fredag 31 januari 2014

Förvirrad by nature

På morgonen hade Mio glatt sin mamma återigen genom att helt sonika fråga mig:
- Mamma, varför är din näsa så röd?
- För att mamma tycker att det är fint!
- Men så brukar den inte se ut! Jag tycker att den är finare när den är som vanligt!
Tur att du nämnde det, tänkte jag! Jag som kände mig precis som vanligt. Eller ja, lite snyggare kanske nu när du nämner det!
- Mamma äter kortison nu och då blir det så i några dagar, svarade jag ansträngt.
- Den var finare innan mamma!
Jag övervägde för en kort sekund om jag skulle förse honom med den efterfrågade tampongen i alla fall, fast med ett helt annat syfte. (Fanns ju fler ställen att göra av den menar jag.)

Jag gav mig vidare ut i köket för att andas lite, tröstäta och ge mig hädan åt mina cravings. Jag stod och svor åt min nya fina gasspis, som precis likt allt annat jag ägde, hade gått sönder efter en sisådär 5 dagar! Märkligt ändå, den andra brännaren funkade ju? Efter att ha rafsat mig en stund i min nyblonderade hårbotten, fick jag en aha-upplevelse! Det kanske är lättare att tända om man sätter på gasen på rätt platta! :) Efter den natt jag och Mio dessutom hade fått uthärda, skulle jag nog vara ypperligt tacksam att inte hela huset hade sprängts i luften! Nåväl...

Jag undrade om jag bara var "Monica disträ" i vanlig ordning, eller om jag redan hade blivit lite mer dum i huvudet än vanligt? Jag kände ändå ganska många som hade gått på cellgifter och de var ju helt normala! Eller ja, kanske inte... Jag drog mig till minnes hur det hade gått med PO och katten, vilket kanske var en viss motsägelse till just det. Du förstår Tereze och PO fullkomligt älskade katter och såg därför till att förse sig med en eller två åt gången, med samma utsaga varje gång, alla dog. De skötte sina katter med bravur enligt alla konstens regler, men nej de blev drabbade av olika åkommor gång på gång. Men likt min cancersläkt som inte heller lyckats fatta galoppen, utan avlar vidare på våra pissgener, tänkte även Tereze och PO; skam den som ger sig! När katt nummer... i ledet nu hade lämnat vidare stafettpinnen till nästkommande lyckliga familjemedlem, hade PO fått uppdraget av sin fru att ge sig av för att kremera katten och placera urnan på en minneslund. 3 månader senare går Tereze ut för att flytta över bilbarnstolen ifrån PO:s bil och möts i baksätet utav...ja, urnan med katten. Hon stegar raskt in och frågar vänligt, men lite irriterat:
- Har du kört runt med vår kremerad katt i bilen i 3 månader?
- Eeeeh, ja det verkar så, svarade PO. Mina samåkare har påpekat det några gånger, men det har liksom fallit i glömska...
- Försöker du håna honom? Han hatade ju dessutom att åka bil, sade Tereze uppgivet.
- Han lider nog inte så mycket av det längre, mumlade PO lite tyst.
- Varför gör du så stor sak av det älskling, fortsatte Tereze. Vi kan väl lika väl strö honom i trädgården om du tycker att det är så besvärligt. Det är ju dessutom mer personligt!
- Jag fixar det! Sade PO och reste sig på studs och begav sig mot bilen.
En minut senare var han tillbaka i dörröppningen med en tom urna i handen.
- Så! Klart! Sade han med ett leende på läpparna, lycklig över att äntligen ha följt sin frus direktiv.
- Men var har du gjort av katten? Frågade Tereze.
- Jag hällde honom i häcken, svarade PO stolt i tron om att han hade gjort rätt denna gång...

Ja, jag vet inte. Kanske märks det på folk i alla fall om de har gått på cellgifter... Det får tiden utvisa och kanske, bara kanske, får jag äntligen, (likt PO), ett giltigt skäl till att vara bara jag... ;)



torsdag 30 januari 2014

FF = Fisfest

Jag låg i sängen bredvid Mio och studerade stolt min mage. Nyvärpt och nyförgiftad av cytostatika, låg jag nu här och min forna "tvättbräda" såg ut att ha fått "lite tvätt i vägen" så att säga. Eller ja, kanske lite mer åt torktumlarhållet just idag... Jag tittade triumferande på min son som sussade sött, ovetandes om vilken trollkarl till mor han hade blivit försedd med! Hon hade inte bara blivit förgiftad själv, utan hade även lyckats förgifta hela sovrummet, igenom att förvandla duntäcket till en riktig flygande matta alla´modell Alladin, som nu cirkulerade runt i rummet en sisådär 2 meter ovan sängen! Det lät något så fasligt på utsidan att jag inte riktigt kunde sätta fingret på vad oljudet kom ifrån? Var det storm som nalkades på utsidan igen, eller bara mina friare som försökte storma in i huset och nu höll på att riva ner mina kravallstaket? Ja, ja, de fick helt enkelt vänta tills imorgon! Jag tänkte på Jonna och Andreas som hade lärt mig "kokong-tricket" en gång i tiden med täcket, men det skulle nog snarare ha lett till en ny sorts lufballongskonstruktion i mitt fall!

Just detta år tror jag att "bitch 2014" låg inom närmre räckhåll än "beach 2014" för min del utav någon märklig anledning. Men iofs, hade man sett ett avsnitt utav Paradise hotell, visste man mer än väl att dessa egenskaper ofta gick hand i hand! En "chemo-brain" på det så var det bara att börja skriva autografer direkt! Annars hade ju alltid Robert Aschberg en plats åt alla och kunde han erbjuda scenen åt mannen som kunde fisa nationalsången, så kanske han hade något att erbjuda även mig? Plötsligt kände jag ett välbekant ej så piffigt sus i "lô marräng" och begav mig i lunk mot toaletten! Jag beskådade min vinterbleka, vackra kropp i månljuset och insåg att jag med min nya charmanta hållning påminde rätt mycket om Gollum! Damn you, you sexy, sexy little thing, tänkte jag för mig själv! Jag skulle bli filmstjärna! Plötsligt händer det! :)

Väl inne i mitt ljuvliga mintgröna 50-talsbadrum, satte jag mig tillrätta på kejsartronen! Jajjemän! Grattis Monica! Döm om min lycka då jag mycket riktig fick se att smultronveckan hade inträtt IGEN! Fantastiskt! HURRAAAAA!!! Det var ju hela 9 dagar sedan sist, så det var ju inte utan att man hade varit alldeles utom sig av oro över vart den hade tagit vägen!!! Hade i och för sig varit lite extra unikt att bli gravid med en mikrovärmd dunkudde med ett ditritat ansikte i tusch, (och spiral dessutom, jag alltså, inte kudden), men ändå... Hade Mio varit vaken hade han dock blivit alldeles utom sig av avund! Trots mitt smusslande hade han redan vid den ringa åldern av 2 år, undrat över tampongernas mystiska försvinnande och utbrustit;
- Mamma! Varför mette du l´assorbenten i rumpan?
- Det gör jag inte min lilla prins! Titta där vilken fin parfym mamma har till dig!
- Var tar den vägen då?
- Här har mamma en massa parfymer till dig hjärtat!
- Kan jag få en egen att mette i rumpan mamma?
- Eeeh, neh, det går tyvärr inte fint älskling!
- Men mamma, sade han då och sken upp som en sol!
- När jag blir stor! DÅ, kan jag få en egen och mette upp i rumpan!
Ja, kära barn, tänkte jag för mig själv. Då får du ansvara helt själv för vad du har tänkt att stoppa där, så länge inte jag är inblandad! Det lägger jag mig inte i när du har flyttat hemifrån. Men om du nu skulle vara lagd åt det hållet, hoppas jag ändå att du hittar något lite roliga än en tampong förstås!

Jag tog mig en uppfriskande dusch och gav mig tillbaka till min älskade lilla miniprins i sängen! Han ville i alla fall alltid ha mig, hur jag än såg ut, hur mycket jag än "trollade" och det var inte så bara... :)



onsdag 29 januari 2014

Säg vad är en polack utan tofflor?

Om det var någon som jag verkligen älskade gränslöst och som hade behandlat mig som en liten prinsessa hela livet, så var det min mosters man Ennio! Ensam flicka av 4 barn blev jag omedelbart tillskriven den rollen och för mig var han helt enkelt den pappa jag aldrig hade haft! Vi hade alltid kunnat prata om precis allt på denna jord och hans humor var snäppet mer vrickad än min! När jag hade min t-shirt- och jeansperiod i 13-års åldern, hade han frågat varför jag inte kunde klä mig lite mer kvinnligt med kjol och läppstift istället. Jag fräste förolämpat åt honom att det var så prostituerade klädde sig och att det inte var något för mig. 2 år senare då jag kom ner till Rom i kort-kort och läppstift hade han noggrant synat mig på Ciampinos flygplats då jag hade anlänt och högt utropat;
- Nämen, där kommer ju horan! Detta är ju strålande Monica! Jag har en campingstol i bagaget på bilen så jag tänker att jag släpper dig under bron i några timmar, så kan du bjuda på pizza ikväll! Det enda tråkiga är att när jag kommer gåendes här med dig kommer alla att tro att även jag är en gottegris, som har köpt dig här runt hörnet! Vidare i mataffären hade han gett mig ytterligare en gurka när jag redan hade fyllt korgen med frukt och grönsaker och påmint mig om att en extra gurka aldrig var fel, i fall att jag skulle vilja äta en också! Man kan väl kort och gott säga att han avdramatiserade det där med "blommor och bin- diskussionen" en aning och det blev i min släkt istället ett ganska dagligt samtalsämne!



När Mio kom till världen och alla stod och svärmade runt honom hade Ennio snabbt läst av läget och gått fram till mig och sagt;
- Det är ett fasligt liv kring det där barnet du! Visst är han söt, men du är snyggare och du kommer alltid på första plats! Dessutom är du vackrast i hela Sverige! Alla köper så mycket prylar åt Mio, så jag köpte lite grejer till dig istället! Därefter hade han plockat fram en påse med min favorit choklad Tronky och en flaska Prosecco och gett mig en puss på pannan. Jag behövde oftast aldrig säga något, han läste mig som en bok ändå...

När Mio hade börjat kalla honom för morfar blev han däremot först inte helt nöjd.
- Morfar låter liksom gammalt, sade han. Det klingar inte rätt!
- Ledsen att behöva kläcka nyheten Ennio, men du är gammal om du undrar och pensionär uppå, så det har nog inte så mycket med tituleringen att göra. Han tackade mig för informationen genom att be mig dra åt helvete och hasade vidare igenom korridoren med sina tofflor, beiga attraktiva knästrumpor, (troligen lånade från sjukhuset), samt en flanellnattskjorta. Färden ledde bort till hans sovrum där han ämnade slå på en svartvit film ifrån den tidsepok han själv hade levt under, samt kunde relatera till. Jag hajade till lite senare utav ett missljud som lät ungefär som om någon höll på att strypa en katt. Jag följde oljudet till vardagsrummet, där jag möttes av en syn som plötsligt gjorde allt helt logiskt. Där satt Ennio i soffan och grät en skvätt med insikten att han plötsligt hade blivit gammal. På huvudet hade han ett par enorma hörlurar, med Pavarotti spelandes på högsta volym, som han försökte överrösta och ett glas whisky i handen. Låt mig säga att denna italienska man lagade mat betydligt bättre än vad han "sjöng". Jag funderade på hur whiskyn kunde nyttjas på bästa sätt och om det vore mest lämpligt att snabbt själv halsa återstoden utav flaskan, alternativt dra den i bakhuvudet på honom så att det blev tyst!

Det var så skönt att få känna sig liten som ett barn, för det gjorde jag alltid när jag var hos dem i Rom, trots att jag nu var 34 år gammal. Jag fick alltid låna min älskade mosters groteska nattlinnen, (förlåt Lila, men de är faktiskt skitfula), och ett par livsnödvändiga matchande tofflor! (Polacker kan inte gå utan tofflor inne, det är som kistor för vampyrer, de dör helt enkelt utan sina tofflor), och tassade alltid in på morgonen och lade mig emellan dem i sängen för att titta på Tv. (Med lite tur blev man kliad på ryggen med).

Bredvid sängen stod en halv butik med damparfymer, eftersom Ennio tyckte att de luktade godare. Lila hade febrilt försökt få honom till att använda herrdofter istället, men efter att han hade förbrukat hälften av hennes finparfymer, medan herrdofterna stod och dunstade i skåpet, gav hon upp! Detta hade även lagt en god grund för hans och Mios numera mycket kärleksfulla morfar-barnbarnsrelation, då Mio till fullo delade denna passion. Likt en tysk porrskådis ifrån en 80-tals-vuxenfilm blev Mio så exalterad att han flåsade och stånkade högljutt då han fick syn på en parfymflaska och skydde inga medel för att lägga rabarber på den! I timtal kunde han sitta med sin älskade, tålmodiga nonno och frossa i dessa parfymer. Stackars överflödiga mamma Monica tvingades då att frossa i fynd bestående av livsnödvändiga kläder, skor och accessoarer på Roms alla marknader samt Via de Marconi istället! (Fy vilka minnen! Har det mycket bättre här med Gekås, trätält och cancer).

Den dagen han fick sin prostatacancerdiagnos hade jag omedelbart tagit tjänstledigt och satt mig på första planet ner till Rom, för att finnas där vid hans sida. Han hade tittat på mig, pussat mig och pekat med sitt finger på mitt favorit djur Kikki! Kikki, även kallad "Kikki del cazzo", (slå inte upp det är du snäll, italienare är så vulgära i sitt språk! Skulle själv aldrig bruka sådana ord.), var husets katt. (Förövrigt det tråkigaste djur som har gått på denna jord om du undrar!)
- Det blir strålande detta Monica!
- Efter att ha läst på om alla potentiella biverkningar jag kommer tänkas kunna få efter min operation, så vet jag vad jag eftertraktar mest! Jag och Kikki kommer att kunna relatera till varandra på ett helt annat sätt! Vi kommer att kunna ha djupa diskussioner oss kastrerade emellan och kunna enas i samförstånd om att svartvita filmer är meningen med livet! Ett par biscotti och en Orzo bimbo på det, så blir livet till en fest!
Var rätt säker nu på att det var just min älskade Zio Ennio, som hade lärt mig att skämta om det mest förbjudna och sjuka här i livet! :)

Så nu låg vi här år 2014, på var sitt sjukhus, i 2 olika delar av världen. Han med sin hjärtoperation framför sig och jag med mina cellgifter, samma dag... Med lite tur kunde jag nog hitta en bugetresa med Ryanair under våren tänkte jag! Framför mig såg jag oss 3, likt de 3 musketörerna! Ja... du tänker rätt! Jag, Ennio och skitkatten, sitta i samförstånd, sexuellt apatiska och äta kakor tillsammans! Ingen jäkla Orzo bimbo dock, där gick fasen gränsen! Give me my coffeeee! (Den svartvita filmen tål nog också att diskuteras närmare.)
Ennio - See you soon!
Ska bara överväga det där med att hänga med katten....


tisdag 28 januari 2014

Dum i huvudet - en underskattad egenskap!

Jag satt och stirrade upp emot den neongula vätskan som rann in igenom droppet och kände hur det isade ut i armen, vidare ner i vänstersidan av kroppen. Det gjorde faktiskt inte det minsta ont!
- Vad var det mer för biverkningar? Frågade jag sköterskan som stod och demonstrerade mina mediciner samt mitt schema för dem. Jag tänkte på det där med jobbet och när man kan börja jobba igen? 9 månader känns väldigt länge, men jag tänker att det borde vara realistiskt att börja arbeta nästa termin kanske?
- Ja, det beror ju såklart också på vad man jobbar med, svarade sköterskan.
- Eeeh, betyder?
- Jo, det är inte ovanligt att få så kallad "chemo-brain", alltså "cytostatikahjärna" på svenska. Med det menas att man kan bli lite förvirrad, ha svårare att koppla och hålla reda på saker. Siffror och uträkningar brukar vara mest utmärkande, men även minnet i sig som sådant. Man kan få svårare att memorera namn, koppla samt känna igen ansikten.
- Detta blir ju bara bättre och bättre Mattias, sade jag!
- Man blir inte bara vacker och attraktiv av alla mina mediciner, utan tydligen även dum i huvudet! Bara som en liten bonus! Visserligen hade Theo döpt om mig till "Förvirrad, förvirrad" i Trysil i påskas, så just det tillståndet skulle knappast bli en ny upplevelse. Det här lät dock mer som om jag skulle bli efterbliven!
- Går det över eller blir jag dum i huvudet permanent, för resten av livet? Frågade jag sköterskan.
- Nej, skrattade hon. Det brukar sitta i några månader efter behandlingen har slutat.
Några månader? Talade vi i hantverkartermer kunde det betyda allt ifrån 3 månader upp till en sisådär 9 år... Kände mig nästan lite euforisk där jag låg och såg denna ljuva tid jag nu hade framför mig! Som lärare hade man ju inte heller så mycket att hålla reda på, så detta skulle nog absolut inte bli något hinder!
- Brukar vikten påverkas?
- Det är lite olika! Man kan gå såväl upp som ned i vikt under sin behandling. Vanligast är att man ökar ett par kilo i vikt och vi ser helst att man går upp istället för ner under sin behandlingstid!
Det tvivlar jag inte alls på, tänkte jag! Tjejer vill gärna se att andra tjejer blir feta, då mår de liksom lite bättre själva! Bara det som saknades! Nu skulle jag bli fet också! Ta du och tryck i dig en extra bulle eller två själv om du var sugen på att bli lite tjock! Jag kanske skulle låta mig inspireras utav "Little Britain" och deras fatfighters klubb! Damm var nog underskattat och dessutom jävligt svårt att bli fet på! Hade nog en by med dammelefanter hemma, så det skulle ju även generera i ett kraftigt reducerat matkonto! Detta utlöste i sin tur en dominoeffekt som innebar att jag kunde köpa mer??? Ja, just det, TANT-RIOJA-VIN :)

Hur skulle jag lägga upp detta på ett bra sätt nu då?
- Birgitta sade att man kunde "leva som vanligt", träna och dricka lite vin. Stämmer det?
- Ja, det är det allra bästa i den mån man kan! Man kan träna och det är bra om man orkar! Oftast brukar de personer som tränar under sin behandlingstid vara de som mår allra bäst och därför rekommenderar vi det! Träning reducerar även riskerna för att återinsjukna i sin sjukdom.
Shit, vilket geni hon var! Undra om tanken hade slagit henne att de som mådde som "utsketna äpplen" och låg o spydde hela dagarna, kanske inte var så fasligt sugna på att dra milen på 45 minuter 7 dagar i veckan? Eller så hade hon kanske också gått på cellgifter nyligen? Vem vet?
- Men man brukar som sagt inte få så mycket biverkningar utav den här sortens cellgifter, sade hon.
Märkligt? Nyss kunde hon inte ens garantera att jag inte skulle tappa håret för att hon inget kunde om min antika behandling?

- Eeeh, det var ju det där med vinet?
- Ja, det går absolut bra att ta ett glas med vin!
Sa hon verkligen "en hel kantin" eller hade jag redan gått och blivit dum i huvudet efter bara 2 påsar cellgifter? Tyckte att de var lite väl frikostliga i sina alkoholrekommendationer på detta sjukhus! Först pratar Kalle om "kolossala mängder" och nu tycker hon att jag ska dra i mig "en hel kantin". Jag håller mig nog till den tidigare rekommendationen "att leva som vanligt", det räcker nog gott för min del!

Ja, ja... säg vad är en bal på slottet?
Eller kanske mer som min älskade Pernilla skulle ha uttryckt det:
"Säg vad är väl en marängsviss utan banan och chokladsås... mest torr och smulig faktiskt!"
Om sanningen nu skulle fram hade hon nog tyvärr rätt... ;)




måndag 27 januari 2014

Invigning av pussycat! Förlåt... port a cath :)

Jag satt i bilen med Mattias och kände mig ganska stressad över vad som nu skulle ske! Först var det provtagning och sedan om mina värden såg bra ut, min första dos med cytostatika. Linda hade ringt mig i slutet av förra veckan och berättat om en arbetskamrat som hade fått sin första behandling och om hur fruktansvärt ont det hade gjort. Hon hade rått mig att ta med någon, så därför satt jag nu här i bilen och kände mig allmänt kaxig.
- Undra om man kan bli sövd medan man får cellgifterna? Det skulle ju generera i 15 st mirakulösa narkoser! :)
- Jag skulle tro att det kan bli aningen svårt att få igenom det Monica, sade Mattias.
Fasen också! Jag som såg min chans! Jag hoppades att jag inte skulle stöta på Kalle heller, då det kunde bli aningen genant efter mitt samtal med hans kollegor om min blogg! Då skulle jag nog verkligen önska att någon kunde söva ner mig på stående fot! När vi var framme tassade vi bort till provtagningen där jag skulle lämna 2 rör med blod, för att sedan bege mig vidare mot onkologmottagningen.
- Legitimation tack, sade kvinnan i kassan.
Hallå, vad trodde hon??? Vi spelade paketspelet i fredags och den som vann mitt paket fick gå och ta mina cellgifter i mitt ställe! Det var ett fasligt liv, (nästan slagsmål om du undrar), över det där paketet, men här står nu min lycklige ersättare! Suck... Hon fick mitt leg, jag min efterlängtade nål i armen och därefter gick vi bort  till avdelningen.

- Här sitter min alldeles egna kurator Mattias, sade jag stolt och pekade mot hans rum. Det är jag och Ally Mcbeal som har lyxen att kunna vältra oss i att älta problem med ett proffs! Plötsligt var mina ögon nära på att trilla ur sina hålor och jag såg ut lite som en kolja i ansiktet! Ett bord med GRATIS kaffe och kakor uppenbarade sig framför mig. Oj, oj, oj nu var det fest igen!


Jag sken upp som en sol och hann gurgla i mig 2 hela muggar, innan vi blev hämtade utav en sköterska som eskorterade oss till mitt alldeles egna rum. Jag tittade upp på den enorma droppställningen, som såg ut som en överpyntad julgran, fylld med mängder utav färgglada påsar, sprutor och slangar. Shit, tänkte jag. Det var inte lite grejer som skulle pumpas in i mig! Det var ju inte direkt rioja vin heller utan gift, det kändes verkligen fantastiskt! Var det detta Tereze gynekolog hade menat med "bättre att ta gift, än att va gift". Jag blev lite osäker nu, fast jag tydligen själv hade bytt bort min x-man Peter mot cancer... Inte för att jag ville ha skilsmässan ogjord på något sätt, utan tänkte mer "gift som gift, both will kill you" kanske?
- Gör det ont, frågade jag direkt helt kritvit i ansiktet?
- Nej, inte alls, svarade sköterskan vänligt.
En sten föll från mitt bröst och jag beställde ett emla-plåster för att kompensera att jag hade blivit blåst på mitt plåster då jag hade värpt i fredags. Jag ställde 1000 frågor i vanlig ordning och bad ytterligare en gång om garantin att jag inte skulle tappa håret utav just detta potpurri utav gifter som jag själv hade beställt!
- Jag kan inte lova det, sade hon sakta. Jag måste erkänna att jag fick läsa på innan vårt möte, för just den här blandningen har vi inte gett på 14 år.
Detta var ju mirakulöst! Det måste ju vara så att alla specialister inom området var totalt blåsta, medan jag endast i egenskap av blont geni visste betydligt bättre och valde det enda rätta; en antik cytostatikabehandling ifrån 1800-talet! Bra där Monica! Med paniken i halsen svarade jag snabbt;
- Vadå inte lova? Birgitta har lovat att jag inte kommer att tappa håret utav denna kombination utav cellgifter.
- Ja, då får du lita på henne, hon är väldigt kunnig! Jag är dock inte lika påläst och kan därför inte yttra mig om vare sig det ena eller det andra.
Paniken fullkomlig flödade inom mig och jag vände mig mot Mattias och sade:
- Jag lovar dig att om jag tappar mitt hår ändå skall jag hemsöka henne flintskallig dagligen, bara för att skälla ut henne! Inte minst i detta liv utan även i mitt nästa! Jag har ju inte valt att öka mina risker med 3% för återfall, för att ändå tappa håret och då endast minska mina chanser?
- Monica, du kan nog vara lugn, sade Mattias och log.
Det där "nog" klingade jävligt illa i mina öron...

Jag drog ett par djupa andetag och försökte lugna ner mig. Sköterskan gav mig ett halvt apotek med mediciner för att förebygga eventuella biverkningar, vilket verkligen fick mig att tro att jag skulle komma att må som en liten prinsessa! Om man nu menade att jag inte skulle bli så dålig, vem var då allt detta till? Var det till hon med fejk-legitimationen som hade vunnit paketspelet kanske? Eller var tanken att jag skulle dryga ut min sjukkassa genom att sälja det på blocket eller tradera? Jag tittade ner på mitt borttagna förband och blev lite chockad när jag såg det 5 cm långa snittet man hade lagt för att sätta in min pussycat, förlåt, port a cath menar jag! Kanske inte helt märkligt att jag hade haft lite ont... Men eftersom en skönhet klädde i allt, så kände jag att jag skulle bli skitsnygg med det ärret i sommar! Skulle liksom se rätt tuff ut på stranden! Sköterskan närmade sig med nålen och jag gjorde en ave maria för mig själv i huvudet. Jag kan inte säga att emlan gjorde något direkt mirakel, för det gjorde faktiskt rätt ont när hon tryckte dit nålen.

- Av alla tänkbara, nämnda biverkningar ser jag helst att jag får svamp i såväl munhåla som snäcka, sade jag till Mattias. Dock tar jag snäckan om jag tvingas välja! Det känns praktiskt såhär vintertid då det är rätt ont om kantareller på utsidan och dessutom var det ett rätt kasst svampår i fjol! Resurserna i frysen har börjat tryta och det ligger ju också i tiden att nyttja naturtillgångar! Ta med din nya tjej så kan jag imponera och bjuda er på söndagsmiddag om någon vecka. Jag byter ut snäckan mot en murkelgrotta, kommer att bli kanon detta Mattias!
- Utan att veta när du har tänkt, så tror jag bestämt att vi är upptagna, svarade han snabbt.
Shit alltså, vad attraktiv jag skulle bli! Detta var heeeelt galet...


söndag 26 januari 2014

Monis värper

Jag satt i bilen med Thomas på väg in till Carlanderska och insåg hur lyckligt lottad jag var som hade gått och fått cancer! Jag behövde inte ens köra bil längre, utan blev skjutsad både hit och dit av mina underbara vänner! Värsta Hollywood-livet levde man och dessutom fick jag bli sövd med jämna mellanrum! Inte undra på att Michael Jackson hade försett sig med en alldeles egen anestesiläkare den lilla gottegrisen! Det hade jag också gjort om jag hade haft råd! Fram tills igår hade jag gått runt i tron om att jag dessutom var ung, men ack vad jag bedrog mig! Daniel hade ringt och berättat om ung cancer och tipsat mig om att jag kunde gå med där. Sagt och gjort gick jag in på hemsidan för att finna att man då skulle vara mellan 16 och 30 år. Strålande tänkte jag! Man hade inte bara gått och fått cancer, utan tydligen hade jag blivit gammal på kuppen! Hur hade detta gått till? Jag fattade ingenting! Slutligen hade jag mejlat för att se om man kunde länka till dem och sälja armband och fick då veta att det fanns en mer absolutgräns vid 35, så ett år kunde jag få dispens att vara med! Sedan var man tydligen lassgammal och därmed helkörd! Skulle inte cancern ta död på en, så kunde man förlita sig på den ålderdom man nu såg in i vitögat! Attans också, vilket öde...

Jag tassade in på kliniken med min gravidmage och tänkte att det skulle bli mer än skönt att få värpa idag, så att man kunde knäppa sina byxor igen och bära tillbaka mina gamla mammakläder till friggeboden. En välbekant sköterska mötte mig och förde mig vidare bort emot en spiraltrappa. Man fick ta av sig skorna och gå upp för trappan till ett större kök med små angränsande rum. Väl där fick jag mitt egna krypin och fick byta om till den välbekanta, luxuösa dräkten! För att toppa det hela fanns denna gång ett par sexiga knästrumpor i beige kulör, som kände så 2014 alltså! Ett par schyssta stövlar till dem så hade jag varit het! Det kändes mer som om jag var på ett spa än ett sjukhus faktiskt och när jag tittade upp emot det höga taket och det orangefärgade draperiet fick jag nästan lite discokänsla! I sängen fanns det till och med en värmedyna och väggarna var prydda med några tavlor. Undra om man kunde få stanna över natten?



Till min fasa blev jag blåst på min bedövningssalva och jag ville gråta en skvätt när barnmorskan kom och skulle sätta droppet. Något gick snett, jag fick blod på halva armen och nu hoppades jag att det skulle gå att spola droppet, så att jag slapp få sätta en ny nål! Turen var på min sida och det befintliga droppet visade sig vara funktionellt. En sådan tuffing man var! Kanske skulle anmäla mig till nästa års "Fear factor"! Jag var klart som klippt och skuren för jobbet!

Jag fick gå vidare till en liten operationssal och möttes där utav en hel kommitté utav personal. Narkosläkaren satte sprutan i droppet och jag visste att nu var sjunde himlen nära! Mitt lyckorus infann sig och jag somnade in bortom tid och rum :)

När jag vaknade upp möttes jag av en själaglad sköterska som förmedlade att jag var rena guldhönan! 44 mogna äggblåsor och 34 ägg hade man kunnat plocka ut.
- Du är väldigt fertil, hade hon därefter upplyst mig om!
Inte så konstigt att det hade susat i säven så att säga! Hade väl räckt med att någon av mina friare på utsidan hade gjort helikoptern utanför mitt hus för att få mig gravid! Har hört att 34-lingar är det senaste nu! Kanske inte så värst märkligt att jag hade varit svullen heller för den delen! Jag blev även upplyst om att min kropp nu skulle vilja ersätta tomrummet med vätska och att jag skulle förbli svullen ett bra tag till! Gud vad skönt, tänkte jag! Jag blev nästan orolig ett tag där att jag skulle känna mig fräsch och se normal ut igen och det är ju aldrig roligt när det händer! Vilken tur att jag slapp uppleva det! Jag beställde in 2 koppar kaffe och en fralla och njöt i fulla drag där jag låg på min värmedyna! Nu var detta kapitlet avklarat och jag hade ägg nog för att fylla en hel förskola med ungar! En uppenbarelse kom till mig och jag såg en flaska tantigt, tungt rioja vin med en stor lysande guldgloria framför mig! Likt en magisk källa i en öken, lyste den upp min tillvaro. Ikväll skulle värpningen firas... :)


Det susar i marängen...

Jag öppnade dörren och släppte in Pernilla som stod och huttrade på utsidan. Hon hängde av sig ytterkläderna och vi gick vidare in in i vardagsrummet och satte oss i soffan.
- Hur gick det med räkningen? frågade Pernilla.
- Jo, det gick jättebra! Jag luftade snäckan hos Susanna igår och då förklarade hon att det hade blivit fel! Räkningen skulle till sjukhuset i Varberg och hon bad om ursäkt för att jag hade fått hem den. Jag blev överlycklig kan jag säga! Herregud, alla kan ju gör fel, inget att be om ursäkt för! Var bara ett kritiskt dygn där, då jag undrade hur i all sin dar jag skulle få fram pengarna. Nu när jag dessutom har blivit lite extra attraktiv, tror jag att det hade blivit svårmotiverat att ta 350 för rosa bandet-hånglandet! Har i alla fall blivit så fantastiskt bemött och omhändertagen att jag verkligen inte har något att klaga på! Känns ändå väldigt skönt att fortfarande ha chansen att kunna skaffa barn om jag vill. Man vet aldrig hur man känner den dag då jag har gått igenom mina beundrare och valt ut den lycklige kandidaten! Inte nog med att jag fick gotta mig med den fina ickesurrande trollpinnen hos Susanna, jag fick gratis kaffe också! Shit, vilken lyxlirare man har blivit alltså!

Pernilla satte ner fötterna på golvet och frågade;
- Hur många ägg blir det till att värpa nu då?
- Upp till 20 stycken, så du sitter bredvid rena guldhönan här! Kommer att svälla upp så att det står härliga till tydligen! Men det gör ju inget, jag gillar det! Det klär mig så att säga! Klart underskattat att vara uppsvälld till oigenkännlighet om du undrar, du borde prova på det någon gång! Mattias klappade mig på magen igår när jag var där och sade att jag precis såg ut som om jag var gravid och att kulan dessutom var så där hård och mysig! Jag erbjöd mig att ge honom något annat hårt och mysigt i nyllet istället om han inte knep igen truten, (tänkte typ min gigantiska knytnäve som sitter på min maffiga tändsticks-arm)!
- Shit, vad kallt det är på golvet Monica! Sade Pernilla.
- Drar det så mycket?
- Nej, inte alls, svarade jag! Det där är bara marängen som susar fattar du väl!
- Marängen? Sade Pernilla helt oförstående.
- Ja, jag har liksom 20 ägg som ligger där inne och vrålar i kör,
- BEFRUKTA MIG!!! Så marängen har nästan imploderat i nuläget, försöker liksom suga in allt den kommer över! Det är därför du tror att jag har golvdrag i the tree tent! Tänk dig ungefär som ett svarthål i rymden, så jobbar snäckan nu! Det är ju inte det minsta konstigt att det bli ett rejält drag menar jag! Passa dig noga nu, annars kanske den suger in dig! Bäst du sätter dig en bit bort i fåtöljen tror jag!
- Du har nog rätt, sade Pernilla och flyttade sig en bit. Bäst att jag passar mig! Ta inte illa upp nu Monica, men jag skall på skidresa snart och vistas nog hellre i Sälen än i din snäcka!
- Känner mig lite kränkt nu Pernilla, men du får skylla dig själv att du missar marängfesten!
- Nu fixar jag lite te! Tänk på att kyla gör så att kroppen konsumerar dubbelt så mycket kalorier! Vi kommer att bli löjligt snygga och smala i sommar!
Återigen kände jag att livet var på topp och detta var "The time om my life"...



lördag 25 januari 2014

Ett brak i brallan...

Jag kände mig lite rastlös, (ovanligt fenomen), och tänkte därför att jag ville dra ihop ett gäng för att se en bio och äta en söndagsmiddag. Kände mig lite som en vingklippt fågel nu efter operationen och min outredda ADHD fullkomligt blommade! Sagt och gjort drog jag ihop 9 personer och fixade så att Pernilla kunde komma och hämta mig i mitt slott! Eftersom jag alltid såg möjligheterna, hade jag insett att det var möjligt att nyttja bilen som ett gränslöst förvaringsutrymme! Det var ingen människa som hade kunnat ana exakt hur mycket skräp som faktiskt gick in i en så liten bil. Helt fantastiskt, nu när jag tänker efter! :)

Pernilla kom och vi drog in till Mattias för att sedan plocka upp Markus vid en busshållplats. Ingen av dem kände egentligen varandra, men mina underbara vänner hade aldrig haft svårt att knyta nya kontakter och "öppna upp sig" inför nytt folk så att säga... Markus hoppade in i bilen följt av ett högljutt brak!
- Vi har ju knappt träffats, sade Pernilla och så lägger du av den precis när du hoppar in i bilen! Det kunde du väl ändå ha passat på att göra innan?
- Jag måste hem och byta! sade Markus förskräckt!
- Gick det så illa? frågade jag och kunde inte låta bli att skratta högt.
- Mina byxor sprack! Jag måste hem! De är helt förstörda!
- Jag får se? Sade jag genast exalterat!
Markus vresade villigt med ett leende i baksätet och uppvisade ett 40 cm stort hål som sträckte ända ifrån grenen och upp mellan skinkorna.
Mattias vände sig om ifrån förarsätet och stirrade häpet in i hålet.
- Ligger du inne med en så stor alltså? Det där har aldrig hänt mig! Sade Mattias. Lite orättvist faktiskt!
- Lova att ni inte blir oroade nu, sade jag, men det har faktiskt hänt mig! Dock inte för att jag har så stor, det lovar jag er! Brorsan ville bli skjutsad på sin skateboard och jag skulle tydligen springa framför med ett hopprep knutet i öljetten. Efter en sisådär 10 meter hade jag 2 lösa byxben istället för en byxa så att säga.
- Du skall alltid vara värst Monica, sade Mattias och blinkade åt mig.
- Nej, Markus vinner, jag var bara 10 år! Detta var ju mycket mer underhållande!
- Det här var inte så roligt faktiskt, sade Markus lite uppgivet.
- Det tyckte inte min mamma heller, hon blev jättearg, tillade jag.
- Tycker du inte Markus, sade Pernilla. Vi tycker att det är jättefestligt om du undrar!
- Men Markus, nu blir vi lite nyfikna här jag och Pernilla! Allvarligt alltså, är den så stor på riktigt eller la du liksom av en sådan rökare att hela byxorna rök så att säga?
- Nu vill jag hem och byta byxor, svarade Markus!
- Typiskt killar Pernilla! De skall då alltid ge sig av eller byta samtalsämne när man börjar snacka allvar!
Markus log och begav sig hemåt för att byta och lämnade dessvärre vår nyfikenhet åt ödet.
Detta var nog bara början på en mycket underhållande kväll... :)






torsdag 23 januari 2014

En stekpincett i marängen...

Jag hade fått hålla i mig i brevlådan för att inte svimma ihop i en liten hög, då jag öppnade brevet ifrån Carlanderska och fick mig en överraskning som hette duga! "Behandling äggfrys 22.000 kr" stod det att läsa, följt av "Vår påminnelserutin hanteras av direktinkasso AB"! Jävlars, helvete svor jag för mig själv ute i snön och tänkte att det där rosabandet-hånglandet nog skulle få kosta minst 250 kr om jag skulle kunna ro detta i land! Jag hade ju blivit lovad att kostnaderna för mitt värpande skulle ombesörjas av landstinget, vem skulle nu vara villig att betala detta? Jag försökte febrilt intala mig själv att jag hade gjort det i alla fall, även om jag hade vetat att jag skulle stå för kalaset själv, men det gick sådär. Jag kände att det var dags att få älta lite och ringde upp Linda.
- Helloooooo! Snygg och smart här, svarade hon glatt i andra ändan!
- Det finns några få unika av oss i världen och vi är 2 av dem Monica! En ovanlig sort av sitt slag!
- Helloooo, svarade jag tillbaka, lite mindre glatt. Det går lite käpprätt åt helvete här i andra ändan idag du!
- Vad har hänt?
- Jag har fått en liten gulligt räkning på det nätta beloppet av 22.000 kr för min värpning här utav Carlanderska sjukhuset. Känns sådär om du undrar... Även om jag har blivit lovad att få den betald, så känner jag på mig att det kommer att bli problem och att jag hamnar mellan 2 stolar! Jag har ju inga papper direkt på dessa löften.
- SA DU 22.000 KR???
- Eeeeh, ja, det verkar så du! Försöker intala mig själv att jag hade sett till att trolla fram lite pengar med knäna och gjort det även om jag hade vetat att jag skulle ombesörja detta själv, men det går inget vidare...
Linda skrattade i andra ändan och sade sedan;
- Den Monica jag känner hade nog hellre hissat fram en stekpincett, dratt en drink och sedan bett någon frivillig kandidat att plocka ut äggen för hand, för att därefter bevara dem hemma i frysfacket gratis.


- Mmm, det var ju det. Eftersom jag redan har min BJ, (Baby-Jesus) och dessutom var rätt prestigelös i min mammaroll, hade jag lika gärna kunnat köpa någon annans ägg den dagen jag eventuellt skulle vilja försöka skaffa barn. Dessutom har jag ju gener utan dess like, bestående utav en fullkomlig buffe´utav olika sjukdomar, med en spridning som sträcker sig ända ifrån reumatism till cancer! Verkligen något man ville se till att föra vidare i nerstigande led! Vet faktiskt inte riktigt hur jag tänkte där du! Jag har ju valt att bo i ett trätält istället för ett normalt hus för att kunna leva och resa, inte för att kunna bjuda på en exklusiv omelett i framtiden. Jag menar, jag vet ju inte ens om det kommer att bli mer barn i mitt liv! Suck, jag som hade hoppats på att kunna åka till Chiara och Pietro i Kalifornien, till Riksgränsen med Wille eller något annat kul i vår.
- Har du ringt och kollat om de betalar?
- Är ganska jättestängt nu så här på kvällen! Har dock pratat in ett hysteriskt meddelande på telefonsvararen i hopp om att bli uppringd imorgon. Låter nog ungefär som man gör efter att ha sippat i sig en hel heliumballong, så hoppas att de lyckas tyda mitt budskap! Ska ju även till Susanna för att vädra snäckan och räkna ägg imorgon på Carlanderska, så tänkte fråga henne hur man brukar gå till väga. Hoppas på att få värpa på fredag av flera anledningar! Dels är det fest på lördag för Helena, dels blir det ingen sövning om det blir på måndag, eftersom det inte fanns någon tillgänglig narkosläkare då. Ska jag dessutom betala 22.000 för kalaset, kunde jag väl åtminstone få något roligt för pengarna! Nej, en sövning skulle jag allt se till att få om jag skulle hosta upp 22.000 kr, det var en sak som var säker, för det var jag värd! ;)



onsdag 22 januari 2014

Hello kitty blir med Port a cat-(h)


Jag satt alldeles upprymd i Thomas bil väntandes på den ljuvliga narkosen som nalkades runt hörnet. Dessvärre var ingen intresserad av mina persikor denna gång, utan jag skulle få en liten kissemiss inopererad i form utan en Port a cath. (Jag hade i och för sig visat upp min persika för de flesta av mina tjejkompisar och lyckats lura dem till att klämma lite på den för att ta del av resultatet, så jag var inte helt desperat). Återigen såg jag möjligheterna och tänkte att jag skulle kunna reducera mitt spritkonto avsevärt, genom att injektera alkoholen rätt in i porten, som var en direktkanal till hjärtat! Detta var ju alldeles lysande och som Robert Gustavsson skulle ha uttryckt det, kanske det till och med skulle slå en rejäl rioja-fylla! Jag hade återigen varit hos Aivi och fixat fransarna, så jag visste att jag skulle kunna sussa sött med vetskapen om att jag var snygg som bara den!

Väl inne på Varbergs lasarett tassade jag in på dagoperation och bytte om till den välbekanta vita skruden! Det var endast en sak som bekymrade mig avsevärt; min förkylning. Om jag inte lyckades snyta ut det mesta så jag verkade vara frisk, fanns det risk att jag skulle bli blåst på min sövning och det gick minsann inte fint! Om sanningen skulle fram, skulle jag nog i så fall smyga ut bakvägen totalt skräckslagen och rulla ihop täcket, så att det såg ut som någon låg kvar i sjukhussängen, medan jag flydde ut genom fönstret! Nä, som sagt, det där med att ha ont var liksom inget för mig!

Sköterskan som kom in visade sig vara en helt fantastisk, rolig och mjuk människa! Hon kikade lite på mina armar och jag frågade sedan tuff som jag var, om man möjligen kunde få ett bedövningsplåster innan hon satte droppet. Därefter kom läkaren som skulle operera mig, för att återigen rita på min kropp. (Verkade vara ont om papper på det här stället! Till och med Mio hade lärt sig att man inte fick rita med tuschpenna på kroppen). Han frågade var jag ville ha den och jag hindrade mig snabbt innan jag hann peka på den o-opererade persikan, även om det hade varit trevligt. Det berodde ju lite på vad han menade med "den" också. Han var rätt snygg, men det var ju ingen "Kalle" direkt! I min situation gällde det dock att inte vara så kvistig, utan att liksom hålla till godo med det som erbjöds! Han kanske också var gift, men just nu kände jag mig inte så svartsjuk, så jag kunde nog tänka mig att göra ett undantag! Jag bad honom slutligen att sätta den så att inte BH-bandet skulle vara i vägen, varpå han förklarade att den nog endast gick att sätta på ett ställe. Undra varför han frågade tänkte jag, eller så var det kanske "den" han hade menat i all fall? Eller ja, endast fantasin som sätter gränser där med i och för sig! Han var ju uppskattningsvis över 35, så borde vid det här laget nog ha upptäckt mer än ett ställe man kan stoppa "den" i alla fall! När han hade ritat något som var ungefär lika estetiskt tilltalade som mina alster brukade bli, lade jag mig tillrätta för att sova en stund. Eftersom jag visste att väntan inför operation alltid drog ut på tiden, brukade jag gå och lägga mig runt 4 snåret på natten dagen innan. Jag hade ju en hel dag på mig att sova, så varför ligga här och sura helt pigg, när man kunde nattsudda innan och sedan vila gott hela dagen?

Jag blev väckt av en anestesisköterska, som även hon kändes mjuk och empatisk. (Mjuk i sättet, klämde inte på henne). Hon frågade om jag hade några tankar eller viktiga saker att berätta och jag delgav henne då att det för min del räckte med att jag fick sova under hela operationen denna gång, då det liksom kändes lite onödigt att vakna mitt i! En annan läkare kom och kontrollerade att allt stod rätt till och lyssnade även på min andning, så att jag inte var för risig för att sövas. Jag pustade ut då han sade att allt lät fint! Jag fick syrgas och inväntade sedan det efterlängtade flytande guldet! Jag drog ett djupt andetag och sjönk sedan in i min Törnrosasömn!

