"Eton Mess" - För dig som är pigg i bäret!

- Whazzzzaaaaaaapppppp??? Vrålade jag i luren.

- Whezzzzzeeeeeeeeeee??? Skrek Thomas glatt tillbaks i andra ändan.

- Hej och välkommen till dagen avsnitt av "Förgiftat och klart". Idag har vi besökt Varbergs lasarett och utvärderat CMF och dess goda inverkan på kroppen! Nu väntas nya äventyr och vi skall i nästa avsnitt utvärdera en ny sorts cytostatikum och dess mirakulösa hälsolyft! Hur har du det på jobbet Thompalompa?

- Jo, tack det är fint, jobbar dock! Alla kan ju inte ha cancer och sådan lyx att de kan gå och dra hela dagarna! Hur mår du själv? Gick det bra idag?

- Jo, tack det är fina fisken! Är helt galet brun efter resan, så du med dina helt värdlösa pigment borde verkligen se till att unna dig att gå och skaffa cancer! Du skulle bli helt löjligt brun med lite cellgifter i blodet!

- Absolut! Jag jobbar på det! Åt en lättbränd köttbit igår,så jag kämpar på för fullt för att odla lite tjocktarmscancer! Det verkar ta lite tid bara! Kanske skulle gå all in och börja röka också så att det händer något! Går alldeles för trögt detta tycker jag!

- Bra där! Det känns skönt att du har en uttänkt plan och långsiktiga mål i ditt liv! Det är verkligen såååå 2014 att ha en utstakad tanke om vart man vill komma! Idag var det helt nya råd och rön om vad det var för biverkningar på mina kommande cellgifter! Det känns verkligen tryggt detta måste jag säga! Jag gillar det här "spänning i vardagen" konceptet då man liksom får olika information hela tiden! Blir liksom lite "Amazing race" över det hela! Denna gång delgav sköterskan mig att hennes erfarenhet var att håret brukade börja växa ut igen på dem som redan hade tappat håret innan då de påbörjade samma sorts giftigift som jag skall få nu!

- Det låter ju lysande Monica! Du kanske kommer att se ut som en chimpans om några veckor med hår precis överallt! Låter helt fantastiskt! Du sade väl att det blev tjockare och lockigare också när det växte ut! Din mamma fick väl korpsvart hår efter att hon hade tappat sitt så jag ser en hårig kalaspingla framför mig! 

- Jag vet inte hur jag skall uttrycka detta på ett bra sätt Thomas, men dra åt helvete är inte att tänka på för din del eller?

- Jo, vars! Lär vara varmt och gott där med och där finns det nog hopp om livet att även jag blir brun trots avsaknad utav cellgifter!Det är dock inte utan att man undrar om cellgifterna ens har blivit djurtestade, eller är du själva djurtestet i form av representant utav snäcka och snigel?

- Mmm, eller ja, blötdjur kanske? Är ju en lite större målgrupp så att säga! Man vill ju ha en bred testpanel! På tal om blötdjur, hur går det själv med dejtandet? Några snäckor på gång?

- Nej, jag kör liksom motsatsen av din och Pernillas tolkning av en marängsviss! Tycker den är snäppet mer dyster än er tolkning faktiskt. Säg vad fan är en marängsviss utan maräng egentligen? Mest en jävla massa ensam banan skall jag tala om för dig! Känn på den du!

- Är inte sugen alls på att känna på den Thomas! Tack ändå för erbjudandet! Har en hel påse frasiga maränger i skåpet om du är sugen däremot! Så får du liksom pimpa din egen sviss! 

Näe, vi var i alla fall överens både jag Thomas (och Pernilla), om att en marängsviss behövde alla sina komponenter för att bli komplett så att säga! Annars fanns förstås Engelsmännens tolkning av marängsvissen, "Eton mess", som var en variant utan banan med jordgubbar istället! Den borde jag tipsa Pernilla om för den är nog som klippt och skuren för alla som är pigga i bäret tänker jag  ;)

Onormal? Jag? DVD = Det vet du (ordlista för er som är gamla) ;)

Vi gick igenom mitt fina apotek som jag skulle ha med mig hem, jag fick nya senil-lappar med alla läkartider och sedan var det dags att prata om mina kommande cellgifter. Detta var den sista av mina 3 gånger utav CMF och jag skulle därefter byta sort och gå varje vecka.

- Kan jag komma på måndagen veckan efter och ta mitt gift istället för på torsdagen nästa gång? Frågade jag. Det är kanske inte direkt något livsnödvändigt jag skall göra, men jag ser verkligen fram emot en fest som är på lördagen innan.
- Det är absolut livsnödvändigt i mina ögon, svarade hon och log. Fester behöver man verkligen! Klart att du skall gå, det går säkert utmärkt att skjuta på det! Kolla med onkologen i nästa vecka för säkerhetsskull, men det borde inte spela någon som helst roll! Vad är det för fest?
- Det är typ en maskerad i Göteborg med tema 80-tal, så det är en av årets höjdpunkter faktiskt! Ett gäng ifrån Stockholm som jag träffade i Karibien på resan kommer ner också, så det skall bli jättekul! Därför känns det inte så roligt att ta cellgifter 2 dagar innan. Särskilt inte nu när jag byter sort och inte vet hur jag kommer att må. Om håret dessutom mot förmodan ryker blir det dessutom extra svårt att få till en fluffig 80-tals frisyr tänker jag!
- Jag tror verkligen inte att du behöver oroa dig Monica! På de patienter jag har träffat som har fått den sorten som du går på nu, plus hallonpåsen och redan har tappat allt hår, brukar håret istället börja växa ut igen då de byter sort.

Jag tittade på henne med tefatsögon och undrade om jag fortfarande var full sedan Karibien eller vad det var frågan om egentligen! Visste någon någonting om hur man skulle reagera eller var det alltid "grisen i säcken konceptet" som gällde här?

- Har du tappat något hår än? Frågade hon.
- Nej, inte ett strå faktiskt, svarade jag och log. Passar på att vaxa mig nu däremot på de ställen jag önskar tappa håret för gott! Löva av snäckan rejält så att säga! Tänker att det med lite tur kanske aldrig växer ut mer, även om tur inte riktigt brukar kanta mitt liv överlag!
- Hur mår du annars då? Har du mycket andra biverkningar? Du ser fräsch och pigg ut!
- Tack, jag mår helt okej! Veckan efter cellgifterna är väl inte highlife kanske, men jag tränar varje dag vilket också minskar biverkningarna.
- Jag ser det! Annars brukar de flesta gå upp i vikt. Det är så olika hur man reagerar och många tycker att de är värda att unna sig lite extra gott.

Det lät ju verkligen logiskt tänkte jag! Nu när jag hade fått cancer var jag liksom värd att bli fet också! Det skulle jag nog passa på att unna mig! Inte nog med att man var ett sådant kap rent allmänt, (ja, guds gåva till mannen liksom), att toppa det hela med att äta upp mig till oigenkännlighet, skulle nog få mig att må toppen! :)
- Kan inte du ta ett fint kort på mig förresten är du snäll? Mina selfies blir så dåliga! Det blir liksom för många moment för mig att koncentrera mig på att både se snygg ut, puta med läpparna och fotografera samtidigt! Skulle ju egentligen ha en såndär fin orange filt med nu när jag är brun! Den framhäver nog min solbränna! Risken är dock ändå att jag inte blir till min fördel och då blir det ändå svartvitt och Instagram på det! Då blir man liksom alltid snygg, även om brännan inte kommer till sin rätt!
- Absolut! Det löser jag, svarade hon. Vill du ha din giftjulgran i bakgrunden med?
- Det spelar inte så stor roll! Bara jag får posa så blir jag lycklig!

- Här har du lappen med dina värden, sade hon och sträckte fram ett A4-papper med latinska hieroglyfer och förkortningar.
Även om jag var rätt bra på sjukhustermer och latin var det inte mycket jag lyckades förstå av det som stod.
- Är detta bra eller dåligt? Frågade jag. Skall man ha höga eller låga värden? För om man skall ha så högt som möjligt så har jag ju bättre värden än sist, samt i vissa fall bättre värden än innan jag började ta cellgifterna.
- Ja, du har ovanligt bra värden! Helt fantastiskt! Ditt HB är bättre än innan du började faktiskt, svarade hon glatt.
Jag blev så lycklig att jag ville kyssa henne och hjula igenom sjukhuskorridoren! Att jag var ovanlig och onormal var så klart ingen som helst nyhet, men att det skulle betyda någonting bra var däremot helt nytt för mig!

