Leopardmönstrad persika är sååååå 2014!!!

Jag satt och stirrade på den välbekanta lappen i korridoren och kunde inte låta bli att le för mig själv, samt fascineras utav övriga människors sedvanliga reaktioner. En tung irritation vilade över hela väntrummet och jag roade mig inte helt oväntat med att le lite extra. Mig veterligen hade nämligen alla de som satt här antingen haft cancer och genomgick en adjuvant behandling för att minska risken för återfall, alternativt gick här för att bli botade eller hålla sjukdomen i schack. Jag tänkte att det då kändes rimligt att reta upp sig till oigenkännlighet pga lite förseningar! (Aldrig roligt när det händer, för att inte enligt polsk tradition benämna det vid en regelrätt katastrof i sammanhanget!) ;) 

Jag tittade ner på min numera leopardmönstrade persika och konstaterade att den hade blivit helt sjukt attraktiv! Det var bara såååå 2014 med leopardmönstrade saker och som det modelejon man var hade jag helt enkelt gått all in för att toppa modet! Det bästa med strålningen förutom denna bonus var också att bröstet hade svullnat upp!!! :) Jag säger bara Pamela Andersson gå och lägg dig, din tid är förbi! Jag hade aldrig legat inne med några meloner att tala om, så nu fick man helt enkelt passa på och njuta utav ett stort bröst i alla fall! Jag tänkte mig en budgetpolacklösning för att uppnå ett mer symmetriskt resultat i form utav en strumpa i bh:n på den andra sidan! Annars var Hang Mioku en sann inspiratör och det där med att injicera matolja själv i kroppen var klart underskattat! Jag gillade framförallt den knöliga effekten som det medförde och insåg att hon var ett tvättäkta geni! 

Nä, livet lekte och jag sken som en sol när de ropade upp mitt namn efter 2 timmars förseningar! Mot Krita, nu kör vi! Nu var det jag och Stålmannen mot världen! ;)

På tok för fet igen!

Eftersom någon förvirrad människa hade försnillat mitt frikort, fick de nu sätta upp alla mina strålningsbesök på räkning! (Ja, inte ett foto med Brad Pitt alltså, det hade varit ett missförstånd, utan ett bevis på att jag numera fick gratis sjukvård!) Posten i samarbete med instansen som skulle förse mig med ett nytt kort var dessutom ungefär lika snabba som min chemobrain och jag hade därför nu samlat på mig en söt liten nota vilken jag hoppades skulle bli struken.

Krister min onkolog hade ringt mig häromdagen för att kolla av läget och jag hade då delgett honom mitt beslut vad gällde Tamoxifenet. Det lockade helt enkelt inte så fasligt mycket att bli fet-(are), rynkig, trött, svettig och sur! Det enda var ju det där med att bli sexuellt apatiskt förstås! Det hade ändock sina fördelar när man tänkte efter! Eftersom jag nyligen hade varit i Ullared och försett mig med lite nya "Morgan-örngott" kunde jag ändå vila med tanken om att den saken gick att lösa på helt andra sätt om andan skulle falla på vid fel tillfälle så att säga! Så skönt när man hade lite alternativa lösningar i rockärmen! Krister hade hur som haver inte några större invändningar emot mitt beslut, (eller så hade han lärt sig att det var lönlöst att tala med någon som knappt förstod vad hon själv begrep). Det kändes i alla fall skönt att jag hade tagit ett beslut!

På kvällen efter min 10:e strålning hade jag tänkt slå på stort och titta på film! Jag kände att jag som kompensation för uteblivet vin kunde unna mig lite hemmapoppade popcorn! Det var jag helt enkelt värd! Även om jag inte direkt kunde skryta med min rutmage, så hade fluffet i alla fall reducerats en aning sedan jag hade slutat med cellgifterna och jag sprang ju faktiskt nästan en mil dagligen! Sedan jag hade gått upp 10 kg en gång då jag hade frossat obehindrat i chips hade jag nämligen utvecklat en ansträngd relation till just chips och cheezeballs och skulle därför nu ta smörindränkta popcorn, som är så mycket nyttigare! Sagt och gjort begav jag mig mot min hightech dator för att dra på en film. Jag hann inte mer än att dra igång datorn förrän en välbekant ruta började att blinka i nederkant utav skärmen. Suck, tänkte jag för mig själv starkt förvissad om att det var en sådan där ruta då man blev delgiven att man var lyckligt utvalt till att ha vunnit en miljon! Jag tittade på rutan igen och konstaterade att det faktiskt stod något helt annat i rutan, gnuggade mig i ögonen och läste igen;

Viktigt meddelande:
Det är dags att gå ner i vikt!

Här hade man suttit lyckligt ovetandes om vilket fetto man var ända tills nu! Levt i illusionen om att man faktiskt snart var på banan igen, men ack vad jag hade bedragit mig! Skönt ändå att veta att man nu hade blivit så ruggig fet att till och med datorn sade till en på skarpen. Jag gav datorn en sur och skarp blick och fnös därefter åt popcornen. Kanske var det dags att rafsa fram de där fina reklambladen och mattampongerna igen i alla fall? Popcornen kändes inte riktigt lika lockande längre... ;)

Pormask - en unik tatuering!!!

Jag hade känt mig lite mätt nu ett tag på alla uteserveringar i Göteborg samt vad kroglivet hade att erbjuda. Därför hade jag lite spontant mitt i veckan dragit ihop ett gäng för att spela brännboll och ha lite picknick i Slottsskogen. Till min glädje visade sig närmare 30 personer vara sugna på något spontant och till och med solen sken som aldrig förr. (Det var förstås inte helt utan att man började ana ugglor i mossen! Det var liiiiite för bra för att vara sant och jag väntade bara på att någon skulle dra bort mattan under mina fötter!) ;)

Det var min 5:e strålning och jag hade en förhoppning om att få min attraktiva krogspelplan intatuerad idag eller imorgon. När jag hade börjat fälla hår som en ranglig gammal katt efter vintern, hade Thomas givit mig ett kanontips om hur jag skulle avleda fokus ifrån mitt hårsvall! Han hade givit mig rådet att köpa urringningar ner till knäna och lovat mig att ingen kille någonsin då skulle notera min fluffiga frisyr! Idén lät inte helt orimlig och jag hade väl tänkt ge det ett försök. Du kan därför försöka visualisera min min då sköterskan i förra veckan tog fram ytterligare en tuschpenna och satte två mastodontkryss PRECIS MITT EMELLAN MINA PERSIKOR!!! I egenskap utav blont geni, (eller ja, där ljög jag, numera fjunigt sådant), undrade jag vad jag i all sin dar nu skulle försöka få min omgivning att lägga fokus på??? Den forna tvättbrädan med tvätten i vägen kanske?

