POV Kevin cringe eller rizz - ett instamoment eller diss?

2025-06-08

För några veckor sedan när jag hade suttit och slötittat på min telefon kom plötsligt en ny notis upp om en vänförfrågan. Kevin? Vem kunde det vara? Efter en närmare titt på profilen log jag för mig själv och tackade ja till hans förfrågan. Det tog inte många minuter innan det första meddelandet poppade upp i inboxen.

"Hej hur mår du allt bra? Du hade rätt om mycket saker kan jag säga dig. Inte allt men en del speciellt med tjejer."

Jag skrattade för mig själv och tänkte att jag nog hade haft fel om rätt mycket saker med, men det var onekligen ett väldigt roligt sätt att ta kontakt på efter så lång tid. (Sen kanske det i och för sig inte hade blivit en toppeningång till ett samtal om han hade inlett med "du hade fel om det mesta".)  Hur som så hade det gått drygt 1,5 år sedan vi hördes och kände jag Kevin rätt hade han mest antagligen tappat bort sitt lösenord till kontot och öppnar ett nytt. (Vi kan också ha blivit lite sura på varandra så att jag tog bort honom ifrån fb så som vuxna människor gör ibland) ;) 

Det som var skönt med Kevin var att han var snäppet mer extrovert än mig, hur det nu var möjligt, så det fanns egentligen inga ämnen som var tabu och han tog helt enkelt begreppet ”oversharing” till nya vidder! Det var nog det som jag gillade mest med honom eftersom det var så befriande att kunna vara sig själv fullt ut. Inget skämt var för grovt, ingen tanke var för sjuk och det var okey att klanta till livet fullständigt! Efter att ha skrivit några meddelanden fram och tillbaka föreslog Kevin att vi skulle ta en middag istället samma dag. Eftersom jag inte kunde det men båda två  ändå var väldigt mycket för "nu, genast eller med en gång", ringde jag upp honom direkt istället. 

- Såå vad hände med livet Kevin? frågade jag nyfiket.

- Ja, du vad hände inte… men jag har blivit vuxen! svarande han glatt och stolt i andra ändan. Jag träffade en tjej, flyttade ihop efter några veckor, gav bort min bostadsrätt till syrran, sålde bilen och köpte en cykel istället. Ja, sen gjorde jag slut förra veckan, men jag gjorde det vuxet! Du hade varit stolt över mig!

Jag bröt ihop av skratt och svarade snabbt.

- Varför är jag inte förvånad Kevin? Hur gjorde du då?

- Jag gjorde inte som med Lina. Jag kastade inte ut sopsäckar med hennes kläder ifrån balkongen den här gången.

- Det låter definitivt som personlig utveckling, svarade jag skrattandes.

- Ja, men alltså jag gjorde slut och sade att vi inte var bra för varandra. Det var vi inte. Vi var ihop i nästan ett år så jag packade mina prylar helt odramatiskt medan hon var iväg med sina tjejkompisar och vet du vad jag gjorde sedan?

- Nej?

- Jag bäddade till och med sängen efter mig innan jag åkte!

- Du har ju blivit galen Kevin, inte vuxen! Du har ju tappat det fullständigt. Du är en spillra av ditt forna jag, svarade jag chockat. Är det 30-årskrisen som knackar på dörren?

- Jag är inte klar än! Vet du vad jag gjorde sen? fortsatte han med stolt ton.

- Eeeh nä? Jag har slängt min kristallkula! Batterierna var slut.

- Hoppas du sitter ner nu! Jag var så snäll att jag gav henne en present. Jag lämnade kvar hennes favorittröja, eller ja, min tröja som hon älskar, som hon alltid lånade av mig. Det du!

- Kevin, sade jag långsamt.

- Ja? svarade han frågande.

- Nu ljuger du lite va? fortsatte jag allvarligt.

- Va? Näää, det är sant! Jag lovar!

- Jag menar inte att du ljuger om tröjan utan att du kanske, eventuellt döljer dina motiv till denna gåva en aning. Du får gärna ljuga för dig själv, men mig blåser du inte! Du gav henne tröjan för att du vill att hon ska sitta och lukta på den, tänka på dig och sakna dig. Skulle det kanske kunna vara så?

- Eeeh, okey då. Jag erkänner, mumlade Kevin tillbaka innan vi båda bröt ihop utav skratt. 

En vecka senare kom Kevin ner på middag och när vi satte oss i uterummet passade jag på att ta ett foto på honom som jag skulle skicka till Thomas och hälsa ifrån oss båda. Ja, det var ändå honom vi skulle tacka eller skälla ut för att vi hade träffats och blivit vänner. När jag såg det första fotot blev det extremt svårt att hålla sig för skratt eftersom jag uppenbarligen var en sämre fotograf än Aivi som ändå medvetet gått in för att ta så fula kort som möjligt på mig medan jag åt. Kevin tog telefonen ur handen på mig, stirrade på fotot och blev helt gravallvarlig. 

