Cellgiftstillverkning i trätältet!

Jag gurglade i mig 3 koppar kaffe i väntrummet på ren rutin innan min onkologsjuksköterska kom och hämtade oss. Hon gav mig en ordentlig kram och var lika mjuk och underbar som alltid.
- Jag trodde verkligen inte att detta skulle ske, sade hon med en medlidande blick.
Nej, tänkte jag för mig själv. Snart kändes det mer realistiskt att tro på tomten än statistik inom vården och forskningsrön. Vi stegade in på det välbekanta kontoret och fick slå oss ned i fåtöljerna från förr. Krister tog i hand likt sedvanlig procedur och sade därefter med sin allvarsamma stämma:
- Ja, Monica. Jag hörde att du hade börjat tappa hår.
- Börjat och börjat, slutat också hoppas jag.
- Hur mycket har du tappat?
- Jag vet inte men kanske 2/3 nu. Det lossar inte så mycket åt gången nu som innan. Kommer jag att tappa allt och hur länge sitter effekten i?
- Det är inte troligt, svarade Krister, men vi vet inte. Effekten sitter i ett tag efter.
- Så jag kan börja fälla löv likt ett höstträd i augusti då eller vad menar du? Någon ram måste det väl ändå finnas?
- Det är inte troligt, svarade han kort. Det har jag aldrig varit med om.

Få människor har "varit med om" det de får uppleva i mitt sällskap, mumlade jag tyst för mig själv.
- Det jag undrar är om det kan bero på andra faktorer också så som stress, eftersom jag ändå hade tagit 5 kurer och trodde att jag var utom risk. Jag har haft badrumsrenovering hemma med min son och fått nyttja skogen som toalett, jag hade varit sådär nöjd med mina trivsamma extrakilon, slarvat lite med maten och sprungit en mil per dag. Den enda bonusen är väl egentligen att mensen lyser med sin frånvaro och man kan väl lugnt säga att jag har hunnit med att ha mina smultronveckor så att det räcker för hela året redan tidigare ändå!

- Man vet att stress har ungefär samma inverkan på kroppen som vissa utav bieffekterna utav cellgifterna, svarade han lugnt. Jag har inte varit med om att någon har tappat håret så sent som dig, men allt är ju väldigt individuellt och det är omöjligt för mig att avgöra vad som är hönan och ägget. Men att cellgifterna har bidragit till ditt håravfall är jag helt övertygad om.

- Jag förstår om du tycker att jag är dum som funderar på att avbryta min behandling då din profession ligger i att rädda liv och jag inte vill ta emot den behandling som man rekommenderar mig. Jag känner dock samma som innan jag började min behandling och har redan tappat mer hår än vad jag egentligen tycker känns trivsamt. Jag mår faktiskt skit för första gången på väldigt länge. Nästan sämre än när jag fick mitt cancerbesked faktiskt, för efter det har jag mått väldigt bra och levt på som vanligt,genom att umgås med människor jag tycker om, träna och göra sånt jag gillar. Jag kanske är naiv, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att få tillbaka min cancer och hade denna behandling varit för att bli frisk så hade jag sett det hela på ett annat sätt. Däremot så har jag inte lust att offra min nuvarande livskvalitet för vad som eventuellt komma skall. Många menar att håret kommer att växa ut och om 3 år så kommer jag att ha samma frisyr igen. Jag ser det mer som att jag ändå inte vet om jag lever om 3 år, det vet nämligen ingen. Jag vet massor utav människor som har tagit alla behandlingar som finns och ändå blivit sjuka igen och därmed mest skrotat hela sina liv. Det enda som får mig att tveka är ju om jag ändå skall bli flintskallig nu och kommer att tappa allt, för då kan jag ju lika gärna köra på.

Han gav mig en lite irriterad blick och sade därefter snabbt.
- Vad jag tycker behöver du inte tala om för mig! Det vet jag själv och det talar jag också om. Hade du sagt att du inte ville operera dig utan behålla din cancertumör så hade jag med all säkerhet reagerat på det eftersom det är den viktigaste åtgärden. Du har tagit 3/4 utav dina cellgifter, vilket är en bra förebyggande behandling. Sedan kommer du att få strålning i 6 veckor följt utav tamoxifen under 5 års tid, vilket ytterligare reducerar riskerna för återfall! Du är smart och väl påläst Monica så jag vet att du inte tar överilade beslut. Hade återfallsrisken i ditt fall varit obefintlig hade vi givetvis inte rekommenderat cellgifter alls, men du har ändock en låg återfallsrisk på 20%. Du är fri att bryta behandlingen om du vill och det du har gjort har varit bra! Du behöver inte bestämma dig här och nu, men senast nästa vecka måste du ta nästa behandling om det skall vara någon idé att fortsätta i och med att du skall resa bort sedan och därmed tappar ett behandlingstillfälle. Man vill ju inte gärna ge cellgifter bara för att, utan önskvärt är att det skall göra nytta också.

Va???  Jag som ville gå på cellgifter hela livet! Fick man inte det, tänkte jag? Det var ju bara fördelar med att få utebliven mens, inte få myggbett, lättare bli solbränd, bli flintskallig och slippa köpa hårprodukter samt fixa frillan, bli fet så man höll värmen bättre och kunde skruva ner luftpumpen ytterligare i trätältet på vintern och spara en massa pengar! Nej, jag behövde nog göra en punktlista för att inte missa något av alla göttigheterna! Om han envisades med att inte vilja ge mig mer "bara för att" fick jag helt enkelt börja odla egna idegranar på tomten och tillverka mina egna cellgifter! Jag var ju rätt händig och Thomas kunde säkert bygga något käckt som omvandlade granarna till cytostatika! Kanske funkade en sedvanlig hembränningsapparat? Det gick nog att hitta en ritning till det på nätet och det var väl inte olagligt att tillverka cytostatika hemma vad jag visste?

- Mitt största bekymmer är att mitt x inte kan ta ledigt mer från jobbet och jag har ingen barnomsorg i juli. Om jag nu då bryter min cellgiftsbehandling och måste påbörja strålning direkt blir allt väldigt meckigt. Det finns givetvis specialomsorg över sommaren som man kan nyttja, men jag vill inte lämna mitt barn där till främmande människor om det inte är absolut nödvändigt! Måste man börja inom 4 veckor efter avslutade cellgifter eller hur ser det ut. För måste man det så är det givetvis bara för mig att börja trolla med knäna och se till att lösa det på något sätt.

- Det finns givetvis en anledning till att man helst vill börja inom 4 veckor, svarade Krister. Det finns dock de som inte kan börja förrän efter 3 månader också pga utav andra anledningar. Strålningen har ändå god effekt för att förebygga återfall!

Jag såg ett starkt ljus i tunneln igen och kände att livet genast såg ljusare ut. Lite, (läs en jävla massa), löshår samt kontaktlim, sol, vin, min son och mina vänner så skulle nog detta också lösa sig... :)

Extraknäck som fågelskrämma VS "rosa bandet-hångel"!

Aivi hade gett mig en akuttid så att mina fransar i alla fall såg tätare ut än mitt hår som nu bestod utav ungefär 1/3 av sitt ursprung. Det hade nu gått 8 dagar sedan min förra behandling och även om man kunde blotta hårbotten mer än innan eftersom håret var extremt tunt, så såg jag ännu normal ut. Fransarna barrade likaså mer än vanligt och jag kände mig ovanligt nöjd över mina nyfixade bambifransar!

Anna hoppade in i bilen och gav mig en stor kram.
- Vad är det vi ska göra hos doktorn? Frågade hon då vi inte hade kunnat prata i vin-luren.
- Som du ser har jag inte så mycket hår kvar, så jag har avbokat mina cellgifter denna vecka och skall träffa min onkolog nu för att prata om mina framtida behandlingar. Jag tror att jag tänker bryta helt och vill fråga hur vi kan lägga upp det med strålning och annat.
- Avbokat? Sade Anna lite förvånat och skrattade. Du får det att låta som en avbokning utav en tid hos frissan.
- Frissan? svarade jag förvirrat. Jag sysslar inte med sådant! Jag kör gratis åkerklippning på en stol hos Catrin i blåsten! Syns ändå inte när man har ett sådant burr som mig, så det passar bra för en polack! Jag har i och för sig inget direkt burr att skryta med längre, så nu blir det nog billigare än någonsin! Skall jag bli flintskallig behöver jag ju inte ens köpa schampo längre, så jag kommer ju att spara en hel förmögenhet! Jag tyckte att jag barrade som en julgran i slutet utav januari till en början, men nu liknar min frisyr nog mest den döda enen som växte i min gamla trädgård om du minns den?
- Har du tagit med en hårtuss att trycka upp "gissa vart" på onkologen med "hårlöftet" nu då? Frågade Anna.
- Nej, det har jag sparat så att jag kan limma på det igen med 2-komponents lim! Du tror väl inte jag ska ge bort det gratis till henne??? Har du sugit på din vintelefon nu eller när du kommer med så tokiga idéer? Va det så du pajade den? Genom att försöka nyttja den som fickplunta på krogen och fylla den med vin innan ni gick ut i helgen eller?
- Nah, inte riktigt så, svarade Anna.
- Fortsätter det så här kommer jag inte ens kunna använda min "Rosa bandet hångel-skylt" längre. Ändå tyckte jag att 150 kr var rätt billigt! Det finns nog mer hopp för min del om att kunna knäcka extra som fågelskrämma på grannens åker istället! Ett par kilo fluff till så kan jag nog bli rätt lik han fågelskrämman i Trollkarlen från OZ!!!

Skämt åsido så har jag nästan bestämt mig för att bryta min cellgiftsbehandling. Vad tycker du att jag ska göra?
- Monica, min vän. Jag lyssnar mer än gärna på både dig och onkologen idag. Vill du prata så vet du att du får ringa mig när du vill dygnet runt, men beslutet, det är ditt. Jag har bestämt mig för att inte tycka något alls idag! Detta Monica är ett beslut som du måste ta själv...

Ja, det kändes fantastiskt spännande! Det skulle bli härligt att få se om man kunde få ta del utav lite pålitlig statistik också! Patient nummer 701, here we go again! Tur att man i alla fall fick gratis kaffe strax! ;)

En vinskadad telefon och en figursydd kopparpotta!

Att det var Anna eller Pernilla som jag helst hade med mig till sjukhuset då jag skulle träffa min onkolog, var ganska självskrivet. Det var inte alls det att de höll med mig i allt jag sade på något sätt, de hade bara helt enkelt förmågan att se saker utifrån olika perspektiv.

Efter att nu ha tappat hälften utav mitt hår hade jag beslutat mig för att boka av min cellgiftsbehandling denna vecka och ta diskussionen med min onkolog om jag helt enkelt skulle avbryta mina behandlingar här och nu och gå på strålningen istället. Vad "alla andra" tyckte var jag mer än väl medveten om, men nu handlade detta om mig och inte dem. Visst höll jag med om att himlen, (eventuellt helvetet), kunde vänta, men det kunde faktiskt även perukmakaren få göra! Alla hävdade i all välmening att jag skulle bli helt löjligt snygg utan hår, men det drällde märkligt nog inte utav frivilligt flintskalliga tjejer på stan??? Undra varför de själva inte rakade av sig rubbet då det var så fantastiskt fint? Kanske ville alla vanliga friska tjejer inte konkurrera ut oss cancerfolk, utan var så ädla att de lämnade den senaste trenden åt oss, så att vi i alla fall hade ett försprång ute på köttmarknaden! Tänk vad fina människor det fanns här ute i världen! ;)