Jag skulle lösa detta! Det visste jag! Fuck cancer, så sant som sagt! Dö det skulle jag så klart göra när jag blev gammal, men inte av cancern, för det hade jag ta mig fan bestämt... :)

Bedöva baguetten billigt?

Jag konstaterade att det var sjukt mycket folk i kassan i vanlig ordning och slog mig ned för att inte åsamka mer pinsamheter än nödvändigt. Jag hade blivit helt bedrövligt disträ och drog mig till minnes vad Mio hade sagt till mig i bilen i förra veckan.
- Mamma, ska du inte sätta fast mig också och inte bara bilbarnstolen med bältet?
Va? Skulle det verkligen vara nödvändigt??? Även om det var en dyr stol och barn var gratis, så kanske han hade en poäng min lilla Einstein. Jag hade i och för sig tillräckligt med ägg i frysen för att förse en hel förskola med ungar efter min värpning, så det fanns allt en bra back-up! Det var å andra sidan helt löjligt dyrt att fixa en ny ruta och jag hade precis fyllt i min redan befintliga spricka i framrutan, vilket sved i min polska själ! (Kunde kanske sälja äggen istället! :) Shit, vad smart jag var!)

Jag gick igenom den sedvanliga proceduren och upplyste återigen kassörskan om att ingen hade velat ta mina gifter i mitt ställe idag heller! Dålig stil! Trots att jag hade berättat om alla de fördelar som cytostatika gav och att man inte ens fick myggbett under behandligstiden ville ingen ställa upp! Hmpfff, och de ska kalla sig för vänner? Hon tittade på mig med ett skevt leende och lät mig faktiskt gå till nästa instans, trots att jag även hade glömt mitt körkort hemma. (Tur att huvudet satt fast tänkte jag, även om det föga hade märkts om jag hade glömt det hemma också!) Därefter slog det mig att jag skulle ha lämnat blodprover för 2 dagar sedan på vårdcentralen i Åsa dessutom. Kanske lite sent att komma på det nu... Ja, ja, nu blev det så här i stället! :)

När jag tassade vidare mot provtagningen, förbi mottagningen där Kalle arbetade kunde jag inte låta bli att le lite för mig själv. Jag hade fått fullkomlig panik efter att jag hade berättat för sköterskorna om min blogg och känt att jag var tvungen att på något sätt stå för vad jag hade skrivit om honom. Därefter hade jag mejlat Kalle och skrivit att jag hade "nämnt" honom i bloggen samt tackat för allt. Jag hade också vädjat om att slippa bli strypt för mina vitsiga ord på nätet och bifogat en länk till min sida. Min första tanke var att jag nu skulle få en brevbomb hemsänd samt ett formellt papper ifrån "Region Halland", där det stod att jag hade blivit tilldelad en ny läkarkontakt som skulle följa upp mitt tillstånd om ett år. Den proffsiga posten hade dessutom skickat en mängd av mina brev till mitt x istället och det vore ju verkligen förfärligt om den oskyldige stackaren skulle få min brevbomb i inkastet bara sådär! (Jag löste problemet genom att muta grannungarna med några kronor för hämta in posten åt mig under några dagar efteråt för att vara på den säkra sidan, men nej, ingen bomb kom!)

Efter några dagar kom istället ett mycket proffsigt samt formellt svar, med ett löfte om att jag inte skulle bli strypt! (Ja, av honom i alla fall. Fanns säkert fler människor därute som älskade mig menar jag!) Han tackade för mina fina recensioner av hans arbete och önskade mig lycka till med mina kommande behandlingar. Det kändes skönt att jag själv hade fått stå för vad jag hade skrivit och att han i alla fall verkade ha humor, om än inte lika skruvad som min. ;)

Efter min provtagning var det dags för giftigift och det var en annan sköterska som skulle förse mig med göttigheterna idag! Jag studerade mina påsar noggrant för att försäkra mig om att ingen hade försökt blåsa mig och smugit in en rosa påse med garanterad gollum-look. Jag bad henne dubbelkolla och kunde därefter slappna av igen! :)

Sköterskan hade ett helt underbart sätt att uttrycka sig och jag fattade snabbt tycke för henne! Då jag delgav att jag knappt längre förstod vad jag själv begrep pga. cellgifterna, tyckte hon att jag skulle vara glad att jag hade en giltig ursäkt! Hon själv likt Robert hade tydligen exakt samma problem, utan att få något överseende alls för sitt handikapp. Hon menade att cellgifts-glömskan var övergående, varpå jag uppvisade en viss skepticism. Efter att jag hade berättat om PO som körde runt i månader med den döda, kremerade katten i bilen såg inte heller hon så värst övertygad ut! Jag uppmanade henne därefter att skaffa cancer istället och erbjöd henne min sittning, men hon var tydligen inte heller någon äkta vän!

Mitt Emla plåster satt som en smäck och det kändes ingenting då den "tunna" nålen trycktes in i "pussykatten" :) Detta var ju helt lysande, tänkte jag och mös för mig själv över hur bra denna salva skulle komma till nytta hos Aivi nu när det närmade sig brasse-dags! Kanske kunde man sälja lite salva på tradera eller blocket? (Skulle nog dock generera mest pengar på en "vuxensajt" med den målgrupp som hade motsatta viagra-behov så att säga!)

 Jag kände mig mer och mer rik där jag satt och kom på vilka naturtillgångar man låg inne med och att endast fantasin satte gränser för vad man kunde sälja! Att sälja mig själv hade inte gått något vidare, så nu gällde det helt enkelt att tänka nytt! Tänk bara mina illamåendetabletter som exempel! Jag hade ju 100-tals av dem! De skulle sälja sig själva som smör i solsken en söndag då alla desperata bakis-offer hade kunnat sälja sin egen själ till djävulen för att slippa må illa!

Jag såg helt enkelt ljus och rikedom framför mina fötter där jag satt med betald semester, gratis kaffe och säljbara tillgångar utan dess like!
Eller som Stockholmarna hade uttryckt det;
Det var ju helt "fett nice" att ha fått cancer alltså! ;)

Ormen i brallan :)

Trots att det var så inne med alla selfie-bilder på FB, bad jag en äldre dam ta ett foto på mig då jag posade utanför Varbergs lasarett. Det blev nog win-win då hon var väldigt fascinerad över teknikens under och troligtvis kom ifrån den tidsepok då man gick till fotografen för att få sig ett adekvat porträtt. Kanske skulle man passa på och be henne filma mig när jag halsade en öl också och lägga ut videon med på FB trots att ingen hade utmanat mig?

Jag drog mig till minnes en kräftskiva av rang ifrån 2006 då min stackars kära vän Dario hade varit på sitt första besök i Sverige hos mig, (hrmmm... och hittills även sitt sista). Klassisk italienare som han var åkte han utomlands i tron om att allt var som hemma i Rom, medan jag var mer utav det slaget att jag åkte utomlands i tron om att allt var precis helt annorlunda än hemma. Låt oss därav säga att han fick sig några kulturupplevelser som hette duga!

Att dricka ren starksprit och snapsar i sig hade aldrig varit någonting för mig! Jag tyckte verkligen att det smakade anskrämligt! Eftersom snapsar dock hörde kräftskivor till hade jag bestämt mig för att ge det en chans bara för Darios skull, i form utav en mini-variant med absolut mandarin. Jag hade smällt upp ett "traditionellt partytält" i trädgården, (hemmabygge utav presenningar), bullat upp med hattar, tutor och girlanger och stod och hälsade alla välkomna, enligt alla konstens regler! Vad skulle nu kunna gå fel? Jag hade gjort ett fint sånghäfte med snapsvisor till och vi rev av första visan följt utav den berömda snapsen!

Jag hann inte mer än att svälja ner den lille rackaren, innan den till mitt förtret vände igen. Jag fann därefter mig själv i form utav värdinna, kräkandes mitt på gräsmattan, i ett bostadsområde, helt nykter klockan 17.00. Mmmmm, välkomna allihopa tänkte jag för mig själv mäkta stolt över min insats! (Å andra sidan kände sig alla gästerna mycket avslappnade då de insåg att man kunde relaxa till fullo i mitt rangliga sällskap!)

Efter maten var det dags för de berömda lekarna och vi började med en "klassiker"; halsa öl med tamponger i munnen. Dario hade sett lite frågande ut med tryckte ändå in 5 tamponger i truten och halsade glatt ned sin öl och åtnjöt den svenska, normala finkulturen! Efter det kom succégrenen; "ormen i brallan". Denna lek gick ut på att man var 2 lag som skulle trä ett snöre igenom alla deltagarnas byxor, för att sedan knyta en knut på snöret så att alla satt ihop. Snöret skulle träs igenom båda byxbenen och jag trodde att jag hade värsta grymma knepet för att vårt lag skulle vinna! Startskottet gick av och jag stod fullt beredd på huk, inväntandes min tur att dra ner byxorna och på så sätt fräsa igenom nystanet på en betydligt kortare tid än alla andra. Svisch, sade det och jag tyckte att det kändes lite väl kallt och dragit om snäckan, då jag hade fått ner byxorna och stod med nystanet i högsta hugg. Jag tittade ned på mina byxor och upptäcker till min fasa att marängen liksom stod på vid gavel av en annan anledning än i tidigare kapitel nämnda. I all hast hade jag nämligen inte hissat ner bara byxorna, utan fått med mig trosorna också på kuppen! Lysande Monica, tänkte jag för mig själv! Hoppas att Folke i lägenheten bakom inte stod och fluktade i rutan i vanlig ordning för då skulle han väl få en hjärtsnurp när han såg min ledlampa till stjärt i mörkret... I hopp om att ingen annan heller skulle märka något, stod jag kvar dubbelvikt på huk, låtsades som ingenting och drog igenom tråden på nolltid!

Ja, det blev kanske inte riktigt som planerat denna gång heller, men mitt lag vann i alla fall vilket givetvis var det viktigaste med kvällen! ;) Vid 21.00 var Dario klar med den svenska kulturen för dagen och fick bli omstoppad i sängen av oss andra. Jag, Tereze, Samuel och Robert stod med flaggan i topp och drog vidare in till stan! Vad som hände därefter, råder det däremot fortfarande lite olika meningar om... ;)

Life´s gooooood :)

Jag satt hemma i Sverige i min bil igen och kände mig lite dystopiskt över att resan var slut. Till allas troliga glädje och mitt förtret hade jag tappat rösten hem på planet, vilket hade lett till att även Robert och Anna hade fått möjligheten att få en syl i vädret. Jag hade försökt yppa några ord, men det gnisslade mest om mig.

Även om det var vår hemma och de 8 dagarna i Karibien hade varit helt galet roliga, fick man oftast snarare blodad tand av härliga upplevelser än en inre långvarig tillfredsställelse. Jag hade dock tack vare min sjukdom och mina andra livserfarenheter blivit riktigt bra på att leva i nuet! Då jag hade snittat 4 timmar per natt i sömn under hela resan hade jag dessutom nästan fått ut lika mycket av mina 8 dagars semester, som vissa andra hade fått ut utav sina 2 veckor! (Känns långsökt, men kan ha varit därför rösten lämnade in handduken.)

Vi hade blivit som ett litet kollektiv tillsammans och jag skulle sakna många av de härliga människor som jag hade träffat. Det fanns i alla fall många underbara minnen, filmer och semesterbilder, (ja, bortsett från Roberts Parkinsons-bilder då! Jag och Anna hade nämligen konstaterat att han var ungefär lika bra på att fotografera som jag var på att dansa.) Jag var ändock säker på att det skulle bli fler återseenden med somliga av de människor vi hade träffat och kanske snarare bättre att vi bodde långt bort ifrån varandra, så att man kunde styra upp extra roliga saker tillsammans istället!

Det var poison-time igen och jag var på väg ner emot Varberg med min dator för att få njuta av min färgglada giftjulgran! Jag kände inget behov utav sällskap eftersom jag nu kände att jag visste vad de skulle trycka i mig, samt hur min kommande vecka med ballongmage och eldslukeriet skulle se ut! I och för sig borde jag se brunare ut med kortisonet nu när jag hade en schysst grundbränna under och dessutom som extra bonus skulle vårsolen ta som attans med både cellgifter och kortison i blodet! Bortsett från flugorna kanske jag kunde få till den där goa´ biaffra-looken istället för Gollum i och med att håret satt kvar! Eller så kanske jag bara skulle köra lite hårdare på min "spray and go look" och dra ner ytterligare på hårtvätten och öka på saltsprayskonsumtionen! Då skulle nog flugorna också komma som kronan på verket! Eftersom myggen också verkade sky mitt förgiftade blod hade jag en förhoppning om att Andreas bin skulle göra det samma! Jag var allergisk emot just bistick och därför vore det alldeles strålande! Å andra sidan var jag så fullknökad med betapred efter mina kurer att jag nog inte skulle märka av några stick i alla fall! Nej, detta var helt enkelt för bra för att vara sant! Mer cellgifter åt folket säger jag bara!

Jag drömde mig tillbaka till Karibien och ett av mina perfekta moments i bilen med Anna, Robert och Paolo på väg hem ifrån Diamond beach. Jag drog på "One love" med Bob Marley på högsta volym likt vi hade gjort i Karibien och konstaterade 2 saker.

1. Jag skulle tillbaka till Karibien inom ett år.
2. Det är faktiskt riktigt, jävla gött att leva! :)

Lap dance eller "dansa i golvet"?

Vi var lite rastlösa allihopa efter middagen och satt och chillade vid poolen i en loungegrupp. Uteställena hade inte öppnat än och karaoken var väl inte så värst mycket att hänga i granen heller.
- Ska vi köra en omgång "Jag har aldrig", sade Alex.
- Ja, varför inte, svarade jag. Men ni andra gjorde ju det igår, så ni kan ju redan allt om varandra!
- Det gör inget, sade Alex. Vi kör igen! Ni var ju på middag då och missade allt!

Jag insåg ganska snabbt att majoriteten av deltagarna hade missat själva syftet med leken och mest gick in för att få dela med sig av sina egna bravader. Själv kände jag att jag var mer ute efter att fiska efter andras skelett i garderoben, men det kan ju vara lite olika det där! Jag drog mig till minnes en grannspråkskurs i Norge 2006, då vi hade utfört samma mogna lek! En av killarna hade då frågat om någon hade fått det i ansiktet, varpå han själv ensam glatt hade halsat i sig en hel drink. Jag tittade förvånat på honom i hopp om en förklaring, varpå jag fick ett "vådaskott kan ske", till svar. :)

Linus värmde upp med en lite diskret fråga med följande formulering;
- Jag har aldrig fått till det i en bil i 120 km/h på vägen mellan Stockholm och Göteborg!
Jag tittade på honom och kunde inte låta bli att lägga mig i.
- Kan du inte vara lite mer konkret! Så trist när alla får dricka tycker jag! Det stämmer ju in på varenda kotte! Vad var det för bilmärke tänker jag? Färg? Årsmodell?
Nej, det var kanske inte så många som kunde identifiera sig med det... När vi hade kartlagt allas liv var det dags för nästa mogna lek! Sanning eller konsekvens i kombination med snurra flaskan! Detta var en klassisk lek som mina elever i skolan brukade ägna sin tid åt, så jag kände verkligen hur jag samlade på mig helt galet mycket vuxenpoäng under denna semester!  (Vet inte om jag samlade så värst mycket vuxenpoäng hemma heller nu för tiden iofs, men jag levde i alla fall ett roligt och händelserikt liv!) ;)

Det började med att alla mesade sig och tog sanning, vilket inte gav så mycket efter den tidigare "här är mitt liv-leken". När det blev min tur tog jag därför mod till mig och valde konsekvens! Jag menar hur farligt kunde det bli? Det var Carro som skulle presentera min uppgift och lång näsa fick jag!

 

Till min fasa hörde jag henne nämligen säga;
- Monica, du skall dansa en lap dance för Simon!
Skulle jag lappa till honom? Det var väl inte så trevligt? Eller hörde jag dansa i golvet eller dansa omkull kanske? Det var jag nämligen lite av en mästare på! Jag hade till och med redan tränat på det, samt gått upp till bevis i onsdags då jag skulle skoja med några på dansgolvet! Mina "kuddiga" cytostatika fossingar hade åter svikit mig, (förövrigt rätt gött att numera kunna skylla min klumpighet på något), och jag hade brakat rätt ner i backen med mina stilettklackar och fått hjälp upp utav Simon! Man kan väl säga att jag föll (pladask) för honom på nattklubben rätt bildligt talat! Shit, vilket charmtroll till cancer-kap man var alltså!

Jag stirrade febrilt på bordet för att göra ett överslag av hur många drinkar man skulle kunna halsa i sig innan, samt hur lång tid jag kunde köpa mig så att det skulle kunna susa till i kapsylen rejält innan den totala förnedringen skulle äga rum! En fin minneslucka nu hade suttit som en smäck! Robert hånskrattade kärleksfullt åt vad han nu trodde att alla skulle få uppleva, då han visste att dansa verkligen var min starkaste sida! Då plötsligt kom faktiskt alla kloka tanka till mig på riktigt och jag visste precis hur jag skulle ta mig ur detta eländiga scenario! Kanske var det dags att sluta upp med min blyghet och sluta tramsa! Nu är du allt nyfiken va? ;) Ja, vad gjorde jag egentligen? Jo, jag tänkte att det var hög tid så här sista kvällen att kompensera för den felande selektiva perceptionen i onsdags och visade upp en helt annan talang som jag åtminstone var betydligt mycket bättre på än att dansa! ;)  Det verkade dessutom mer uppskattat än vad dansen hade blivit, även om Robban såg fram emot att få skratta så att han ramlade av sin stol istället!

På vägen hem gick Robert och smålog för sig själv.
- Vad flinar du åt? Frågade jag.
- Du är med på film Monkan!
- Vasa?
- Jag trodde att du skulle dansa så jag ville gärna föreviga komedin! Det blev en rätt bra film ändå! En kortfilm kan man säga på en sisådär 40 sekunder!
- Är du seriös nu?
- Jajjemän!

Jaaa, tänkte jag. Nu blev det så här istället och det var ju i alla fall ett trevligt minne såååå, jag fick väl helt enkelt bjuda på det... :)

Octopussy - En underskattad delikatess!

Vi traskade bort emot restaurangen varpå Anna tvärstannade och tittade på en VIP-pool som låg lite i skymundan.
- Där skulle vi allt kunna ligga och gotta oss! Sade Anna med en trånande blick.
- Nah, det tror jag då rakt inte! Finn 5 fel Anna! Svarade jag snabbt. Jag ser 5 minimänniskor där inne, även kallade barn på svenska om du hänger med. De passar liksom inte in i min bild utav semester på Dominikanska om du förstår vad jag menar! Anna nickade instämmande och jag visste att hon var mer än väl med på noterna!

Efter frukosten begav vi oss alla 13 till en utav paradisstränderna som Paolo hade visat oss. Som ensam polack i sällskapet föll prutarlotten för taxin på mig, vilket jag givetvis utförde med bravur! (Eftersom det mesta jag åtar mig här i livet skiter sig rätt kraftigt, har jag ett starkt behov utav att även få berätta ointressant skit för dig, de fåtal gånger jag lyckas med något utan skandaler!).

Det var verkligen som ett levande vykort med kritvit sand och azurblått hav, inramat utav frodig grönska och palmer. Personalen bar ner plastbord till oss på stranden när vi skulle äta och man kunde fritt bestämma var man ville sitta! Vi beställde in var för sig och generös som man är tänkte jag att jag skulle bjuda på min fantastiska bläckfisk! Jag öppnade munnen för att på min bästa britt-engelska delge vad jag hade beställt, så att även kanadensarna skulle kunna förstå! (Ja, gissa hur det gick.) Därefter hör jag mig själv säga;
- You should try my plate! It´s just such a perfect cooked octopussy!
Hela bordet bröt ihop då denna del av bläckfisken tydligen inte var så vanligt förekommande som delikatess och jag insåg att jag hade lyckats igen!
- Really! Svarade Sylvie. That´s so interesting! I´ve never had that!
Jag försökte förklara att jag nog hade varit singel för länge och numera såg möjligheterna i allt jag kom över! Dessvärre var octopussyn skuren i småbitar och föga användbar till annat än att just äta numera...

På kvällen hade jag, Robert och Anna blivit hembjudna till Paolo och Maria, för att få äta en äkta klassisk dominikansk middag. Marias underbara mamma hade lagat kyckling på traditionellt vis med en massa goda tillbehör. Kvällen var perfekt på alla sätt och vis tills jag försökte delge vad jag hade ätit på stranden...
- Det var den där bläckfisken jag beställde, sade jag till Paolo. Lambi hette den väl på spanska?
- Det är då ingen måtta på vad du glufsar i dig, sade Robert. Allt ifrån dasspapper till octopussy slinker ner!
- Jättekul Robert, verkligen!
- Lambi var väl bläckfisk? Frågade jag Paolo igen och började ana ugglor i mossen.
- Ja, absolut svarade han! Det är en bläckfisk! Vet du inte hur den ser ut?
- Nej, jag har nog inte ätit just den sorten i Italien tror jag. Mest Calamari, seppie och polpi som vi brukar äta i Rom.
Då hör jag Paolo säga;
- Det är en sådan där bläckfisk med hus!
WTF!!! HUS? Bläckfiskar har väl inga jävla hus? De bor i de fria i havet och bygger sina egna sandbon eller något.
- Eeeh, Anna... Han säger här att bläckfisken Lambi har ett hus på ryggen. Känner du till någon sådan bläckfisk?
- HUS? Utbrast Anna förskräckt som inte riktigt delade min passion att äta hundsoppor och hälsenor i gamla magjukehak.
- Jag kan visa! Sade Paolo och gick iväg för att hämta en Lambi åt oss i vardagsrummet.

Ta, taaaaa :)

Anna stirrade på snäckan, höll sig för munnen och såg ut som om hon ville kräkas.
- Monica, det där är ingen jävla bläckfisk skall jag be att få tala om för dig! Har JAG ätit en megasnigel??? Är det vad ni försöker berätta???
- Eeeh, kanske kan hålla med om att den inte ser så värst bläckfiskaktig ut! Men det var ju en octopussy och den har ju ett rätt stort hål in till huset iaf! Jag tänker att jag inte helt missbenämnde vad vi åt! Du vet snäcka som snäcka liksom...
Jag tittade på Paolo och sade:
- Det där är ingen bläckfisk Paolo. Bläckfiskar har inga hus!
- Jo, den är släkt med bläckfisken! Svarade han glatt medan Maria nickade instämmande.
Släkt FFS? Jag och brorsan var också släkt, men det betydde liksom inte att jag var han?
- Det var i alla fall en väldigt fin snäcka! Sade Anna! Det gör att det känns lite bättre!

Själv hade jag blåst 12 personer och fått dem att äta octopussy boendes i en snäcka! Det kändes inte "bättre" alls! Nu återstod det bara att se om de gillade överraskningar och om de älskade mig lika mycket som jag själv gjorde just nu...

HJÄLP - En fisk mellan benen!

Jag satte mig hastigt upp i sängen och stirrade på den blöta handduken bredvid mig en stund, innan jag kom på hur den hade hamnat där. Jag tog upp min iPhone och konstaterade att klockan var 9 på morgonen. Skönt att jag kände mig så utvilad efter 4 timmars skönhetssömn!

- Är du vaken Robban? Frågade jag med lite späd röst.
- Nej, jag sover och drömmer om alla de kloka beslut vi tog igår! Svarade han matt.
- Du tänker bada naken?
- Ja, lite åt det hållet! Känns så här i efterhand väldigt logiskt att du, jag och Simon valde att bada med badkläderna på i förrgår för att skippa skandalerna. Då var vi 3 personer, som ändå kände varandra lite. Sedan går vi istället all in och parar oss till "meganakenbadet", med 40 andra främlingar.
-  Jag hoppas verkligen att du menar "sparar", för parat mig är jag åtminstone väldigt säker på att jag inte har gjort Robert! Eller gjorde du det?
- Nej! Det enda jag kom i närheten utav var den där fisken emellan benen som skrämde skiten ur mig när jag sprang runt i vattnet och skrek!
- Jag vet inte hur jag skall kläcka detta för dig Robban, men vi brukar kalla det för penis! Du har haft den emellan benen i snart 35 år, likt alla andra killar! Det var i och för sig inte en dag för sent som du upptäckte den! Mio blev varse sin klenod betydligt tidigare, så låt mig säga att du har en del att ta igen! Jag kan i och för sig förstå att den känts skrämmande! Har många väninnor som också har skrikit utav såväl åsyn som bruk utav just fiskar utav diverse anledningar så att säga! Märk väl att jag talar om vänner! Inte mig själv!
- Okej, nu fattar jag! Det var alltså därför jag stod i knähögt vatten i månskenet och flashade med den inför alla och avslappnat pratade om vardagssaker med främlingar! För att hala upp fisken inför allmän beskådning, nu när jag äntligen hade funnit den!
- Bra där Robban! Nu snackar vi samma språk!

- Jag är i alla fall väldigt nöjd över att jag inte badade igår utan stod påklädd och försökte fotografera er istället! Flikade Anna in lite fint.
- Nu tycker jag att fröken Andersson skall passa sig väldigt noga där borta, tillade jag. Annars kanske ett stycke "skottfintfest-fotografi", dyker upp som skärmsläckare på min dator eller i sepiatoner på min "happy wall" i "lö tree tent".
- Kan du inte berätta om din plan som du hade igår istället Monica? Frågade Robert med glimten i ögat.
- Eeeh, plan?
- Ja, du sade att du hade tänkt ut en grym plan precis innan du lade nycklarna på bardisken och sedan stod och kysste Simon i baren. Sedan frågade ni mig om det var lugnt. Ja, på skämt alltså!
Jag tittade på Anna som nickade, på Robert igen och slutligen på den blöta handduken i hopp om att den hade något klokt att delge mig, men nej...
- Jag får nog återkomma med information om den planen, för den ligger långt borta, inne i min "chemo brain" så att säga! Kan inte tänka mig att det hade med drinkarna att göra alls!

Jag hade i och för sig blivit betydligt vimsigare än vanligt. Ofta kom jag på mig själv med att såväl fråga som berätta samma saker om och om igen, men det jag hade gjort mindes jag i alla fall. Jag hade försökt bjuda Robert på banan vid ett 10-tal tillfällen, (kan i och för sig ha varit för att hjälpa honom på traven i jakt på tjejer och kompensera för den oupptäckta fisken), trots att jag nu hade vetat att han HATAR banan i snart 31 år.

- Du minns det alltså inte? Frågade Anna och skrattade.
- Eeeeh, nämen så att vi kanske kan prata om er istället! Svarade jag lite stressat.

Jag kunde verkligen inte förstå hur min stackars hjärna fungerade vare sig med eller utan cellgifter! Det fanns åtminstone 100 andra saker som den hade kunnat stoppa undan istället för just det minnet! Kanske hade planen varit att jag skulle sluta vara så blyg? Annars kunde jag ju alltid tassa över och fråga kanske? Vi bodde ju grannar och det vore ju verkligen inte så farligt pinsamt!

Jag tog på mig kläder och fixade i ordning mig, (ja du vet, saltspray och borsta tänder), för att bege mig till frukostbuffén. Jag stängde igen dörren, vände mig om och möttes utav... Simon.
- Vad fin du var när du åt hamburgaren igår! Sade han och log.
- Tack! Jag vet, svarade jag! Min vän Catrin som är hudvårdsterapeut har gett mig hemlig information om hur bra just dressingen är för hyn! Man blir ju lätt lite torr och fnasig utav sol och salta bad, så jag tyckte att jag behövde lite i ansiktet! Just den episoden minns jag väl men det finns bitar som har fallit i glömska så att säga.
- Är det mycket du inte minns, frågade han och tittade på mitt lite extra solbrända ansikte.
- Eeeh, låt oss säga att Anna och Robert har uppdaterat mig!

Jag kände mig i vanlig ordning stolt över att vara jag! Bäst att hämta en skylt för att flagga om att kontoret var stängt så att säga nu när jag hade visat upp mig näck inför halva hotellet, samt gjort mig till åtlöje inför allmän beskådning... igen! Nu ville nog alla ha mig tänkte jag och sörjde att jag lämnat såväl kölappar som kravallstaket hemma! Kanske var det inte så konstigt att bartendern hade undrat om jag var på spring brake i alla fall. Det hade nog mest antagligen mer med mitt beteende än utseende att göra...
Men som Robert Gustavsson sade;
"Att ångra något har aldrig gjort något ogjort! Nu blev det så här istället!"
Jag fick väl helt enkelt skaffa mig lite mer kognitiv terapi, tänkte jag! Men om, märk väl OM, det skulle bli någon mer gång, så skulle jag i alla fall se till att minnas den... ;)

Spring break - a bit too late ;)

På kvällen hade jag sett kostym-killen och hans kompis sittandes med några tjejer och passat på att gå fram och prata med dem. (Han hade för övrigt helt vanliga kläder på sig bestående utav en snygg skjorta och byxor.) Killarna presenterade sig som Alex och Simon och tjejerna som kom från Kanada uppfattade jag aldrig namnen på. (Note to one self; Kanske inte var så jätteintresserad av just tjejer.) Vi bestämde att vi alla skulle ses dagen efter och inga skandaler ägde rum! (Hoppade över att försöka slicka honom i ansiktet! Kändes liksom onödigt.)

Dagen efter åkte vi in till Puerto Plata och möttes upp utav Paolo, Maria och deras dotter. Det blev en helt fantastisk dag och vi fick se allt ifrån azurblå laguner till sagolika stränder. Jag fick köpa inhemska piroger i en magsjukekiosk och såväl MIK-känslan som lyckan var total! Vi försökte betala Paolo för den underbara dagen, men blev hembjudna till dem på middag senare i veckan istället.(Tydligen vanligt där att man som snyltande turist bjuder igen igenom att dessutom bli inbjuden på middag.) Paolo och Maria var så söta att de till och med lämnade oss på hotellet. Vi susade iväg för att göra oss i ordning inför en fördrink följt utav den gemensamma middagen!

- Har du glömt att ta på dig kjolen till den där toppen? Frågade Robert med ett leende.
- Nej, jag tänkte mer att om man går ut typ naken kanske man blir påhoppad av någon våldtäktsman och då slipper jag ju ta första steget själv! Smart va?
- Verkligen Monica! Skitsmart är vad du är!
- Nu är ju du lite för gammal för att knäcka extra i detta land, men om du är snäll kan jag dressa dig också så kan du nog tjäna några pesos ikväll! Vad tror du om det Robban?

Då han inte verkade så sugen på att knäcka extra under resan, begav vi oss emot baren istället! Det visade sig att vi var ett gäng på hela 13 singlar i lustiga konstellationer med ett åldersspann som sträckte sig ifrån 19-43 år. 2 av tjejerna var som sagt kanadensare, likt ytterligare 600 ungdomar som var där på spring brake. Jag gick bort till baren för att förse mig med en drink varpå bartendern tog min hand.

- Are you allowed to drink? Frågade hon och tittade vänligt på mig.
Vad var nu detta, undrade jag. Inga skandaler hade ännu ägt rum eller hade ryktet om min trasslighet spridit sig ända till Dominikanska. Detta var illa!
- I must se you bracelet dear, sade hon vänligt. I wonder how old you are and if you´re here on your spring break?
Jag blev så lycklig att jag funderade på om jag skulle kyssa henne istället! Detta var ju bättre än att få visa leg på systemet! Människan trodde alltså att jag var mellan 17-20 år gammal! :)
- Im 34 years old, svarade jag och log så brett att endast öronen satte stopp för att leendet skulle gå runt hela nacken.

Vi begav oss därefter till en mexikans restaurang och Simon och några andra började ta för sig utav de klädsamma gigantiska hattarna! Själv passade jag på att beställa in drinkar till alla så att ingen satt och torkade i värmen samt "tequila knack knack" för att få lite fräs på tjejerna! Vi hade en jättetrevlig middag och alla utom jag klagade över myggen! Robert konstaterade att myggorna var kräsna och att mitt cytostatikablod tydligen inte föll myggorna i smaken! Jag kände mig helt galet nöjd där jag satt med mitt inbyggda myggmedel, medan de andra kladdade runt hej vilt med myggspray som mest verkade locka till sig de små liven! Jag var dessutom helt löjligt röd precis som onkologen hade utlovat och såg fram emot att börja flå på planet på vägen hem! Tänk att cellgifter hade så sjukt stort användningsområde och så många fördelar! Allt ifrån att avlägsna hår till att kasta i ansiktet på olydiga flickor! Vilka resurser man låg inne med!

Efter middagen gick vi hem, eller ja, kanske lite mer gick vidare. Dagen efter kunde vi i alla fall konstatera att vi hade gjort mycket kloka val, både jag och Robert, eller ja, kanske inte det heller... ;)

En blöt stol och en läskig dans?

- Det är alldeles blött på stolen, utbrast Anna.
- Vi har ju pratat om detta min vän, svarade jag. Nu får du ta och lugna ner dig! Sätt dig på en servett eller något. Vad som helst, du måste bara lösa problemet! Vi är ju på en fin restaurang nu! Vore ju pinsamt om det åkte fram " varning för halka-skyltar" här med menar jag!
Anna skakade på huvudet och smålog.
- Jag är seriös nu! Någon har spillt något på stolen! Den är alldeles blöt!
- Jag och Robert har fattat att det är du som spiller så att säga! Men det är okej inom rimliga gränser. Jag sitter själv här och spanar lite!
- Hittar du någon snygging då? Frågade Robert.
- Jag kikar lite bara! Det finns inte så värst många singlar här, men några har jag allt sett! Exempelvis han som jag satt bredvid i bussen. Han ser bra ut!
- Killen som var värsta brat-killen med kostym och manschettknappar? Undrade Anna.
- Ja, han, svarade jag.

Plötsligt lade Robert armen om mig och jag fattade ingenting, för så brukade han aldrig göra.
- Vad gör du Robert? Undrade jag förvirrat.
- Förstör för dig och ditt raggande! Nu tror han och alla andra att vi är ett par och då kör det ihop sig för dig! Det skulle ju ta emot, men en puss på kinden hade det nästan varit värt! Märk väl nästan, även om tanken på att pussa på dig känns motbjudande!

Jag fick bort hans arm och kunde inte låta bli att skratta. Robert hade alltid varit en påhittig retsticka med lika sjuk humor som mig. Jag tänkte tillbaka och mindes kvällen då vi hade varit på Magnus och Magnus och han hade lyckats mer än väl! Jag hade stått och pratat med 2 skitsnygga killar, då Robert hade kommit fram och blivit presenterad som en utav mina närmsta barndomsvänner. Efter en stund hade killarna frågat den klassiska frågan och undrat om vi hade haft i hop det någon gång. Precis då jag hade öppnat munnen och skulle svara "verkligen inte", hann Robert före och sade att vi alltid hade haft en klassisk "friends with benefits-relation". Därefter kom ett "vad skall man annars ha tjejkompisar till?", vilket verkligen hade gjort susen, eller inte! Att han sedan förklarade att det var ett skämt, hade inte räddat situationen särskilt väl.

- Varför är du så mesig Monica? Sade Robert och tittade undrande på mig. Du måste göra dig av med den där blygheten! Du vet vi killar tar allt som vi kommer över, så om du är sugen på någon är det bara att passa på och gå fram och ta för sig. Det tackar en kille aldrig nej till! Eller ja, jag skulle ju inte vilja att du gjorde det med mig, för jag hade verkligen tackat nej! En annan kille menar jag.
- Skönt att du peppar mig med "killar tar allt de kommer över"! Det får mig verkligen att känna mig fin och speciell! Du menar att killar är så desperata att till och med jag får duga i krig? Hur som helst behöver du inte oroa dig! Jag kommer aldrig någonsin i mitt liv att försöka kyssa dig! Problemet är mest att jag inte är så grym på att ta steget till att göra det med andra killar heller!

- Jag förstår hur du känner efter att du har förklarat för mig om bakgrunden, men vad är det värsta som kan hända då? Undrade Anna.
- Eeeh, typ att man pratar med en kille en hel kväll, tror att han är intresserad, försöker att kyssa honom och istället lyckas slicka människan i ansiktet, eftersom han värjer sig då jag tar mod till mig! Det skulle vara en jättetrist upplevelse Anna skall jag tala om för dig! Men jag kan ju pröva att helt sonika att gå fram till honom och bara presenter mig som Monica - även kallad cancer-kapet! Vad tror ni om det? Glömde ju min fina "rosabandet-hångel-skylt" hemma! Annars hade jag kunnat bli rik på kuppen! Dessutom skulle jag ju försöka fortsätta fly problemet igenom att jag och Anna skulle köpa småpojkar! Det var ju det som var hela syftet med resan!

- Du har ju inte ens cancer längre vad man vet Monica, svarade Robert. Det är ju bara i förebyggande syfte du tar dina behandlingar! Sluta larva dig nu och ta tag i problemet! Det har väl dessutom aldrig hänt att du har slickat någon i ansiktet eller?
- Nej, men det är ju för att jag inte har försökt! Jag menar att jag inte har försökt att spontant kyssa någon alltså! Skulle jag uppsåtligt försöka att slicka någon i ansiktet skulle jag alldeles säkert lyckas! Det är nog jättelätt, men det är liksom det jag vill undvika så att säga! Jag ringer Lotta så kan vi träna på burlesque-dansen annars. Eller ja, jag som kör läskig-dansen kan träna! Hon kan lära mig och fixa fjäderskrud! Om jag dansar är jag helt övertygad om att alla kommer vilja ha mig! Nej, vi gör såhär! Jag svarar som killar brukar! Vi får se, eventuellt, kanske! Eller vad sägs om "Vi tar det som de kommer, jag gillar inte att planera saker!" Vad tror du om det Robert?

Jag fick inget svar! Därmed återstod det helt enkelt att se hur det skulle gå med saken. Kanske, fast bara kanske, var det dags att ta tag i mig själv... ;)

2 gringos och en gratis tur!

Vi gick bortåt grindarna för att ta en lokalbuss in till Rio San Juan och se lite utav kulturen.

-        -   Monica, vad är en fransk maräng egentligen undrade Robert.

-        -   Det är Linda som har myntat det! Det är en fylld variant som har en krämig fyllning!

-       -    Okey! Tack det räcker så! Då förstår jag nog!

Vi möttes snart upp utav 200 taxichaufförer. Alla var våra vänner och ville ge oss kompispriser som gällde bara för oss! Tänk vilka fina människor det finns här i världen. Robert och Anna hade föredragit att ta taxi, medan jag själv kände att jag ville åt kulturen!  Den ena chauffören startade på 40 dollar tur och retur, för att sedan pruta ner sig själv till 15. Jag försökte förklara att jag älskade kultur och därför ville åt MIK-känslan, (Monica i kulturen) vilket jag kunde göra genom att åka buss. Han förstod inte alls utan fortsatte att följa oss mot grindarna för att övertyga oss om att ta en tur med hans taxi. Till slut gav jag upp och lät Anna och Robert få sin vilja igenom och vi hoppade in i bilen.

Det kändes återigen tryggt att man fick skriva under ett papper för att lämna hotellområdet! Måste vara för att det finns fler fina kompisar som väntar på att få ro om oss på utsidan tänkte jag! Gud vad skönt!

-        -   Titta Anna! Shit! Känner du kulturen? Ser du plåtskjulen? Nu snackar vi fasen kultur på hög nivå! En anorektisk vit ko på det så susar det i Säven här borta! Oj, oj, oj där är ju en hel skock med rangliga gamla kor och dessutom hänger det sunkig tvätt på avgasstaketet! Det är inte bara lycka jag känner Anna, vi snackar eufori!

-        -   Mmm, jag ser det Monica.

-        -   Nu vill jag bara hitta en sådan där go´magsjuke-kiosk att snacksa i, så att jag kan få lite semestermage! Sedan är lyckan total!

Vi blev avsläppta i den gamla delen utav staden och möttes på studs utav nya äkta vänner! 2 gringos kom och mötte oss och ville guida oss runt i staden helt GRATIS! Detta verkade bara för bra för att vara sant. Den ena killen sträckte fram sin hand, log emot oss med sitt tandlösa leende och presenterade sig som 

Pablo.

-        -   Detta är ju för bra för att vara sant, sade Robert. Vi har träffat ett hockeyproffs utan tänder! Undra om man kan få hans autograf.

-         -  Tror jag absolut Robert!, svarade jag! Gott om is här i Karibien också!

-          - Vi snackar landhockey, Monica!

Vi blev guidade runt i hela staden och blev erbjudna en hel mängd med turer till specialpriser. Plötsligt hörde jag ett väsande ljud och till min glädje ser jag en hel affär med skor som ropade mitt namn! ”Jag kommer mina små vänner”, svarade jag och gick hypnotiserad in i affären.

Efter att ha försett mig med helt sjukt snygga skor för noll och ingenting kände jag mig varm i mitt polska hjärta. Jag hörde en man börja tala med expediten och hajade till utav det välbekanta språket.

-        -  Är ni möjligen ifrån Italien? Frågade jag kvinnan och mannen.

Mannen sken upp som en sol och berättade att han var ifrån Milano men numera bodde här med sin dominikanska fru, expediten. De presenterade sig som Maria och Paolo och sedan var pratet igång. Jag skickade ut Anna, Robban och gringosen för att skaffa mig lite mer information om hur vanliga ”icke kompispriser” såg ut här i landet. Paolo som hade begåvningen att prata dubbelt så mycket som mig, erbjöd sig direkt att köra runt oss gratis på riktigt och ta med sin 10-åriga dotter dagen efter på en båttur samt en tur till en exotisk icke turistig strand. Av någon anledning kändes Paolo mycket genuin och jag trodde faktiskt på vad han sa. Med min polskhet till trots sade jag att jag mer än gärna betalade då det inte kändes bra att snylta på deras gästfrihet. Maria sade att vi kunde betala bensinen och att det skulle räcka. Med telefonnummer och ett okänt antal skor gick jag lycklig som aldrig förr ut ur butiken för att fråga Anna och Robert om det var okey.

-          - Ska vi åka runt på lite båtturer och grejer med Paolo och hans dotter imorgon för bensinpengar samt 80 kr för båten eller vill ni hellre betala gringosarna 700 kr?

-          - Vi är på! Svarade Anna och Robert i kör.

Vi bjöd våra ”gratis-guider” på öl inne på ett lokalt hak samt 40 kronor i dricks. varpå de inte riktigt kändes som våra vänner längre. Märkligt… Vi bekymrade oss inte så mycket utan begav oss hemåt igen nöjda med vår kultur-kick. Detta skulle bli en riktigt grym semester, det var jag helt övertygad om och det skulle nog hinna hända mycket på våra 8 dagar…

Franska maränger & slippery floors...

Jag var ute på en löptur på stranden och märkte att ryktet om att cancerkapet hade anlänt hade spridit sig ibland folket på Dominikanska republiken! Det regnade in ”I love yous” av en massa locals och jag kände mig ovanligt het! Undra om det var ärret i armhålan, port a cathen eller den skeva persikan de ville åt?

Plötsligt blev jag blev stoppad av en polis som ville att jag skulle skriva på papper om att jag lämnade hotellområdet, för att springa 150 meter utanför gränsen. Shit, tänkte jag! Hade ryktet om min chemo brain och totala förvirring spridit sig ända hit? Illa, illa! Anna blev däremot inte stoppad, utan kunde lugnt springa vidare.

-        -   Jag skall anmäla honom för kränkande särbehandling Anna!

-         -  Han tror nog bara att jag tillhör urbefolkningen Monica! Inget konstigt med det!

-         -  Var det inte du som kände dig likblek igår? Du har alltså märkt nu att du är mörkhyad? Grattis Anna! Det var inte en dag för sent att du noterade det!

Efter att ha fixat i ordning oss var det dags för frukost och vi begav och mot receptionen för att möta Robban. Plötsligt stannade jag till och blev alldeles chockad!

-          - Anna nu börjar det gå lite för långt tycker jag! Nu får jag nog ta och konfiskera kudden och du får faktiskt vässa dig lite och täppa till marängen! Lite pinsamt när det sitter skyltar över hela hotellet faktiskt!

-        -   Ja, förlåt! Jag kan liksom inte hjälpa det!

Vi mötte upp Robert och gick vidare till frukostbuffen. Jag hade aldrig sett något liknande och polack som man var, blev jag alldeles till mig och undrade hur jag skulle kunna få med mig något hem! Vi satte oss vid ett bord med utsikt emot poolen och njöt i fulla drag utav att ha semester! En servitör kom genast och visslade likt en kanariefågel varav Anna tittade frågande på oss.

-        -   Varför visslade han sådär? Undrade Anna.

-         -  Det betyder ”vill du ligga”, svarade Robert genast!

-         -  Ja, det är nog Dominikanernas parningsläte, tillade jag! Du sitter ju där i värsta parningsskruden! Det bara skriker ligga om dig med din färgglada Desigual-klänning! Känner du snusktantskänslan i kroppen? Han var kanske lite gammal dock tänker jag! Minst 20 år tro jag!

-         -  Ni är fasen extrema, inflikade Robert! Tänk om jag hade hållit på som er! Då hade jag blivit klassad som värsta desperata runk-gubben. Väldigt märkligt det där med jämställdhet.

Han vände sig emot mig och tittade på min knapp under huden.

-          - Hur fungerar party-katten egentligen Monkan? Undrade han.

-          - Det är som en nåldyna med en slang som går direkt till hjärtat. Den är fastsydd under huden och man sticker nålen igenom huden när man skall få cellgifterna. Det känns supertryggt när sköterskorna kommer dressade med förkläden och handskap från topp till tå för att de inte skall få frätskador om de spiller. Då vet man att det är rena rama hälsokosten man får i sig och känner sig lite extra lyckligt lottad! Det är därför man sätter en port, för att ha en säker ingång till kroppen. Kommer det utanför kärlet blir det tydligen rejäla frätskador.

-         -  Aha, nu fattar jag! Sade Robert glatt! Det är alltså cytostatika som man kastar i ansiktet på lössläppta slinkor som inte kan sköta sig?

-          - Precis! Du är inte dum du!

-         -  Fixar du en påse till mig i nästa vecka då?

-         -  Självklart! Polacken fixar! Du kan få kompispris!

Detta skulle bli en alldeles strålande och normal semester kände jag! Likt dum dummare skulle vi göra entré och det skulle nog knappt märkas att vi var här…

HYR EN MIKRO!!! - ASAP!!!

Set and done, bokat och betalt skulle det bära av emot Dominikanska Republiken i 8 dagar med All inclusive mitt på stranden! J Att övertala Robban hade varit ett enkelt projekt, (du ska till Karibien Robban!), sedan var allting klart! Det kändes skönt att vi i alla fall var fler än 2 om jag skulle bli dålig och inte kunde åka iväg eller må lite skruttigt under resan. (Var inte så fasligt orolig, men ändå…)

Jag märkte snabbt att Anna och Robert var som handen i handsken och att åka med dem var lite som att resa med sina föräldrar. Allt skulle styras upp och du skulle bli förvånad över hur mycket man faktiskt kunde förboka och planera! Helt fantastiskt! Själv var jag lite mer ”manjana” av mig. Eftersom det mesta i mitt liv ändå tenderade att ta oanade riktingar, hade jag lagt ner det där med att planera sedan en lång tid tillbaka!

Jag kände mig lite mer som Stig Helmer med invalidos-känslan, då han fastnade med sina skoinlägg i metalldetektorn. Jag hade nämligen fått ett intyg på min port a cath, som tydligen likaså skulle pipa på flyplatsen! Skulle verkligen bli spännande att bli en turistattraktion i vanlig ordning! Jag hade också fått fixa ett godkännande ifrån försäkringskassan om att jag fick lov att åka utomlands, samt ett intyg ifrån läkaren om att det inte förstörde mina behandlingar!  Eftersom onkologen hade upplyst mig om att jag blev extra brun, (läs röd), utav cellgifterna samt rekommenderat mig paraplydrinkar, var det nästan på en läkarordination som jag åkte utomlands tänkte jag!

Telefonen ringde och aviserade om att det var Anna i luren. Jag undrade förväntansfullt vad som nu behövdes styras upp!

-        -   Jag har goda nyheter Monica! Sade Anna i telefonen.

-       -    Jasså, vad har du lyckats förboka nu då? Ett veckoschema kanske med hålltider under hela resan så vi vet hur semestern skall se ut? Eller är det veckomenyn så att vi vet vad det blir för mat varje dag och kan förbereda oss mentalt på vad vi skall äta?

-          - Nej, nej, inte alls! Jag har fått ett mejl ifrån min IT-chef och det finns tydligen småpojkar att hyra även i Dominikanska republiken! Det landet kommer på andra plats efter Gambia vad gäller prostitution för kvinnor!