Jag vaknade till liv på vägen ut ur operationssalen och tog nyfiket en titt på min nya vän under huden! Jag möttes av ett stort blodigt förband och frågade sköterskan när jag kunde byta ut det.
- Det blödde en del så det blev lite blodigt, men om en 10-dagar kan du byta när stygnen har läkt!
- 10 DAGAR??? Jag skulle ju på fest! Det var äntligen dags för Helenas födelsedagsfest nästa lördag, så här kunde jag ju inte se ut! Mängder av snygga killar skulle dit och det var inte så där fasligt attraktivt med intorkat blod! Det var ju ingen maskerad jag skulle på! Suck! Min förhoppning var att jag skulle få värpa på fredagen, så att jag kunde gå på festen på lördagen och se något mindre skengravid ut! Nu sket sig allt!

När jag kände efter hade jag rätt ont och bad sköterskorna om lite smärtlindring. Hon berättade att det brukade bli en brygga mellan narkosen och lokalbedövningen och de piller jag hade fått som var mer långtidsverkande.
- Vad kan jag få då?
- Du får morfin, det är ju fredag, sade hon med ett leende och blinkade emot mig.
Jag blev lite kär i henne just där och då! Fasen, vad fint jag har det, tänkte jag! Morfin är inte dumt! Lyllo mig som hade gått och fått cancer! :)

Jag halsade 2 koppar kaffe och pälsade därefter på mig kläderna för att bege mig hemåt. Jag berättade om min blogg och lämnade min adress till sköterskorna.
- Har du berättat för Kalle om den, sade sköterskan och skrattade.
- Eeeeh, det kan vara så att jag liksom "glömt bort" det, svarade jag och började inse att jag just hade öppnat dörren till årets bragd-pinsamhet. Monica ditt ärkemongo, de jobbar ju för fan ihop! Varför kunde jag aldrig hålla truten? Så fort jag kom hem skulle jag ta fram en sådan där bred påsklämma och se till att lösa problemet permanent! Jag kom på att jag hade frågat alla andra omnämnda och att alla märkligt nog kanske inte riktigt delade min groteska humor. (Jag vet, låter jättekonstigt och jag är fortfarande förvånad över att inte alla älskar mig! Jag som är så diskret i min framtoning och likt en kameleont smälter in i min omgivning).
- Du skulle ju kanske kunna göra det istället? Frågade jag kvickt sköterskan och snek hastigt åt mig lappen med adressen till hennes rekommenderade matblogg.
Jag valde därefter att snabbt tacka för mig och fly ut till Tereze som satt och väntade i kaféet med lilla Dante.

Vi kramades och jag visade uppgivet mitt blodiga nyckelben.
- Sätt ett ovalt Hello Kitty-plåster, sade hon glatt!
Shit, vad smart hon var och damn, vad snygg jag skull bli! Jag puffade till mitt svinto-descutan-hår och fladdrade mot henne med mina fuskfransar!
- Jag vet att du vill ha mig hjärtat, men det blir inget med det! Kom så åker vi hem till mig och fikar istället!
Hon log mot mig, blinkade tillbaka med sina fejkfransar och sedan begav vi oss hemåt!
- Mot mitt kära Ful-Fort-Royale...

tisdag 21 januari 2014

(Det) Läcker på alla håll och kanter!

Jag vaknade med en mage som såg ut ungefär som en medicinboll och undrade om jag och Susanna på något sätt hade missförstått varandra! Visserligen hade jag redan fött ett Jesusbarn, men nu verkade det som om en jungfrufödsel var på väg att äga rum på riktigt! Herregud, jag skulle ju få framprovocerat en ägglossning, inte föda barn! För att toppa den känslan hade dessutom lingonveckan trätt i kraft och jag kände att det var dags att springa till toaletten innan mitt vackra Shabby Shit-sovrum skulle förvandlas till något som mest gick att likna vid ett Halalslakteri!

Sagt och gjort sprang jag in på toaletten och kastade mig in i duschen. Väl ute möts jag av min älskade son och hans charmanta svensk-italienska. Han synar noga min skengravida kropp och utbrister sedan glatt med ett leende på läpparna:
- Mamma, senon är inte storto längre, nu är den fin!
Nämen åååh, tack ska du ha! Vad skönt att höra att mammas bröst inte ser skevt ut längre! Nu känns livet mycket bättre! Du ser inte så dum ut du heller, så om du inte kniper igen truten, kan du få en egen figuranalys helt gratis! Jag tänkte om och gav honom ett desto skevare leende istället följt av:
- Tack min älskade prins! Och pussade honom därefter kärleksfullt i pannan!
Jag tog en titt i spegeln och såg att jag till råga på allt hade blivit försedd med en sisådär 250 pubertetsfinnar under nattens gång. Oj, oj,oj tänkte jag för mig själv! Jag var ju helt löjligt snygg! "En skönhet klär i allt", sade alltid min mamma när jag var liten, men nu var jag helt säker på att hon hade ljugit som självaste faaaan! Måtte hon sitta på ett moln med en jävligt lång Pinocchionäsa med såväl grenar som blad där i himlen, för finnar var då inte det minsta klädsamt, det kan jag lova dig!

Jag kände att ett illamående kom över mig och förstod att detta liksom var "top of the line". Jag som inte ens tålde hormonspiral, hade fått såväl mens-gravid- som ägglossningssymptom och ville helst krypa ut ur mitt eget skinn. Jag hörde ett otäckt mullrande och insåg att kistan inte heller var som sig bör. Då, plötsligt slog det mig! Ja, just det, det var ju biverkningar på sprutorna med! Yes, det var jalla jalla-mage på g också! :) Jag kastade mig mot toalettstolen med ett leende på läpparna och hade snabbt redan planerat upp min dag! Mot Burger King älskling, nu är det fest! Ropade jag till Mio som förvånat undrade vad som försegick i hans stackars hem!
- Mamma har fått diarre min lilla älskling förstår du, så detta skall vi fira rejält! Inte en smula kommer hon att kunna behålla, så nu skall det frossas i den fetaste burgaren som finns! Bacon-cheeseburger - Here I come! En fantastisk dag stod på glänt...



måndag 20 januari 2014

Räknas en tampong i stjärten?

Det kändes skönt att det var just Susanna på Carlanderska, som skulle hålla i min äggcirkus! Eftersom hon var en härlig och mjuk människa, kändes det bättre än vanligt att äntligen få vädra snäckan igen i min favorit fåtölj! Först hade jag tyckt att det var ett lustigt sammanträffande att det blev just hon som jag hade träffat innan, men sen hade jag lyckats tänka till, trots min nyblonderade hårbotten! Då min maräng snart var mer utforskad än Cicciolinas efter totalt 3 missfall, 2 utomkvedshavandeskap, missfallsstudier och dylikt, kanske det inte var ett så stort sammanträffande i alla fall. Kanske hade varit mer märkligt med ett okänt ansikte tänkte jag, nu när jag äntligen tog vara på mina resurser och nyttjade mitt huvud till något mer än att sätta mössan på!

Hur som åkte jag på det efterlängtade ultraljudet och till min glädje fanns där tydligen fler ägg än på Dotetorps hönseri! Var kväll skulle jag nu få mysa till det med var människas dröm; sprutor :) Kanske kunde jag tända lite levande ljus för att skapa en extra intim stund för mig själv där i trätältet?


Fanns det något mer rogivande än när huden bågnade inför en millimetertjock nål och sekunderna innan huden gav vika och lämnade plats åt en härligt, fet, lång spruta! Damn you! You lucky, lucky little thing, tänkte jag för mig själv! 2 sprutor per kväll skulle det bli i upp till 2 veckor, beroende lite på hur jag skulle svara på hormonerna. Då, plötsligt kom chocken och med gråten i halsgropen ringde jag Thomas för att berätta om den tragedi jag nu tvingades se i vitögat!
- Ja, det är Thomas.
- Det har hänt något fruktansvärt Thomas! Jag vet inte hur jag skall klara detta!
- Berätta, vad har hänt?
- Jag kommer just ifrån sjukhuset och Susanna har just gett mig vinförbud! I 2 VECKOR!!! Mitt liv är förstört, hur skall jag överleva detta Thomas? Att få cancer är ju inga konstigheter, men hur skall jag klara mig utan mitt vin???
- Monica, shit! Har du fått en samtalskontakt för att bearbeta detta trauma, frågade Thomas oroad.
- Nej, det är bedrövligt! Jag får försöka boka en akuttid hos min kurator i veckan!
- Sa hon bara just vin?
- Nej, hon gjorde en tydlig helgardering genom att säga att "man inte skulle tillföra någon alkohol utifrån", då det skulle kunna försämra kvaliteten på mina stackars ägg.
- Tror till och med att det där gamla beprövade alkis-tricket, med en spritdoppad tampong i stjärten faller in under den beskrivningen, även om begreppet "utifrån" skulle kunna vara värt att debattera!


- Jag får helt enkelt försöka se detta som en övergående period i mitt liv och se fram emot den sövning istället som nu nalkas inom 2 veckor! Det var ju i alla fall en liten kompensation för detta lidande jag nu hade framför mig! Billigt var det med mediciner också, och jag kände återigen lyckan över att vränga plånboken för att köpa göttigheter för närmare 2000 kr på apoteket i stan! Som sjukskriven blir man ju rik som ett troll, så turligen skulle detta inte drabba någon fattig! Jag brummade vidare i mitt välstädade vrålåk till bil, med vetskapen om att det var jag som levde "La dolce vita"...

Monkan ruvar ägg!

Det var väldigt skönt att ha bestämt sig, men jag kände att jag ville ha svar på allt som tänkas kunde först, så att jag verkligen visste vad jag gav mig in på. Jag ställde därför 1000 frågor och insåg snabbt att Birgitta var en helt galet påläst kvinna, hon kunde ALLT! Hon kunde alla gränsvärden i alla länder och jag var helt fascinerad av hennes breda expertis.
- Det är bra att ha någon med sig vid sådana här möten, sade hon. Hade du ingen som kunde följa med dig?
- Jo, ett helt harem av vänner har erbjudit sig, så det var helt och fullt ett strategiskt val ifrån min sida! Jag tänkte att det räckte med två mot en i övertalningsaspekt vad gäller cytostatika och valde därför att åka hit själv! Ändå sitter jag här övertalad, så det var verkligen bra jobbat av er, med tanke på mina åsne-egenskaper! Är det 40% risk att jag blir steril även efter denna kombination utav cellgifter?
- Ja, så är det, sade hon sakta.
Nog för att mitt ensamma Jesusbarn kunde upplevas som en hel förskola, men jag ville ändå ha möjligheten att kunna välja själv om jag ville skaffa fler barn i framtiden. Jag tänkte på mitt samtal med Tereze igår och kunde inte låta bli att le för mig själv. Vi befann oss nu i totalt helt olika stadier i livet jämfört med 2006, då vi hade gjort vårt livs mest lugna resa till Beijing.