Det hade inte varit helt lätt att få tag på Anna.L då hon hade "vattenskadat", (läs vinskadat) sin telefon. Slutligen ringde hon upp mig och sade att det var ett mindre fel på hennes lur, nämligen att hon inte kunde höra den hon pratade med då telefonen hade blivit vattenskadad. Jag messade henne slutligen, varpå hon ringde upp mig och hade en intressant monolog på en sisådär 5 minuter utan att jag kunde ha några invändningar. Det var då det plötsligt slog mig! Det var ju PRECIS en sådan telefon som jag behövde! Efter alla föreläsningar som jag hade fått utav mina vänner, tänkte jag att vi nog helt sonika borde ta och byta telefon med varandra! Då kunde jag ju få sagt vad jag ville till mina vänner, utan att behöva lyssna på deras åsikter alls! Helt fantastisk telefon måste jag säga! ;)

Trots Pernillas innovativa ådra hade jag blivit lite mätt på badrumsrenoveringen samt att nyttja skogen som toalett. Jag hade börjat fundera på om potta inte vore fint att ha, varpå Pernilla hade hittat en bättre lösning på problemet. Hon tyckte helt enkelt att det vore synd att släppa "shabby shit-känslan" och istället gå all in med en kopparpotta! Därefter hade hon tagit fram min kopparvas och visat att den till och med var figursydd och därmed som klippt och skuren för jobbet! Sedan hade hon provat vasen, (ja, passformen alltså, hon kissade inte i den), och konstaterat att den var perfekt!

Jag vet inte om det var jag som var pryd, men det kändes inte som en sådär fasligt lockande idé att kissa i vasen! Jag funderade på om jag som grädde på moset skulle brodera en tavla till mitt framtida badrum med ett av Pernillas nya talesätt istället! Många hade ju alla möjliga gamla broderier med klassiska uttryck likt, "Kaffe utan kakor är som kärlek utan kyssar, eller vad sägs om "Borta bra, men hemma bäst". Nej, det var dags för lite nytänkande och därför skulle följande stå på min nya tavla:

"Förhållanden är som fisar!
Måste man anstränga sig så är det antagligen skit..."

;)

En oljegnuggande duschstång i brons, en hårboll och en selfie!

Efter många om och men hade jag äntligen bytt bank och fått låna pengar till att leja bort renoveringen utav mitt badrum! Jag satt och stirrade på skärmen och läste beskrivningen utav den duschblandare jag nu ville införskaffa mig via nätet med viss skepsis. Den var visserligen otroligt snygg, men "oljegnuggande brons" lät faktiskt lite sådär! Eller var det just det man som singel behövde ha i sitt badrum? Det kanske till och med vore smidigare än att resa till Gambia?

Av någon märklig anledning var jag "lite mätt" på att renovera och tanken på att vara utan toalett i sisådär ett halvår, hade inte heller lockat så fasligt mycket! Visst var det fantastiskt att man hade haft möjligheten att lägga 6 år av sitt liv på att renovera en pappkartong till hus med mulltoa i Åsa, för att sedan få skilja sig och lämna över ett topprenoverat hus till en annan lycklig familj precis när allt var klart! Tänk vilken lyckans ost jag var som hade lärt mig att renovera och därmed nu hade förmånen att kunna få renovera ett hus till! :) Helt galet vilken tur man hade! Att jag dessutom hade varit så lyckligt lottad att jag fick lite cancer på det och kunde gå hemma hela dagarna var snudd på Nirvana! Nu fanns det helt enkelt inga gränser för hur och när jag kunde renovera och det var bara till att gå lös på trätältet mitt när som, då andan föll på!

Jag mindes då Christian skulle åka Vasaloppet och jag förvånat hade frågat honom om han någonsin hade åkt skidor i hela sitt liv. Han hade synat mig med en märklig blick och därefter svarat;
"Näe, Monica, det har jag inte! Men det är ju för fan 9 MIL, så det vore ju jävligt märkligt om jag inte hann lära mig det på vägen!"
Hans koncept hade fungerat alldeles utmärkt då han till allas förvåning, (inklusive sin egen) kom i mål efter sina 9 mil. Jag hade därför tänkt på just Christian då jag skulle kakla och en av mina vänner hade frågat just om jag visste hur man gjorde. Förvånat hade jag tittat på henne och svarat;
"Nej, jag har absolut ingen aning! Men jag har ju 5 meter köksbänk att träna på så jag borde ju lära mig på vägen! Hur svårt kan det vara? Blir det fult får jag väl ta bort det och göra om det?"

Jag hade tagit mig ännu en dusch hos grannen och barrat av ytterligare några strån som låg i en hårboll på golvbrunnen. (Det var lite mindre hår denna gång! Lite mer i storlek av en sådan boll katter brukade kräkas upp emellanåt!) Efter att ha insett att saltsprayens tid var passé hade jag nu gått all in på "Leave in-hårinpackningar" istället och faktiskt lyckats med att få håret att se lite glansigt ut! Min hårmängd var nu reducerad till hälften och jag var sjukt tacksam över att jag hade haft ett sådant tjockt hår att jag ännu såg helt okej ut! Självfallet lyckades också blåsa de flesta och jag hade fått upp en rätt schysst volym, samt ett mycket blondare hår nu när jag hade gallrat lite! (Kanske var det som med morötter att gallring just gagnade hårets tillväxt och att det nu skulle börja växa som aldrig förr!) Ni kan själva få skåda resultatet nu!
Let me just take a selfie first!!! ;)

Annars tänkte jag att det där med himlen kanske inte var så dumt ändå förstås om man gav det en chans! Där var det lite mer utav ett " färdigrenoverat all inclusive koncept" som gällde, vilket nog skulle spara mig både tid och pengar! Det fanns dock en risk att Sankte Per skulle titta på mig med ungefär samma blick som vakten på Magenta i Stockholm då jag närmade mig själva porten. Nej, det var troligtvis kört för mig att nästla mig in där uppe! Det var nog i så fall lättare att ta min "oljegnuggande brons-duschstång", samt min outfit från Skottfintfesten och tassa ner en trappa istället!

Med lite tur och lite mer halsande utav alla hälsopreparat så hade jag kanske barrat klart ändå, annars fanns ju alltid vin och tapas! ;)

Håravfall IRL- Jag barrar likt en julgran i januari...

Jag drog med handen igenom håret och tyckte att jag fällde lite väl mycket. För var gång jag drog mina fingrar igenom min tjocka kalufs fick jag med mig runt 20-30 långa strån som vilade i min handflata. 5 behandlingar utav grangiftet hade blivit injicerade i min kropp nu och jag hade känt mig trygg i vetskapen om att håret skulle sitta kvar. Det var inte något man hade lovat, men det hade gått så lång tid att det borde ha fallit av vid det här laget om så nu var tänkt. Min behandling var veckovis, så 5 utav 12 veckor hade redan passerat förbi.

Efter 5:e gången som jag drog handen igenom mitt hår med samma resultat kände jag hur paniken började växa inom mig. Jag synade mig själv i backspegeln och konstaterade att det hår som satt kvar såg livlöst och trist ut och dessutom hade format sig till mängder utav toviga bollar. Jag körde in till Kungsbacka, lämnade in min ram till glasmästaren och körde därefter snabbt tillbaka för att ta en dusch hos grannen och se resultatet utav en hårtvätt. Trots mängder utav balsam i håret kändes det som om jag hade fått ett tuggummi insmetat i det och det var snudd på omöjligt att kamma igenom mitt hår. (En descutantvätt framstod alltså som en inpackning i förhållande till vad jag nu skådade.) Även svinto hade varit att föredra och jag drog ett djupt andetag då jag synade golvbrunnen som nu såg ut som om den var täckt utav en hamster.

Jag kunde höra onkologen Birgittas ord i bakhuvudet "Håret kan komma att få något sämre kvalitet samt bli lite glanslöst". Ja, det kunde man ju lugnt hålla med om när man barrade likt en jävla julgran i slutet av januari! Sämre kvalitet än så på hår var ju rätt svårt att åstadkomma! Undra om läkaren sade så om min farmor också när hon hade dött i lungcancer? "Kvinnan här har lite sämre lungkapacitet än vanligt, hon syresätter sig liksom sämre sen hon avled."

I brist på riojavin stirrade jag febrilt runt omkring mig i badrummet i hopp om att hitta en flaska sårsprit, aceton eller dylikt som jag kunde halsa på stående fot innan jag skulle ta mig en titt i badrumsspegeln. Om jag söp ner mig totalt kanske jag skulle kunna lyckas se dubbelt och på så sätt tro att jag såg ut som innan med samma mängd hår på huvudet! Dessvärre sket sig min plan då Andrea förvarade sina kemikalier i tryggt förvar från såväl 3 barn som kemikalietörstande, desperata cancergrannar.

Jag hyperventilerade i ett par minuter och tog sedan ett kliv fram till spegeln för att beskåda mitt livs största farhåga. Uppskattningsvis hade 1/3 av allt mitt hår fallit av och det enda positiva jag kunde se var att jag ännu inte hade fått några kala fläckar på hjässan. Jag såg fortfarande "normal" ut, (nej, jag hade aldrig hävdad att jag vare sig såg normal ut eller var normal till sättet utan jag refererade endast till hårmängden), men hade oerhört svårt att identifiera mig med den tjej som nu stirrade på mig i spegeln. Jag slängde en blick på golvmoppen i hörnet och undrade hur klädsam den skulle kunna vara ikväll då jag skulle ut och fira Madde? Om nu allt hår föll av så hade jag inte ens en riktig peruk att tillgå eftersom det inte hade varit meningen att jag skulle tappa håret.

Grattis Monica! Du är patient nummer 701, mumlade jag tyst för mig själv. Jag stirrade på hamstern i duschen och undrade vad i helvete jag skulle ta mig till. VARFÖR hade jag gått med på att ta cellgifter överhuvudtaget istället för att lyssna på min kropp och gå på det jag hade känt inom mig? Man kunde ju göra peruker av riktigt hår, men den där trasselsudden såg inte så värst vacker ut. Skulle man kanske be en bön eller skulle man be onkolog nummer ett med " hårlöftet" att dra åt helvete? Nej, det var bara till att konstatera att Robert Gustavsson hade rätt!
"Att ångra något hade aldrig gjort något ogjort".

Frågan var bara vad fan jag skulle göra nu? En sak var jag i alla fall helt på det klara med! Grangiftet var jag väldigt färdig med för tillfället och det kunde granarna få behålla alldeles för sig själva...

"Jag vill ha cancer när jag blir stor och byta namn till Zlatan"

Jag vaknade utav en snorpuss på munnen och kände att lyckan var total! Om håret hade fallit av i sömnen så låg jag nu inne med bättre resurser än Karlssons klister för att kunna sätta tillbaka det på hjässan! (Nej, jag hade inte funnit en ny, snäppet ännu yngre pojkvän, det var Mios snorpuss!)

Jag drog med handen igenom mitt saltkrispiga hår och konstaterade att det satt där det skulle! Näsan blossade gott utav kortisonet och jag funderade på om man skulle unna sig en liten selfie på det, följt utav en statusuppdatering på FB! Det positiva med att vara svullen i ansiktet, var ju ändock att rynkorna liksom slätades ut! Det blev lite utav en "gratis restylane-effekt" på det hela så att säga! Skulle selfien sedan inte leva upp till mina förväntningar, så kunde man ju alltid ta ett schysst filter och göra bilden svartvit! Instagram var betydligt bättre nu när jag tänkte igenom det hela en extra gång! Det fanns en hel uppsjö med specialeffekter och med ett fåtal klick kunde man få en riktig padda att likna värsta fotomodellen! (Nej, nej inget jag behövde nyttja! Jag såg alltid naturligt nysminkad och fräsch ut, typ som folk i tv-serier.) FB var dessutom numera lite ute och mina yngre vänner hade lärt mig att det var "Insta" som gällde för dem som var coola! (Jag var ju hur cool som helst och sög därför i mig tipset likt ett glas gran reserva rioja vin). Simon hade dessutom avslöjat att man kunde, hör och häpna, KÖPA LIKES PÅ INSTA!!! Detta var klart bästa nyheten ever och jag skulle bli kung på insta nu! Det kände jag på mig! Jag skulle köpa miljontals med likes och liksom bara äga hela skiten så att säga! Jag sneglade på Mio och undrade om han verkligen förstod vilken cool morsa han låg inne med! 

Han fingrade på min port a cath och frågade nyfiket;

- Mamma, hur får man in medicinen i kroppen? Sticker man hål?

- Ja, svarade jag. Man trycker in nålen här. Det är som en nåldyna under med en slang som går till hjärtat och pumpar ut det i kroppen.

- Kan jag få din påse nästa gång när den är tom och ha i min doktorslåda hemma?

- Nej, mitt hjärta det går inte. Det är starka mediciner som man inte kan leka med, för om man får det på huden blir det sår. 

- Men inte i kroppen då? Kan man äta det istället? Frågade han med en oförstående min.

Jo, tänkte jag för mig själv, rena hälsokosten verkligen! Att äta cellgifter var nog fantastiskt! En underskattad del utav kostcirkeln så att säga! Det skulle väl i och för sig vara bra emot fetma då det sannolikt skulle fräta upp hela halsen, vilket i sin tur skulle göra det helt omöjligt att stoppa i sig någon form utav föda under en mycket lång tid framöver! (Det hade inte gått så bra med tampongätandet och reklambladen om ni undrar.)

- Nej, svarade jag slutligen. Man kan inte äta mina mediciner. De måste tas med nål på detta sätt som jag gör om det skall bli bra. 

Efter en stunds tystnad sken han upp och sade glatt;

- Mamma när jag blir stor skall jag också få cancer och medicin!

Vilka underbara framtidsvisioner du har mitt kära barn, mumlade jag för mig själv. Han längtade alltså efter att bli stor så att han kunde stoppa tamponger i rumpan, få cancer och ta cellgifter! Jag säg vad mer kunde man önska sig här i livet? Jag såg helt klart en lysande framtidskarriär åt min son framför mig! Vad var det för fel på att drömma om att bli fotbollsproffs eller brandman nu då? 

- Jag tycker du kan hoppa över cancern älskling, svarade jag. Skulle inte du spela fotboll när du blev stor?

- Jag skall byta namn, svarade Mio snabbt.

- Jasså, där ser man! Vad skall du heta när du blir stor då?

- Zlatan! 

- Jaha, för att?

- Han är fett nice och göööör bra på att spela fotboll! 

- Hjälper det att byta namn då?

- Ja, då blir jag lika bra på att spela fotboll och Zlatan är bäst i hela världen!

- Mamma skall också byta namn när hon blir stor Mio!

- Men du är väl stor redan? 

- Jo, jag trodde det ett tag men har nu märkt att jag tydligen kan bli ännu större, även om det inte riktigt var vad jag hade önskat mig. Jag skall därför byta namn till Hugh Hefner när jag blir stor förstår du!

- Vad händer då mamma?

- Jo, då händer det grejer skall jag tala om för dig! Då får man bo i ett kaninland med ett helt eget badland i trädgården! De små söta kaninerna hjälper en med precis allt man önskar och man behöver inte ens ta på sig kläder om dagarna! Man kan gå i morgonrock eller naken om man så vill i sitt eget lilla land! Det låter inte så dumt va? Näe, min lilla Einstein! Nu tycker jag att vi går och gör något normalt som att äta frukost! Sedan kan jag gå och beställa efter blanketter för namnbyte på studs! Vi har helt enkelt vår framtid utstakad och klar framför våra fötter och det kommer att bli fett nice mitt älskade barn... ;)