Ett strålande liv!

Mio och Ludvig stod och hoppade upp och ned utav förtjusning inne i behandlingsrummet tillsammans med Mattias.

- Coooolt, sade Ludvig med jämna mellanrum, helt förhäxad av vad han tyckte såg ut som värsta rymdskeppet. Själv höll jag nog mer med John om att det såg ut som en tidsmaskin! 

- Kan man inte köpa en sådan och ha hemma? Undrade Ludvig med stora ögon. 

- Det är nog lite dyrt Ludde, svarade jag. Men visst hade det varit fantastiskt att kunna sitta hemma och få radioaktiv strålning hela dagarna! Alla var vi värda lite strålning till mans helt klart! Det kunde inte vara bara de som bodde i Tjernobyl som hade ensamrätt till sådan lyx tänkte jag! 

- Får man lättare hudcancer om man är i solen medan man går på strålbehandling? Frågade jag sjukhusfysikern bredvid mig.

- Nej, men man får känsligare hy och bränner sig lättare, svarade hon.

- Jaha, det är alltså som med cellgifterna, svarade jag och sken upp som en sol. Man har alltså förmånen att bli ännu brunare på kortare tid? Detta var fantastiska nyheter! Det låter ju till och med bättre än melanotan II som var så inne nu och dessutom var strålningen helt gratis! Melanotanet skulle däremot ge både ökad sexlust och göra en smal, vilket jag gick bet på! Ökad sexlust som singel var väl knappast ett efterlängtat tillstånd, men smal ville man ju gärna vara! Det hade stått i Aftonbladet att det dessutom var cancerogent som bara attan med melanotan, men cancer hade jag ju redan fått, så det gjorde kanske inte så mycket? Jag fick hur som helst helt enkelt hålla till godo med min strålning! 

Kvinnan tittade surt på mig och svarade;

- Man skall inte vara i solen medan man strålbehandlas! Det är våra rekommendationer! Man får lättare brännskador! 

Människan hade visst ingen humor,  tänkte jag. Man borde väl märka om man fick brännskador, mumlade jag för mig själv och då kunde man ju sluta sola! Mattias skrattade och skakade på huvudet. 

- Ska du inte be om procentsatserna nu också Monica så att du kan göra en rättvis riskanalys om det är värt att sola eller inte? 

- Nu tycker jag att du skall vara tyst Mattias, svarade jag. Så kan ni gå ut för nu ska ja hissa ut persikorna och du har ju redan fått din dos av tutor igår på stranden av topplessbruden. 

Jag kastade av mig kläderna och begav mig in i min privata jumbojet! Nu skulle det bli åka av! Mattias och knattarna blev utvisade ur rummet, (antagligen för att strålning är som balsam för själen), och jag blev lämnad ensam kvar i rummet. Jag drog ett djupt andetag enligt konstens alla regler och höll andan medan jag strålades. Jag log tyst för mig själv och konstaterade;

Det var allt ett strååålande liv som jag levde... 

"Frikort" - behöver man det som singel?

- Legitimation? Efterfrågade damen i kassan vänligt, varpå jag sträckte fram mitt körkort till henne.
- Frikort? Frågade hon därefter med samma leende.
Jag funderade en kort stund och svarade sedan lite osäkert;
- Det var en rätt svår fråga måste jag säga! Hade du frågat för några månader sedan hade mitt svar tveklöst blivit Paul Walker, men han har ju lämnat in tofflorna till Sankte Per nu så att säga! Han är min plan B istället den dagen jag skall bege mig till varmare breddgrader lite mer permanent! Blir dock svårt att bräda Brittany Murphy där! Hon är ju helt galet snygg! På tal om brädor måste jag ändå säga att Brad Pitt är jäkligt snygg, men frikort vet jag inte... Jag får faktiskt erkänna att jag dessutom är emot det där med frikort när man är i en relation! Jag har inte behövt några i alla fall. Ursäkta mitt långa utlägg, men eftersom jag är singel till råga på allt, får jag nog helt enkelt passa på den frågan! Det blir helt enkelt ett nej!

