.JPG)
Väl inne på Varbergs lasarett tassade jag in på dagoperation och bytte om till den välbekanta vita skruden! Det var endast en sak som bekymrade mig avsevärt; min förkylning. Om jag inte lyckades snyta ut det mesta så jag verkade vara frisk, fanns det risk att jag skulle bli blåst på min sövning och det gick minsann inte fint! Om sanningen skulle fram, skulle jag nog i så fall smyga ut bakvägen totalt skräckslagen och rulla ihop täcket, så att det såg ut som någon låg kvar i sjukhussängen, medan jag flydde ut genom fönstret! Nä, som sagt, det där med att ha ont var liksom inget för mig!
Sköterskan som kom in visade sig vara en helt fantastisk, rolig och mjuk människa! Hon kikade lite på mina armar och jag frågade sedan tuff som jag var, om man möjligen kunde få ett bedövningsplåster innan hon satte droppet. Därefter kom läkaren som skulle operera mig, för att återigen rita på min kropp. (Verkade vara ont om papper på det här stället! Till och med Mio hade lärt sig att man inte fick rita med tuschpenna på kroppen). Han frågade var jag ville ha den och jag hindrade mig snabbt innan jag hann peka på den o-opererade persikan, även om det hade varit trevligt. Det berodde ju lite på vad han menade med "den" också. Han var rätt snygg, men det var ju ingen "Kalle" direkt! I min situation gällde det dock att inte vara så kvistig, utan att liksom hålla till godo med det som erbjöds! Han kanske också var gift, men just nu kände jag mig inte så svartsjuk, så jag kunde nog tänka mig att göra ett undantag! Jag bad honom slutligen att sätta den så att inte BH-bandet skulle vara i vägen, varpå han förklarade att den nog endast gick att sätta på ett ställe. Undra varför han frågade tänkte jag, eller så var det kanske "den" han hade menat i all fall? Eller ja, endast fantasin som sätter gränser där med i och för sig! Han var ju uppskattningsvis över 35, så borde vid det här laget nog ha upptäckt mer än ett ställe man kan stoppa "den" i alla fall! När han hade ritat något som var ungefär lika estetiskt tilltalade som mina alster brukade bli, lade jag mig tillrätta för att sova en stund. Eftersom jag visste att väntan inför operation alltid drog ut på tiden, brukade jag gå och lägga mig runt 4 snåret på natten dagen innan. Jag hade ju en hel dag på mig att sova, så varför ligga här och sura helt pigg, när man kunde nattsudda innan och sedan vila gott hela dagen?
Jag blev väckt av en anestesisköterska, som även hon kändes mjuk och empatisk. (Mjuk i sättet, klämde inte på henne). Hon frågade om jag hade några tankar eller viktiga saker att berätta och jag delgav henne då att det för min del räckte med att jag fick sova under hela operationen denna gång, då det liksom kändes lite onödigt att vakna mitt i! En annan läkare kom och kontrollerade att allt stod rätt till och lyssnade även på min andning, så att jag inte var för risig för att sövas. Jag pustade ut då han sade att allt lät fint! Jag fick syrgas och inväntade sedan det efterlängtade flytande guldet! Jag drog ett djupt andetag och sjönk sedan in i min Törnrosasömn!
Jag vaknade till liv på vägen ut ur operationssalen och tog nyfiket en titt på min nya vän under huden! Jag möttes av ett stort blodigt förband och frågade sköterskan när jag kunde byta ut det.
- Det blödde en del så det blev lite blodigt, men om en 10-dagar kan du byta när stygnen har läkt!
- 10 DAGAR??? Jag skulle ju på fest! Det var äntligen dags för Helenas födelsedagsfest nästa lördag, så här kunde jag ju inte se ut! Mängder av snygga killar skulle dit och det var inte så där fasligt attraktivt med intorkat blod! Det var ju ingen maskerad jag skulle på! Suck! Min förhoppning var att jag skulle få värpa på fredagen, så att jag kunde gå på festen på lördagen och se något mindre skengravid ut! Nu sket sig allt!
När jag kände efter hade jag rätt ont och bad sköterskorna om lite smärtlindring. Hon berättade att det brukade bli en brygga mellan narkosen och lokalbedövningen och de piller jag hade fått som var mer långtidsverkande.
- Vad kan jag få då?
- Du får morfin, det är ju fredag, sade hon med ett leende och blinkade emot mig.
Jag blev lite kär i henne just där och då! Fasen, vad fint jag har det, tänkte jag! Morfin är inte dumt! Lyllo mig som hade gått och fått cancer! :)
Jag halsade 2 koppar kaffe och pälsade därefter på mig kläderna för att bege mig hemåt. Jag berättade om min blogg och lämnade min adress till sköterskorna.
- Har du berättat för Kalle om den, sade sköterskan och skrattade.
- Eeeeh, det kan vara så att jag liksom "glömt bort" det, svarade jag och började inse att jag just hade öppnat dörren till årets bragd-pinsamhet. Monica ditt ärkemongo, de jobbar ju för fan ihop! Varför kunde jag aldrig hålla truten? Så fort jag kom hem skulle jag ta fram en sådan där bred påsklämma och se till att lösa problemet permanent! Jag kom på att jag hade frågat alla andra omnämnda och att alla märkligt nog kanske inte riktigt delade min groteska humor. (Jag vet, låter jättekonstigt och jag är fortfarande förvånad över att inte alla älskar mig! Jag som är så diskret i min framtoning och likt en kameleont smälter in i min omgivning).
- Du skulle ju kanske kunna göra det istället? Frågade jag kvickt sköterskan och snek hastigt åt mig lappen med adressen till hennes rekommenderade matblogg.
Jag valde därefter att snabbt tacka för mig och fly ut till Tereze som satt och väntade i kaféet med lilla Dante.
Vi kramades och jag visade uppgivet mitt blodiga nyckelben.
- Sätt ett ovalt Hello Kitty-plåster, sade hon glatt!
Shit, vad smart hon var och damn, vad snygg jag skull bli! Jag puffade till mitt svinto-descutan-hår och fladdrade mot henne med mina fuskfransar!
- Jag vet att du vill ha mig hjärtat, men det blir inget med det! Kom så åker vi hem till mig och fikar istället!
Hon log mot mig, blinkade tillbaka med sina fejkfransar och sedan begav vi oss hemåt!
- Mot mitt kära Ful-Fort-Royale...
.JPG)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar