Invigning av pussycat! Förlåt... port a cath :)

Jag satt i bilen med Mattias och kände mig ganska stressad över vad som nu skulle ske! Först var det provtagning och sedan om mina värden såg bra ut, min första dos med cytostatika. Linda hade ringt mig i slutet av förra veckan och berättat om en arbetskamrat som hade fått sin första behandling och om hur fruktansvärt ont det hade gjort. Hon hade rått mig att ta med någon, så därför satt jag nu här i bilen och kände mig allmänt kaxig.
- Undra om man kan bli sövd medan man får cellgifterna? Det skulle ju generera i 15 st mirakulösa narkoser! :)
- Jag skulle tro att det kan bli aningen svårt att få igenom det Monica, sade Mattias.
Fasen också! Jag som såg min chans! Jag hoppades att jag inte skulle stöta på Kalle heller, då det kunde bli aningen genant efter mitt samtal med hans kollegor om min blogg! Då skulle jag nog verkligen önska att någon kunde söva ner mig på stående fot! När vi var framme tassade vi bort till provtagningen där jag skulle lämna 2 rör med blod, för att sedan bege mig vidare mot onkologmottagningen.
- Legitimation tack, sade kvinnan i kassan.
Hallå, vad trodde hon??? Vi spelade paketspelet i fredags och den som vann mitt paket fick gå och ta mina cellgifter i mitt ställe! Det var ett fasligt liv, (nästan slagsmål om du undrar), över det där paketet, men här står nu min lycklige ersättare! Suck... Hon fick mitt leg, jag min efterlängtade nål i armen och därefter gick vi bort  till avdelningen.

- Här sitter min alldeles egna kurator Mattias, sade jag stolt och pekade mot hans rum. Det är jag och Ally Mcbeal som har lyxen att kunna vältra oss i att älta problem med ett proffs! Plötsligt var mina ögon nära på att trilla ur sina hålor och jag såg ut lite som en kolja i ansiktet! Ett bord med GRATIS kaffe och kakor uppenbarade sig framför mig. Oj, oj, oj nu var det fest igen!

Jag sken upp som en sol och hann gurgla i mig 2 hela muggar, innan vi blev hämtade utav en sköterska som eskorterade oss till mitt alldeles egna rum. Jag tittade upp på den enorma droppställningen, som såg ut som en överpyntad julgran, fylld med mängder utav färgglada påsar, sprutor och slangar. Shit, tänkte jag. Det var inte lite grejer som skulle pumpas in i mig! Det var ju inte direkt rioja vin heller utan gift, det kändes verkligen fantastiskt! Var det detta Tereze gynekolog hade menat med "bättre att ta gift, än att va gift". Jag blev lite osäker nu, fast jag tydligen själv hade bytt bort min x-man Peter mot cancer... Inte för att jag ville ha skilsmässan ogjord på något sätt, utan tänkte mer "gift som gift, both will kill you" kanske?
- Gör det ont, frågade jag direkt helt kritvit i ansiktet?
- Nej, inte alls, svarade sköterskan vänligt.
En sten föll från mitt bröst och jag beställde ett emla-plåster för att kompensera att jag hade blivit blåst på mitt plåster då jag hade värpt i fredags. Jag ställde 1000 frågor i vanlig ordning och bad ytterligare en gång om garantin att jag inte skulle tappa håret utav just detta potpurri utav gifter som jag själv hade beställt!
- Jag kan inte lova det, sade hon sakta. Jag måste erkänna att jag fick läsa på innan vårt möte, för just den här blandningen har vi inte gett på 14 år.
Detta var ju mirakulöst! Det måste ju vara så att alla specialister inom området var totalt blåsta, medan jag endast i egenskap av blont geni visste betydligt bättre och valde det enda rätta; en antik cytostatikabehandling ifrån 1800-talet! Bra där Monica! Med paniken i halsen svarade jag snabbt;
- Vadå inte lova? Birgitta har lovat att jag inte kommer att tappa håret utav denna kombination utav cellgifter.
- Ja, då får du lita på henne, hon är väldigt kunnig! Jag är dock inte lika påläst och kan därför inte yttra mig om vare sig det ena eller det andra.
Paniken fullkomlig flödade inom mig och jag vände mig mot Mattias och sade:
- Jag lovar dig att om jag tappar mitt hår ändå skall jag hemsöka henne flintskallig dagligen, bara för att skälla ut henne! Inte minst i detta liv utan även i mitt nästa! Jag har ju inte valt att öka mina risker med 3% för återfall, för att ändå tappa håret och då endast minska mina chanser?
- Monica, du kan nog vara lugn, sade Mattias och log.
Det där "nog" klingade jävligt illa i mina öron...

Jag drog ett par djupa andetag och försökte lugna ner mig. Sköterskan gav mig ett halvt apotek med mediciner för att förebygga eventuella biverkningar, vilket verkligen fick mig att tro att jag skulle komma att må som en liten prinsessa! Om man nu menade att jag inte skulle bli så dålig, vem var då allt detta till? Var det till hon med fejk-legitimationen som hade vunnit paketspelet kanske? Eller var tanken att jag skulle dryga ut min sjukkassa genom att sälja det på blocket eller tradera? Jag tittade ner på mitt borttagna förband och blev lite chockad när jag såg det 5 cm långa snittet man hade lagt för att sätta in min pussycat, förlåt, port a cath menar jag! Kanske inte helt märkligt att jag hade haft lite ont... Men eftersom en skönhet klädde i allt, så kände jag att jag skulle bli skitsnygg med det ärret i sommar! Skulle liksom se rätt tuff ut på stranden! Sköterskan närmade sig med nålen och jag gjorde en ave maria för mig själv i huvudet. Jag kan inte säga att emlan gjorde något direkt mirakel, för det gjorde faktiskt rätt ont när hon tryckte dit nålen.

- Av alla tänkbara, nämnda biverkningar ser jag helst att jag får svamp i såväl munhåla som snäcka, sade jag till Mattias. Dock tar jag snäckan om jag tvingas välja! Det känns praktiskt såhär vintertid då det är rätt ont om kantareller på utsidan och dessutom var det ett rätt kasst svampår i fjol! Resurserna i frysen har börjat tryta och det ligger ju också i tiden att nyttja naturtillgångar! Ta med din nya tjej så kan jag imponera och bjuda er på söndagsmiddag om någon vecka. Jag byter ut snäckan mot en murkelgrotta, kommer att bli kanon detta Mattias!
- Utan att veta när du har tänkt, så tror jag bestämt att vi är upptagna, svarade han snabbt.
Shit alltså, vad attraktiv jag skulle bli! Detta var heeeelt galet...