- Men va? Är det sådär jag ser ut? På riktigt? Nu klarnar ju allt. Nej, alltså om jag är så jävla ful så förstår jag ju verkligen varför jag vare sig får brudar permanent eller får ligga! Jag står plötsligt på tjejernas sida helt klart, för det där hade inte jag heller gått igång på. Tänk dig det där klockan 2 i baren på en krog!

- Nämen alltså du ser inte ut så Kevin! Du är ju helt jättesnygg! svarade jag lite peppande. Du e rizz du vet!

Kevin spärrade upp ögonen och stirrade på mig och tryckte upp telefonen i ansiktet på mig.

- Sluta ljug nu Monica! En bild ljuger inte du ser väl för fan bilden!

- Nej, alltså jag såg den nyss, men eftersom jag är 15 år ish äldre än dig så ser tant ingenting så nära. Positivt sett i dubbel bemärkelse skulle du ju kunna börja utnyttja det genom att ragga på tanter i min ålder på nära håll genom att smyga upp i ansiktet på dem ute på krogen. Håller du dig riktigt nära dem kommer de inte att se dig alls. Det är även positivt om du skulle få napp på ett hemsläp, för då kommer de aldrig att känna igen dig om ni råkar på varandra ute på stan efteråt! 

Kevin tittade lite uppgivet på mig och suckade. 

- Jag har ju i alla fall köpt mig en bil nu! En liten och praktisk bil som inte är riktigt lika ful som din! 

- Det är svårt att hitta en lika ful bil som min! tillade jag insiktsfullt medan jag chockat tittade ut igenom fönstret på hans orangea, neonfärgade bil som stod på min uppfart. Men du, det där är inte heller direkt en brudmagnet till vrålåk som du har införskaffat dig. Raggningspotentialet med den där är nog dessvärre på ungefär samma nivå som du hade på din cykel! Mitt problem är mer att det inte får plats en kille i min bil eftersom jag har så mycket andra ”bra att ha saker” i den som jag kör runt med! 

Kevin skakade på huvudet och mumlade något om att hans bil var jättefin. 

Du kan va helt lugnt Kevin! Jag kan ändå va rätt savage ibland, så tant säger till när du blir cringe! Jag säger som Morgan Larsson sade helt enkelt när han såg fotot på sig själv, mig och Emma Hamberg när jag hade varit med i hans radioprogram "SöndagsMorgan". "Oj, nämen jag ser ju helt galen ut! Jag blev inte så bra på bilden, men det kan man ju inte bli jämt!"…

Cancer din lilla Grinch - leva livet är det bästa som finns!

 2025-06-05

Jag tittade upp på den välkända skylten och tillbaka ner på papperet med kallelsen till Michael på kirurgavdelningen. Det kändes onekligen märkligt att det inte var "min kirurg" Calle som jag skulle träffa den här gången. Det första som dök upp ibland träffarna när jag hade googlat efter kirurger på Varbergs lasarett,  hade verkligen känts som strålande nyheter! Artikeln handlade om en kirurg ifrån Afghanistan som hade fått sin läkarlicens på "rekordkort tid". Ja, alltså jag är inte rasist eller fördomsfull på något sätt, utan det var snarare rebellkirurgen Erik Erichsen som jag såg framför mig i Etiopien som opererade patienter med en fiskelina och en borr ifrån Claes Ohlsson. Det var liksom inte riktigt estetik som låg i fokus där så att säga... Samma gällde min egen mormor som hade arbetat i fronten under andra världskriget i Ryssland. Hon hade stolt berättat för mig en sisådär 30 gånger om hur hon minsann suttit och väntat och väntat i flera timmar på läkaren som skulle amputera ett finger på en skadad man, men som aldrig dök upp.

"Jag vänta, vänta flera timmar, han inte komma! Jag sett den operationen många gånger så jag tänka jag amputera den finger själv! Den gick jättebra!"

Mmm, den gick garanterat jättebra, men vi ska nog alla vara väldigt jätteglada att mormor fortsatte sin karriär inom sjukvården som vårdbiträde på Sahlgrenska. De flesta tycker nog nämligen inte att "den gick jättebra" om en barnmorska amputerar fingrar på eget initiativ på Sahlgrenska faktiskt. Ja, på samma sätt som ett svenskt vårdbiträde antagligen nog inte skulle kunna åka till kriget i Ryssland idag och amputera ett finger själv jättebra heller. Men visst hade det varit unikt att vakna upp efter min operation med ett par cykelekrar ifrån Kosovo som substitut till mitt högra bröst!

Nu hade jag i och för sig läst att Calle hade börjat jobba inom försvaret. men annars hade det varit fullt förståeligt om jag var en sån där patient som man behövde turas om lite att träffa. Även fast den fina sjuksköterskan Mia på bröstmottagningen nu hade fått vila i 12 år sedan jag hade cancer sist, var det nog ett lika stort trauma för henne som för mig att jag hade fått cancer igen. Ja, alltså ni kanske inte har fattat det där än, men sjukvården skiljer sig inte så mycket ifrån skolan på det viset faktiskt. När det kommer flera personer in på mötet eller när man turas om med utvecklingssamtalen och mejlkorrespondensen, så är det inte för att personalen är extra måna om en, utan då vet man helt enkelt att man är en jävligt jobbig förälder eller patient! Eftersom jag både hade haft väldigt många olika pedagoger och sjuksköterskor, så var jag helt på det klara med att jag var extremt jobbig både som förälder och patient. 