Sköterskan ropade upp mitt namn och kom ut för att hämta mig i korridoren.
- Jag har goda nyheter Monica, sade hon glatt!
- Jaså, frågade jag undrande. Skall ni rita mig i ansiktet nu också kanske, tänkte jag för mig själv. Det vore ju attraktivt och skulle dessutom garanterat avleda all fokus ifrån såväl tutor som fjun!
- Dina röntgenbilder var perfekta, fortsatte hon. Du skall därmed få tatuera dig idag!
Shit pommes frites, mumlade jag för mig själv! Lyckan var totalt!!! Miami Ink, släng dig i väggen säger jag bara! Det är liksom här det händer!

Jag fick lägga mig i min sedvanliga farkost, varpå sköterskan kom med en nål och en bläckpenna. Detta kändes helt galet lyxigt! Nu snackade vi känsla! Inga töntiga tatueringsapparater här inte! Det låg helt rätt i tiden att kunna skapa på fri hand utan att behöva mainstream hjälpmedel. Så jobbade inte de riktiga proffsen! Man ville vara unik i dagens samhälle! Sköterskan förvarnade mig att det skulle kännas extra fint vid revbenen, vilket hon kan ha haft en poäng med. Hur som helst gick hela proceduren mycket snabbt och jag kände mig väldigt glad över att äntligen få slippa alla gamla plåster! (För att vara på den säkra sidan hade jag tagit på mig ett extra urringat linne premiärdagen till ära).

Lite extra glad i hågen begav jag mig emot Slottsskogen för att visa upp mina fina prickar för mina väninnor. Jag hann inte mer än fram till Sara förrän hon utbrast;
- Låt se, låt se omedel bums!
Jag pekade ut mina nygaddade behag varpå hon glatt fortsatte;
- Det där blev ju jättebra Monica!!! Det ser precis ut som små pormaskar!
- Tack Sara, svarade jag glatt tillbaka! Det är ju fruktansvärt eftertraktat! Något av det vanligaste som man brukar vilja tatuera in faktiskt! Är det inte det alla drömmer om här i världen? Att få tatuera in små pormaskar i urringningen?

Detta var helt klart top notch och det var inte utan att jag förstod att jag inte skulle behöva vara singel länge till... ;)

GRATIS TATUERING - OMFG!!!

Eftersom jag eventuellt kanske inte hade följt läkarnas anvisningar till punkt och prickar denna gång heller, hade jag fått fylla i mina strålningsmarkeringar ett antal gånger själv. Då jag stormtrivdes med min ortorektiska livsstil, tänkte jag nämligen inte ge upp min dagliga tvångslöpmil i första taget! Sedan kunde det eventuellt ha varit så att jag också hade badat som aldrig förr i värmen, vilket inte heller direkt hade legat till gagn för att bibehålla min skattkarta i sitt ursprungsskick. Då jag hade fått fylla i mina markeringar så ofta, hade jag nu nästan fått ärr efter dem. Därför hade jag bestämt mig för att tatuera in 5 prickar runt mina tutor i alla fall. (Jag vet att det låter jättemärkligt, men även jag, (läs den bästa), kunde ha fel! Fel kanske var att ta i förstås, det lät inte alls bra! Mindre rätt kunde vi hålla oss till! Det klingade aningen bättre!).

Tatueringar överlag hade aldrig riktigt varit min grej, vilket gjorde att situationen ändock kändes något märklig. Bortsett ifrån tanken på att tatuera in en bag in box under foten följt utav texten "Wine FTW", ("For the win" för er som inte är så ungdomliga utav er) ;) hade det aldrig varit aktuellt att tatuera in någonting på min kropp! Plötsligt slog det mig som en blixt ifrån klar himmel, ljuset kom till mig och jag kände mig alldeles varm ända in i själen! Jag skulle ju få tatuera mig HELT GRATIS!!! Den lilla polacken i mig var helt klart "on fire"! Detta var ju helt fantastiskt! Tänk vilket lyxlirarliv man levde! Galet, säger jag bara! Jag saknade nästan ord för att uttrycka min lycka!!!

För att vara på den säkra sidan skulle jag dock inte få tatuera in mina prickar förrän efter den 5:e strålningsbehandlingen. Sköterskan delgav mig att man var tvungna att ta flertalet röntgenplåtar för att kunna garantera att prickarna hamnade på rätt ställe. Annars riskerade man att behöva tatuera in 5 prickar till, vilket man inte ville göra i onödan. Jag stirrade surt på henne och muttrade för mig själv! Snåla människa! Försökte hon blåsa mig nu på mina gratistatueringar? Här hade jag årets bästa raggningsreplik i en liten ask, så skulle hon komma och förstöra alltihop! Tänk att tassa runt på krogen med ett gäng bläckpennor och fråga killarna om de ville leka prick-till-prick på mig? Det skulle regna killar! Det kände jag på mig!

Näe, jag var helt klart trendig som aldrig förr och tatueringar låg helt rätt i tiden! Jag var kort och gott ett modelejon! (Googla det så får du se om du inte tror på mig! Det kommer upp ett dussintal bilder med duck-selfies på mig då!) Nej, nu kunde jag knappt bärga mig inför att bli gaddad och äntligen kunna få hänga med innefolket där jag hörde hemma... ;)

Yasmin kontrollerar min persika!

Yasmin böjde sig emot mig och viskade, (läs talade i normal samtalston), följande diskreta fras;

- Monica, har ni pratat bröst än?

- Eeeh, menar du mina bröst, viskade jag tillbaka i tämligen lägre ton.

- Jaaaa, svarade Yasmin högt tillbaka.
- Nej, det har jag inte gjort.
- Nähä, inte det, svarade Yasmin lite besviket.

- Du tycker alltså att jag skall berätta om min bröstcancer, är det vad du försöker säga?

- Jaaaa, svarade Yasmin glatt och högt igen! Jag pratar om hur vi träffades! 

Jag stirrade om möjligt än mer förvånat på henne utan att fatta alls vad mina bröst hade med det att göra? Vi hade ju känt varandra i 17 år!

Vi stod ute på däcket på The Docks och Jonas som den 37-åriga mannen bredvid oss hette, såg aningen förvånad ut. Han var vän till Yasmins pojkvän Stefan och vi hade talats vid i uppskattningsvis 10 minuter. Han var lyckligt gift med 2 barn och det var långt ifrån en flirtig stämning. 

Yasmin tittade på Jonas och fortsatte;

- Det var så här Jonas. När jag skulle hjälpa Monica att flytta i höstas, så tog jag henne på brösten! 

Jonas tittade på oss och brast ut i ett gapskratt. Jag log emot honom och fortsatte:

- Ja, det förstår du väl Jonas! Jag menar hur roligt är det att hjälpa någon att flytta på en skala 1-10? Nä, just det! Så Yasmin tänkte att hon skulle liva upp det hela genom att kladda lite på mina persikor!

- Är det så? Frågade Jonas intresserat! Blir det roligare då? Han vände sig om och ropade högt efter Stefan, varpå han sprang fram till honom och sade följande;

- Jag skall bara ta dig lite på snoppen om du ursäktar! Jag har liksom hört att det förhöjer stämningen att kladda på en kompis!

Stefan skrattade liksom oss andra, varpå Yasmin fortsatte;

- Nej, Monica hade en knöl i bröstet! Jag kände på den och tvingade iväg henne till läkaren! 

- Jaha, var det en knuta då? Frågade Jonas.

- Det var bröstcancer, svarade jag lättsamt. 

Jonas såg plötsligt förskräckt ut och verkade skämmas för hans roliga utfall som stämde väl in på min låga humor. 

- Därför Jonas skulle jag råda dig att klämma dina manliga vänner på pungen istället! Det är vanligare med testikelcancer än att man får det i själva snoppen har jag hört! Men om du frågar snällt får du säkert checka av den med! 

Jonas skrattade och insåg nog att jag inte var så känslig. Min älskade Yasmin såg mest så där härligt frånvarande ut som hon brukade och jag förstod återigen varför jag älskade henne så mycket! Trots allt var det hon som hade sparkat iväg mig till läkaren och hade det inte varit för henne, hade jag troligtvis inte levt idag... :) 

Ett strålande liv!

Mio och Ludvig stod och hoppade upp och ned utav förtjusning inne i behandlingsrummet tillsammans med Mattias.

- Coooolt, sade Ludvig med jämna mellanrum, helt förhäxad av vad han tyckte såg ut som värsta rymdskeppet. Själv höll jag nog mer med John om att det såg ut som en tidsmaskin! 

- Kan man inte köpa en sådan och ha hemma? Undrade Ludvig med stora ögon. 

- Det är nog lite dyrt Ludde, svarade jag. Men visst hade det varit fantastiskt att kunna sitta hemma och få radioaktiv strålning hela dagarna! Alla var vi värda lite strålning till mans helt klart! Det kunde inte vara bara de som bodde i Tjernobyl som hade ensamrätt till sådan lyx tänkte jag! 

- Får man lättare hudcancer om man är i solen medan man går på strålbehandling? Frågade jag sjukhusfysikern bredvid mig.

- Nej, men man får känsligare hy och bränner sig lättare, svarade hon.

- Jaha, det är alltså som med cellgifterna, svarade jag och sken upp som en sol. Man har alltså förmånen att bli ännu brunare på kortare tid? Detta var fantastiska nyheter! Det låter ju till och med bättre än melanotan II som var så inne nu och dessutom var strålningen helt gratis! Melanotanet skulle däremot ge både ökad sexlust och göra en smal, vilket jag gick bet på! Ökad sexlust som singel var väl knappast ett efterlängtat tillstånd, men smal ville man ju gärna vara! Det hade stått i Aftonbladet att det dessutom var cancerogent som bara attan med melanotan, men cancer hade jag ju redan fått, så det gjorde kanske inte så mycket? Jag fick hur som helst helt enkelt hålla till godo med min strålning! 

Kvinnan tittade surt på mig och svarade;

- Man skall inte vara i solen medan man strålbehandlas! Det är våra rekommendationer! Man får lättare brännskador! 

Människan hade visst ingen humor,  tänkte jag. Man borde väl märka om man fick brännskador, mumlade jag för mig själv och då kunde man ju sluta sola! Mattias skrattade och skakade på huvudet. 

- Ska du inte be om procentsatserna nu också Monica så att du kan göra en rättvis riskanalys om det är värt att sola eller inte? 

- Nu tycker jag att du skall vara tyst Mattias, svarade jag. Så kan ni gå ut för nu ska ja hissa ut persikorna och du har ju redan fått din dos av tutor igår på stranden av topplessbruden. 

Jag kastade av mig kläderna och begav mig in i min privata jumbojet! Nu skulle det bli åka av! Mattias och knattarna blev utvisade ur rummet, (antagligen för att strålning är som balsam för själen), och jag blev lämnad ensam kvar i rummet. Jag drog ett djupt andetag enligt konstens alla regler och höll andan medan jag strålades. Jag log tyst för mig själv och konstaterade;

Det var allt ett strååålande liv som jag levde... 

"Frikort" - behöver man det som singel?

- Legitimation? Efterfrågade damen i kassan vänligt, varpå jag sträckte fram mitt körkort till henne.
- Frikort? Frågade hon därefter med samma leende.
Jag funderade en kort stund och svarade sedan lite osäkert;
- Det var en rätt svår fråga måste jag säga! Hade du frågat för några månader sedan hade mitt svar tveklöst blivit Paul Walker, men han har ju lämnat in tofflorna till Sankte Per nu så att säga! Han är min plan B istället den dagen jag skall bege mig till varmare breddgrader lite mer permanent! Blir dock svårt att bräda Brittany Murphy där! Hon är ju helt galet snygg! På tal om brädor måste jag ändå säga att Brad Pitt är jäkligt snygg, men frikort vet jag inte... Jag får faktiskt erkänna att jag dessutom är emot det där med frikort när man är i en relation! Jag har inte behövt några i alla fall. Ursäkta mitt långa utlägg, men eftersom jag är singel till råga på allt, får jag nog helt enkelt passa på den frågan! Det blir helt enkelt ett nej!

Kvinnan i kassan log nu med ett lite mer naturligt leende, (om än lite chockat) och mötte mig professionellt med svaret;
- Jag menar om du har ett frikort inom sjukvården?
- Jasså, jaha ja, du tänker på ett sådant, svarade jag och intog min favorit förvirrad-look. Jag har ett kort någonstans, men jag har dessvärre lagt det på ett löjligt säkert ställe. Kan du se det i datorn?

Kvinnan knappade febrilt på sitt tangentbord och delgav mig att det inte gick att se då jag vanligtvis tillhörde ett annat landsting. Klart tänkte jag, lite väl mycket att begära år 2014 att man hade rikstäckande databaser inom vården! Vi bygger lite fler rondeller istället, vi gillar det i Sverige! Det räddar nog fler liv! ;)

Jag fick sätta upp besöket på en räkning som sedan skulle komma att makuleras då jag hade beställt efter ett nytt frikort som jag kunde visa upp i kassan. Jag tassade bort mot behandlingsrummet och stoppade mitt orangefärgade tidskort i plexiglasboxen. Efter bara några sekunder kom en man och fiskade upp mitt kort, synade det väl och försvann med en bekymrad min. Han kom snabbt ut igen och sade;
- Monica, du bor en bit bort va?
- Eeeh, ja i Åsa, svarade jag. Det är väl drygt 5 mil.
- Oj, då svarade han bekymrat och lade huvudet på sned. Jag är hemskt ledsen, fortsatte han, men du har tyvärr inte tid idag utan först på onsdag och vi kan verkligen inte klämma in dig idag även om vi skulle vilja. Jag tycker verkligen synd om dig som har åkt så långt i onödan!
Woooooop, wooooop, tänkte jag och sken upp som en sol! Vita sand - Here I come!!! Nu fick jag ju sola i 2 dagar till!!! Detta var ju fantastiska nyheter!
- Inte skall du vara ledsen, svarade jag! Det är inte jag! Jag hade bestämt för mig att de sade måndag, men står det onsdag i kortet så har jag helt mig själv att skylla som inte tittat efter! Dessutom anser jag att så länge det största problemet i mitt liv är att ha åkt 10 mil i onödan, så har jag det då väldigt bra! Men du får gärna lov att rita om min skattkarta här runt tutorna, för den har liksom gett med sig en aning sedan min Tylösandshelg.

Mannen visade mig bort till ett rum och jag fick kasta av mig kläderna och flasha med mina persikor i vanlig ordning. Han synade mina Hello Kitty-plåster och gav ifrån sig ett dovt "oj då", varpå jag förklarade att han säkert hade oanade talanger vad gällde att teckna, men att dessa alster inte alls var särskilt attraktiva. (Jag vet! Jag har aldrig påstått att Hello Kitty-plåster är attraktiva heller, men eventuellt något mindre miserabelt?). Jag förklarade vidare att jag hade varit i Tylösand och konstaterade att det nog var bättre att jag var tyst istället! Mannen ritade lite extra för att vara på den säkra sidan att markörerna inte skulle försvinna igen tills på onsdag! Jag tackade för mig och begav mig hemåt nynnandes på "Oh la, la jag vill ha dig". Jag var så sjukt snygg nu att det skulle bli slagsmål på vita sand då jag skred fram som en älva i sanden! Beach 2014, här är jag!!! ;)

Hello again, Hello Kitty

Jag kikade ut igenom fönstret och beundrade min frierikö som nu hade blivit längre än Åsas hembagerikö sommartid med alla campinggästerna. Shit, att man hade så många beundrare på utsidan alltså! Tylösand stod härnäst på schemat och jag rev mig själv i håret, (läs fjunen),  funderandes över hur jag skulle trolla bort mitt Picasso-alster runt tutorna. Det var ju verkligen en lämplig semester eftersom jag skulle dra runt i bikini från morgon till kväll med "afterbeach" och dylikt. Jag skulle ju knappt behöva visa mig för någon! Kanske skulle man tänka om och ta en skidresa istället? Eller varför inte åka till månen? Det var ju ganska trendigt hade jag hört!

Jag kunde verkligen inte förstå varför i all sin dar man skulle rita dit markörerna EN VECKA före behandlingen??? Antagligen var det för att hålla sjukdomskänslan uppe! Vi ville ju helst inte att cancerfolk skulle gå runt och känna sig normala och liksom glömma bort sin sjukdom! Som grädde på moset hade sköterskan sagt åt mig att jag kanske skulle ta det lugnare med träningen, så att jag inte svettades för mycket och blev av med min karta. Jag hade funderat över några goda råd som hon kunde få utav mig vad gällde hennes egen livsstil, men lyckades mirakulöst nog att knipa igen min trut för en gångs skull. Min dagliga mil var helig och min älskade son hade gnuggat in sanningen i ansiktet på mig härom dagen så att säga! Han hade liksom agerat "lök på laxen" och muntrat upp mig med några väl valda samt värmande ord!

"Mamma du är inte så jättetjock om magen, bara lite grann! Det är nog inte så mycket fett! Du kanske kan gå på toaletten så ser du lite smalare ut om magen sen i alla fall."

Glatt hade han klappat mig på magen där jag satt på stranden och jag mötte honom med det välbekanta supernaturliga leendet! Jag funderade en sekund över om det skulle klassas som barnaga att fylla sin sons mun med våtservetter för att få det att bli tyst, men tänkte snabbt om och insåg att glass nog var ett bättre val både lag- och resultatmässigt!

Kanske kunde jag skriva "Skattkarta" på magen och rita lite pilar och kryss i somliga regioner! Mio hade efterfrågat en ny skattjakt efter hans piratkalas och han hade massor utav chokladguldmynt kvar. Han hade föreslagit att vi kunde gömma dem i "grottan" och det kanske inte var en sådan dum idé ändå när allt kom omkring? Han menade nog dock kanske inte just den grottan som jag tänkte på... Eller ja, det visste man förstås aldrig riktigt med honom. Sen den dagen runt jul då han och Alice hade lekt "nakenfislekar" och han hade försökt lysa upp "hennes grotta" med det där tända elektriska tärnljuset, kunde man inte riktigt vara på den säkra sidan vad gällde hans tankar.