Kvinnan i kassan log nu med ett lite mer naturligt leende, (om än lite chockat) och mötte mig professionellt med svaret;
- Jag menar om du har ett frikort inom sjukvården?
- Jasså, jaha ja, du tänker på ett sådant, svarade jag och intog min favorit förvirrad-look. Jag har ett kort någonstans, men jag har dessvärre lagt det på ett löjligt säkert ställe. Kan du se det i datorn?

Kvinnan knappade febrilt på sitt tangentbord och delgav mig att det inte gick att se då jag vanligtvis tillhörde ett annat landsting. Klart tänkte jag, lite väl mycket att begära år 2014 att man hade rikstäckande databaser inom vården! Vi bygger lite fler rondeller istället, vi gillar det i Sverige! Det räddar nog fler liv! ;)

Jag fick sätta upp besöket på en räkning som sedan skulle komma att makuleras då jag hade beställt efter ett nytt frikort som jag kunde visa upp i kassan. Jag tassade bort mot behandlingsrummet och stoppade mitt orangefärgade tidskort i plexiglasboxen. Efter bara några sekunder kom en man och fiskade upp mitt kort, synade det väl och försvann med en bekymrad min. Han kom snabbt ut igen och sade;
- Monica, du bor en bit bort va?
- Eeeh, ja i Åsa, svarade jag. Det är väl drygt 5 mil.
- Oj, då svarade han bekymrat och lade huvudet på sned. Jag är hemskt ledsen, fortsatte han, men du har tyvärr inte tid idag utan först på onsdag och vi kan verkligen inte klämma in dig idag även om vi skulle vilja. Jag tycker verkligen synd om dig som har åkt så långt i onödan!
Woooooop, wooooop, tänkte jag och sken upp som en sol! Vita sand - Here I come!!! Nu fick jag ju sola i 2 dagar till!!! Detta var ju fantastiska nyheter!
- Inte skall du vara ledsen, svarade jag! Det är inte jag! Jag hade bestämt för mig att de sade måndag, men står det onsdag i kortet så har jag helt mig själv att skylla som inte tittat efter! Dessutom anser jag att så länge det största problemet i mitt liv är att ha åkt 10 mil i onödan, så har jag det då väldigt bra! Men du får gärna lov att rita om min skattkarta här runt tutorna, för den har liksom gett med sig en aning sedan min Tylösandshelg.

Mannen visade mig bort till ett rum och jag fick kasta av mig kläderna och flasha med mina persikor i vanlig ordning. Han synade mina Hello Kitty-plåster och gav ifrån sig ett dovt "oj då", varpå jag förklarade att han säkert hade oanade talanger vad gällde att teckna, men att dessa alster inte alls var särskilt attraktiva. (Jag vet! Jag har aldrig påstått att Hello Kitty-plåster är attraktiva heller, men eventuellt något mindre miserabelt?). Jag förklarade vidare att jag hade varit i Tylösand och konstaterade att det nog var bättre att jag var tyst istället! Mannen ritade lite extra för att vara på den säkra sidan att markörerna inte skulle försvinna igen tills på onsdag! Jag tackade för mig och begav mig hemåt nynnandes på "Oh la, la jag vill ha dig". Jag var så sjukt snygg nu att det skulle bli slagsmål på vita sand då jag skred fram som en älva i sanden! Beach 2014, här är jag!!! ;)

Hello again, Hello Kitty

Jag kikade ut igenom fönstret och beundrade min frierikö som nu hade blivit längre än Åsas hembagerikö sommartid med alla campinggästerna. Shit, att man hade så många beundrare på utsidan alltså! Tylösand stod härnäst på schemat och jag rev mig själv i håret, (läs fjunen),  funderandes över hur jag skulle trolla bort mitt Picasso-alster runt tutorna. Det var ju verkligen en lämplig semester eftersom jag skulle dra runt i bikini från morgon till kväll med "afterbeach" och dylikt. Jag skulle ju knappt behöva visa mig för någon! Kanske skulle man tänka om och ta en skidresa istället? Eller varför inte åka till månen? Det var ju ganska trendigt hade jag hört!

