Franska maränger & slippery floors...

Jag var ute på en löptur på stranden och märkte att ryktet om att cancerkapet hade anlänt hade spridit sig ibland folket på Dominikanska republiken! Det regnade in ”I love yous” av en massa locals och jag kände mig ovanligt het! Undra om det var ärret i armhålan, port a cathen eller den skeva persikan de ville åt?

Plötsligt blev jag blev stoppad av en polis som ville att jag skulle skriva på papper om att jag lämnade hotellområdet, för att springa 150 meter utanför gränsen. Shit, tänkte jag! Hade ryktet om min chemo brain och totala förvirring spridit sig ända hit? Illa, illa! Anna blev däremot inte stoppad, utan kunde lugnt springa vidare.

-        -   Jag skall anmäla honom för kränkande särbehandling Anna!

-         -  Han tror nog bara att jag tillhör urbefolkningen Monica! Inget konstigt med det!

-         -  Var det inte du som kände dig likblek igår? Du har alltså märkt nu att du är mörkhyad? Grattis Anna! Det var inte en dag för sent att du noterade det!

Efter att ha fixat i ordning oss var det dags för frukost och vi begav och mot receptionen för att möta Robban. Plötsligt stannade jag till och blev alldeles chockad!

-          - Anna nu börjar det gå lite för långt tycker jag! Nu får jag nog ta och konfiskera kudden och du får faktiskt vässa dig lite och täppa till marängen! Lite pinsamt när det sitter skyltar över hela hotellet faktiskt!

-        -   Ja, förlåt! Jag kan liksom inte hjälpa det!

Vi mötte upp Robert och gick vidare till frukostbuffen. Jag hade aldrig sett något liknande och polack som man var, blev jag alldeles till mig och undrade hur jag skulle kunna få med mig något hem! Vi satte oss vid ett bord med utsikt emot poolen och njöt i fulla drag utav att ha semester! En servitör kom genast och visslade likt en kanariefågel varav Anna tittade frågande på oss.

-        -   Varför visslade han sådär? Undrade Anna.

-         -  Det betyder ”vill du ligga”, svarade Robert genast!

-         -  Ja, det är nog Dominikanernas parningsläte, tillade jag! Du sitter ju där i värsta parningsskruden! Det bara skriker ligga om dig med din färgglada Desigual-klänning! Känner du snusktantskänslan i kroppen? Han var kanske lite gammal dock tänker jag! Minst 20 år tro jag!

-         -  Ni är fasen extrema, inflikade Robert! Tänk om jag hade hållit på som er! Då hade jag blivit klassad som värsta desperata runk-gubben. Väldigt märkligt det där med jämställdhet.

Han vände sig emot mig och tittade på min knapp under huden.

-          - Hur fungerar party-katten egentligen Monkan? Undrade han.

-          - Det är som en nåldyna med en slang som går direkt till hjärtat. Den är fastsydd under huden och man sticker nålen igenom huden när man skall få cellgifterna. Det känns supertryggt när sköterskorna kommer dressade med förkläden och handskap från topp till tå för att de inte skall få frätskador om de spiller. Då vet man att det är rena rama hälsokosten man får i sig och känner sig lite extra lyckligt lottad! Det är därför man sätter en port, för att ha en säker ingång till kroppen. Kommer det utanför kärlet blir det tydligen rejäla frätskador.

-         -  Aha, nu fattar jag! Sade Robert glatt! Det är alltså cytostatika som man kastar i ansiktet på lössläppta slinkor som inte kan sköta sig?

-          - Precis! Du är inte dum du!

-         -  Fixar du en påse till mig i nästa vecka då?

-         -  Självklart! Polacken fixar! Du kan få kompispris!

Detta skulle bli en alldeles strålande och normal semester kände jag! Likt dum dummare skulle vi göra entré och det skulle nog knappt märkas att vi var här…