trängde in i mina näsborrar medan jag gick längs den långa korridoren emot kirurgavdelningen. Hade det inte varit för de grå linoleummattorna,  hade man lätt kunnat tro att man befann sig på Asia spa faktiskt! Väl inne i rummet med den nya sjuksköterskan och läkaren, slog jag mig ner på en stol efter att ha hälsat på dem. 

- Ja, Monica du har ju redan ringt hit och fått svaret på din biopsi så du vet att det var en malign tumör. 

- Mmm, cancer din lilla Grinch, mumlade jag tyst för mig själv.

- Du hade ju en trippelnegativ brösttumör 2013, fortsatte Michael. Du fick erbjudandet om att ta genprover då, men du avböjde det?

- Ja, det är korrekt, svarade jag snabbt. Jag vet inte riktigt vad jag skall med det till? Skall jag rama in det som en stamtavla sedan och sätta upp det på väggen bredvid mitt skilsmässobevis? Att min x-man inte var en prisbelönt avelshingst, det hade jag ju listat ut helt på egen hand strax efter att jag hade gift mig med honom. Att mina egna gener inte heller var toppen att avla på, det hade jag faktiskt också listat ut vid det här laget... Däremot sade ju Calle att den inte var trippelnegativ utan hade en hormonkänslighet på 2%?

- Det räknas inte, svarade Michael lugnt. Den klassas ändå som trippelnegativ.

Det var då jävligt märkligt, tänkte jag. När huslånet hade legat på en ränta på 2%, så klassades det minsann inte alls som nollränta. Jag kanske skulle ha bett Michael om hjälp att förhandla bort min månadskostnad då och sagt att det faktiskt räknades som att jag inte hade någon ränta alls?

- Vad har den här tumören för markörer då? frågade jag.

- Det vet vi inte, svarade Michael. Det kollar man inte förrän efter vi har opererat bort den om du nu kan tänka dig att ta den behandling som vi föreslår? Du vet väl hur det går till vid det här laget även om procedurerna har utvecklats lite?

- Mmm, det vet jag, svarade jag ironiskt. Man får numera sitta lika spänd som inför dragningen på Postkodlotteriet i två veckor efter operationen innan man får svar på om cancern har spridit sig istället för att få en snabbanalys redan under operationen. Det känns som utveckling av rang måste jag säga som inte är helt olik den utveckling som jag ser på min egen arbetsplats. 

- Det står i dina papper här att du sagt till sköterskan att du funderade på att inte ta någon behandling alls, sade Michael fortsatt lugnt.

- Ja, jag var först lite mer inne på att köpa en kaftan i glada batikfärger och en enkelbiljett till Bali eller Indien och sätta mig och dreja där istället i några år faktiskt nu när du nämner det. Just nu tänker jag att jag är ganska övertygad om att jag ändå skall ta en operation innan jag åker dit i alla fall.

Nu kunde Michael inte hålla sig längre och började skratta varpå sköterskan inte heller riktigt lyckades bibehålla sin allvarsamma min. Han ursäktade sig snabbt för att han hade börjat skratta, varpå jag svarade att det var helt okey även om det inte hade varit ett skämt på det viset. 

- Skall jag sätta upp dig på väntelistan då? Det går ju alltid att avboka operationen, svarade han snabbt tillbaka.

- Ja, det blir toppen, svarade jag med en inte helt övertygad röst.

- Tar du några naturmediciner? frågade Michael vidare. Vi behöver veta det i så fall innan din operation.

- Har du en foliehatt liggandes här till mig, svarade jag allvarligt. För det är lika bra att jag tar på mig den i så fall innan jag svarar och ni börjar skälla på mig.

- Jag lägger ingen som helst värdering i det, svarade Michael. Det är helt upp till dig vad du tar och 20-30% av alla cancerpatienter använder sig idag utav KAM, dvs komplementär, alternativ och integrativ medicin. Det är bara personalen på operation som behöver veta vad det är i så fall. 

Jag tittade förvånat på honom medan jag tänkte att jag kanske för första gånger på minst 10 år inte skulle behöva önska mig en Lobotomi, en barkis och en T-röd utav tomten i julklapp. Kanske fanns det ändå hopp om att det skulle bli accepterat att ta sina egna beslut, att vara annorlunda och sticka ut ifrån mängden? 

10 minuter senare satt jag i ett annat litet mysigt rum med fåtöljer och textilier, som faktiskt på riktigt påminde lite mer om ett spa än ett sjukhus. "Here we go again", mumlade jag för mig själv i väntan på samtalet inför min operation. Skulle jag sedan emot förmodan ångra mig, kunde jag ju alltid ringa till Ennio och be om skills, eftersom han bokstavligen hade rymt ifrån operationssalen i Rom en gång. Ja, det fanns definitivt många underbara människor i min omgivning som jag kunde få råd utav både när jag ville ha dem och inte, men sak var jag ändå helt säker på oavsett;

Den här resan skulle jag göra på mitt eget sätt och om det nu ändå går åt helvete, vilket det till slut gör för oss alla, så skall i alla fall min resa dit gå i första klass...

Flexa med smutsiga strumpor!

2025-06-02

Jag sken upp som en sol när jag öppnade diskmaskinen och ropade med euforisk röst till Mio.

- Men ååååh, älskling tack! Är det en morsdagpresent en vecka försenat? 

- Vad fan jiddrar du om, mumlade Mio tillbaka ifrån sängen i sitt rum.

- Den nya diskmaskinen! Den är jättefin och ser exakt ut som den förra vi hade. Var har du hittat den någonstans? Den måste ha varit jättedyr!

- Vad snackar om? frågade Mio igen med sömndrucken röst.

- Ja, alltså jag har aldrig sett en sån här modern diskmaskin som äter äggskal och räkskal förut! Det är ju helt magiskt! Vilken briljant idé. Har den en avfallskvarn inbyggd i botten eller hur funkar den? 

Jag fick inget mer svar ifrån sovrummet. Jag övervägde att be honom om att ge mig adressen till hemsidan, för kanske hade de även någon bra modell på väckarklockor till tonåringar som kunde väcka dem före 14:30 på helgerna och bära ut dem ur rummet tillsammans med disken? Nej, han var allt omtänksam min älskade son och det var så fint av honom att han tog lite extra ansvar här hemma nu när han hade blivit äldre!

Jag gick bort till skafferiet och öppnade dörren för att se om det fanns några tapas kvar i skåpet som vi kunde ha ikväll. Dessvärre insåg jag då att den enda avfallskvarnen vi hade i hemmet nog låg och halvsov inne i Mios rum uppe i våningssängen. Äsch, tänkte jag. Vad gör väl lite tapas när man har fräsiga LCHF-frallor i frysen! De är ju så goda naturella. Utöver alla skills som Mio hade utvecklat när det gällde städning, hade jag även förstått att min son nu också hade utvecklat ett helt nytt språk!

-     - Kolla morsan! Han flexar med sin moppe! hade Mio ropat imponerat medan han tryckte upp en TikTok-video i ansiktet på mig.

Att flexa betydde att man plockade ut tid på sin timbank på jobbet, hade jag såklart full koll på, men vad hans moppe hade med saken att göra kunde jag inte förstå? Menade han kanske att moppen var så långsam att han kom för sent till skolan och fick minustid på flexen? När nästa intressanta video visade en kille som ”flexade med sina muskler” gick min teori inte riktigt ihop sig, utan jag blev varse att det nu fanns ett nytt ord som ersatte begreppet ”flasha”. Jag frågade Mio om man hade döpt om det stora nätverket till ”Flexback” men fick tyvärr inget svar. (Så länge han kunde stava till "ficklampa" på engelska utan att fippla till det med vokalerna, så skulle han nog klara sig utan några större missförstånd.)

När han kom ut ur sitt rum med en gångstil som kunde liknas vid en blandning av Abe i Oddworld och en sengångare funderade jag likt alla andra mammor över hur det skulle gå för honom när han blev stor! Mer än en gång hade Mio frågat mig vad jag trodde skulle bli värdefullt med tiden och han hade som barn till och med börjat prenumerera på ”Antikrundan”. Jag var precis på väg att svara något väldigt olämpligt som hade varit betydligt mer värt än gamla frimärken, men bet mig i tungan i sista sekund. Kanske fanns det gränser för vilka tips en mor kunde ge sitt barn?

Efter att ha läst en annons som ”en kompis” hade skickat tänkte jag att det ändå kanske fanns en strimma utav hopp! ”Riktigt smutsiga strumpor”, stod att läsa som rubrik! Att tonåringar var en god investering rent ekonomiskt hade jag aldrig insett förrän nu! Mios rum var ju en fulländad guldgruva! Bill Gates gå och lägg dig, tänkte jag medan jag funderade över hur jag skulle lyckas konfiskera hans stumpor med ett leende i stället för en utskällning utan att han skulle börja ana oråd!

-          Mamma du svarade aldrig, ropade Mio högt från köket. Vad kan man tjäna mest pengar på?

Porr, droger och vapen, mumlade jag tyst för mig själv, medan jag samlade smutsiga strumpor för glatta livet i hans rum.

-          Du önskade ju dig en kamera i julklapp framför alla föräldrar i tamburen som man kunde stoppa upp i rumpan för att se hur ”termarna” såg ut på insidan när du var 6 år gammal som en ”inkörsport” i dubbel bemärkelse inför din framtida karriär som obducent! Du berättade för alla föräldrarna i hela klassen att man tjänade 70 papp i månaden när man skar i lik för att se hur de hade dött, har du släppt den banan nu?

Jag fick inget svar tillbaka på den frågan heller, så min tolkning var att den idén var passé! Synd att den inte dog ut lite tidigare. Typ innan han hade hunnit berätta för alla föräldrarna i tamburen för drygt 9 år sedan! ”En annan vän”, (läs min son) hade berättat att kändisar kunde sälja sina trosor för flera tusenlappar per par! (Det förblir oklart vilken ”kompis” som hade berättat detta för honom.)” Du kan bli rik morsan”, hade han sagt med en ironisk ton! Jag hade försökt förklara att jag inte var Angelina Jolie, även fast FB hade en kändisapp som tyckte att vi var lika som bär!

Jag gick ut i köket och konstaterade att en bomb hade smällt av och undrade hur det var möjligt att spilla ut så mycket på så kort tid! Jag gick fram till Mio och lade armen om honom och gjorde mig redo för att ge honom ett riktigt vuxet mammatips!

-          Hör här min son så skall jag berätta för dig vad du i alla fall inte skall arbeta med när du blir stor! Drogbranschen den är definitivt ingenting för dig! Du förstår att dealers som delar upp droger är mer picky än barn som delar en kanelbulle även om det är svårt för ett barn att förstå! Så här kan man inte slafsa runt med kokain för det är inte så många som gärna vill ha 2 gram i stället för 5. Tvärtom kanske gör en och annan pundare glad, med den högsta kranen kommer inte att möta dig med eufori! Nu hoppas jag att det finns något i ugnen och inte bara på golvet, så skall jag roa mig med dina smutsiga strumpor tills du har fixat klart! Tänker att vi kan snacka vidare om framtida yrkesbanor sedan när vi fikar i stället kanske?

Jag stannade upp utanför tvättmaskinen och funderade över om det ändå inte var en skam att tvätta den förmögenhet jag nu höll i mina händer. Det vore kanske i och för sig en dålig yrkeskarriär i kombination med mitt Förstelärarskap som skulle kunna väcka vissa tvivel hos både vårdnadshavare och barn. Med en suck vinkade jag farväl till alla strumpförklädda tusenlappar som for ner i tvättmaskinen nynnandes på låten ”She give me money, when I´m in need”.

Kanske en dag skulle även jag komma på vad jag skulle bli när jag blir stor…