- Monica, jag skall sterilisera mig! Jag gillar inte att vara fet och gravid och jag vill då verkligen inte ha fler barn! Jag mår ju som bäst då jag uppnår den där härliga "heroin chick looken", då man ser nyckelbenen sticka ut! Då känner jag mig snygg! Lite svårt att uppnå just den när man är gravid!
- Jo, jag vet det Tereze och de flesta tycker ju verkligen att det är attraktivt när benpiporna sticker ut! Jättefint, verkligen!
- Jag berättade för PO att jag var färdig med barnafödandet och även om han och barnen skulle dö i en olycka, skulle jag ändå inte vilja ersätta dem med en ny familj! Min granne som är veterinär hade berättat att det dock var ett mindre ingrepp på män, så jag tyckte att det vore bättre om han gjorde det istället!
- Veterinär... du är ju bara för underbar. Du tror inte att det kan vara en viss skillnad på djur och människor? Annars är det ju bättre att du ber henne göra ingreppet hemma! Då slipper du även samtalet med psykologen! Även om jag tror att han tycker att du gör samhället en tjänst genom att sterilisera dig, så kanske du får flytta in permanent på en sån där anläggning med lite tajtare kläder än vad du brukar ha! Även om de visserligen framhäver din "heroin chick look" är de lite svåra att röra sig i! Men vad sa PO då?
- Han sade att om jag och barnen skulle dö, skulle han DEFINITIVT vilja ersätta oss med en ny familj och han ville därför inte alls gå och sterilisera sig. Ja, ja, du tänker så, svarade jag. Jag ser ändå detta som väldigt positivt Monica! Vi har en rak och ärlig dialog, det är bra! Jag får därför slå slag i saken och sterilisera mig själv. Lite trist om man får ärr bara, det viktigaste är ju ändå att man är snygg!
Jag kunde verkligen se dem framför mig då de hade sin diskussion och de utgjorde verkligen ett helt underbart par, som gav en hopp om att det faktiskt fanns lyckligt gifta människor på jorden! Hur som ville jag kunna få fler barn och visste vad som nu stod på glänt.

- Då vill jag frysa ägg, sade jag. Hur stora chanser har man att det tar sig sen?
- Upp till 50%, svarade hon, men det är ju större odds än att bli gravid på naturlig väg. En vanlig kvinna som försöker bli gravid under sin ägglossning har en chans på runt 20%-25% varje gång.
Då var det äntligen dags för 10.000 kronors frågan!
- Får jag bli sövd?
- Ja, det löser vi!
- Hurraaaaa :) Det fanns ju bara förmåner med att få cancer! Kände att jag var inne i ett gott flow nu och de goda nyheterna formligen regnade in. Med lite tur skulle jag säkert åka på x antal gynekologundersökningar och bara det var ju liksom grädde på moset! Jag lyckades visualisera ett vaginalt ultraljud och det piggar ju alltid upp, även om den där staven surrar lite dåligt! Turgubbe som jag var, skulle säkert spiralen ryka vid äggplocket och jag skulle få den charmanta upplevelsen att gå till gynekologen igen! Nu var det fest helt enkelt!


Slutligen kom min sista fråga:
- Kan jag jobba då som vanligt under tiden?
- Nej, det skulle jag verkligen inte rekommendera! Drygt 1% gör det och det är människor som inte överlever utan sitt jobb, om du förstår vad jag menar. Detta är ett heltids jobb Monica! Jag sjukskriver dig från och med nu i 9 månader framöver, men visst kan du bryta det något tidigare, om du skulle orka och vilja.
9 MÅNADERS SEMESTER FFS :) wooop, wooooop vilken lycka att få cancer!
Det kändes dock som om någon försökte blåsa mig en aning, för det var en smula kontradiktivt, att först säga att jag skulle "kunna leva som vanligt" och sedan sjukskriva mig i 9 månader! Jag kunde inte riktigt sätta fingret på det, men något var helt klart lurt...


söndag 19 januari 2014

Cellgifter FTW

Jag skulle äntligen komma tillbaka till jobbet och hade börjat känna mig "mer normal" igen efter resan till Badgastein med Magnus. Normal kanske var att ta i, men sådan som jag hade varit innan jag fick cancer. Jag hade också träffat lite underbara, nya "normala" vänner ifrån Stockholm, (som Wille), vars rumskamrat hade somnat i duschen på ett hotell med kranen på, så att hela hotellet hade fått dra igen p.g.a. vattenskador! (Det är liksom sällan ett gott tecken att det regnar inomhus.)

Jag hade varit på jobbet i Varberg mellan 8 och 9 och pratat med min rektor Mimmi, samt kollegor, om hur vi skulle lägga upp terminen. Jag skulle jobba heltid och endast vara borta lite under mina 5 veckors strålning och min förhoppning var att jobba deltid även då. Klockan 10 skulle jag vara på Sahlgrenska hos min onkolog och efter ett snabbt besök, skulle jag vara åter på jobbet vid 12, för att planera upp resten av terminen, eller inte...

En ung sjuksköterska vid namn Rebecka kom och hämtade mig i väntrummet och lotsade mig vidare till min alldeles egna onkolog! Väl inne i rummet presenterade onkologen sig som Birgitta och vi slog oss ner.
- Det står här att du är lite skeptisk till Cytostatika, sade hon och läste på några papper i handen.
- Skeptisk vet jag inte svarade jag, jag skall bara inte ha några cellgifter, det är väl mest det.
Hon drog ner sina glasögon på nästippen och synade mig noga ovan kanten på glasen.
- Varför? frågade hon sedan helt sonika.
Vad var det för jäkla fråga? Sugen själv? tänkte jag. Måste ju vara allas dröm att få cytostatika ända ifrån barnsben! Vad skall du bli när du blir stor min lille vän? Jag vill ha cancer, få cellgifter, bli skallig och få den där klädsamma askgrå hudtonen så klart! Själv? Jasså, ni andra vill bli fotomodeller, skådespelerskor och sångerskor? Nej, det är allt lite för mainstream för mig, mest cellgifterna jag vill åt. Vilken sorts cancer det blir spelar inte så stor roll liksom, bara jag får någon sort! Jag drog ett djupt andetag och svarade.
- Någon stackars förvirrad människa fick tydligen uppdraget att skriva i SAOL på fyllan och råkade röra ihop ett par begrepp, leva och överleva. De två orden har nämligen inte samma innebörd och jag är inte så intresserad av det sistnämnda allena. Med oddsen 60-40 för återfall, trots avklarad cellgiftsbehandling, lever jag hellre med oddsen 50-50 och just lever. Jag har ätit, sovit och andats cancer under hela min uppväxt och tänker inte följa min mammas fotspår. Den dag då jag skall lämna över stafettpinnen till nästa löpare blir det till att sälja trätältet och Åka till Dignitas, istället för Dolomiterna! Jag tänker slira in med mina stilettklackar, ta den sista dansen och stänga av musiken för gott med ett glas vin i handen och tacka för mig helt enkelt! Jag tänker inte lämna in tofflorna till sankte Per i något jäkla "plocke-pin-format" på kyrkogården i Ölmevalla, det var en sak som var säker. Min mamma lyxade till det med stomipåse, kallbrand, benamputation, cellgifter och peruker och hade likaväl kunnat kapa ett antal år av sitt liv för allas trevnad. Jag ber er därför att skippa allas favorit-övertalnings-argument, " du har ju ett barn", för det är just därför jag INTE kommer att göra det! Morfar dog i pancreas-cancer, farmor lungcancer och jag själv har arbetat 8 år i vården med x antal vårdtagare under palliativ-vård. JAG GÖR DET INTE!
Birgitta lade huvudet på sned och sade sedan vänligt:
- Men vad i allsin dar har du fått de siffrorna ifrån???  Du har inte alls en återfallsrisk på 40%! Om du genomgår en cytostatikabehandling och strålning har du en återfallsrisk på runt 20%. Visserligen är majoriteten av återfallen inte i brösten, men 80% av dem med dina utsikter slipper vi att se här igen om du förstår vad jag menar och de lever ett helt normalt och gott liv efter sina genomgångna behandlingar. Din cancer var inte spridd, hade inte växt in i blodbanorna och tumören var liten, att den var aggressiv är inte av så stor betydelse. Det ser bra ut Monica! Jag kände mig om möjligt mer förvirrad än vanligt och satt mest likt en guldfisk och gapade på stolen.
- Men det var ju trippelnegativ, utbrast jag förvånat.
- Nej, inte det heller, svarade Birgitta och tittade på mig ungefär som om hon undrade om jag hade läst någon annans journaler.
- Den uppvisar en hormonkänslighet på 14%, så det är den inte och vi kommer att ge dig medicinering för det!
Plötsligt händer det! :) tänkte jag med ett leende på läpparna och såg min micro framför mig, med ett par redbullvingar och en dunkudde utstickandes flyga förbi i periferin! Detta var ju fantastiskt! En ny uppenbarelse dök upp i bakhuvudet och jag såg det vykort som Yasmin hade köpt åt sin snåla mångmiljonär till x-man efter separationen framför mig;


Kanske skulle göra ett eget vykort nu med texten:
Tamoxifen!!! Hey, who needs sex anyway?
Shit, jag hade inte bara fått cancer och snart blivit asexuell! Jag skulle bli snuskigt rik också, det kände jag på mig!
- Tappar man sexlusten? Frågade jag därefter rakt av.
- Mycket handlar nog om situationen i sig och att man kanske inte mår så bra och inte känner sig attraktiv, mer än själva medicineringen i sig, även om det kan påverka.
Vad var detta för påhopp??? Såg hon inte vilket kap jag var! Jag var ju guds gåva till mannen! Skulle inte jag känna mig attraktiv? Humpfff...
Plötsligt hör jag mig själv säga:
- Vad köper jag mig om jag tar den sortens cytostatika som man inte tappar håret av, kontra den du vill ge mig?
- 10% lite drygt, svarade hon. Det skiljer 3% i återfallsrisk kontra om du tar den man tappar håret av. Jag skulle kunna ge dig den gamla kombinationen av cytostatikapreparat som man gav förr.
- Får jag behålla mitt hår då?
- Ja!
- Får jag dricka vin?
- Ja!
- Kan jag träna?
- Ja, du kan i princip leva som vanligt under tiden! Man blir tröttare, mer infektionskänslig, får något tunnare hår och lite mindre lyster i hyn. Man brukar inte må så illa av den sorten. Du bör inte bli inlagd, men får du en infektion kan det hända. Vissa perioder är mer känsliga än andra och främst i början, då man inte vet hur din kropp kommer att reagera. Man opererar in en port a cath under huden och för in preparatet via den!
Får jag bli sövd?
-Ja!
Yippieeeeee :) Jag bestämde mig där och då! Äntligen blev det åka av igen...



fredag 17 januari 2014

Sneak-Peach-Peek hos Kalle!

17 dagar hade gått sedan min operation och det var nu dags att fläka ut mina persikor för Kalle igen! Såhär efter min paketöppning, kände jag mig ganska sansad och såg fram emot att få ta del av alla mina provsvar. Väl inne i rummet skakade vi hand och jag slog mig ned på en stol.
- Hur mår du nu efter operationen? Frågade han vänligt.
- Jo, tack, svarade jag sakta. Jag var ute i Göteborg igår och drack ett okänt antal juldrinkar med mina vänner Anna och Pernilla. Det var bara det att Anna som lämnade in handduken lite tidigare än mig och Pernilla, var lite svårväckt ur sin dvala då vi ringde på dörren kring 3 snåret inatt. Plötsligt kom alla kloka tankar till mig och jag fick den briljanta idén att leka Spindelmannen och klättra upp till balkongen på andra våningen och knacka på rutan! Det kan ha varit så att jag kanske inte var riktigt så smidig som jag själv hade trott, så Pernilla fick rädda mig med den klassiska kejsarstolen! Upp och in kom jag i alla fall!
- Det låter som om du har återhämtat dig då, svarade han och log.
- Jo, tack! Det är dock lite av ett återkommande gissel det där med att ta sig in i hennes Fort Knox förstår du! Förra veckan lyckades hon inte ens själv att ta sig in och fick då gå över gatan till Pizzerian, där hon bad om hjälp med att bryta sig in i sin egen lägenhet genom brevlådan! Dagen efter satt det stora skyltar i hela trapphuset där man varnade för inbrottstjuvar och hon fann det inte helt naturligt att då avslöja att det var hon själv som hade tyckt att hon skapade lite spänning i vardagen, genom att byta bort sin chefsposition i arbetslivet och jobba lite mer "där nere på golvet" så att säga! Nåväl, nu vill jag gärna ta del av mina provsvar. Lite har jag redan pressat ur sköterskorna en del information per telefon i vanlig ordning, men några provsvar återstår. Jag hoppas bara att du inte skall säga vad jag fruktar mest, nämligen att tumören är trippelnegativ för jag har redan själv räknat ut att så är troligen fallet.
- I princip är den det, svarade Kalle. Den visar en hormonkänslighet på knappt 15%, så det är nästintill försumbart. Man kan medicinera ändå, men frågan är om det skulle ha någon effekt alls. 
Jodå, tänkte jag för mig själv! Där har du helt fel! Jag såg ju fram emot att bli sexuellt apatiskt och slippa förnedra mig själv med att behöva släpa in microhelvetet i sovrummet och ligga sked med en förbannad, jävla dunkudde! Dunkudden däremot, den var mer än försumbar!
- Proverna visade att det var en grad 3 tumör i elakhet, vilket visar på en snabb celldelning och därmed hög aggressivitet, precis som de tidigare provsvaren ifrån din biopsi hade antytt. Den var 1,7 cm i diameter, vilket klassas som liten, och även det stämmer överens med vad vi hade väntat.Tumören hade inte spridit sig till lymfkärlen och hade inte heller vuxit in i några blodkärl, vilket är positivt och talar emot dess kapacitet att kunna ha spridit sig, sade Kalle. Vi kan dock inte se vad som sker på cellnivå och som du nog också redan har räknat ut måste jag därför rekommendera dig...
HELVETEEEEEEE, tänkte jag och såg min brors golvmopp svischa förbi i periferin och hörde därefter CYTOSTATIKA. 
- Det hade klart känts bättre om du inte hade rekommenderat mig cellgifter, svarade jag, men jag står ändå fast vid mitt beslut.
- Var den her-negativ också då?
- Ja, det är den och eftersom du är så ung och har många år framför dig, måste jag därför rekommendera dig detta för att minska dina risker för återfall. Jag har förstått att dina tankar kommer från ett barndomstrauma som du har upplevt med din mamma, har du fått någon att prata med? 
-Ja, svarade jag. Jag har fått en kontakt med han kuratorn däruppe och han är fantastisk.
Jag kände mig lite som en fulversion av Ally Mcbeal som såg i syne och sprang hos en svindyr lyx-psykolog för att tala om sina inre hjärnspöken, synvillor och demoner. Själv gick jag hos en kurator genom landstinget och berättade om mitt lyckade liv, trätältet, min skändade persika och frieri-kön på utsidan.

- Skall vi ta och titta på hur det ser ut då? sade Kalle och sköterskan drog fram en skärm som täckte för dörren, inför eventuella oväntade inkräktare. Efter episoden med marängen och "Oraklet", kändes det rätt överflödigt, om än gentilt och det bekom mig inte särskilt om någon mer skulle vilja vara med på föreställningen. Jag hade valt min utstyrsel lite mer omsorgsfullt denna gång och skulle därmed bara behöva ta av mig på överkroppen till skillnad från sist. Då hade jag febrilt fajtats med min spetskantade Odd Molly klänning, tills jag hade givit upp hoppet om att skyla mina porriga, vita, genomskinliga strumpbyxor. (Om du är en kille skulle jag helt sonika bara vilja säga att det är nu du skall hämta en rulle med toalettpapper, tänker om du skall kräkas). Slutligen hade jag suttit på britsen med tutorna i vädret iklädd en burlesk, (läs läskig), outfit bestående av stövlar, stringtrosor, genomskinliga för små strumpbyxor och lösögonfransar! Strumbyxorna framhävde min figur genom att strama åt i midjan, så att jag såg ut ungefär en trattkantarell, med en fin volangkant av hud som hängde över linningen! Ooooh, ooooh la la, han vill ha mig, viskade exotiska toner av musik i mitt huvud!

Kalle tittade på mina persikor lite fundersamt och sade sedan;
- Den kommer att hänga till sig lite sedan med tiden.
Yes, yes, tänkte jag. Nu slapp jag bordsduks-tyngderna! De där naggade klämmorna jag hade visualiserat såg inte så värst bekväma ut nu när jag tänkte efter! 
- Även ojämnheterna kommer att fixa till sig med tiden och om ett år kommer du att kunna se det mer eller mindre slutgiltiga resultatet. 
- Jag är positivt överraskad, sade jag. Jag hade förväntat mig att det skulle synas mycket, mycket mer, så det känns faktiskt väldigt positivt!
Han såg mäkta nöjd ut men jag var inte blondare än att jag insåg att det inte var pga. åsynen av mina stoltheter till behag, utan hans fantastiska arbete, med all rätt!
- Ja, jag lade mycket tid på att försöka fylla ut efter tumören för att få det så bra som möjligt, svarade han.
Din lilla, lilla gottegris tänkte jag! Måste ju vara fantastiskt att få kika på persikor hela dagarna, eller ja, även meloner och blåbär på strykbrädor! Vi kvinnor bar ju lite på en hel varietet av frukter av olika de slag! Jag hade ju valt helt fel yrke insåg jag nu! Det var ju givetvis urolog jag skulle ha blivit istället! Då hade jag fått såväl se som talla på baguetter hela dagarna i ända och få betalt samtidigt! Nu när jag hade blivit ett sådant kap lutade det nog mer åt att betala. Jag hade ju i och för sig arbetat i hemtjänsten i många år, men det var nog inte riktigt samma sak. Hade nog lite mer den effekten som de där hormontabletterna nu när jag tänkte efter och snäckan tenderade att dra lite mer åt ostronhållet faktiskt! Till och med han den där snygga, franska kandidaten i mästerkocken som var en hejare med ostronkniven, hade nog gått bet!

Jag tog på mig och fick en vidare remiss till nästa övertalningsinstans, onkologen och fick därefter tacka för mig. Kalle önskade mig lycka till med allt och det kändes väldigt skönt att ha blivit tagen på persikan en sista gång, tihi, nej jag skojade bara :) Jag menade väldigt, väldigt skönt att cancern inte hade spridit sig, att Kalle visat sig vara en fantastisk kirurg och att steg 1 på min resa var avklarad :)


torsdag 16 januari 2014

Ska vi hångla?

Om det var något som jag verkligen innerst inne tyckte var jobbigt, så var det faktiskt det där med killar... Född med förmågan att prata på såväl in- som utandningsluft, förväntade sig folk helt enkelt att man skulle vara framåt och ta för sig av det som fanns att tillgå på krogens buffébord. Istället var det precis helt tvärt om med mig och blotta åtanken på att bli ratad fick mig att bli så illamående att jag fick upp sådant jag inte ens hade ätit! Om jag överhuvudtaget skulle ta modet till mig för att prata med en kille, med andra intentioner än vänskapliga, så pratade vi definitivt inte om kontinentala mängder alkohol, det kan jag lova dig! Låt mig säga att vi snackar mer "Saloons-berusad" än "salongs-berusad", så kanske du fattar lite mer vad jag menar! En gång i hela mitt liv hade tanken slagit mig att man kanske skulle prova det där med One-night-stand i alla fall som alla andra singlar hade lovordat så väl. Jaa, låt mig säga såhär; vi var rörande eniga efter vår barrunda på Kristianssons, att det var mer lockande med ostmackor och Oboy, så det blev det! (Kan tillägga att jag är nästan lika bra på att äta som att prata, så det kändes som en win-win för båda och han fick också vila öronen en stund).

Jag fick en deja-vy syn och mindes tydligt våra snurra flaskan sessioner då jag var 8-9 år och vi hade suttit på stranden nästan hela klassen.
- Den som flaskan pekar på skall få en kyss av Mikael.
Flaskan kom att peka på mig och inte helt oväntat försökte man hävda att flaskan minsann inte alls kom på mig, utan precis mittemellan mig och personen bredvid och därmed gick om. För att få utlopp för mina undertryckta, inneboende stackars kärlekskänslor gav jag mig istället hänsynslöst på stackars Robin som flydde genom klassrum och skolgårdar för glatta livet. Efter att ha legat i intensivträning i brottning med min 4 år äldre bror, samt hans vänner, hade dessvärre den lilla kraken inte en sportslig chans och det var en lätt match att brotta ner honom och tvångs-kyssa honom kärleksfullt i hela ansiktet. Slutligen tog min dagisfröken, (ja, på min tid fick man säga dagis, så gammal är jag), Birgitta ett hårt tag om armen på mig och spände sina barska ögon i mig och sade;
- Monica, man kan inte bara pussa folk hur som helst om de inte vill! Märker du inte att Robin inte vill pussas med dig, man måste ju fråga först! Märkte och märkte, lite svårflirtad var han väl kanske, men skam den som ger sig! Jag såg det mer såhär; Robin vill ha mig, men han vet liksom inte riktigt om det än! Tanken fick landa lite och sedan plötsligt trillade polletten ner! Ahaaa, var det så det gick till tänkte jag, man måste fråga först och lät därefter tanken mogna i ytterligare en sisådär 25 år.

Väl där fick jag tag en påse tuggummi i somras på möhippan för min fantastiska nyfunna vän Charlotta! Det var en liten, rosa påse med 2 tuggummi i och en text som var svår att misstolka! "Ska vi hångla", stod det att läsa på den lilla påsen med stor rosa text. Aha, :) tänkte jag och hörde återigen Birgittas visdomsord i bakhuvudet. Det var ju givetvis så man gjorde, man skulle fråga först! Detta var fullkomligt strålande, för jag menar hur pinsamt kunde det bli?
- Vill du ha ett tuggummi? Nej, tack! Nehe, skyll dig själv då!
Betydligt mer pinsamt vore ju att vid den ringa åldern av 33 göra en Robin i repris och försöka trycka ner tungan i halsen på någon stackars krake, som fick fly hals över huvud över dansgolvet för att be vakterna om hjälp! Nej, detta skulle bli helt lysande, det kände jag på mig!


Efter att ha förföljt mitt byte från Malmö till Mölndal till Karlstad och bjudit in mig själv till en främling på grillfest, stod jag sedan där och värkte. Helvete, vad jobbig detta var! En annan tjej hade börjar limma friskt på mitt offer och jag började att känna mig mer och mer stressad. Det vore ju katastrofalt trist att få åka hem ohånglad, med min skrynkliga tuggummipåse kvar i fickan. Att bli saloonsberusad var inte heller något bra alternativ, då jag redan hade visat min bästa sida i Malmö, genom att formligen flyga runt i lägenheten likt fågeln i Kalle Ankas julafton pratandes konstant på såväl in- som utandningsluft, enbart om mig själv. Jag hade visat upp precis allt jag ägde, kunde och hade, avbrutit alla som försökt få en syl i vädret och spelat upp filmklipp med mina låtar för att sätta själva kronan på verket! Låt mig säga att jag helst inte hade velat ha med mig själv att göra den kvällen, så att han ens hade gått med på att träffas över en fika, var mer än storsint!

Efter att ha rekat lite och kollat av att han i alla fall inte fick upp sådant han aldrig hade ätit då han såg mig, tog jag mod till mig och prasslade fram min lilla påse.
- Vill du ha ett tuggummi? Frågade jag med den falsettröst som alltid kom över mig då jag blev stressad.
Han synade påsen, log emot mig och svarade;
- Ja, men då får vi ju göra det som står på påsen då!
- Ja, det går bra, pep jag tillbaka och helgonförklarade min dagisfröken Birgitta i bakhuvudet.
Men, men underbart är kort och likaså blev denna historia.Konstigt nog insåg inte denna 26-åring vilket kap jag var; med mina 33 höstar på nacken, ej skild på pappret med mitt nya efternamn kvar, boendes i ett hus jag ägde med "min man", med ett bonus-jesus-barn på drygt 3 år på köpet! Konstiga människa, jag hade ju inte ens fått cancer då?!? Men, men, vad är en bal på slottet? Nu hade jag ju lärt mig hur man gjorde... ;)

onsdag 15 januari 2014

Med marängen på vid gavel!

Jag hade just avklarat min första löptur på 7 km, med 3-dubbla bh-ar och stod i badrummet och hyperventilerade inför den paketöppning som nu åstundades! Dessvärre var det inte direkt ett presentbord med stora glammiga paket med röda rosetter på, utan ett paket av det taffligare slaget i form av min nyopererade tuta med bandage och tejp på istället.
- Hur går det ropade min moster Lila ifrån köket?
- Jättebra, svarade jag, eftersom jag inte hade öppnat än och hunnit svimma ihop i en hög på golvet.
Nu var det upp till bevis Kalle tänkte jag, om det verkligen såg sådär "schysst ut" som han hade utlovat. 2 veckor hade gått sedan operationen och jag hade fått lov att börja träna och ta bort allt bandage. Sakta lossade jag på tejpen, tog ett djupt andetag och drog av hela bandaget. Jag tittade länge, mycket fascinerat och väl i spegeln och konstaterade därefter till min förvåning att det i princip såg ut som innan! Kalle knows his shit! mumlade jag och beundrade mig själv i spegeln! :)
- Lila kom och titta! vrålade jag ut i köket. Det ser alldeles strålande ut detta! Kalle har tom hissat upp persikan en aning så antingen kunde man önska sig cancer i den andra också, eller så kunde man sätta en sån där bordsduks-tyngd i den nyopererade så den liksom hängde till sig lite! Endast fantasin sätter gränser! Kanske vore det trevligare att be något i kön på utsidan att dra lite i den så småningom?
Lila granskade mig noga och instämde i att det faktiskt var helt makalöst vad duktiga kirurgerna hade blivit! Kalle hade helt sonika "bara" skurit bort bröstvårtan, plockat ut tumören, fyllt igen hålet med lite vävnad från övriga bröstet och satt tillbaka bröstvårtan igen. Det fanns inte ens ett ärr! Detta kändes nästan lite för bra för att vara sant och jag undrade vad det var som var lurt! Det brukade aldrig gå såhär bra i mitt liv, så något fuffens var det allt som låg och lurpassade runt hörnet!

Jag drog mig till minnes hur det hade varit då jag skulle på "ett rutiningrepp" efter min förlossning och sätta in en spiral.
- Detta kommer att gå så bra Monica, hade barnmorskan utlovat och det är över på bara ett par minuter! Mmmm, eller hur! Väl sittandes med snäckan i vädret i min favoritfåtölj hör jag barnmorskan mumla:
- Livmodermunnen verkar vara stängd här, så jag vet inte riktigt vad vi skall hitta på.
- STÄNGD??? Var människan full, eller blind, eller både och kanske? Här satt jag med marängen på vid gavel och så säger hon att det är stängt??? Det är jävligt öppet här om du undrar tänkte jag, så se bara till och lös det!!! Efter att hon därefter i 25 minuter hade utfört något som i det närmsta påminde om en utgrävning vid en fornlämningsplats, kände jag att jag började bli lite mätt på att sitta där och vresa.
- Det ser ut som om du har lite ont, vill du komma tillbaka en annan dag? frågar hon då plötsligt.
Komma tillbaka? Skulle inte tro det du! Nu ser du till att trycka in den bara, om du så skall behöva kofot för att få dit den, för hit tänkte jag då definitivt inte komma tillbaka på vääääääldigt länge! Det var något som var helt säkert! Nästa gång jag skulle fläka ut marängen fick det vara för att lämna plats för något betydligt mer spännande än en spiral och en medelålders barnmorska, den saken var jag helt på det klara med!
- Vill du ha bedövning, säger flarnet då, efter att jag redan hade suttit där och lidit i snart 30 minuter. Återigen förbluffad över kvinnors relation till smärta, undrade jag vad hon nu trodde att jag skulle svara?
- Nej, tack jag gillar ju att ha ont, så det där med bedövning är ingenting för mig! Kör på du i en halvtimme till, så ligger jag här och njuter och slappnar av så länge! Kanske kan få ett nummer av Plaza Kvinna medans jag gottar mig att läsa här också? Stressa för all del inte för min skull! Jag fann mig som tur var och nöjde mig med ett "ja, tack".

Efter att bedövningen var satt erbjöd sig kvinnan att gå och hämta ställets "orakel", som tydligen var en hejare på att sätta spiraler och inte hade gjort annat under sin snart 65:åriga livstid, samt en assisterande undersköterska. Jo, men absolut! Bring em on, för all del! Men nu när du nämner det tycker jag ändå att det är lite dåligt med folk här inne! Har du inga mer som vi kan bjuda in när vi ändå är igång, så som ett dussintal snygga läkarstudenter eller dylikt? Det skulle verkligen pigga upp nu när jag ligger här och känner att jag är till min fördel! Kan ni inte vara snälla att filma lite också när ni ändå är i farten, känner att detta är ett ögonblick jag sent vill glömma! ( Det är ju ändå insidan som räknas, eller var det inte så man sade? Det kanske inte var just detta sammanhang man hade haft i åtanke då begreppet myntades?).

Sagt och gjort kom oraklet och vips så var det klart!
- Det är verkligen jätteovanligt att detta händer Monica, sade kvinnan och log sött emot mig.
- Tack, nu känns det verkligen mycket, mycket bättre, mumlade jag för mig själv och tittade ner på mina blodiga ballerinaskor. Jag tog på mig mina kläder och gick ut i väntrummet till Peter och Mio.
- Vad är det som händer och varför tar det sådan tid? frågade Peter surt då jag kom ut i väntrummet.
- Jag har varit och göttat mig igen, som den göttegris man är, svarade jag syrligt! Jag har ju ändå betalat 300kr för besöket, så försöker liksom att få ut så mycket som möjligt av min upplevelse!
Han tittade lite förvånat på mig och vi begav oss snabbt därifrån. Inom mig kände jag en stark övertygelse om att det skulle dröja väldigt, väldigt länge innan jag åkte dit igen...

Spegel, spegel på väggen där, säg vem som mest liknar skaller-Per?

Sedan den där dagen Barrett kom åkandes i sin pippi-gula Volvo, hade han aldrig slutat att fascinera mig och han hade fått en alldeles speciell plats i mitt hjärta ibland mina närmsta vänner. Om man tittade på honom var han lätt att felbedöma där han stod med sina tatuerade armar, rockiga T-shirts, G-star jeans och nyckelkedjan som hängde ut ur fickan. Man kan väl säga att han inte direkt såg ut som den klassiska trebarnsfar han var och dessutom var han en väldigt mjuk, extremt skärpt samt tänkande kille.
- Jocke, jag behöver älta lite, sade jag lite bittert till honom. Linda förstår mig inte!
- Mhmmm, svarade han sådär lite sömnigt som han brukade efter en lång arbetsdag. 
- Jag är så mätt på att alla skall försöka övertyga mig om att ta det där jävla giftet! Varför kan inte bara folk respektera att det är mitt beslut? Min bror är fullkomligt utom sig och kan inte alls fatta att jag tycker att det är viktigt att vara snygg kontra att dö, jättekonstigt faktiskt! Han har i och för sig en peruk som heter duga från skrotbilsracet! Med den på räcker nog inte ens nummerlapparna till längre, utan endast ett digitalt bokningssystem av rang, skulle kunna schemalägga mina beundrares frierier!


- Monica, du kan inte prata utseende med din bror, du får relatera till något som han kan identifiera sig med!    Du får helt enkelt dra en parallell till bilar.
- Ok, jag är med, shoot Jocke! Hur lägger jag upp det?
- Såhär då va; Robert du får åka Fiat Uno resten av livet! Fälgar? Det kan du glömma, forget! Det blir på sin höjd navkapslar som motsvarighet till peruken! Nej, stryk det också förresten, det blir inga navkapslar, plåtfälgar får duga! Rost, jajjemän, det ingår och omlackering är totalt förbjudet! Tvätta bilen? Nej, skulle inte tro det du! På sin höjd blir det automatisk biltvätt som kan repa upp de färgfläckar som går att spåra emellan rostblafforna, men låt det inte bli till någon vana! För att få själva kronan på verket som får symbolisera dig flintskallig på krogen, får han uppnå den totala förödmjukelsen genom att ställa ut sitt vrålåk och göra sig till åtlöje för allmän beskådning på den årliga bilutställningen på Tjolöholmsslott!


Jag kunde inte låta bli att skratta åt Jockes underbara humor, samtidigt som det låg en gnutta allvar bakom ironin.
- Du Jocke, det är inte möjligen min bil du beskriver nu eller? tillade jag lite halvt seriöst.
- Jag vill såklart också att du ska leva Monica, men jag förstår att du tycker att det känns skit att tappa       håret. Klart att man mår bättre både fysiskt och psykiskt om man är nöjd med sig själv, det gör ju jag med.
- Hade de sagt till mig att jag dog om jag inte gjorde det hade saken varit en helt annan, svarade jag, men i förebyggande syfte med de sjabbiga oddsen lever jag hellre ett gott liv en kort tid, än ett pissliv i många år.
Även om jag tar cellgifterna är återfallsrisken enligt Kalle 40% på en aggressiv grad 3 tumör som min, med oddsen fördelade 20/20. Hälften får återfall i brösten = botbart och hälften i övriga kroppen = dags att lämna in handduken och knacka på pärleporten! Men med mitt leverne kanske den resvägen ändå skulle vara förgäves och kanske väntade nya äventyr på betydligt varmare breddgrader en trappa ner! Då skulle jag ju positivt sett få kompensation för den solning jag nu skulle gå miste om efter min strålning i 2 års tid. Å andra sidan kanske jag och Tjernåbyl-barnen spred eget grönt ljus och solning kanske var helt överflödigt när man själv gick runt och strålade!
- Tack Jocke! Nu har jag i alla fall ett upplägg och kan ringa min bror vid tillfälle. Jag får nog ta en sak i taget och leva lite mer i nuet utan att låta tankarna sväva iväg!
- Moniiiiicaaaaa, hördes Lindas röst vråla i bakgrunden. Jag måste erkänna en sak! Hon slet åt sig luren och sade sedan:
- Så här är det min vän! Som din sanna tjejkompis bryr jag mig inte det minsta om din överlevnad, men det hade du nog redan räknat ut! Jag ser dig som ett hot och en konkurrent och vill därmed få dig så ful som möjligt! Du vet det är så vi tjejer jobbar! Jag såg därför nu mest min chans att för en gångs skull få bli snyggare än dig och därför skyr jag inga medel för att få dig skallig! Cellgifter är fantastiskt Monica, jag lovar! Jag brast ut i ett asgarv och blev åter påmind om varför Linda hade blivit en av mina absolut bästa tjejkompisar, hon var ju nästan mer vrickad än mig! :)  Men, men operationen gick ju bra, tumören var borta och såväl himmel som helvete skulle få vänta...