Nynnandes på "Det var en kyckling som hette gullefjun", studerade jag stolt min fräsiga frisyr och insåg att mitt hår faktiskt hade växt 2 cm på en månad!!! :) Jag konstaterade att det måste vara alla mirakelmedel som Catrin hade försett mig med! Jag öppnade mitt skrin i badrummet och fiskade upp en paket med attraktiva Hello kitty-plåster! Tylösand ropade mitt namn och visst kunde man sola, bada och dricka vin även i Hello kitty-skrud! Hon var ju ändock den mest trendiga pussycaten av alla... ;)

Resning i tunneln är förbjudet!

Det var lite som att spela "Tetris" live då jag låg där inne i tunneln och skulle provandas. Jag hade fått en helt egen dataskärm och skulle dra in precis så mycket luft i lungorna att mitt blåa streck lade sig i det gröna fältet. Shit, jag var ju kung på detta, tänkte jag stolt för mig själv när jag satte andningen på första försöket.

- Det är viktigt att du håller andan ordentligt så att du spänner ut bröstkorgen rejält, sade sköterskan vänligt. Det är för att man inte vill stråla på hjärtat och riskera att skada det!

Jasså, bara därför, mumlade jag tillbaka.

Snabbt insåg jag hur nyttigt detta med strålning var samt att solen plötsligt framstod som en söt, ullig, nyfödd kyckling i jämförelse med min radioaktiva tunnelresa! (Jag såg i och för sig lite ut som en kyckling med mina nya fjun på skallen, inte fullt så gul bara.) 

- Slappna av nu så att inte ryggen reser sig från underlaget då du andas in, instruerade hon vidare. 

Det var då visserligen det enda som skulle kunna resa sig i detta rum vid åsynen av mitt charmanta nya jag, men självklart skulle jag slappna av! Inga problem! Jag löser det omgående! Nu när du nämner det känns detta lite som att vara på spa faktiskt, tänkte jag för mig själv. 

Det var en sisådär 15 grader i betongbunkern vi befann oss i, jag var typ naken, och för att rama in det hela hade någon ritat en jävla karta på min kropp med en tuschpenna! Endast ett gäng läkarkandidater på det skulle kunna toppa min upplevelse! Delad glädje är dubbelglädje och därmed sökte jag fler själar att kunna dela denna glädjens stund med! (Jag hade ett par rätt schyssta spetstrosor på mig! Det var i alla fall ett plus!)

Jag drog mig till minnes en blåsig vår i en trädgård och kunde inte låta bli att börja fnissa lite för mig själv. (Okey då, asgarva. Jag är väl inte den fnittriga tjejtypen direkt). 

Detta kändes nämligen ungefär lika bekvämt som när Catrin skulle fotografera mig till sitt examensarbete när hon gick på Gildaskolan och läste till hudvårdsterapeut. Hon hade skrivit om olika spa-behandlingar och skulle ha ett fotografi på mig med en kroppslerinpackning till sitt arbete. Efter att ha haft en lyckad, (läs katastrofal), relation med en kille bodde hon återigen hemma hos sina föräldrar. Catrin hade därför burit ut massagebritsen i deras trädgård, bland blommande äppelträd och tyckte nu att jag skulle lägga mig naken, insmord i lera på denna brits. Efter en stunds kompromissande fick jag ett par grå stringtrosor och tassade ut i den blossande 15-gradiga vårvärmen och lade mig på britsen. Ja, dum som man är ställde man upp på sin vän och även hennes pappa såg ut att tycka att jag var rätt dum i huvudet, då han kom ut ur garaget och såg mig ligga där typ naken, insmetad i lera och le ansträngt. 

- Slappna av! Hade hon mässat med jämna mellanrum medan jag försökte trösta mig med att jag skulle bli helt galet len som en persika av denna fantastiska mirakel-lera! Dessutom var denna exklusiva behandling HELT GRATIS, vilket åtminstone hade värmt min polack-själ en aning!

Du kanske trodde att det var stop där, men ack nej! 10 år efter denna tragiska upplevelse satt jag, Catrin och Robert och fikade lugnt i hennes egen trädgård. Då vi satt där tittandes på åkermarkerna utbrister Catrin plötsligt;

- Här finns ju oanade resurser med mirakel-lera som den jag smorde in dig med!

- Ursäkta, va sa ni? Frågade jag lite förskräckt.

- Ja du fattade väl själv att jag hade tagit lera från pappas åker, skrattade hon. Hallå, jag var student! Inte hade jag råd att köpa sådana lyxprodukter!

- Eeeh, nah, det hade jag inte fattat du, svarade jag lite förvånat samtidigt som jag inte kunde låta bli att småle. 

Robert lade till sitt vanliga hånskratt och vi insåg alla att det faktiskt var väldigt kul samt att jag hade blivit blåst i vanlig ordning! 

Tillbaka till verkligheten tänkte jag att det kanske var spa och lerinpackning jag nu skulle satsa på i alla fall till helgen i Tylösand! Då skulle ingen lägga märket till min nya Atlas-look och om jag var snäll kunde jag säkert till och med få med mig lite egen lera från Catrin, heeeeelt gratis! ;)

På, under, mellan och runt brösten!

Sjuksköterskan var mjuk och trevlig i tonen och visade mig in i ett stort rum. I den bakre delen utav rummet stod en rymdskeppsliknande apparatur, vilket jag misstänkte var själva röntgenapparaten som man nu skulle ställa in alla mått med inför strålningen.