Jag kunde verkligen inte förstå varför i all sin dar man skulle rita dit markörerna EN VECKA före behandlingen??? Antagligen var det för att hålla sjukdomskänslan uppe! Vi ville ju helst inte att cancerfolk skulle gå runt och känna sig normala och liksom glömma bort sin sjukdom! Som grädde på moset hade sköterskan sagt åt mig att jag kanske skulle ta det lugnare med träningen, så att jag inte svettades för mycket och blev av med min karta. Jag hade funderat över några goda råd som hon kunde få utav mig vad gällde hennes egen livsstil, men lyckades mirakulöst nog att knipa igen min trut för en gångs skull. Min dagliga mil var helig och min älskade son hade gnuggat in sanningen i ansiktet på mig härom dagen så att säga! Han hade liksom agerat "lök på laxen" och muntrat upp mig med några väl valda samt värmande ord!

"Mamma du är inte så jättetjock om magen, bara lite grann! Det är nog inte så mycket fett! Du kanske kan gå på toaletten så ser du lite smalare ut om magen sen i alla fall."

Glatt hade han klappat mig på magen där jag satt på stranden och jag mötte honom med det välbekanta supernaturliga leendet! Jag funderade en sekund över om det skulle klassas som barnaga att fylla sin sons mun med våtservetter för att få det att bli tyst, men tänkte snabbt om och insåg att glass nog var ett bättre val både lag- och resultatmässigt!

Kanske kunde jag skriva "Skattkarta" på magen och rita lite pilar och kryss i somliga regioner! Mio hade efterfrågat en ny skattjakt efter hans piratkalas och han hade massor utav chokladguldmynt kvar. Han hade föreslagit att vi kunde gömma dem i "grottan" och det kanske inte var en sådan dum idé ändå när allt kom omkring? Han menade nog dock kanske inte just den grottan som jag tänkte på... Eller ja, det visste man förstås aldrig riktigt med honom. Sen den dagen runt jul då han och Alice hade lekt "nakenfislekar" och han hade försökt lysa upp "hennes grotta" med det där tända elektriska tärnljuset, kunde man inte riktigt vara på den säkra sidan vad gällde hans tankar.

Nynnandes på "Det var en kyckling som hette gullefjun", studerade jag stolt min fräsiga frisyr och insåg att mitt hår faktiskt hade växt 2 cm på en månad!!! :) Jag konstaterade att det måste vara alla mirakelmedel som Catrin hade försett mig med! Jag öppnade mitt skrin i badrummet och fiskade upp en paket med attraktiva Hello kitty-plåster! Tylösand ropade mitt namn och visst kunde man sola, bada och dricka vin även i Hello kitty-skrud! Hon var ju ändock den mest trendiga pussycaten av alla... ;)

Resning i tunneln är förbjudet!

Det var lite som att spela "Tetris" live då jag låg där inne i tunneln och skulle provandas. Jag hade fått en helt egen dataskärm och skulle dra in precis så mycket luft i lungorna att mitt blåa streck lade sig i det gröna fältet. Shit, jag var ju kung på detta, tänkte jag stolt för mig själv när jag satte andningen på första försöket.

- Det är viktigt att du håller andan ordentligt så att du spänner ut bröstkorgen rejält, sade sköterskan vänligt. Det är för att man inte vill stråla på hjärtat och riskera att skada det!

Jasså, bara därför, mumlade jag tillbaka.

Snabbt insåg jag hur nyttigt detta med strålning var samt att solen plötsligt framstod som en söt, ullig, nyfödd kyckling i jämförelse med min radioaktiva tunnelresa! (Jag såg i och för sig lite ut som en kyckling med mina nya fjun på skallen, inte fullt så gul bara.) 