Den ljuvliga sterila sjukhusdoften som påminde mig så mycket om dofterna inne på Rituals, trängde in i mina näsborrar medan jag gick längs den långa korridoren emot kirurgavdelningen. Hade det inte varit för de grå linoleummattorna,  hade man lätt kunnat tro att man befann sig på Asia spa faktiskt! Väl inne i rummet med den nya sjuksköterskan och läkaren, slog jag mig ner på en stol efter att ha hälsat på dem. 

- Ja, Monica du har ju redan ringt hit och fått svaret på din biopsi så du vet att det var en malign tumör. 

- Mmm, cancer din lilla Grinch, mumlade jag tyst för mig själv.

- Du hade ju en trippelnegativ brösttumör 2013, fortsatte Michael. Du fick erbjudandet om att ta genprover då, men du avböjde det?

- Ja, det är korrekt, svarade jag snabbt. Jag vet inte riktigt vad jag skall med det till? Skall jag rama in det som en stamtavla sedan och sätta upp det på väggen bredvid mitt skilsmässobevis? Att min x-man inte var en prisbelönt avelshingst, det hade jag ju listat ut helt på egen hand strax efter att jag hade gift mig med honom. Att mina egna gener inte heller var toppen att avla på, det hade jag faktiskt också listat ut vid det här laget... Däremot sade ju Calle att den inte var trippelnegativ utan hade en hormonkänslighet på 2%?

- Det räknas inte, svarade Michael lugnt. Den klassas ändå som trippelnegativ.

Det var då jävligt märkligt, tänkte jag. När huslånet hade legat på en ränta på 2%, så klassades det minsann inte alls som nollränta. Jag kanske skulle ha bett Michael om hjälp att förhandla bort min månadskostnad då och sagt att det faktiskt räknades som att jag inte hade någon ränta alls?

- Vad har den här tumören för markörer då? frågade jag.

- Det vet vi inte, svarade Michael. Det kollar man inte förrän efter vi har opererat bort den om du nu kan tänka dig att ta den behandling som vi föreslår? Du vet väl hur det går till vid det här laget även om procedurerna har utvecklats lite?

- Mmm, det vet jag, svarade jag ironiskt. Man får numera sitta lika spänd som inför dragningen på Postkodlotteriet i två veckor efter operationen innan man får svar på om cancern har spridit sig istället för att få en snabbanalys redan under operationen. Det känns som utveckling av rang måste jag säga som inte är helt olik den utveckling som jag ser på min egen arbetsplats. 

- Det står i dina papper här att du sagt till sköterskan att du funderade på att inte ta någon behandling alls, sade Michael fortsatt lugnt.

- Ja, jag var först lite mer inne på att köpa en kaftan i glada batikfärger och en enkelbiljett till Bali eller Indien och sätta mig och dreja där istället i några år faktiskt nu när du nämner det. Just nu tänker jag att jag är ganska övertygad om att jag ändå skall ta en operation innan jag åker dit i alla fall.

Nu kunde Michael inte hålla sig längre och började skratta varpå sköterskan inte heller riktigt lyckades bibehålla sin allvarsamma min. Han ursäktade sig snabbt för att han hade börjat skratta, varpå jag svarade att det var helt okey även om det inte hade varit ett skämt på det viset. 

- Skall jag sätta upp dig på väntelistan då? Det går ju alltid att avboka operationen, svarade han snabbt tillbaka.

- Ja, det blir toppen, svarade jag med en inte helt övertygad röst.

- Tar du några naturmediciner? frågade Michael vidare. Vi behöver veta det i så fall innan din operation.

- Har du en foliehatt liggandes här till mig, svarade jag allvarligt. För det är lika bra att jag tar på mig den i så fall innan jag svarar och ni börjar skälla på mig.

- Jag lägger ingen som helst värdering i det, svarade Michael. Det är helt upp till dig vad du tar och 20-30% av alla cancerpatienter använder sig idag utav KAM, dvs komplementär, alternativ och integrativ medicin. Det är bara personalen på operation som behöver veta vad det är i så fall. 

Jag tittade förvånat på honom medan jag tänkte att jag kanske för första gånger på minst 10 år inte skulle behöva önska mig en Lobotomi, en barkis och en T-röd utav tomten i julklapp. Kanske fanns det ändå hopp om att det skulle bli accepterat att ta sina egna beslut, att vara annorlunda och sticka ut ifrån mängden? 

