Grangiftspremiär, mat-tamponger och reklamblad!

Den enorma byggnaden tornade upp sig framför mig och jag drog ett djupt andetag innan jag klev in i "karusellen" vid ingången. Jag funderade på om jag skulle åka runt några varv och samla lite krafter, men insåg att det nog skulle resultera i ett besök på en helt annan avdelning än just onkologen! Jag synade mitt tillkomna "2-kilos fluff" i rutan och övervägde återigen den eftertraktade pappersdieten! Det där med att äta damm och äcklig mat var inte riktigt min grej. Tapas var liksom godare av någon märklig anledning! Magkatarren hade blivit mycket bättre, men likt sköterskan hade förvarnat visslade all mat samt godsaker mitt namn och medicinerna hade givit mig ett konstant sug.

"Papper? Vad är det för halvmessyrer", hade Pernilla utbrustit då jag hade beklagat mig för henne under gårdagen. Vidare hade hon delgett mig att det borde vara bättre att svälja ner en tampong! Helst en grön då den hade bäst uppsugningsförmåga samt kändes lite nyttig och grönsakslik i sin moderiktiga förpackning! Ja, tänkte jag för mig själv. Det kanske inte hade varit så dumt! Tampongen borde ju suga upp magsyran med och göra susen för magkatarren samtidigt! Den skulle nog inte heller "slinka ut den naturliga vägen" så att säga och därmed fylla ut magsäcken och skapa mättnadskänsla under en längre tid! Vidare hade Pernilla även lekt med tanken binda, men det kunde bli svårt att få ner kände jag! Hon menade att även tejpremsan var av ondo och att det skulle vara lite ocharmigt om den satte sig i halsen och svällde upp där istället! Dessutom skulle man då gå miste om en del av den förväntade effekten, även om det skulle bli jäkligt svårt att forsla ner någon annan form utav föda samma väg. Nej, hon hade nog en poäng där min Pernilla... Ett stringtrosskydd kanske gick att lösa däremot! De var ju nästan lite strömlinjeformade i sin design! Kände jag mig själv rätt fick det nog dock bli polack-style på det hela och tamponger var ju lite dyrt! Bättre med en torkyrulle i köket eller gamla reklamblad! Det var ju helt gratis och då kunde jag ju ta ett reklamblad ifrån Willys och unna mig att äta såväl oxfiléer, tapas som feta ostar och ända gå ner i vikt! Jag säger bara 5:2 dieten, gå och lägg dig! Vi skulle bli dietister jag och Pernilla! Helt outstanding nu när jag insåg hur klipps jag var! :)

Jag legitimerade mig, lämnade mina blodprover och begav mig emot mitt gratiskaffe och min första dos utav det eftertraktade idegransgiftet. (Sist fick jag en gratis loka med) ;)  Jag skulle nu gå varje vecka, under 12 veckors tid, följt utav strålning. Hissen plingade till, jag klev ur och möttes av min strålande sjuksköterska!
- Dina prover ser helt fantastiska ut, sade hon glatt och höll upp mitt papper med alla värden listade.
- Du har återigen värden som ligger inom ramen av vad som är normalt för en vanlig person, så det är helt underbart!
Jag kände för att ge henne en "give me five" i sjukhuskorridoren, men tänkte att det kanske skulle se lite märkligt ut. Vi gick in i mitt rum och jag fick återigen den mysiga nålen intryckt i kissemissen. Emlan hade jobbat på bra och det kändes ingenting! Innan min behandling kunde starta skulle jag få en hel uppsjö utav antihistaminer och bli helt galet trött. Hon hann knappt koppla på droppet innan jag lämnade in handduken och insåg att detta var nästan lika fint som att bli sövd! Helt grymt måste jag säga!

Jag vaknade upp efter min skönhetssömn och undrade om hon kunde hänga på en påse kaffe på droppställningen och pumpa in i porten innan jag drog på autopiloten på bilen och körde hem? Eller det kanske inte var så nyttigt? Grangift var nog mer lämpat för en människokropp! Jag halsade 2 koppar kaffe istället och drog i mig en macka innan jag begav mig hemåt. Väl inne i karusellen vid utgången stannade jag till och speglade mig i rutan för att konstatera att håret satt kvar på huvudet än i alla fall! Märkligt nog kände jag mig inte så oroad över mitt hår längre, utan hade fått för mig att det där underbara onkologen faktiskt hade talat sanning! Hon hade nog bara fått lite kalla fötter då jag hotat med självmord och för en gångs skull skulle jag INTE bli patient nummer 701 som kom att tappa håret. Jag skulle inte tappa ett strå! Det hade jag bestämt mig för. Väl hemma lade jag mig på soffan och sov i 5 timmar innan jag åkte för att hämta mitt lilla jesusbarn! (Mitt x var lite trött och behövde vila upp sig utomlands igen på sin barnvecka nu när jag började nya cellgifter!) Detta var dock en förmån då Mio var kapabel till att även väcka de döda så att säga! Jag var därför helt övertygad om att jag skulle piggna till så fort jag hade hämtat honom hos dagmamman! ;)

Jag tömde måndagens reklamskörd på bordet och insåg att det fanns en hel buffé utav läckra matbilder som jag nu kunde gå lös på under kvällen! Jag såg en myskväll framför mig i sängen med Mio, iPad, tamponger och läckra matbilder att frossa i. Lite saltspray på det så skulle håret inte kunna lossna ifrån hjässan även om det försökte... ;)

Synvillan III - Jag vet att du kuckemurrar med Monica, Tereze!

Jag satt och filurade över alla mina bravader och kunde inte annat än att konstatera att det fanns mycket som var lätt att misstolka i mitt bragdliv! Ett strålande samt uppskattat typexempel på detta var Catrins fantastiska kräftskiva, som faktiskt ägde rum på samma gata som jag bor nu, fast när jag var 17 år gammal! I vanlig ordning fanns det bekymmer att reda ut och jag gick på en skogspromenad för att älta dessa några varv med Thomas. Thomas var på den tiden min dåvarande kille Mathias allra bästa vän, samt gratispsykolog åt alla sina kompisars labila flickvänner! (Mig inkluderad) Då jag kom tillbaka efter 45 minuter, ut ur skogen med Thomas, med uppknäppta byxor, tittade Mathias lite märkligt på mig och skakade på huvudet.

- Monica, det där ser inte så bra ut om du undrar, sade han och log då han kände mig mer än väl.

- Vadå? Undrade jag helt oförstående.

- Jag tänker mest på att du har varit i skogen med Thomas i 45 minuter och kommer tillbaka med uppknäppta byxor.

- Jaså, jaha, jag har bara kissat lite i busken! Inget attraktivt beteende alls om du undrar, men det är ju mig vi talar om! 

Som tur blev det inga missförstånd där eftersom Mathias visste hur jag fungerade, eller ja, kanske mer hur min hjärna stundtals upphörde att fungera! Dessvärre visade sig detta vara ett återkommande fenomen som återigen visade sitt fula ansikte då jag träffade Tereze! Hennes man likt många andra älskade mig gränslöst! Då jag drog ut henne på galej började han ana ugglor i mossen och hade av någon märklig anledning fått för sig att hon var kär i mig... (Jag förstår att du undrar, hade inget trätält, Jesusbarn, cancer eller skilsmässa i bagaget då, så jag spelade inte i ö-serien, kanske mer åt f hållet!) ;)

Då jag skulle hem till deras hus för att sova över, hade han tydligt visat sitt missnöje eftersom han inte skulle kunna följa upp situationen då han var på jobbresa utomlands. Tereze som hade införskaffat en flaska rött för att stimulera våra hjärnceller inför plugget, fick lite spydigt frågan om den var till för att förföra mig när jag skulle sova över. Trots flertalet förklaringar om att vår relation var endast vänskaplig, kunde han inte släppa tanken. Väl där vid läggdags tassade vi båda iväg och tog på oss våra attraktiva nattskrudar! Kvällen till ära hade jag mitt neongröna nattlinne ifrån barnavdelning på HM som lös upp hela sovrummet! Shit, vad sugen hon skulle bli på mig nu tänkte jag! Då Tereze kom ut ur badrummet i sin porriga skrud fick jag mig årets gapskratt och kände hur jag fick hålla mig i dörrkarmen för att inte springa fram till henne och kasta mig handlöst över henne! Där stod hon, iklädd ett identiskt, rosa nattlinne ifrån HM:s barnavdelning. Vi tittade på varandra skrattandes och nickade instämmande utan att någon behövde säga ett ord! Vi tänkte oftast samma sak jag och Tereze och hon pep därför iväg för att hämta sin kamera. Nu skulle hennes man få se på duga! :)

Eftersom vi var lite före vår tid redan 2006 ställde vi oss framför spegeln och posade loss i en hel session utav selfies tillsammans! Han skulle bli helt galet glad då hon visade honom detta som vi tyckte var årets mest fantastiskta och komiska skämt. Vi lade oss, åkte till skolan och satt i korridoren då Tereze telefon ringde.
- Hallå, svarade Tereze glatt i luren.
- Vad faaan skall detta föreställa, hördes en vrålande röst ur luren ända bort till parkeringen.
- Eeeh, tänker du på något särskilt älskling, försökte Tereze?
- Ja, det kan man då jävligt lugnt säga!
- Okey, om du förklarar så blir det lite lättare att förstå vad du menar, fortsatte hon.
- Spela inte dum! Jag är hemma igen och du vet mycket väl vad jag menar! Var det bra eller? Kunde du inte bara ha sagt sanningen? Jag har ju frågat 1000 gånger och du bara nekar, så får jag det svart på vitt rakt i ansiktet så här???
Tereze tittade frågande på mig och såg om möjligt mer bortkommen ut än vanligt? Hon ryckte på axlarna och frågade mjukt;
- Snälla du, jag förstår verkligen inte vad du menar! Kan du inte förklara vad du pratar om?
- Du kan sluta spela nu Tereze! Jag har sett allt! Jag hittade kameran då jag kom hem och alla era foton så du kan säga som det är nu! Jag tycker detta är helt bedrövligt av dig och att få veta det på detta sätt var verkligen inte roligt skall jag be att få tala om! Du borde skämmas!
- Men herregud, utbrast Tereze och skrattade. Det är inte alls som det ser ut! Visst skäms jag, fast bara över det fula nattlinnet jag har på mig! Det var ju ett skämt! Förstår du inte det?
- Jättekul Tereze! Verkligen! Dra den om rödluvan också! Nu måste jag dra tillbaka till jobbet! Vi får ta detta ordentligt när du har kommit hem ifrån universitetet! Känner verkligen att jag också älskar den där Monica! Ha en underbar dag! Det har du verkligen gett mig, sade han bittert och lade på.

Tereze kunde inte låta bli att skratta fast situationen egentligen inte riktigt hade blivit så rolig som vi hade tänkt oss.
- Hörde du? Frågade hon med ett leende på läpparna.
- Eeeh, ja! Det kan man väl lugnt säga! Det var liksom lite svårt att undgå! Känner mig dock lika snuvad på konfekten som när Andreas konfronterade mig när jag var 15! Här går vi och sätter på varandra och så märker jag ingenting! Känner mig helt blåst! Lite nedstämd och lurad att jag går miste om alla dessa ligg som försiggår utan min vetskap! Helt bedrövligt faktiskt! Hoppas verkligen att det var bättre för dig!

Jag tittade på henne med åtrå i blicken och gjorde en duck-face-pose utan dess like, så att till och med Michelle Pfifer låg i lä!
- Sugen hjärtat? Frågade jag med porrig röst!
- Absolut! Det vet du! Alltid! Svarade hon och skrattade glatt.
- Du behöver nog inte planera upp kvällen så mycket idag! Det är ju positivt! Jag tror att du kommer att ha att göra! Att komma ner till mig på en övernattning till istället i timmerstugan kommer kanske inte på frågan just nu då eller?
- Nah, det blir nog inget bra av det! Jag får ta en mysig terapikväll och reda ut detta, svarade Tereze och blinkade åt mig.

Tänk vad konstigt det kan bli med dessa fotografi! Det är därför jag känner sådan empati för min älskade Anna. Jag vet nämligen precis hur fel det kan bli och fotografier ljuger visst! nästan jämt skulle jag faktiskt vilja påstå... ;)

Synvillan II - Jag håller bara detta åt en kompis

Att saker inte alltid var som de såg ut att vara, hade Anna konkretiserat mer än väl på Skottfintfesten förra året! Hur gärna våra ögon än ville bedra oss till att tro att en ung herre gick lös på hennes stoltheter till behag, så var det helt fel! Precis samma sak brukade nämligen hända mig med jämna mellanrum! ( Kanske mer tvärtom dock; att jag inbillade mig att någon snygg, ung kille tog på mina persikor, fast det egentligen bara var jag som hade somnat i soffan med BH-n på som låg och skavde.) 

Nåväl... 

Skottfintfesten nalkades, temat var 80-tal och jag var helt galet laddad inför denna succéfest! Vi skulle ha en stor förfest på Grand hotel opera och sedan bege oss emot festen i samlad trupp! Efter att festfixarna hade postat lite inspirerande bilder på hemsidan hade jag släppt mitt "knip med stjärten-tränings-Jane Fonda-koncept" och beslutat mig för att gå all in på Madonna istället! Kort-kort, stilettklackar, korsett och en liten minihandväska fick det bli och därtill fick jag toppa outfiten med lite adekvata attribut! Efter en lugn AW med Pernilla onsdagen innan, hade vi helt otippat hamnat på kondomeriet! Jag drog mig till minnes en lite bitter kvinna som troligtvis skulle infinna sig på festen och inhandlade därefter det jag trodde att hon behövde för att bli lite gladare; en gigantisk klubba utformad som... ja, en stor snopp! Eftersom jag inte ägnade mig åt halvmessyrer, tror jag att det började skena en aning efter det. Jag hittade en tablettask med "kåtpiller"och ett halsband med ett shotglas i rosa plast, med en rosa snopp i som värdinnepresent till Anna! Gud vad glada alla skulle bli! :) Jag kände mig dock inte riktigt nöjd förrän vi kom till Lagerhaus och mina ögon stod på vid gavel likt aldrig förut! Vad var det mitt norra öga kunde skåda i periferin? "SKA VI HÅNGLA TUGGUMMIN"!!! Lyckan var totalt och det var snudd på eufori jag upplevde! Eftersom dessa tuggummi hade visat sig vara en fin investering, tänkte jag att det var lika bra att bulla upp ordentligt och kastade mig handlöst över korgen! Dessa skulle jag kunna skänka under festens gång till mina singelvänner och de påsar som sedan blev över skulle nog kunna gå åt i sommar! Ja, jag köpte närmare bestämt 29 påsar! 

I vanlig ordning gick allt som på räls, (inte) och det började med att jag dagen innan festen fick ett mess om att mina kommande gäster ifrån Stockholm hade fått förhinder. Jag hade köpt tapas för 1000kr, bakat 4 plåtar glutenfria kex, bokat hotell, skaffat barnvakt, köpt peruk till Simon och beställt honungsprovning hos grannen. Jag funderade över om jag skulle sura lite, med konstaterade att jag hade löst få saker i mitt liv på det viset! På fredagen då jag hade ett av mina dagliga samtal med Wille utbrast han plötsligt;

- Men ska ja komma ner med någon kompis ifrån Stockholm då?

- Ja, du blev ju inbjuden för flera månader sedan, så inbjudan kvarstår! 

Wille som var lite mer som mig ringde sin vän John och satt redan efter 3 timmar i sin bil på väg mot mitt trätält! :) Vi hade en supermysig tapaskväll med Pernilla och Thomas ända tills telefonen ringde! Det var min bror som skulle ha Mio under festen och han delgav mig då att hans dotter hade kaskadspytt hela natten! Fantastiskt, tänkte jag! Det går ju som på räls detta! Erbjudandet om barnvakt kvarstod dock, men alla i familjen hade dessutom hosta och feber. Jag tänkte snabbt och konstaterade att kräksjuka var en underskattad åkomma! Detta var nog ett omen och en smidig lösning på de 2 kilo extra fluff som jag ville lämna därhän innan sommaren! Blev vi sjuka, så blev vi! JAG SKULLE GÅ PÅ FESTEN!!!!! 

Sagt och gjort lämnade jag Mio hos brorsan, (Vi fick tyvärr ingen magsjuka), och begav mig emot Grand hotel opera. Då jag traskade genom Nordstan med min påpälsade vän Louisa, utklädd till "Samantha Fox", tittade folk med avsmak på oss. Att alla trodde att vi arbetade som prostituerade var mer än tydligt och jag delgav några chockade åskådare att vi skulle på maskerad! Såväl förfesten som Skottfintfesten levererade likt förväntat och som de frånvarande Stockholmarna skulle ha uttryckt det blev kvällen i sin helhet "fett nice"! Jag träffade mängder av härliga människor, dansade (hör och häpna) , drack drinkar, (inte lika överraskande kanske), och fick numret till en snygg kille som jobbade i baren och ville ha hela min handväska! (Eftersom min iPhone dessvärre bytte ägare senare under natten till någon okänd person, nalkas det nog eventuellt "blind-date" för honom istället eftersom han aldrig tog mitt nummer). 

 

Det hela kändes lite för bra för att vara sant och jag undrade hur jag hade klarat av detta helt utan skandaler? Det visade sig inte dröja länge tills jag fick svar på min fråga och efterdyningarna kom med besked!

Jag stod på militärlagret i kassan och Mio stånkade som aldrig förr utav upphetsning över allt gammalt skräp som jag och Thomas hade lyckats rafsa fram i butiken till hans rum. Jag betalade, tassade ut och till min förvåning pep det då jag passerade utgången. Jag muddrade min son och konstaterade att han var oskyldig, vilket resulterade i en kvarstående misstänkt snattare, nämligen jag. Vi gick igenom mina fickor, jag visade upp "pussy-caten", (förlåt, "port a cathen"), och slutligen var det dags att muddra handväskan in i beståndsdelar. Jag tömde ut hela min handväska på betonggolvet och såg till min fasa att min Madonna-handväska låg kvar inuti. 

- Kan du vara snäll och öppna din sminkväska? Frågade mannen bestämt.

Eeeh, sade han öppna den? Jag tittade på människorna i kön som hade uppkommit efter min föreställning i kassan och försökte snabbt tänka ut en lösning. Kunde jag säga att den tillhörde en kompis? Thomas kanske? Om jag sade Mio skulle nog socialtjänsten snart bli kontaktad och Peter skulle få ensam vårdnad. Nej, vi kan väl säga att alla planer sket sig...

Jag flackade med blicken mellan min 4-åriga son, Thomas, expediten och den tillsynes milslånga kön och drog ett djupt andetag. 

- Självklart får du det, svarade jag med ett tillgjort leende och öppnade sakta väskan med snoppklubban, kåtpiller och ett okänt antal "ska vi hångla" tuggummipåsar i.

Mannen tittade ner i väskan, tittade på mig, tittade på Thomas och åter ner i väskan utan att röra en min.

-Eeeh, jag var på maskerad i lördags, kved jag fram lite tyst. 

Jag tittade på Thomas som skrattade så att han grät och kände återigen att den välbekanta känslan av att tycka lite sämre om mig själv än vanligt infann sig!  

- Är väskan gammal? Frågade han utan att röra en min. De kanske har glömt att larma av den i butiken?

- Jag köpte den i torsdags, väste jag tillbaka.

Mannen uttryckte inga önskemål om att söka stöldgods i väskan, utan insåg att jag inte hade tagit något...

Ja, vad säger man? Kanske var det lite väl naivt utav mig att tro att Skottfintfesten skulle passera bara sådär helt utan några skandaler alls... ;)

Det hettar till i stjärten...

Att man skulle vara rak och ärlig i livet hade jag varit på det klara med sedan barnsben då jag var uppvuxen i en familj där man ljög om det mesta! Jag tror dock att det kan finnas tillfällen då det kan vara fördelaktigt att dämpa sanningen en aning, ja, som när man skall sälja en bil kanske! Eller om någon har en extremt ful tröja på sig, så kanske det inte heller är nödvändigt att upplysa den lyckligt ovetande. Tereze hade hur som helst gått helt miste om detta och även hennes man! På deras första dejt hade PO velat få fram att hon var både snygg och trevlig. Dessvärre hade han uttryckt det hela med ett;
"- Jag hade kunnat tänka mig att träffa dig igen även om du hade varit mycket fulare!"
Det lät faktiskt inte så fasligt smickrande då han uttryckte det just på det viset! Tereze hade å andra sidan toppat det hela då hon försökte säga att de kunde ses vid tillfälle med ett;
"Vi få se om vi ses någon gång!"
Kanske kan 2 förvirrade själar läsa mellan raderna för de är ju ändock sedermera ett lyckligt och även gift par! Då jag satt och studerade Tereze bilannons, hoppades jag på att den kommande ägaren av detta fordon skulle vara försedd med samma goda egenskap som henne och PO!

Vi har en Ford Focus från 2000 som står och väntar på sin rätta ägare. Den är nybesiktigad, men tyvärr var den inte godkänd.


Så här lyder besiktningsprotokollet:

1. Avgassystem, läckage

2. Avgassystem, mittre, fäste, fastsättn/upphängning bristfällig

3. Kopplingsdel demonterbar, kontroll inte utförd (dvs hittar inte nyckeln till kroken)

4. Krängningshämmare, stag, bak vänster, brusten

5. Spindelled, fram vänster, glapp

Vinterdäcken är väldigt fräscha men det är nog det enda. Den är inte på något sätt pedantskött och har bl.a rivmärken efter brädor på instrumentpanelen. Stolsvärmen på förarplatsen bör man inte använda om man inte vill brinna, vilket jag gjorde! Sedan dess är det ett hål i sätet.

Då jag hade kommit hit i annonsen bröt jag ihop fullkomligt och drog mig till minnes ett helt obscent telefonsamtal för ett antal år sedan. Tereze hade ringt mig i upplösningstillstånd, helt ursinnig över det som hade inträffat!
- Jag är helt vansinnig, hade hon utbrustit i telefonen! Jag har brunnit och det är ett stort hål i min favorit jacka! Det är bedrövligt detta!
- Ursäkta vad sade du att du hade gjort sa du? Brunnit?
- Ja, jag skulle värma stjärten lite såhär i vintertid i bilen och varm det blev jag, det kan jag då lova dig! Jag tyckte att det blev lite väl varmt om baken och så luktade det lite bränt i bilen. Märkligt tänkte jag, det luktar precis som om något brinner. Undra vad denna doft kommer ifrån? Ja, du kan ju döma om min förvåning då jag upptäcker ATT DET VAR JAG SOM SATT OCH BRANN! Tyckte det blev lite för varmt om stjärten då hela jävla jackan började brinna utav stolsvärmen! Lite mer bättre än vad jag hade tänkt mig faktiskt! Så nu sitter jag här på väg till jobbet i en skitbil som luktar bränt och ett stort, fult hål i min jacka! Suck! Inte det minsta snyggt faktiskt!

Jag log för mig själv och läste vidare i den mycket välskrivna och inbjudande bilannonsen!

När man använder vindrutetorkarna fram öppnas bagageluckan. Detta är dock inte alltid helt fel eftersom bagageknappen är ur funktion. Det är även lite rost här och där. Den är inte städad det senaste halvåret. Serviceboken är inte komplett ifylld. För att få köra med bilen i framtiden måste den ombesiktigas senast den 14 april men dessförinnan är det en bra idé att reparera ovan nämnda fel.

Är du duktig på bilar kan du säkert reparera den eller använda de delar som fortfarande är hela. Motorn är det säkert inget fel på t ex (tror jag?).
Välkomna att komma och titta på vrålåket!
4000kr eller högsta bud ;).
/Tereze

Ja, jag vet inte, men kanske var det inte relevant när hon sist städade bilen? Jag kanske hade valt att städat ur den och skippat just den informationen! Att man börjar brinna om man nyttjar stolsvärmen kändes lite mer relevant då jag kan tycka att det känns onödigt att elda upp fler personer än nödvändigt! Nåväl, en sak var i alla fall säker! Tereze var den mest underbara, enkla, ärliga och älskvärda människa på denna jord! Hade jag varit lagd åt andra hållet, (vilket hennes x för övrigt hade trott) så hade jag själv sett till att lägga rabarber på henne... ;)

Om jag förstod vad jag själv begrep!

Han ansträngde sig till fullo för att möta mig med ett leende, men såg mer ut som jag själv gjorde då jag försökte le emot Mio utan att mena det. Jag var dessutom drygt 5 minuter sen, vilket gav honom rätten på sin sida. Även om jag inte hade kunnat leka "Bruce al mighty" på vägen och dirigera om trafiken förstod jag att hans tid var dyrbar och att han inte ämnade att lägga den på att vänta på folk som var sena. Trots att han var oerhört proffsig i sitt bemötande gentemot mig, lyste hans tankar stundtals igenom och det handlade nog egentligen endast om att han ogillade mitt sätt att vara.

Vi skakade hand och slog oss ned på kontoret alla 3. Onkologen som älskade mig, min sjuksköterska och så sist men inte minst "Den sjuke", (ja, jag då alltså).
- Vi träffas idag för att tala om dina framtida behandlingar, sade han sakligt. Hur mår du Monica?
- Tack, jag mår faktiskt bra får jag säga, svarade jag. Främst är jag glad över att mina värden ser så bra ut. Jag trodde faktiskt att jag skulle må sämre. Det enda som är jobbigt är att jag blivit så väck att jag snart inte förstår vad jag själv begriper, nu när mitt minne har blivit ungefär som en guldfisk! Allt är liksom nytt hela tiden. Jag tappar namn, bokstäver, ansikten och detaljer! För att toppa det hela lyser även mitt tålamod med sin frånvaro.

Min underbara sköterska log emot mig och sade:
- Det är väl som sagt skönt att du har en ursäkt, det har inte vi andra.
Jag mötte henne med ett lite ansträngt leende och svarade:
- Jo, men Mios förskolechef höll inte riktigt med om det när hon lämnade över papperna om varsel utav avstängning av hans barnomsorg. Den skulle träda i kraft vid månadsskiftet då jag helt hade missat att betala in räkningen, såvida jag inte gjorde det omgående. Hon verkade tyvärr inte alls lida av samma minnesförlust som mig, utan mindes mer än väl att räkningen tydligen var obetald. Att jag dessutom hade haft körförbud på bilen i några månader då jag glömt att besiktiga den, var kanske inte heller toppen! Tydligen är inte en bil ny för alltid utan skall besiktigas efter några år. Personalen på skatteverket samt försäkringsbolaget led tydligen inte heller av "chemo-brain", utan var fullt på det klara med att jag hade kört runt i en bil som det var körförbud på, så jag vet inte hur lyckat det är att vara dement faktiskt...

De tittade på mig och log lite medlidande.
- Hur känner du inför dina kommande behandlingar nu då? Frågade onkologen vidare.
- Ja, jag känner som innan, svarade jag. Det är endast håret som bekymrar mig.
- Ja, just det, det var du, svarade han och gav mig ett nytt ansträngt leende. Ja, du får som sagt ha med dig det i beräkningarna. Ja, att det kan ske alltså.
- Jag har ett önskemål, svarade jag snabbt.
- Jaha, låt mig höra.
- Min första onkolog Birgitta sade att man kunde ge mig en lägre dos om 70-75 enheter per m2 istället för 80. Jag önskar att vi börjar med 70 för att se hur jag reagerar och minska risken för håravfall initialt.
- Det kommer inte att ha någon som helst betydelse för ditt hår svarade han snabbt. De 5 enheterna gör ingen som helst skillnad.
- Okey, svarade jag. Men då får du gärna förklara hur den andra onkologen kunde säga att det var för höga doser nu i våra nuvarande nationella vårdprogram och att man genom att sänka från 80 till 75 reducerade biverkningarna samt risken för håravfall avsevärt, men ändå bibehöll samma effekt utav medicineringen. Varför skall vi då överhuvudtaget sänka min dos alls om det inte har någon betydelse?