-         -  Fantastiskt Anna din lilla, lilla gottegris! Du kanske kan förboka redan ifrån Sverige så att du inte lämnar något åt ödet utan liksom har det klart! Tänker så att inte pojkarna tar slut! Han borde kunna möta upp dig på flygplatsen till och med och ta ditt bagage åt dig! Vad tror du om det? Det finns ett problem dock, de har nog inte körkort de små liven! Finns oavsett säkert en katalog med foton, så att du vet vad du handlar! Det där med ”grisen i säcken” är ju inte din grej menar jag! Borde finnas en sida med recensioner från andra kvinnor också, så att du verkligen vet på förhand vad du får för pengarna! Typ som hotellrecensionerna tänker jag! Själv har jag tyvärr inte råd längre nu när resan blev så dyr, så jag har köpt en liten fin present till mig själv och även till dig och Robert om suget skulle falla på! Ni tror att jag inte har koll på någonting, men jag styr liksom upp de livsnödvändiga detaljerna!

-       -    Vad har du köpt nu? Frågade Anna.

-        -   Jag har skrivit ett paketrim till er så kan ni få gissa tänkte jag! Vill du höra?

-         -  Shoooot!

”Som det cancer-kap man är,

Sprudlar innovativiteten här, 

Så när din dag känns trist och grå,

Och suget liksom faller på,

När marängen känns torr, smulig och dann,

Kommer värsta grymme substitutet som tänkas kan,

Marängen blir som ny och kan nu mest liknas vid den franska varianten,

Den kommer att pigga upp vardagen även för Anna den lilla snusketanten,

Varje dag kommer hädanefter att bli till en fest,

Nu när du kan skeda loss med mannen du attraheras av som mest,

Du kommer att få skaffa plastade draglakan likt riktiga tanter,

Då denna gåva nämligen kommer att göra dig vild som en panter,

”Varning för halka skyltar” kommer att dekorera hela ditt hus,

Så se upp för din aldrig så lyckliga mus,

Du kommer att uppleva tomtebolycka sällan skådad i ditt hem,

Och aldrig mer behöva en riktigt, ja, eh lem,

Snäckan kommer susa som aldrig förut,

Varsågod mina sköna, öppna paketet och njuuuuut!"

-          - Ja, du Monica det låter ju inte så svårgissat faktiskt. Men jag behöver ingen ”trollstav” och tror ju inte heller att det är vad Robban har önskat sig.

-         -  Vad tror du om mig egentligen Anna? Trolla får du göra själv, detta är något helt annat! Jag skickar ett mess med en bild och en sista ledtråd!

Bara mikron som fattas!

-        -   Är det ett kuddfodral med hunken i  dokusåpan ”Ullared”?

-          - Jajjemän min sköna! Köpte 5 paket så man har! Vill ju inte riskera att bli utan om något av dem ligger i tvätten!

-         -  Verkligen fin present Monica! Jättesnällt av dig!

-         -  Japp, jag vet Anna! Jag har tänkt på allt! Så ta du nu bara och ring ner och se till att hyra in en mikro till vårt rum, sedan är precis allt fixat och klart och inget kommer att kunna gå fel! ;)

Speachless - zinkpasta-mess!

Sagt och gjort blev festen inbokad och klar och väntan inför den kommande Skottfintfesten blev lång. Temat passade mig perfekt eftersom jag skulle flytta hela dagen och bara kunde dra på mig understället och dra! En snabbdusch på det och lite saltspray, så skulle det bli fina fisken! Så vad var nu temat denna gång? Jo, afterski så klart!

Vi samlades hos Anna för en traditionell förfest och allt flöt på i lugnan ro utan några skandaler. Anna hade övat in en oslagbar pose inför soff-fotografiet och kände sig trygg i det! Eftersom det var ruggigt dyrt i baren, (inte), så skulle detta säkert bli en lugn kväll tänkte jag! Inträde för 150 kr och sedan drinkbiljetter för 120 kr som gav 4 öl eller glas med vin, alternativt 2 drinkar.

Det hela började i alla fall mycket bra med att vi fick posa i soffan och Annas plan gick i lås! (Som ni ser är alla 20-åringarna till min besvikelse helt utom räckhåll.)

Efter att ha minglat runt ett tag uppenbarade sig Mr.gratis-Bh iklädd en trendig vintage jacka och helt vanliga kläder. Dessvärre kändes det inte lika trendigt att jackan även luktade vintage så att säga, så det gick fetbort! (Själv luktade jag nog hallon med mitt trendiga baywatch-hår och "spray and go-koncept". Det tvättades vart tredje-fjärde dag och däremellan pimpades det med saltspray! Huvudsaken är ju att det ser snyggt ut tänker jag!)

Efter att ha gjort slut på 500 kr i baren var jag snygg som aldrig förr och försökte flirta lite med en utav killarna som jobbade på festen. På vägen dit hade jag dessutom träffat 2 partypinglor med lite zinkpasta som hade pimpat mig i ansiktet och gjort mig helt oemotståndligt het! Alla ville helt enkelt ha mig! Mitt i vår konversation hade denna nästintill nyktra kille varit tvungen att fixa en sak, med löftet att "komma tillbaka om en stund". (Jag vet än idag inte om han talade i hantverkartermer och snart är på gång, eller om han bara hade ett lokalsinne som liknade mitt! Det är ju rätt stora lokaler menar jag!) Men, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, så jag tror att han kommer alldeles strax faktiskt!

Kvällen flöt på utan skandaler och jag hade helt galet kul! Vi åkte hem till Anna på lite nattamat och lade oss sedan för att sova likt 2 rekorderliga flickor! Dagen efter vaknade jag av att det plingade i min telefon och jag öppnade meddelandet som var ifrån Robert. Det var en rätt bedrövad smiley med en pistol riktad emot huvudet och ett smickrande fotografi på mig och Anna med diverse kvarlevor av zinkpasta i nyllet blandat med  en het, blank svett-look. För att maxa det hela kom kronan på verket i form av 2 Hollywood-lika, blanka frisyrer med spår efter mössorna. Jag tittade på Anna och sedan på telefonen och undrade hur detta hade gått till?
- Eeeh, Anna... Det kommer låta jättekonstigt detta, men jag har liksom ett foto här som inte riktigt blev lika fint som soffkortet.
Det plingade till i min lur igen och telefonen aviserade om ett nytt foto, varpå jag började att svettas en aning. I skärmen uppenbarade sig ett close-up foto på mig där min näsa såg ut att vara en sisådär 35 cm lång följt av texten;
"Vilken god idé att posa framför kamerorna runt 3-snåret då ni var lite extra snygga! Alla goda tankar måste ha kommit till er, eller hur tänkte ni?"
Tänkte? Det var ju snällt, men jag undrade vad som hade fått honom att tro att vi hade tänkt? Det kändes inte riktigt så just nu...

Anna tittade på mig och på skärmen och gapade mest likt en guldfisk.
- Eeeeh, nämen, så att... mmm, det gick ju fint det här Monica tänker jag! Verkligen mycket finare än det förra berömda soffkortet! Jag undrade lite också varför du hoppade över staketet och hjälpte till att servera drinkar i baren åt folk? Jag frågade han den där snygga killen som du flirtade med, som också jobbade i baren eftersom du inte hörde mig, exakt vad du gjorde där? Han såg lite förvirrad ut och delgav mig att han faktiskt också undrade lite samma sak!

- Det kallas selektiv perception Anna! Jag kan inte svara på den frågan eftersom våra hjärnor är så fiffiga att de väljer vad vi skall minnas! Det andra är små, oväsentliga detaljer som vi inte behöver komma ihåg och då sållar hjärnan liksom bort det! Det tar bara upp onödig plats! Sen är det så att det man inte minns har aldrig hänt så att detta är ett klassiskt fotomontage helt enkelt! Datorer gör underverk nu för tiden vet du!
- Jag tycker nog ändå att det ser ut att vara vi Monica. Det är lite för likt alltså!
- Jag sade underverk Anna! UNDERVERK! Inget konstigt med det! Nu ser vi detta positivt och hoppas på ett lite mer täckande tema till våren, så med lite tur kommer ingen att känna igen oss! Blir nog ett nytt profilkort på det till Facebook tänker jag Anna!
- Känns jättebra detta Monica! Verkligen!
- Japp, nu skall jag halsa oanade mängder kaffe! Detta blir en finfin dag...