- Du kan ta av dig på överkroppen, sade sköterskan vänligt och pekade på en stol.
Jag synade min tajta klänning och frågade mig själv varför jag aldrig kunde nyttja huvudet till något vettigt? Ständigt envisades jag med att ta på mig sämsta tänkbara outfit inför mina läkarbesök, så att jag fick stå där naken inför allmän beskådning och göra mig till åtlöje. Jag gjorde ett tappert försök att dra ned min klänning till midjan, men insåg snabbt att min midja var aningen större än min hals. Sköterskan tittade på mig och log medlidande då jag drog av mig hela rasket.
- Det ser lite kallt ut din stackare, sade hon.
Det är mest synd om mig för att jag är lite lätt efterbliven, mumlade jag för mig själv. Frysa hade jag då inte så ont utav efter att ha bott en vinter i mitt trätält. Jag bestämde mig för att "förstöra klänningen" genom att töja ut urringningen och dra på mig den underifrån. (Jag trodde dock inte att majoriteten utav killarna på denna jord skulle bli ledsna över detta och inte heller skulle de se det som att passformen hade blivit sämre. Det var nog bara positivt att försöka få dem att fokusera på något bättre än mitt hårsvall!).

Jag fick lägga mig på en brits med tutorna i vädret, varpå en man kom fram till mig och studerade mina behag. De tittade förvånat på mina bröst och varandra varpå sköterskan utbrast:
- Jag tänkte tejpa dina ärr, men du har ju inga!
- Nej, det är bara runt bröstvårtan som det är en ljus ring om man tittar väldigt noga, svarade jag lite stolt. De plockade bort bröstvårtan, tog bort tumören och satte tillbaka bröstvårtan igen! Jag hade förväntat mig att mina urringade dagar var över, så detta var en positiv överraskning!

Hon lade bort tejpen och gick bort för att hämta en kolsvart, tjock tuschpenna. Hon tog av korken och närmade sig sakta mina persikor, varpå jag plötsligt började inse vad som nu skulle ske.
- Eeeeh, kan jag tvätta bort det där efteråt? Frågade jag trots att jag inte var mer blond än att jag hade fattat svaret själv.
- Nej, detta skall sitta under hela din strålningstid, det vill säga i 6 veckor så att vi vet hur vi skall stråla ditt bröst.
Jag tittade skräckslaget på henne samtidig som jag såg min Tylösandsresa få vingar och flyga ut igenom fönstret. Skulle jag springa runt på stranden och afterbeach och se ut som en jävla världskarta?
- Hej, vad heter du?
- Monica, men du kan kalla mig för Atlas, det gör liksom alla andra!
Jag suckade för mig själv och insåg att det skulle bli jag och den förbannade dunkudden som återigen skulle få skeda ett tag framöver. Jag hade precis börjat "vänja" mig vid tanken att mitt hår var en spillra av sitt forna jag, så skulle jag toppa det genom att se ut som ett utav min sons egenskapade konstverk ifrån förskolan.
- Nästa gång du kommer så skall vi rita emellan brösten också, men man kan alternativt även tatuera in små prickar istället om du vill det!

Jag rev mig förtvivlat i min duniga hårbotten och undrade om all sjukhuspersonal gick på droger? Hon luktade ju inte rök, men hon kanske hade mumsat haschbrownies? Visserligen hade jag funderat över ifall jag skulle tatuera in en Bag in box under foten och texten "wine FTW", men det hon föreslog lät inte så fasligt attraktivt alls faktiskt.
- Har man kvar prickarna hela livet? Frågade jag lite förvirrat.
- Ja, men de är väldigt små, svarade sköterskan. Det är många som väljer det alternativet!

Visserligen hade cellgifterna blaskat ur min hjärna rätt ordentligt, liksom på de flesta andra som hamnade här, men den hade ju ändock inte upphört att fungera helt åt hållet! Hon menade på fullaste allvar att folk hellre tatuerade in permanenta prickar på sin kropp än att ha lite tuschkladd på persikorna under en tid?

- Nu skall du dra några djupa andetag och provandas lite innan du skall åka in i tunneln, tillade hon snabbt därefter.
Jag behöver nog dra många djupa andetag för att smälta detta tänkte jag. Med lite tur fanns det i alla fall ett ljus i slutet utav tunneln... ;)

Glory hole?

Italienresan hade varit underbar fram tills dess att jag hade tappat så mycket hår att jag på riktigt hade börjat likna Andy i "Little Britain". (Jag såg eventuellt inte riktigt lika efterbliven och vanskapt ut, även om skenet kunde bedra).

Jag hade knappt gått utanför dörren sedan min hemkomst och satt nu och funderade över hur jag skulle göra med midsommarfirandet. Sanningen var att jag kände mig mer och mer kluven. Kanske var det bäst att stanna hemma? Jag kände mig inte bekväm någonstans längre med min fluffiga frisyr och det var över 100 personer som skulle gå på den omtalade festen ute på Donsö.

Till råga på allt kände jag inte Daniel som skulle ha festen heller, utan hade bara träffat honom ute några gånger. (Sen kunde det vara en lite detalj att jag inte var bjuden heller, eller jag vet inte).

Det ringde på min hemtelefon och jag möttes utav Annas positiva röst i andra ändan. 

- Häng med nu Monica, sade Anna!

- Du hjärtat, du har inte sett mig än, svarade jag dystert. Jag är ta mig faan halvt flintskallig! Hattjävlar funkar ju fasen inte heller här på blåskusten. Jag hade en skitsnygg hatt på mig idag då jag skulle till min kurator. Jag hann inte mer än ut igenom dörrarna så flög hatteländet iväg och jag fick göra mig till åtlöje inför hela gatan. Dels var frisyren extra maxad och full av volym efter att ha varit ihoptryckt utav en hatt, sedan fick ja springa runt som en idiot och jaga skiten längs med hela gatan också. Blåsten i sig hjälpte som kronan på verket till att blotta alla de stackars luckor som eventuellt kvarvarande strån hade lyckats dölja! Kändes skitbra faktiskt måste jag säga! Känner definitivt att jag är helt löjligt sugen på en repris ute på ön ibland Göteborgs partyelit! Efter att en 65-årig gubbe till råga på allt kom fram till mig inne på Willys och berömde mig för min vackra huvudbonad insåg jag dessutom att hatten kanske inte var så värst trendig den heller!

- Du kan väl ta en blomkrans? Det är ju midsommar, svarade Anna peppande.

- Du hjärtat nu hänger jag inte med alls faktiskt. Du menar så att jag ramar in flinten uppe på hjässan så att folk lägger märker till den lite extra, samtidigt som jag täcker över det enda hår som jag har kvar på sidorna? Är det vad man kallar "glory hole" eller? Hade du inte varit upptagen så hade jag trott att det var den klassiska tjejstilen som du körde nu! Alltså all in för att få mig extra ful och håva in alla grabbarna på festen själv! Jag ser ut lite som Andy i Little Brittan faktiskt om du har sett honom! Inte riktigt lika fet, men frisyren e skrämmande lik! 

- Jag pratade med Pontus förut och han föreslog schalett i Tylösand, kontrade Anna. 

- Hälsa honom att kvast inte heller är helt fel och till råga på allt har vi ju nästan samma frilla jag och han också!  En kittel och en svart katt på det så behöver vi inte ens ta bilen dit i sommar! Fler bra idéer Anna? Nej, antingen får jag tillverka en hel blomhatt eller så är det lika bra att gå all in och ta den lila/ svarta peruken som Tuss hade på sig då hon hämtade mig på flygplatsen! Spontant känns det dock som om en bra början vore att bli bjuden på festen överhuvudtaget...

Jag vet vart tampongerna tar vägen...

Mio tittade lite undrande på mig och frågade:
- Mamma varför "rottar" nonno?
- Jo, mitt kära barn det skall jag avslöja för dig, svarade jag. Nonno är ouppfostrad och har inte lärt sig än att man inte rapar vid matbordet!
Efter en stunds tystnad utbrast Mio;
- Det är mycket nonno inte har lärt sig än! Han har ju inte slutat kissa i blöja heller!
Jag tittade på Ennio som dansade runt i köket iförd endast sina nätkalsonger samt en charmant blöja och ett par smickrande bruna tofflor!
- Bajsar han i sina blöjor också? Frågade Mio och log lite lurigt.
- Nej, inte än, inflikade Lila snabbt! Men om du ger det ett par år Mio så är vi nog snart där! Nonno är gammal vet du!
Ennio dansade vidare med långfingret utsträckt mot min moster och ett stort leende på läpparna, mimandes "va fan culo". (Det kanske, eventuellt inte heller är så poetisk italienska. Det skulle kunna betyda något i stil med, ja, typ "ta dig i r....).

Jag suckade lite för mig själv och insåg att jag skulle behöva oanade mängder vin för att överleva dessa 2 veckor. Även Marilyn Manson framstod nämligen som en medelsvensson i jämförelse med min släkt! Det var ju inte så märkligt att man hade blivit lite lätt skadad! Jag drog mig till minnes fjolåret då vi hade varit här och konstaterade att det där med "kisseriet" var något som ständigt återkom i min släkt! Min kusin Simone hade då fått ryggskott och hans arbetsgivare hade skickat ut en läkarkontrollant helt enligt sedvanlig, italiensk rutin. Kontrollanten åkte hem till dem som var sjukskrivna, för att se att de verkligen led utav den åkomma som de hade anmält till sin arbetsgivare. Mannen hann inte mer än att stiga innanför dörren förrän Mio hoppade upp i mitt knä, spritt språngande naken och pissade mig rätt i knät så att det rann nedför mina byxor och lade sig tillrätta i form utav en charmig liten pöl på golvet! Läkaren tittade chockerat på mig, hälsade med ett "god afton" och frågade mig vidare "varför barnet var naket?". Jag hade tyst slutit ögonen och bitit mig i tungan för att inte svara honom något i stil med;
- Skit du i det ditt pucko! Frågan är mer varför i helvete han pissar på mig???

Jag valde att svara honom med just de orden, fast på svenska istället för italienska, varpå min kusin snällt "översatte" det hela till ett;
"God afton! Ursäkta mig, min son har precis badat och det skedde just en liten olycka här som jag skall ombesörja."

Nej, det där med nyttjandet utav blöjor hade allt blivit lite skevt i min släkt...

Tillbaka till köket kunde man riktigt se hur Mios hjärna gick på högvarv vid köksbordet där han satt och jag väntade spänt på den fråga som nu började ta form.

- Varför gör nonno pippi i sin pannolone? Undrade han plötsligt.

- Nonno har ju haft cancer, förklarade jag. Det är därför han kissar ner sig. 

- Ska du också börja med pannoloni nu då, för du har ju också haft det? Frågade Mio och skrattade högt utav förtjusning.

Tja, jag och Pernilla hade ju i och för sig lekt med tanken att äta blöjor då vi hade velat gå ner i vikt! Det var dock fortfarande lite av ett olöst problem hur vi skulle lyckas svälja ner dem! Min magkatarr blommade dessutom likt aldrig förr, så en av nonnos blöjor skulle nog göra susen vad gällde att absorbera magsyran! 

- Nah, det är väl inget jag direkt har planerat så, svarade jag. Det hade väl i och för sig inte nonno och hans kirurg heller, men jag och nonno tänkte dela lite på krämporna. Jag behöver inte alla åkommor som finns och just blöjor kan jag vara utan!

- Men mamma du har ju sånna där assorbenti som man stoppar i rumpan istället! 

- Du mitt hjärta, svarade jag lite uppgivet. Nu tar vi detta för sista gången! För det första så stoppar jag fortfarande inte tamponger i rumpan! För det andra brukar man inte kalla mens för en "åkomma", även om jag tror att 99% av jordens kvinnor skulle vara beredda att hålla med dig! 

- När ska nonno sluta med blöjor då? Frågade Mio.

- Efter operationen som han skall göra snart, förhoppningsvis, svarade jag lugnt.

Konstigt nog verkade han nöja sig med svaren, vilket förvånade mig. Mio hoppade ner ifrån sin stol dukade av och gick fram till mig och log. Han formade händerna likt en tratt runt mitt öra, lutade sig emot mig och viskade mycket tyst:

- Mamma, jag vet vart du stoppar dina assorbenti! I snippan! 

Han skrattade så han kved sig och tjöt och rusade därefter ut ur köket! Jag kände mig som en stolt samt pedagogisk moder och kunde bara lugnt konstatera att Mio hade en ljuv framtid att skåda! Han verkade ju redan ha fattat det mesta av det som var viktigt att greppa i livet... 

En prat-(glad) granne och ett lugnt kalas!