10 minuter senare satt jag i ett annat litet mysigt rum med fåtöljer och textilier, som faktiskt på riktigt påminde lite mer om ett spa än ett sjukhus. "Here we go again", mumlade jag för mig själv i väntan på samtalet inför min operation. Skulle jag sedan emot förmodan ångra mig, kunde jag ju alltid ringa till Ennio och be om skills, eftersom han bokstavligen hade rymt ifrån operationssalen i Rom en gång. Ja, det fanns definitivt många underbara människor i min omgivning som jag kunde få råd utav både när jag ville ha dem och inte, men sak var jag ändå helt säker på oavsett;

Den här resan skulle jag göra på mitt eget sätt och om det nu ändå går åt helvete, vilket det till slut gör för oss alla, så skall i alla fall min resa dit gå i första klass...

Flexa med smutsiga strumpor!

2025-06-02

Jag sken upp som en sol när jag öppnade diskmaskinen och ropade med euforisk röst till Mio.

- Men ååååh, älskling tack! Är det en morsdagpresent en vecka försenat? 

- Vad fan jiddrar du om, mumlade Mio tillbaka ifrån sängen i sitt rum.

- Den nya diskmaskinen! Den är jättefin och ser exakt ut som den förra vi hade. Var har du hittat den någonstans? Den måste ha varit jättedyr!

- Vad snackar om? frågade Mio igen med sömndrucken röst.

- Ja, alltså jag har aldrig sett en sån här modern diskmaskin som äter äggskal och räkskal förut! Det är ju helt magiskt! Vilken briljant idé. Har den en avfallskvarn inbyggd i botten eller hur funkar den? 

Jag fick inget mer svar ifrån sovrummet. Jag övervägde att be honom om att ge mig adressen till hemsidan, för kanske hade de även någon bra modell på väckarklockor till tonåringar som kunde väcka dem före 14:30 på helgerna och bära ut dem ur rummet tillsammans med disken? Nej, han var allt omtänksam min älskade son och det var så fint av honom att han tog lite extra ansvar här hemma nu när han hade blivit äldre!

Jag gick bort till skafferiet och öppnade dörren för att se om det fanns några tapas kvar i skåpet som vi kunde ha ikväll. Dessvärre insåg jag då att den enda avfallskvarnen vi hade i hemmet nog låg och halvsov inne i Mios rum uppe i våningssängen. Äsch, tänkte jag. Vad gör väl lite tapas när man har fräsiga LCHF-frallor i frysen! De är ju så goda naturella. Utöver alla skills som Mio hade utvecklat när det gällde städning, hade jag även förstått att min son nu också hade utvecklat ett helt nytt språk!

-     - Kolla morsan! Han flexar med sin moppe! hade Mio ropat imponerat medan han tryckte upp en TikTok-video i ansiktet på mig.

Att flexa betydde att man plockade ut tid på sin timbank på jobbet, hade jag såklart full koll på, men vad hans moppe hade med saken att göra kunde jag inte förstå? Menade han kanske att moppen var så långsam att han kom för sent till skolan och fick minustid på flexen? När nästa intressanta video visade en kille som ”flexade med sina muskler” gick min teori inte riktigt ihop sig, utan jag blev varse att det nu fanns ett nytt ord som ersatte begreppet ”flasha”. Jag frågade Mio om man hade döpt om det stora nätverket till ”Flexback” men fick tyvärr inget svar. (Så länge han kunde stava till "ficklampa" på engelska utan att fippla till det med vokalerna, så skulle han nog klara sig utan några större missförstånd.)

När han kom ut ur sitt rum med en gångstil som kunde liknas vid en blandning av Abe i Oddworld och en sengångare funderade jag likt alla andra mammor över hur det skulle gå för honom när han blev stor! Mer än en gång hade Mio frågat mig vad jag trodde skulle bli värdefullt med tiden och han hade som barn till och med börjat prenumerera på ”Antikrundan”. Jag var precis på väg att svara något väldigt olämpligt som hade varit betydligt mer värt än gamla frimärken, men bet mig i tungan i sista sekund. Kanske fanns det gränser för vilka tips en mor kunde ge sitt barn?

Efter att ha läst en annons som ”en kompis” hade skickat tänkte jag att det ändå kanske fanns en strimma utav hopp! ”Riktigt smutsiga strumpor”, stod att läsa som rubrik! Att tonåringar var en god investering rent ekonomiskt hade jag aldrig insett förrän nu! Mios rum var ju en fulländad guldgruva! Bill Gates gå och lägg dig, tänkte jag medan jag funderade över hur jag skulle lyckas konfiskera hans stumpor med ett leende i stället för en utskällning utan att han skulle börja ana oråd!

-          Mamma du svarade aldrig, ropade Mio högt från köket. Vad kan man tjäna mest pengar på?

Porr, droger och vapen, mumlade jag tyst för mig själv, medan jag samlade smutsiga strumpor för glatta livet i hans rum.

-          Du önskade ju dig en kamera i julklapp framför alla föräldrar i tamburen som man kunde stoppa upp i rumpan för att se hur ”termarna” såg ut på insidan när du var 6 år gammal som en ”inkörsport” i dubbel bemärkelse inför din framtida karriär som obducent! Du berättade för alla föräldrarna i hela klassen att man tjänade 70 papp i månaden när man skar i lik för att se hur de hade dött, har du släppt den banan nu?

Jag fick inget svar tillbaka på den frågan heller, så min tolkning var att den idén var passé! Synd att den inte dog ut lite tidigare. Typ innan han hade hunnit berätta för alla föräldrarna i tamburen för drygt 9 år sedan! ”En annan vän”, (läs min son) hade berättat att kändisar kunde sälja sina trosor för flera tusenlappar per par! (Det förblir oklart vilken ”kompis” som hade berättat detta för honom.)” Du kan bli rik morsan”, hade han sagt med en ironisk ton! Jag hade försökt förklara att jag inte var Angelina Jolie, även fast FB hade en kändisapp som tyckte att vi var lika som bär!

Jag gick ut i köket och konstaterade att en bomb hade smällt av och undrade hur det var möjligt att spilla ut så mycket på så kort tid! Jag gick fram till Mio och lade armen om honom och gjorde mig redo för att ge honom ett riktigt vuxet mammatips!

-          Hör här min son så skall jag berätta för dig vad du i alla fall inte skall arbeta med när du blir stor! Drogbranschen den är definitivt ingenting för dig! Du förstår att dealers som delar upp droger är mer picky än barn som delar en kanelbulle även om det är svårt för ett barn att förstå! Så här kan man inte slafsa runt med kokain för det är inte så många som gärna vill ha 2 gram i stället för 5. Tvärtom kanske gör en och annan pundare glad, med den högsta kranen kommer inte att möta dig med eufori! Nu hoppas jag att det finns något i ugnen och inte bara på golvet, så skall jag roa mig med dina smutsiga strumpor tills du har fixat klart! Tänker att vi kan snacka vidare om framtida yrkesbanor sedan när vi fikar i stället kanske?

Jag stannade upp utanför tvättmaskinen och funderade över om det ändå inte var en skam att tvätta den förmögenhet jag nu höll i mina händer. Det vore kanske i och för sig en dålig yrkeskarriär i kombination med mitt Förstelärarskap som skulle kunna väcka vissa tvivel hos både vårdnadshavare och barn. Med en suck vinkade jag farväl till alla strumpförklädda tusenlappar som for ner i tvättmaskinen nynnandes på låten ”She give me money, when I´m in need”.

Kanske en dag skulle även jag komma på vad jag skulle bli när jag blir stor…

Falska surdegsfrallor och en lurmus!

Lördag  31/5 2025

Falska surdegsfrallor mumlade jag för mig själv medan jag stirrade in i ugnen på något som snarare borde kallas för mandelmjölsvulkaner. Aivi hade en viss poäng i att cellgifter nästan var mer aptitretande än det där… Frallorna i sig kunde man inte anklaga för något, de hade ju inte salufört sig själva med falsk marknadsföring! Nej, det enda falska jag kunde se här var den där smala, käcka kvinnan som stod och log med en ”falsk surdegsfralla” i handen på sin hemsida och såg sådär lycklig ut som bara nyttiga kvargmänniskor kunde göra. Men visst, var man van vid att äta damm så var väl detta ett väldigt festligt alternativ till helgfrukosten så hon kanske faktiskt var glad på riktigt ändå! Frallorna påminde mig lite om de där vackra spökena i betong som jag och Thomas hade tillverkat till Halloween! Visst blev jag absolut rädd när jag såg vad vi hade skapat, men det var inte direkt så jag hade tänkt mig att de skulle se ut.

Medan jag väntade på att min festmåltid skulle bli klar i ugnen tänkte jag att jag skulle unna mig en varm och härlig dusch och stegade in i mitt ovanligt välstädade badrum. Eftersom jag även hade återgått till den naturliga ”falska deodoranten” utan metaller i så luktade jag numera lite väl naturligt om jag skulle vara helt ärlig faktiskt. Vattnet kändes inte helt varm i duschen och jag började fundera över om jag hade satt på fel kran. Det var dock sällan man hade gjort fel vid de tillfällen man önskade det, så jag tog ett djupt andetag och kikade ut från mina vackra duschgardiner för att konstatera att varmvattenberedaren hade gått sönder! Jag fnös åt honom och tänkte på hur nyttigt det var att skölja ur håret med kallt vatten för att stänga alla porer i håret. Det hade jag läst en gång på en sån där käck hårsida.

Efter att ha skruvat isär fanskapet för att försöka ”tömma honom” blev det solklart att jag hade varit singel ett tag nu. (Det kan i och för sig även ha varit en feminin variant som jobbat hårt på sina knipövningar, alternativt lånat den fantastiska ”Insculpt chair” som jag själv hade varit modell för åt Qryo.) Mio och jag hade också på vägens gång klätt vår kärlek till varandra i ord och demonstrerat ett samarbete utav rang därinne i badrummet. Hur som gav jag faktiskt och upp satte mig i soffan för att  börja skrolla på mobilen. Plötsligt fick jag en briljant idé när en länk som ”en vän” hade skickat poppade upp på skärmen! Jag lutade mig tillbaka i soffan och kände mig sjuuukt nöjd över min nypåkomna plan!

