Jag hade varit på jobbet i Varberg mellan 8 och 9 och pratat med min rektor Mimmi, samt kollegor, om hur vi skulle lägga upp terminen. Jag skulle jobba heltid och endast vara borta lite under mina 5 veckors strålning och min förhoppning var att jobba deltid även då. Klockan 10 skulle jag vara på Sahlgrenska hos min onkolog och efter ett snabbt besök, skulle jag vara åter på jobbet vid 12, för att planera upp resten av terminen, eller inte...
En ung sjuksköterska vid namn Rebecka kom och hämtade mig i väntrummet och lotsade mig vidare till min alldeles egna onkolog! Väl inne i rummet presenterade onkologen sig som Birgitta och vi slog oss ner.
- Det står här att du är lite skeptisk till Cytostatika, sade hon och läste på några papper i handen.
- Skeptisk vet jag inte svarade jag, jag skall bara inte ha några cellgifter, det är väl mest det.
Hon drog ner sina glasögon på nästippen och synade mig noga ovan kanten på glasen.
- Varför? frågade hon sedan helt sonika.
Vad var det för jäkla fråga? Sugen själv? tänkte jag. Måste ju vara allas dröm att få cytostatika ända ifrån barnsben! Vad skall du bli när du blir stor min lille vän? Jag vill ha cancer, få cellgifter, bli skallig och få den där klädsamma askgrå hudtonen så klart! Själv? Jasså, ni andra vill bli fotomodeller, skådespelerskor och sångerskor? Nej, det är allt lite för mainstream för mig, mest cellgifterna jag vill åt. Vilken sorts cancer det blir spelar inte så stor roll liksom, bara jag får någon sort! Jag drog ett djupt andetag och svarade.
- Någon stackars förvirrad människa fick tydligen uppdraget att skriva i SAOL på fyllan och råkade röra ihop ett par begrepp, leva och överleva. De två orden har nämligen inte samma innebörd och jag är inte så intresserad av det sistnämnda allena. Med oddsen 60-40 för återfall, trots avklarad cellgiftsbehandling, lever jag hellre med oddsen 50-50 och just lever. Jag har ätit, sovit och andats cancer under hela min uppväxt och tänker inte följa min mammas fotspår. Den dag då jag skall lämna över stafettpinnen till nästa löpare blir det till att sälja trätältet och Åka till Dignitas, istället för Dolomiterna! Jag tänker slira in med mina stilettklackar, ta den sista dansen och stänga av musiken för gott med ett glas vin i handen och tacka för mig helt enkelt! Jag tänker inte lämna in tofflorna till sankte Per i något jäkla "plocke-pin-format" på kyrkogården i Ölmevalla, det var en sak som var säker. Min mamma lyxade till det med stomipåse, kallbrand, benamputation, cellgifter och peruker och hade likaväl kunnat kapa ett antal år av sitt liv för allas trevnad. Jag ber er därför att skippa allas favorit-övertalnings-argument, " du har ju ett barn", för det är just därför jag INTE kommer att göra det! Morfar dog i pancreas-cancer, farmor lungcancer och jag själv har arbetat 8 år i vården med x antal vårdtagare under palliativ-vård. JAG GÖR DET INTE!
Birgitta lade huvudet på sned och sade sedan vänligt:
- Men vad i allsin dar har du fått de siffrorna ifrån??? Du har inte alls en återfallsrisk på 40%! Om du genomgår en cytostatikabehandling och strålning har du en återfallsrisk på runt 20%. Visserligen är majoriteten av återfallen inte i brösten, men 80% av dem med dina utsikter slipper vi att se här igen om du förstår vad jag menar och de lever ett helt normalt och gott liv efter sina genomgångna behandlingar. Din cancer var inte spridd, hade inte växt in i blodbanorna och tumören var liten, att den var aggressiv är inte av så stor betydelse. Det ser bra ut Monica! Jag kände mig om möjligt mer förvirrad än vanligt och satt mest likt en guldfisk och gapade på stolen.
- Men det var ju trippelnegativ, utbrast jag förvånat.
- Nej, inte det heller, svarade Birgitta och tittade på mig ungefär som om hon undrade om jag hade läst någon annans journaler.
- Den uppvisar en hormonkänslighet på 14%, så det är den inte och vi kommer att ge dig medicinering för det!
Plötsligt händer det! :) tänkte jag med ett leende på läpparna och såg min micro framför mig, med ett par redbullvingar och en dunkudde utstickandes flyga förbi i periferin! Detta var ju fantastiskt! En ny uppenbarelse dök upp i bakhuvudet och jag såg det vykort som Yasmin hade köpt åt sin snåla mångmiljonär till x-man efter separationen framför mig;
Kanske skulle göra ett eget vykort nu med texten:
Tamoxifen!!! Hey, who needs sex anyway?
Shit, jag hade inte bara fått cancer och snart blivit asexuell! Jag skulle bli snuskigt rik också, det kände jag på mig!
- Tappar man sexlusten? Frågade jag därefter rakt av.
- Mycket handlar nog om situationen i sig och att man kanske inte mår så bra och inte känner sig attraktiv, mer än själva medicineringen i sig, även om det kan påverka.
Vad var detta för påhopp??? Såg hon inte vilket kap jag var! Jag var ju guds gåva till mannen! Skulle inte jag känna mig attraktiv? Humpfff...
Plötsligt hör jag mig själv säga:
- Vad köper jag mig om jag tar den sortens cytostatika som man inte tappar håret av, kontra den du vill ge mig?
- 10% lite drygt, svarade hon. Det skiljer 3% i återfallsrisk kontra om du tar den man tappar håret av. Jag skulle kunna ge dig den gamla kombinationen av cytostatikapreparat som man gav förr.
- Får jag behålla mitt hår då?
- Ja!
- Får jag dricka vin?
- Ja!
- Kan jag träna?
- Ja, du kan i princip leva som vanligt under tiden! Man blir tröttare, mer infektionskänslig, får något tunnare hår och lite mindre lyster i hyn. Man brukar inte må så illa av den sorten. Du bör inte bli inlagd, men får du en infektion kan det hända. Vissa perioder är mer känsliga än andra och främst i början, då man inte vet hur din kropp kommer att reagera. Man opererar in en port a cath under huden och för in preparatet via den!
Får jag bli sövd?
-Ja!
Yippieeeeee :) Jag bestämde mig där och då! Äntligen blev det åka av igen...
Många många kramar! Måste varit jätte jobbigt att ha gått igenom detta med din mamma. Och så orättvist att det även drabbat dig. Älskar dock din blogg och sätt att skriva! ♥ Kram
SvaraRadera