- Slappna av nu så att inte ryggen reser sig från underlaget då du andas in, instruerade hon vidare. 

Det var då visserligen det enda som skulle kunna resa sig i detta rum vid åsynen av mitt charmanta nya jag, men självklart skulle jag slappna av! Inga problem! Jag löser det omgående! Nu när du nämner det känns detta lite som att vara på spa faktiskt, tänkte jag för mig själv. 

Det var en sisådär 15 grader i betongbunkern vi befann oss i, jag var typ naken, och för att rama in det hela hade någon ritat en jävla karta på min kropp med en tuschpenna! Endast ett gäng läkarkandidater på det skulle kunna toppa min upplevelse! Delad glädje är dubbelglädje och därmed sökte jag fler själar att kunna dela denna glädjens stund med! (Jag hade ett par rätt schyssta spetstrosor på mig! Det var i alla fall ett plus!)

Jag drog mig till minnes en blåsig vår i en trädgård och kunde inte låta bli att börja fnissa lite för mig själv. (Okey då, asgarva. Jag är väl inte den fnittriga tjejtypen direkt). 

Detta kändes nämligen ungefär lika bekvämt som när Catrin skulle fotografera mig till sitt examensarbete när hon gick på Gildaskolan och läste till hudvårdsterapeut. Hon hade skrivit om olika spa-behandlingar och skulle ha ett fotografi på mig med en kroppslerinpackning till sitt arbete. Efter att ha haft en lyckad, (läs katastrofal), relation med en kille bodde hon återigen hemma hos sina föräldrar. Catrin hade därför burit ut massagebritsen i deras trädgård, bland blommande äppelträd och tyckte nu att jag skulle lägga mig naken, insmord i lera på denna brits. Efter en stunds kompromissande fick jag ett par grå stringtrosor och tassade ut i den blossande 15-gradiga vårvärmen och lade mig på britsen. Ja, dum som man är ställde man upp på sin vän och även hennes pappa såg ut att tycka att jag var rätt dum i huvudet, då han kom ut ur garaget och såg mig ligga där typ naken, insmetad i lera och le ansträngt. 

- Slappna av! Hade hon mässat med jämna mellanrum medan jag försökte trösta mig med att jag skulle bli helt galet len som en persika av denna fantastiska mirakel-lera! Dessutom var denna exklusiva behandling HELT GRATIS, vilket åtminstone hade värmt min polack-själ en aning!

Du kanske trodde att det var stop där, men ack nej! 10 år efter denna tragiska upplevelse satt jag, Catrin och Robert och fikade lugnt i hennes egen trädgård. Då vi satt där tittandes på åkermarkerna utbrister Catrin plötsligt;

- Här finns ju oanade resurser med mirakel-lera som den jag smorde in dig med!

- Ursäkta, va sa ni? Frågade jag lite förskräckt.

- Ja du fattade väl själv att jag hade tagit lera från pappas åker, skrattade hon. Hallå, jag var student! Inte hade jag råd att köpa sådana lyxprodukter!

- Eeeh, nah, det hade jag inte fattat du, svarade jag lite förvånat samtidigt som jag inte kunde låta bli att småle. 

Robert lade till sitt vanliga hånskratt och vi insåg alla att det faktiskt var väldigt kul samt att jag hade blivit blåst i vanlig ordning! 

Tillbaka till verkligheten tänkte jag att det kanske var spa och lerinpackning jag nu skulle satsa på i alla fall till helgen i Tylösand! Då skulle ingen lägga märket till min nya Atlas-look och om jag var snäll kunde jag säkert till och med få med mig lite egen lera från Catrin, heeeeelt gratis! ;)

På, under, mellan och runt brösten!

Sjuksköterskan var mjuk och trevlig i tonen och visade mig in i ett stort rum. I den bakre delen utav rummet stod en rymdskeppsliknande apparatur, vilket jag misstänkte var själva röntgenapparaten som man nu skulle ställa in alla mått med inför strålningen.

- Du kan ta av dig på överkroppen, sade sköterskan vänligt och pekade på en stol.
Jag synade min tajta klänning och frågade mig själv varför jag aldrig kunde nyttja huvudet till något vettigt? Ständigt envisades jag med att ta på mig sämsta tänkbara outfit inför mina läkarbesök, så att jag fick stå där naken inför allmän beskådning och göra mig till åtlöje. Jag gjorde ett tappert försök att dra ned min klänning till midjan, men insåg snabbt att min midja var aningen större än min hals. Sköterskan tittade på mig och log medlidande då jag drog av mig hela rasket.
- Det ser lite kallt ut din stackare, sade hon.
Det är mest synd om mig för att jag är lite lätt efterbliven, mumlade jag för mig själv. Frysa hade jag då inte så ont utav efter att ha bott en vinter i mitt trätält. Jag bestämde mig för att "förstöra klänningen" genom att töja ut urringningen och dra på mig den underifrån. (Jag trodde dock inte att majoriteten utav killarna på denna jord skulle bli ledsna över detta och inte heller skulle de se det som att passformen hade blivit sämre. Det var nog bara positivt att försöka få dem att fokusera på något bättre än mitt hårsvall!).

Jag fick lägga mig på en brits med tutorna i vädret, varpå en man kom fram till mig och studerade mina behag. De tittade förvånat på mina bröst och varandra varpå sköterskan utbrast:
- Jag tänkte tejpa dina ärr, men du har ju inga!
- Nej, det är bara runt bröstvårtan som det är en ljus ring om man tittar väldigt noga, svarade jag lite stolt. De plockade bort bröstvårtan, tog bort tumören och satte tillbaka bröstvårtan igen! Jag hade förväntat mig att mina urringade dagar var över, så detta var en positiv överraskning!

Hon lade bort tejpen och gick bort för att hämta en kolsvart, tjock tuschpenna. Hon tog av korken och närmade sig sakta mina persikor, varpå jag plötsligt började inse vad som nu skulle ske.
- Eeeeh, kan jag tvätta bort det där efteråt? Frågade jag trots att jag inte var mer blond än att jag hade fattat svaret själv.
- Nej, detta skall sitta under hela din strålningstid, det vill säga i 6 veckor så att vi vet hur vi skall stråla ditt bröst.
Jag tittade skräckslaget på henne samtidig som jag såg min Tylösandsresa få vingar och flyga ut igenom fönstret. Skulle jag springa runt på stranden och afterbeach och se ut som en jävla världskarta?
- Hej, vad heter du?
- Monica, men du kan kalla mig för Atlas, det gör liksom alla andra!
Jag suckade för mig själv och insåg att det skulle bli jag och den förbannade dunkudden som återigen skulle få skeda ett tag framöver. Jag hade precis börjat "vänja" mig vid tanken att mitt hår var en spillra av sitt forna jag, så skulle jag toppa det genom att se ut som ett utav min sons egenskapade konstverk ifrån förskolan.
- Nästa gång du kommer så skall vi rita emellan brösten också, men man kan alternativt även tatuera in små prickar istället om du vill det!

Jag rev mig förtvivlat i min duniga hårbotten och undrade om all sjukhuspersonal gick på droger? Hon luktade ju inte rök, men hon kanske hade mumsat haschbrownies? Visserligen hade jag funderat över ifall jag skulle tatuera in en Bag in box under foten och texten "wine FTW", men det hon föreslog lät inte så fasligt attraktivt alls faktiskt.
- Har man kvar prickarna hela livet? Frågade jag lite förvirrat.
- Ja, men de är väldigt små, svarade sköterskan. Det är många som väljer det alternativet!

Visserligen hade cellgifterna blaskat ur min hjärna rätt ordentligt, liksom på de flesta andra som hamnade här, men den hade ju ändock inte upphört att fungera helt åt hållet! Hon menade på fullaste allvar att folk hellre tatuerade in permanenta prickar på sin kropp än att ha lite tuschkladd på persikorna under en tid?

- Nu skall du dra några djupa andetag och provandas lite innan du skall åka in i tunneln, tillade hon snabbt därefter.
Jag behöver nog dra många djupa andetag för att smälta detta tänkte jag. Med lite tur fanns det i alla fall ett ljus i slutet utav tunneln... ;)

Glory hole?

Italienresan hade varit underbar fram tills dess att jag hade tappat så mycket hår att jag på riktigt hade börjat likna Andy i "Little Britain". (Jag såg eventuellt inte riktigt lika efterbliven och vanskapt ut, även om skenet kunde bedra).

Jag hade knappt gått utanför dörren sedan min hemkomst och satt nu och funderade över hur jag skulle göra med midsommarfirandet. Sanningen var att jag kände mig mer och mer kluven. Kanske var det bäst att stanna hemma? Jag kände mig inte bekväm någonstans längre med min fluffiga frisyr och det var över 100 personer som skulle gå på den omtalade festen ute på Donsö.

Till råga på allt kände jag inte Daniel som skulle ha festen heller, utan hade bara träffat honom ute några gånger. (Sen kunde det vara en lite detalj att jag inte var bjuden heller, eller jag vet inte).

Det ringde på min hemtelefon och jag möttes utav Annas positiva röst i andra ändan. 

- Häng med nu Monica, sade Anna!

- Du hjärtat, du har inte sett mig än, svarade jag dystert. Jag är ta mig faan halvt flintskallig! Hattjävlar funkar ju fasen inte heller här på blåskusten. Jag hade en skitsnygg hatt på mig idag då jag skulle till min kurator. Jag hann inte mer än ut igenom dörrarna så flög hatteländet iväg och jag fick göra mig till åtlöje inför hela gatan. Dels var frisyren extra maxad och full av volym efter att ha varit ihoptryckt utav en hatt, sedan fick ja springa runt som en idiot och jaga skiten längs med hela gatan också. Blåsten i sig hjälpte som kronan på verket till att blotta alla de stackars luckor som eventuellt kvarvarande strån hade lyckats dölja! Kändes skitbra faktiskt måste jag säga! Känner definitivt att jag är helt löjligt sugen på en repris ute på ön ibland Göteborgs partyelit! Efter att en 65-årig gubbe till råga på allt kom fram till mig inne på Willys och berömde mig för min vackra huvudbonad insåg jag dessutom att hatten kanske inte var så värst trendig den heller!

- Du kan väl ta en blomkrans? Det är ju midsommar, svarade Anna peppande.

- Du hjärtat nu hänger jag inte med alls faktiskt. Du menar så att jag ramar in flinten uppe på hjässan så att folk lägger märker till den lite extra, samtidigt som jag täcker över det enda hår som jag har kvar på sidorna? Är det vad man kallar "glory hole" eller? Hade du inte varit upptagen så hade jag trott att det var den klassiska tjejstilen som du körde nu! Alltså all in för att få mig extra ful och håva in alla grabbarna på festen själv! Jag ser ut lite som Andy i Little Brittan faktiskt om du har sett honom! Inte riktigt lika fet, men frisyren e skrämmande lik! 

- Jag pratade med Pontus förut och han föreslog schalett i Tylösand, kontrade Anna. 

- Hälsa honom att kvast inte heller är helt fel och till råga på allt har vi ju nästan samma frilla jag och han också!  En kittel och en svart katt på det så behöver vi inte ens ta bilen dit i sommar! Fler bra idéer Anna? Nej, antingen får jag tillverka en hel blomhatt eller så är det lika bra att gå all in och ta den lila/ svarta peruken som Tuss hade på sig då hon hämtade mig på flygplatsen! Spontant känns det dock som om en bra början vore att bli bjuden på festen överhuvudtaget...