 ”Flashback – Gör din egen vagina! Enklaste och bästa sätten!”

Detta var inga vanliga män skall jag säga er utan rejäla karlar som till och med fick en sådan uppfinnare som McGyver att blekna! En vända i huset eller lägenheten och de kunde förvandla precis allting ifrån en handske, ett bananskal eller en gammal telefon till en hemmagjord snippa! Detta Forum måste ju vara helt överlägset Tinder på alla sätt och vis. Visst hade man fött ett barn, men en gammal skurtrasa och en halvmöglig apelsin borde jag väl ändå fortfarande kunna toppa med mina 45 höstar på nacken? Vem som helst i den där tråden skulle kunna fixa min varmvattenberedare inom loppet av 10 minuter, det var jag helt övertygad om. (Ja, skulle de mot förmodan misslyckas med uppgiften, kunde de ju få med sig hela varmvattenberedaren hem och fylla den med kokta makaroner som tröst. Sådana gamla knep kunde ju till och med jag! Den kallas väl för en fält… termos! Inget annat vad tänkte du på för ord nu? Usch! Tur att man har återinfört lumpen så man lär sig vad man har en termos till i tid!)

Jag ringde Thomas alldeles exalterad för att berätta om min briljanta idé!

- Nämen Monica! Det låter ju lite som prostitution för mig faktiskt, sade Thomas med en ironisk ton.

- Ja, alltså jag kan absolut förstå vad du menar, men på vilket sätt skiljer det sig ifrån en klassisk, kommunal anställning menar du i så fall? svarade jag allvarsamt. Här kan man ju själv välja både arbetstider och kunder. Jag kanske till och med kan använda mig av mitt RUT-avdrag.

Nej, ibland var Thomas allt lite trångsynt tyckte jag, men återigen var det väl ett manligt drag att se problemen i stället för lösningarna…

Storken i en helt ny tappning!

 

2025-05-31

 
- Du ska inte börja skriva igen då? frågade Aivi allvarligt i telefonen.

- Eeeh, neh! Det är helt korrekt! Det skall jag inte! Jag har ju inte ens gjort klart min första bok och du tänker att det vore kanon att påbörja något nytt innan den är klar?

- Ja, alltså det är väl ändå så du brukar göra? svarade Aivi med ett skratt. Ett vinnande ”Monica-koncept”!

Vinnande och vinnande, det vet jag kanske inte riktigt om jag skulle kalla det för, men visst hade det hänt att man kanske inte riktigt hade avlutat alla kanonprojekt som man dragit i gång nu när hon nämnde det. Det här projektet med att gå runt och ha cancer trodde jag i och för sig exempelvis var ett avslutat kapitel i mitt liv, men ack vad jag bedrog mig.

- Hur gick det med den där killen du träffade i Andorra då? frågade Aivi nyfiket.

- Jaaa, du, träffade och träffade… Det var väl egentligen mer nära att jag träffade honom med mina skidor i ansiktet när jag välte med min resväska över en trottoarkant på flygplatsen och han gick precis bakom mig. Redan då borde han ha blivit rädd och försökt fly ifrån mig! Den möjligheten har jag ju själv önskat mig menar jag, men det är lite svårare att fly ifrån sig själv tyvärr. Hur som stod han ut ett tag och jag försökte verkligen hitta en kompromiss, fortsatte jag allvarligt, men han var helt låst i en tanke du vet sådär som killar kan vara!

- Vad menar du? frågade Aivi förvirrat. Att han bodde långt bort? Var distansen jobbig?

- Nej, nej, alltså just 50 mil såg han inte som ett problem, vi bor ju praktiskt taget grannar. Hur smidigt som helst! Det var bara han som inte var flexibel i övrigt helt enkelt och saknade förmågan att tänka utanför boxen och se möjligheterna i stället för hindren! Jag hade kollat upp precis allting, dragit ut papper, kollat upp lagparagrafer och endast en liten underskrift saknades, men då började han att darra på manschetten så att säga! Han sa ändå ja först både muntligt och skriftligt, men jag tror inte att en konversation på Messenger håller fullt ut rent juridiskt faktiskt om man skall hårdra det.

- É du full eller vad pratar du om? skrattade Aivi. Eller har du börjat med cellgifter nu i alla fall?

- Nej, alltså han ville ha barn sa han och det tyckte jag såklart lät toppen! Jag trodde liksom aldrig att han skulle fråga, så jag kollade upp allting direkt! Det visade sig att det var fullt möjligt att utföra en adoption om det fanns ”synnerliga skäl” och det skall gudarna veta att det finns! Jag har ju dessutom adhd, så han hade till och med kunnat söka extra bidrag för att ta hand om mig. Jag är rena rama guldgruvan. Jag kan fortfarande bara se hur lösningsorienterad jag är här, men det var tydligen inte alls vad han hade tänkt sig. Lite oklart om det var den där episka spädbarnsperioden i livet han suktade efter som jag inte riktigt hade kunnat erbjuda, men jag hade absolut kunnat göra ett tappert försök. Man hade väl helt enkelt fått ställa upp på att skrika och gråta och väcka honom på nätterna några gånger även om det hade känts lite udda. Finns ju folk som sysslar med betydligt sjukare skit än sånt menar jag.

Aivi skrattade hysteriskt i andra ändan men efter en stund kom ändå frågan.

- Asså Monica säg att du INTE frågade honom på riktigt? Och nästa fråga, finns vuxenadoption?

- Vad menar du? Ska du ta hans parti nu? svarade jag allvarligt. Jag kan absolut se vissa hinder rent juridiskt när det kommer till begreppet incest, men i det här fallet skulle jag nog se det som en ren formalitet ändå. Det går säkert att justera i kontraktet lite som man gör med äktenskapsförord, för det fanns ändå ingen färdig kontraktsmall att signera för just ”adoption av vuxen”. Det kontraktet fick man skapa själv helt fritt. Du kan få en länk en av mig om du vill, men du kanske inte behöver bli adopterad?

- Monica jag älskar dig du är såååå rolig och så sjuk, skrattade Aivi vidare.

- Mmm, tack jag vet! Jag har ju fått cancer igen! Men du, du vet att jag älskar dig med…

Den fula, lilla persikan...

Mio stod tyst och studerade mig medan jag klädde av mig för att hoppa in i duschen. Jag kunde nästan höra hur tankarna knakade i huvudet på honom.
- Mamma,  sade han sakta.
- Ja, min älskling, svarade jag medan jag funderade över varför alla barn precis ALLTID, inledde ALLT de hade att säga med just "mamma"??? Det var ju mig veterligen inte direkt fullt utav en massa andra människor i vårt badrum, som skulle kunna tro att det var dem han talade med.
- Är det där ditt snygga bröst?  sade han glatt och pekade på den oskändade persikan.
Jag skrattade till och log medan jag funderade över vad man skulle svara på den frågan. Lyckan blev dock kortvarigt, då nästa fråga hann komma ut innan jag hade hunnit svara på den första. Hans lilla hand kom farandes, sträcktes ut och han började glatt att klappa mig på det andra bröstet, följt utav ett leende och ett;
- Mamma?
- Jaaa, min älskling?
- Då är alltså detta det fula bröstet?
Jag bet ihop tänderna och utdelade det numera välnyttjade, naturliga leendet som han ofta hjälpte mig att träna på! Storleken har absolut ingen betydelse, mumlade jag för mig själv, fast vem faaan vill ha ett litet glas vin egentligen då om man får lov att fråga? Var man verkligen tvungen att svara på allt? "Vi gillar olika"? Kunde det funka som svar tro? Näää, jag tror bestämt att "Ska vi åka och köpa glass", var det vinnande svaret i ett sånt här läge!
- Eeeeh, fult skulle jag nog inte säga, svarade jag med en näsa i Pinnochio-klass.  Jag skulle nog mer vilja säga att det är annorlunda jämfört med det andra.
- Mamma?
- Ja, min älskling?
- Det är ju inte jättefult, men ganska fult ändå! fortsatte Mio glatt. Det är inte lika buckligt längre!
Ett ljus gick upp för mig och jag tänkte att kanske var inte det där gamla arabiska ordspråket "En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel, medan sanningen letar efter sina tofflor.", inte så dumt ändå! Kanske var det just därför min mamma alltid hade kastat sina tjocka, polska tofflor med plastklackar efter mig, då jag som barn hade stått och delat med mig utav mina visdomsord medan hon satt i telefonen! 
- Mamma? 
- Ja, Mio?
- Ska du ta grasso härifrån och stoppa i senon? frågade han nöjt vidare och klappade mig försiktigt på mitt högra kärlekshandtag.
- Man kan ta fett från olika ställen och stoppa in i bröstet, svarade jag trevligt.
-Mamma?
- Mio? Svarade jag en smula mindre glatt denna gång.
- Men det är väl ändå bra att ta det där för det går ju liksom ut där över byxan. Så ska det väl inte se ut? Det ska väl gå in där egentligen?
Detta var då jävligt märkligt, tänkte jag! Här hade man sprungit på BVC i tid och otid och varje gång man hade frågat om "han växte normalt", fått svaret att alla är vi olika, det finns inget normalt och Mio, han följer sin alldeles egna lilla kurva! MEN jag, inte faan fick jag följa min alldeles egna lilla kurva! Näää, jag såg inte ut som man skulle helt enkelt!
- Mio, svarade jag långsamt.
- Ja, mamma?
- Säg inte mamma en gång till är du snäll, svarade jag en smula irriterat.
- Men mamma, vad ska jag kalla dig för istället då? Ska jag säga Monica?
Kanske vore Italien inte ett så dumt land att flytta till ändå med tanke på att barnagan ännu inte hade hunnit bli förbjuden, tänkte jag för mig själv!
- Du min lilla älskling, du skulle behöva träna på en sak nu när du är så stor och ska börja i förskoleklass till hösten!
- Vad mamma? Svarade han lika nyfiket och glatt som vanligt.
- Jag förstår att detta låter väldigt konstigt för dig min lilla prins, men ibland så kan man bara tänka saker tyst för sig själv, utan att dela med sig till alla andra av vad man tänker.
- Varför mamma?
- För att i skolan får man inte prata rakt ut utan att räcka upp handen eller avbryta andra.
- Men mamma, du pratade ju inte nu? Eller menar du att jag ska räcka upp handen som barnen i din skola gör här hemma?
Någonstans kändes den där lögnaktiga frasen "Det finns inga dumma frågor", som alla lärare får lära sig att rapa upp, lite mer avlägsen än vanligt!

Jag drog ett djupt andetag, tog på mig tröjan, lyfte upp Mio och gav honom en hård kram.
- Kom nu min älskling, så åker vi och köper glass istället...

Sili or silly?

- Jag skulle säga att din bröstoperation är ett totalt slöseri med mina skattepengar Monica! sade Christian allvarligt i telefonen. Om jag känner dig rätt skulle jag tippa på att du skaffar dig ett par små söta saker till bröst som är totalt menlösa! Tacka vet jag "Baywatch"! I´ll be ready, nanananana, nynnade han glatt. Där snackar vi tuttar! Ett par rejäla livbojar som kan agera flytväst åt dig i sommar när du är ute och åker båt! Jag ser bara möjligheter!
- Mmm, vi kan ju vara överens om att vi inte är överens i alla fall Christian, svarade jag skrattandes. Jag tycker inte att det är så fint med enorma bröst. Dessutom skall jag bära runt på dem själv också och det skulle se väldigt oproportionerligt ut med eftersom jag är förhållandevis smal för övrigt.
- Jo, där har du väl en poäng, svarade han. Inte ens ett par schyssta tuttar skulle hjälpa dig med din matchvikt på 48 kilo. Du är på tok för smal. Däremot är jag övertygad om att du inte behöver bära dem själv utan att Jonatan kan tänka sig att avlasta dig så att säga! Agera BH utifall att det skulle bli för tungt! Jag känner mig ändå lite kränkt måste jag säga! Här sitter jag i egenskap utav tuttexpert och du kan inte ens ta till dig utav mitt expertutlåtande. Du kan tänka dig att gå privat och lägga en massa pengar på konsultationer medan jag erbjuder dig konsultation helt gratis som du nekar!
- Jag är sjukt tacksam för alla tips vännen, men jag klarar mig fint med ett par "normala bröst". Min målsättning är att uppnå någon form utav symmetri, inget annat.
- Du förstår Monica att du kommer bara att se lite svullen ut om du ska göra några små söta saker, flikade Christian in. Killarna kommer att gå förbi dig på stranden på sommaren och tänka, "Jaha, hon har mens". Det vill du väl inte uppnå? Jag kan visa dig hur ett par schyssta lökar ska se ut!
- Väldigt snällt att du är så mån om mig, men jag vet faktiskt hur olika bröst kan se ut och jag tycker fortfarande att det ser patetiskt ut med tjejer som behöver en skottkärra att lägga brösten i, kombinerat med en getingmidja. Det jag vill uppnå är som sagt någon form utav symmetri, ja i den mån det nu är möjligt...

- Du vet inte alls hur fint det kan ut! Jag har några schyssta sidor jag kan visa dig så att du får lite bredare perspektiv! Vi kan ta en eftermiddag du och jag framför datorn, så ska du få se på grejer!
- Tack, men nej tack Christian! Jag kan länka dig lite schyssta sidor på hårtransplantationer istället! Jag har numera åtminstone fluffigare frisyr än vad du har! Om du tar lite hår från bröstet och flyttar upp på hjässan så kan du ju söka in till ett flyktingboende för ensamkommande flyktingbarn! Du fyller ju 39 år i år så åldern har du med dig! Det är ju en fördel! Man inser dessvärre att leg på systemet inte är så mycket utav en komplimang i dagens Sverige. Kanske är det vårt regniga och mörka väder som gör det lite svårt för svenskarna att avgöra åldern på folk!
- Jo, det skulle ju kunna förklara att Jonatan blev tillsammans med en tant, svarade Christian.
- Nja, det var rätt soligt på Filips fest faktiskt. Det var eventuellt ett par vodka-redbull som hade en viss inverkan på synen i så fall.

Jag fick ingen bra respons på hårtransplantationsförslaget, men, men jag sådde ju ett frö i alla fall! Jag insåg dessutom hur lyckligt lottad jag var med så omtänksamma vänner som Christian! Detta skulle nog bli alldeles lysande när det blev klart...