Han tittade på mig utan att svara. Jag suckade för mig själv, studerade min svullna mage och funderade på om man skulle ägna sig åt att äta lite damm ett tag framöver. Svårt att bli fet och svullen på det liksom! Sand och papper var nog också underskattad föda nu när jag gav det en extra tanke! Fotomodeller samt Tereze  5-åriga dotter, hade funnit just papperets goda egenskaper i form utav föda! (Kanske skulle Nike bli fotomodell när hon blev stor och höll nu på att deffa lite för att hålla sig i schack och klara intagningsprovet till topp-modell.) Jag fick väl ge det en chans! Det kändes dessvärre som ett lite dåligt tillfälle att banta nu! Lövträd brukade snabbt svara på brist utav näring och vatten genom att fälla av alla löv på studs. Även om jag mer än gärna såg till att löva av snäckan på livstid ville jag inte öka mina chanser att fälla av det som täckte min briljanta samt klarsynta hjärna!

- Du har nu avklarat din första del av cytostatikabehandligen, sade han lugnt, och skall initiera den kommande på 10 behandlingar med ett behandlingstillfälle per vecka.
Jag tittade förvirrat på honom då jag var helt säker på att min gamla onkolog Birgitta hade sagt 12.
- 12 sade Birgitta till mig vad jag minns, men det kanske är min geniala hjärna igen som spelar mig ett spratt, svarade jag.
- Men vad bra Monica! Då kör vi på 12! Det är vad man brukar göra. Birgitta hade skrivit in 10 här så jag tänkte att det kanske var något special som ni hade kommit överens om.
- Jag skall då inte alls trilskas, tillade jag snabbt. Om 10 räcker behöver jag inte alls hänga på låset här och böna och be om 2 giftsessioner till!
- Vi tar 12 sade han allvarligt! Det är bättre och det är också vad man brukar ge.
I mitt nästa liv med Paul Walker i himlen skall jag lära mig att knipa igen truten tänkte jag. Annars får jag se till och häfta igen den, även om det blir svårt att hångla med honom då! (Med Paul Walker alltså! Inte med onkologen. Det var nog en av de få saker som jag och onkologen var väldigt eniga om!).

- Efter din cytostatikabehandling kommer du att få strålbehandling varje dag under 5 veckors tid. Bröstet kommer att bli lite mer ömt efteråt och du bör undvika att sola det strålade området under några månader efter avslutad behandling. De flesta upplever en livslång ökad känslighet i det strålade bröstet efteråt om man stöter emot det eller dylikt.
- Det låter strålande hörre du, svarade jag glatt! Eftersom känseln har blivit något nedsatt efter operationen, tänker jag att den kanske blir normal då igen efter att jag har blivit strålad! Detta var ju fantastiska nyheter! Känner att det känns väldigt skönt detta rent allmänt! Det är nu bara drygt ett halvår kvar utav mina behandlingar! Känns verkligen lättöverskådligt så att säga! Kunde jag börja veckan efter istället för nästa torsdag? Jag skall gå på Skottfintfesten, en maskerad och vill gärna inte vara nyförgiftad samt eventuellt skallig på festen även om många väljer just peruk denna dag till ära.
- Gå du på fest, svarade han med ett nytt hjärtligt leende. Du är medveten om de övriga biverkningar som din behandling kan medföra? Jag tänker främst på domningar i fötter och händer.
- Yes, det är jag, men det bekymrar mig inte det minsta. Jag kräks även hellre dagligen i 6 månader är att tappa håret. Det är bara det som oroar mig!
- Ja, det oroar inte mig, svarade onkologen.
- Nej, jag vet det Krister! Det är mitt huvudbry allena.

Shit, jag var nästan kär i min onkolog kände jag! Skämt åsido tyckte jag om hans rakhet och även om han inte gillade mig, så gillade jag faktiskt honom på riktigt. Viktigast av allt var Skottfintfesten som nu nalkades inom kort och jag hade stora planer inför årets bästa fest...