Life´s gooooood :)

Jag satt hemma i Sverige i min bil igen och kände mig lite dystopiskt över att resan var slut. Till allas troliga glädje och mitt förtret hade jag tappat rösten hem på planet, vilket hade lett till att även Robert och Anna hade fått möjligheten att få en syl i vädret. Jag hade försökt yppa några ord, men det gnisslade mest om mig.

Även om det var vår hemma och de 8 dagarna i Karibien hade varit helt galet roliga, fick man oftast snarare blodad tand av härliga upplevelser än en inre långvarig tillfredsställelse. Jag hade dock tack vare min sjukdom och mina andra livserfarenheter blivit riktigt bra på att leva i nuet! Då jag hade snittat 4 timmar per natt i sömn under hela resan hade jag dessutom nästan fått ut lika mycket av mina 8 dagars semester, som vissa andra hade fått ut utav sina 2 veckor! (Känns långsökt, men kan ha varit därför rösten lämnade in handduken.)

Vi hade blivit som ett litet kollektiv tillsammans och jag skulle sakna många av de härliga människor som jag hade träffat. Det fanns i alla fall många underbara minnen, filmer och semesterbilder, (ja, bortsett från Roberts Parkinsons-bilder då! Jag och Anna hade nämligen konstaterat att han var ungefär lika bra på att fotografera som jag var på att dansa.) Jag var ändock säker på att det skulle bli fler återseenden med somliga av de människor vi hade träffat och kanske snarare bättre att vi bodde långt bort ifrån varandra, så att man kunde styra upp extra roliga saker tillsammans istället!

Det var poison-time igen och jag var på väg ner emot Varberg med min dator för att få njuta av min färgglada giftjulgran! Jag kände inget behov utav sällskap eftersom jag nu kände att jag visste vad de skulle trycka i mig, samt hur min kommande vecka med ballongmage och eldslukeriet skulle se ut! I och för sig borde jag se brunare ut med kortisonet nu när jag hade en schysst grundbränna under och dessutom som extra bonus skulle vårsolen ta som attans med både cellgifter och kortison i blodet! Bortsett från flugorna kanske jag kunde få till den där goa´ biaffra-looken istället för Gollum i och med att håret satt kvar! Eller så kanske jag bara skulle köra lite hårdare på min "spray and go look" och dra ner ytterligare på hårtvätten och öka på saltsprayskonsumtionen! Då skulle nog flugorna också komma som kronan på verket! Eftersom myggen också verkade sky mitt förgiftade blod hade jag en förhoppning om att Andreas bin skulle göra det samma! Jag var allergisk emot just bistick och därför vore det alldeles strålande! Å andra sidan var jag så fullknökad med betapred efter mina kurer att jag nog inte skulle märka av några stick i alla fall! Nej, detta var helt enkelt för bra för att vara sant! Mer cellgifter åt folket säger jag bara!

Jag drömde mig tillbaka till Karibien och ett av mina perfekta moments i bilen med Anna, Robert och Paolo på väg hem ifrån Diamond beach. Jag drog på "One love" med Bob Marley på högsta volym likt vi hade gjort i Karibien och konstaterade 2 saker.

1. Jag skulle tillbaka till Karibien inom ett år.
2. Det är faktiskt riktigt, jävla gött att leva! :)