Monica vakna FFS, Kalle tar på dina persikor!

Efter att ha mottagit sköterskans lovord om mina fuskfransar kände jag mig lugn och fin och visste att jag nu kunde inta min Törnrosasömn med vetskapen om att jag var skitsnygg! :) En ny sköterska närmade sig och i sin hand hade hon den efterlängtade... nålen! Mmmmm, vem älskade inte att få dropp-nålar insatta i armvecken? Det satte liksom guldkant på vardagen tänkte jag och såg fram emot de göttigheter som nu nalkades! När hon erbjöd mig Emla-kräm, (som man brukar göra med barn), blev jag snäppet lyckligare än innan och tänkte att jag nog kunde vara utan den naturella upplevelsen av att sätta dropp! Du förstår jag har nämligen aldrig fattat det där med kvinnor, barnafödande och bedövning.
- Vill du ha lustgas och ryggmärgsbedövning?
- Nej, tack jag vill "föda naturligt", jag gillar liksom att ha skitont, det piggar upp!
Jag kände lite samma inför min operation faktiskt! Skit i att söva mig för all del, jag vill ha en naturlig operation, känna att jag lever så att säga! Det gillar jag!
Sköterskan log mjukt emot mig och sade sedan:
- Innan du blir sövd skall vi blockera en nerv som går till din vänstersida, så det blir bara "ett litet stick" i din rygg.
Paniken fullkomlig vällde upp inom mig och jag mindes det trauma jag hade genomgått under förlossningen då de skulle sätta ryggmärgsbedövningen. Likt den magiska ringen hade lustgasen väst åt mig;
- Preciouuuuusssssss, precioussssssss...
och jag hade hållit i munstycket krampaktigt, livrädd för att någon skulle ta min bäste vän ifrån mig. Jag hade sugit i mig lustgas för kung och fosterland tills det small till i öronen och hela rummet hade blivit fyllt av ett vitt sken. I bakgrunden hade jag hört en sköterska som sade:
- Men Monica, det är inte bra att andas in så mycket lustgas och jag ser ju här att du har ju ingen värk nu!
Håll käften med dig bara, hade jag tänkt och sugit i mig en extra sipp, bara för säkerhets skull, ifall hon nu skulle ta min vän ifrån mig. Jag har då ta mig faaan värk hela tiden! Är det du eller jag som föder barn kärring?

Nej, smärta var inte min grej och jag hade helt missat den där kvinnliga tjusningen med att ha ont! Hur som helst försäkrade sköterskan mig om att jag skulle få lite lugnande i droppet innan han blockerade nerven, så att det knappt skulle kännas. Väl inne bland anestesipersonalen fick jag en olustig känsla, tänk om jag som hade så hög förbränning vad gällde mediciner och alkohol, skulle vakna under operationen? Jag insåg hur väl de skulle ta mig på allvar, men kände ändå att jag var tvungen att delge dem min känsla.
- Jag har väldigt hög förbränning, så jag vill bara säga det trots mina nätta 53 kg, för jag oroar mig för att jag skall vakna under operationen. Anestesisköterskan tittade på mig med en blick som typ sade:
- Får jag ett bloss på din joint eller? Det verkar vara bra grejer som du går på redan, så du kanske inte behöver något alls, för du är redan helt väck! Jag gav upp efter att ha upprepat mig ett par gånger och när jag grät en skvätt hade hon nog börjat tröttna på mig, för därefter minns jag ingenting...

Jag vaknar till av att det är väldigt ljust och jag hör röster som talar med varandra. Jag ser grönklädda siluetter och inser att jag ligger på operationsbordet och mycket riktigt... har vaknat. Det kändes konstigt nog inte alls obehagligt då jag hade varit inställd på det och eftersom nerverna var blockerade, kände jag ingen smärta alls. Jag tänkte att det ändock vore käckt om de kunde söva ner mig igen tills de var klara och försökte förmedla detta till personalen. En sköterska noterade att jag hade öppnat ögonen och med ljusets hastighet sattes en extra nål på min högra hand och vips så sov jag vidare som en stock.

Nästa gång jag vaknade var operationen över och jag försökte febrilt spärra upp mina sömndruckna ögon, för att ta reda på om jag hade kvar mina körtlar i armhålan.
- Har ni gjort en körtelutrymning? frågade jag helt sönderstressad.
- Nej, de var friska, svarade en mjuk röst i bakgrunden.
En lyckotår rann längs min kind och jag tog ett långt, djupt andetag. Yes, yes, yes, cancern hade inte spridit sig till mina körtlar!
- Ta du och vila en stund, så skall du få träffa Kalle om en stund när du har vaknat till ordentligt, sade den andra sköterskan.
Jag mindes att jag hade vaknat under operationen och kände att jag var tvungen att fråga honom sen vad det berodde på. Pfssss, tänkte jag för mig själv, vilket ljushuvud jag var! Det var väl ganska givet vad det berodde på??? Varför vaknade Monica mitt under operationen?

1. Hon fick för lite narkosmedel.
2. Monica tänkte; Shiiiit, här ligger jag singel och en skitsnygg kirurg tar på mina persikor och så ligger jag och sover??? Vad liknar detta??? Dags att vakna till liv, så att jag inte missar festen!

Nej, till och med ett blont geni som jag kunde nog själv räkna ut orsaken bakom det som hade skett. Viktigast av allt var ändock att operationen hade gått bra! Hur, ja hur kunde detta nu bättre firas, än med smarrig sjukhusmat och icke kontinentala mängder kaffe  :)