Narkos is da shit! :)

Dagen D var kommen och jag skulle snart få uppleva något av det bästa jag visste här i livet! Anestesia totale, törnrosasömn, narkos, jaaa, kärt barn har helt enkelt oändligt många namn! Jag såg ormen Kaa framför mig sovandes med tungan väsandes mellan tänderna, fullkomligt obekymrad om vad som pågick runt hörnet medan Prins John blev totalt ruinerad! Jag bara älskade den där känslan av att skita i precis allt, som infann sig när narkosmedlet susade in i mina vener. Gör vad ni vill, här borta ligger jag och bryr mig, eller inte :)

Sen kan det ju i och för sig vara det enda positiva med just den här dagen, men men, man får ju vara glad för det lilla här i livet, det hade jag redan konstaterat sedan långt tillbaka! Jag skulle ju bli helt galet snygg i det det där porriga gröna skynket, det var heller icke att förringa! Nu, ja nu skulle nog Kalle bli riktigt sugen på mig under operationen, det var jag helt säker på! Jag hade i alla fall sett till att lösa det viktigaste, mina lösögonfransar hos Aivi! Ska man in på operation måste man ju i alla fall se snygg ut! Som Tereze mycket allvarligt hade sagt innan sin förlossning;

- Ska man ligga där och förnedra sig, kräkas och bajsa ner sig kan man väl åtminstone få se bra ut under tiden!

 Ja, hon är en klok kvinna den där Tereze! :)

Min moster Lila och brorsan åkte med ner till Varberg och jag susade in och snidade om till min bröllopslika skrud! Väl inne på toaletten pausade jag lite och tog upp min Ipad för att fotografera det bröst som snart skulle vara ett minne blott... Jag tänkte att pilen kanske inte hade varit så dum ute på krogen heller eftersom mina bröst var små, men naggande goda, så kanske det skulle bli lättare att hitta dem? Eftersom jag var en riktig turgubbe skulle jag inte bli av med hela bröstet, utan "bara" behöva få tumören på 1,7 cm bortskuren via bröstvårtan som sedan skulle sättas tillbaka. Därefter skulle man ta av all den mastodontmängd vävnad som var kvar, för att fylla ut hålet och göra det så jämnt som möjligt. Litade absolut på Kalle kände jag, skulle säkert bli jätteschysst det här!

Jag gick ut och lade mig på den komfortabla sjukhussängen i väntan på att få visa upp mig i min skrud och få mitt "inför-samtal" med Kalle. Han var lika mjuk och trevlig som vanligt och jag kände mig faktiskt inte särskilt orolig alls inför ingreppet. Det var bara en sak som fullkomligt skrämde skiten ur mig och det var det faktum att jag först efter operationen skulle få veta om cancern hade spridit sig till mina lymfkörtlar. Antingen vaknade jag med ett drän i armhålan och då var katastrofen ett faktum, eller så vaknade jag med ett snitt i armhålan och endast 2 körtlar fattigare...

En sjuksköterska kom fram till mig, log brett och synade mig noga.
- Gud vilka fantastiska fransar du har, sade hon! Är de verkligen äkta?
- Tack, svarade jag och kände att jag återigen mådde prima skinka! Absolut inte äkta, svarade jag och sken som en sol! De är fejk! Damn vad snygg jag kände mig nu och snart skulle ju också Kalle ta mig på brösten igen! :) Lyckan var total!