Vi gick bortåt grindarna för att ta en lokalbuss in till Rio
San Juan och se lite utav kulturen.
- - Monica, vad är en fransk maräng egentligen
undrade Robert.
- - Det är Linda som har myntat det! Det är en fylld
variant som har en krämig fyllning!
- - Okey! Tack det räcker så! Då förstår jag nog!
Vi möttes snart upp utav 200 taxichaufförer. Alla var våra
vänner och ville ge oss kompispriser som gällde bara för oss! Tänk vilka fina
människor det finns här i världen. Robert och Anna hade föredragit att ta taxi,
medan jag själv kände att jag ville åt kulturen! Den ena chauffören startade på 40 dollar tur
och retur, för att sedan pruta ner sig själv till 15. Jag försökte förklara att
jag älskade kultur och därför ville åt MIK-känslan, (Monica i kulturen) vilket
jag kunde göra genom att åka buss. Han förstod inte alls utan fortsatte att
följa oss mot grindarna för att övertyga oss om att ta en tur med hans taxi. Till slut gav jag upp
och lät Anna och Robert få sin vilja igenom och vi hoppade in i bilen.
Det kändes återigen tryggt att man fick skriva under ett
papper för att lämna hotellområdet! Måste vara för att det finns fler fina
kompisar som väntar på att få ro om oss på utsidan tänkte jag! Gud vad skönt!
- - Titta Anna! Shit! Känner du kulturen? Ser du
plåtskjulen? Nu snackar vi fasen kultur på hög nivå! En anorektisk vit ko på
det så susar det i Säven här borta! Oj, oj, oj där är ju en hel skock med
rangliga gamla kor och dessutom hänger det sunkig tvätt på avgasstaketet! Det
är inte bara lycka jag känner Anna, vi snackar eufori!
- - Mmm, jag ser det Monica.
- - Nu vill jag bara hitta en sådan där
go´magsjuke-kiosk att snacksa i, så att jag kan få lite semestermage! Sedan är
lyckan total!
Vi blev avsläppta i den gamla delen utav staden och möttes
på studs utav nya äkta vänner! 2 gringos kom och mötte oss och ville guida oss
runt i staden helt GRATIS! Detta verkade bara för bra för att vara sant. Den
ena killen sträckte fram sin hand, log emot oss med sitt tandlösa leende och presenterade sig som
Pablo.
- - Detta är ju för bra för att vara sant, sade Robert. Vi har
träffat ett hockeyproffs utan tänder! Undra om man kan få hans autograf.
- - Tror jag absolut Robert!, svarade jag! Gott om
is här i Karibien också!
- - Vi snackar landhockey, Monica!
Vi blev guidade runt i hela staden och blev erbjudna en hel
mängd med turer till specialpriser. Plötsligt hörde jag ett väsande ljud och
till min glädje ser jag en hel affär med skor som ropade mitt namn! ”Jag kommer
mina små vänner”, svarade jag och gick hypnotiserad in i affären.
Efter att ha försett mig med helt sjukt snygga skor för noll
och ingenting kände jag mig varm i mitt polska hjärta. Jag hörde en man börja
tala med expediten och hajade till utav det välbekanta språket.
- - Är ni möjligen ifrån Italien? Frågade jag
kvinnan och mannen.
Mannen sken upp som en sol och berättade att han var ifrån
Milano men numera bodde här med sin dominikanska fru, expediten. De
presenterade sig som Maria och Paolo och sedan var pratet igång. Jag skickade ut
Anna, Robban och gringosen för att skaffa mig lite mer information om hur
vanliga ”icke kompispriser” såg ut här i landet. Paolo som hade begåvningen att
prata dubbelt så mycket som mig, erbjöd sig direkt att köra runt oss gratis på
riktigt och ta med sin 10-åriga dotter dagen efter på en båttur samt en tur
till en exotisk icke turistig strand. Av någon anledning kändes Paolo mycket
genuin och jag trodde faktiskt på vad han sa. Med min polskhet till trots sade
jag att jag mer än gärna betalade då det inte kändes bra att snylta på deras
gästfrihet. Maria sade att vi kunde betala bensinen och att det skulle räcka. Med
telefonnummer och ett okänt antal skor gick jag lycklig som aldrig förr ut ur
butiken för att fråga Anna och Robert om det var okey.
- - Ska vi åka runt på lite båtturer och grejer med
Paolo och hans dotter imorgon för bensinpengar samt 80 kr för båten eller
vill ni hellre betala gringosarna 700 kr?
- - Vi är på! Svarade Anna och Robert i kör.
Vi bjöd våra ”gratis-guider” på öl inne på ett lokalt hak
samt 40 kronor i dricks. varpå de inte riktigt kändes som våra vänner
längre. Märkligt… Vi bekymrade oss inte så mycket utan begav oss hemåt igen
nöjda med vår kultur-kick. Detta skulle bli en riktigt grym semester, det var
jag helt övertygad om och det skulle nog hinna hända mycket på våra 8 dagar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar