Lap dance eller "dansa i golvet"?

Vi var lite rastlösa allihopa efter middagen och satt och chillade vid poolen i en loungegrupp. Uteställena hade inte öppnat än och karaoken var väl inte så värst mycket att hänga i granen heller.
- Ska vi köra en omgång "Jag har aldrig", sade Alex.
- Ja, varför inte, svarade jag. Men ni andra gjorde ju det igår, så ni kan ju redan allt om varandra!
- Det gör inget, sade Alex. Vi kör igen! Ni var ju på middag då och missade allt!

Jag insåg ganska snabbt att majoriteten av deltagarna hade missat själva syftet med leken och mest gick in för att få dela med sig av sina egna bravader. Själv kände jag att jag var mer ute efter att fiska efter andras skelett i garderoben, men det kan ju vara lite olika det där! Jag drog mig till minnes en grannspråkskurs i Norge 2006, då vi hade utfört samma mogna lek! En av killarna hade då frågat om någon hade fått det i ansiktet, varpå han själv ensam glatt hade halsat i sig en hel drink. Jag tittade förvånat på honom i hopp om en förklaring, varpå jag fick ett "vådaskott kan ske", till svar. :)

Linus värmde upp med en lite diskret fråga med följande formulering;
- Jag har aldrig fått till det i en bil i 120 km/h på vägen mellan Stockholm och Göteborg!
Jag tittade på honom och kunde inte låta bli att lägga mig i.
- Kan du inte vara lite mer konkret! Så trist när alla får dricka tycker jag! Det stämmer ju in på varenda kotte! Vad var det för bilmärke tänker jag? Färg? Årsmodell?
Nej, det var kanske inte så många som kunde identifiera sig med det... När vi hade kartlagt allas liv var det dags för nästa mogna lek! Sanning eller konsekvens i kombination med snurra flaskan! Detta var en klassisk lek som mina elever i skolan brukade ägna sin tid åt, så jag kände verkligen hur jag samlade på mig helt galet mycket vuxenpoäng under denna semester!  (Vet inte om jag samlade så värst mycket vuxenpoäng hemma heller nu för tiden iofs, men jag levde i alla fall ett roligt och händelserikt liv!) ;)

Det började med att alla mesade sig och tog sanning, vilket inte gav så mycket efter den tidigare "här är mitt liv-leken". När det blev min tur tog jag därför mod till mig och valde konsekvens! Jag menar hur farligt kunde det bli? Det var Carro som skulle presentera min uppgift och lång näsa fick jag!

 

Till min fasa hörde jag henne nämligen säga;
- Monica, du skall dansa en lap dance för Simon!
Skulle jag lappa till honom? Det var väl inte så trevligt? Eller hörde jag dansa i golvet eller dansa omkull kanske? Det var jag nämligen lite av en mästare på! Jag hade till och med redan tränat på det, samt gått upp till bevis i onsdags då jag skulle skoja med några på dansgolvet! Mina "kuddiga" cytostatika fossingar hade åter svikit mig, (förövrigt rätt gött att numera kunna skylla min klumpighet på något), och jag hade brakat rätt ner i backen med mina stilettklackar och fått hjälp upp utav Simon! Man kan väl säga att jag föll (pladask) för honom på nattklubben rätt bildligt talat! Shit, vilket charmtroll till cancer-kap man var alltså!

Jag stirrade febrilt på bordet för att göra ett överslag av hur många drinkar man skulle kunna halsa i sig innan, samt hur lång tid jag kunde köpa mig så att det skulle kunna susa till i kapsylen rejält innan den totala förnedringen skulle äga rum! En fin minneslucka nu hade suttit som en smäck! Robert hånskrattade kärleksfullt åt vad han nu trodde att alla skulle få uppleva, då han visste att dansa verkligen var min starkaste sida! Då plötsligt kom faktiskt alla kloka tanka till mig på riktigt och jag visste precis hur jag skulle ta mig ur detta eländiga scenario! Kanske var det dags att sluta upp med min blyghet och sluta tramsa! Nu är du allt nyfiken va? ;) Ja, vad gjorde jag egentligen? Jo, jag tänkte att det var hög tid så här sista kvällen att kompensera för den felande selektiva perceptionen i onsdags och visade upp en helt annan talang som jag åtminstone var betydligt mycket bättre på än att dansa! ;)  Det verkade dessutom mer uppskattat än vad dansen hade blivit, även om Robban såg fram emot att få skratta så att han ramlade av sin stol istället!

På vägen hem gick Robert och smålog för sig själv.
- Vad flinar du åt? Frågade jag.
- Du är med på film Monkan!
- Vasa?
- Jag trodde att du skulle dansa så jag ville gärna föreviga komedin! Det blev en rätt bra film ändå! En kortfilm kan man säga på en sisådär 40 sekunder!
- Är du seriös nu?
- Jajjemän!

Jaaa, tänkte jag. Nu blev det så här istället och det var ju i alla fall ett trevligt minne såååå, jag fick väl helt enkelt bjuda på det... :)