Jag satt och lyssnade på James Blunt och konstaterade att det var precis en sådan låt som man ville tokhångla till! (Okey då, kanske ligga sked till också!) Precis likt slutet på en helt värdelös romantisk komedi, (som man avskydde), men ändå så illa klyschigt hade velat leva bara för en liten stund... Samtidigt blev jag lite full i skratt för mig själv då jag hörde Cissis röst i bakhuvudet och hennes sons förmanande ord;

"Mamma, killar i den åldern ni söker är helt ointresserade av att hångla, de vill liksom något annat".

Tja, vi anade kanske vad han menade, men det var allt något speciellt med att hångla och skeda! Då tänker jag inte på att skeda med en dunkudde, (eller ja, det var väl jäkligt speciellt om något, fast på ett väldigt dåligt sätt om du förstår vad jag menar!)

Jag trodde dock ändå att Cissi hade tagit till sig mina visdomsord vad gällde vampyrfilmerna och chokladen, som endast var en täckmantel för det egentliga suget! Och det var i alla fall en bra bit på vägen!

Vad gällde min inflyttningsfest, kan man väl säga att min bror summerade den relativt rättvist med formuleringen;

"Festen innehöll precis allt som en fjortisfest bör innehålla, bortsett ifrån slagsmål och det klarar man ju sig gärna utan!" 

Ja, man kan väl säga att en utav grannarna såg lite gladare ut dagen innan festen, än vad hon hade gjort dagen efter så att säga! Hon hade i och för sig varit betydligt mer "pratglad" dagen efter, fast inte just med betoningen på "glad" kanske! Jag funderade över om Thomas kanske kunde ha tassat över med "sitt paket", (ja, presenten alltså, inte det du tänker på), för att pigga upp henne med lite te! Det hade ju fungerat alldeles utmärkt med kaffe för att uppmuntra grannsämjan i filmen "Jalla, Jalla" menar jag! Jag drog dock slutsatsen att hennes man kanske inte hade uppskattat det så fasligt mycket och att det istället skulle ha adderat den uteblivna detaljen utav min brors definition av "fjortisfest". (Eller så hade han sett det som avlastning, man vet ju aldrig!) Ändå hade jag förvarnat och kollat av läget innan min fest och förvånades lite utav reaktionen även om den kanske inte hade gått helt obemärkt förbi! Kanske hade hon väntat sig lite mer utav "symötes-konceptet", men varför förvarna om man skulle samlas ett dussintal för att se på Kalles julafton tillsammans? ;) 

Mitt hår hade i alla fall som kronan på verket fått konstgjord andning utav underbara Malin klockan 7 på morgonen, så jag hade faktiskt känt mig riktigt fin! Hon hade satt i oanade mängder löshår som smälte väl in i mitt eget hår på ett helt naturligt sätt. Även om det givetvis var en betydligt mindre kalufs än den jag brukade ha, så såg det väldigt tjusigt ut! (Efter "lite" vin var dessutom frisyren fluffigare än någonsin! Jag såg nästan ut som ett lejon!). 

Thomas hade väl tyckt att överlämningen utav presenten hade varit aningen genant, men han blev i alla fall väldigt glad! Otacksam och pryd som han var lånade han dock inte med sig gasmasken och likaså sopsäcken blev lämnad ensam kvar åt sitt öde! Nej, han fick allt sluta upp med att vara så kräsen om han skulle få till det! 

Nåväl, snart skulle grannarna återfå sitt lugn på gatan för ett tag! Det var nu nämligen endast 2 dagar kvar tills jag skulle åka till Italien och umgås med min "normala" kärnfamilj! Jag kände på mig att Mio återigen skulle få lära sig mer italiensk poesi utav min oerhört pryda mosters man... ;) 

Tummen upp - en rulle där solen aldrig lyser!

Jag satt och funderade över vem jag hade fått min sjuka humor ifrån och insåg snabbt att det fanns ett givet svar på den frågan. Min mosters man Ennio hade alltid lidit utav diverse krämpor och hans sätt att skämta om detta hade alltid varit väldigt rått. Han kunde öppet prata och skämta om precis allting i livet och det som fascinerade mig mest av allt, var att han aldrig skämdes. Han kunde erkänna det som var jobbigt i livet med glimten i ögat, men han blev aldrig generad.

Den mest kända krämpa han led utav var hans kroniska tarmproblem. Nu bör det i sammanhanget nämnas att italienare överlag har en förkärlek till att tala om huruvida mat är "lättsmält", något jag tidigare i Sverige aldrig hade hört talas om. Redan som 13-åring förvånades jag över mina italienska vänner då de menade att rå paprika var "svårsmält" för magen samt vältrade sig i Samarin då de inte hade lyckats "smälta" den mat de tidigare hade förtärt. Ennio hade dock tagit denna fixering till oanade höjder och min moster Lila hade till skillnad från honom fötts med förmågan att skämmas vid genanta tillfällen. Ett utav dessa ständigt återkommande tillfällen var då vi gick ut och åt på olika restauranger. De flesta människor som går ut och äter känner sig fullt nöjda med den presentation som görs utav maten i form utav innehåll samt pris. Ennio hade dock velat utveckla denna en aning och ställde därför alltid frågor i stil med "om det skulle vara lätt att gå på toaletten och utföra sina behov", efter deras carbonara, samt om deras "olive ascolane" var svårsmälta. 

För många år sedan hade jag suttit i min trädgård i Åsa och grillat med min italienska släkt, samt min dåvarande pojkvän Mattias och hans mamma. Ann var en helt underbar person som jag kom mycket nära, men man kan väl säga att hon var förhållandevis pryd. Det var fajitas som stod på menyn och Ennio hade givetvis börjat elda upp sig till oigenkännerlighet över hur hans mage skulle reagera på alla dessa svårsmälta konstigheter. Efter att ha konstaterat att han skulle få trycka i sig oanade mängder mediciner för att kunna smälta alla dessa exotiska maträtter kände han sig mäkta bekymrad. Vidare delgav han oss att han med all säkerhet dessutom skulle behöva ta ett glycerin-stolpiller för att kunna uträtta sina behov. Lila som var mer mätt på honom och hans utlägg om maten, än just maten i sig hade helt simpelt och allvarligt sträckt ut gräddfilen samt salsan emot honom och sagt;

"Jag har en lösning på dina problem min älskling! Ta lite extra sås här på din rulle och rulla ihop den ordentligt. Jag tror dock att du bör skippa aliminiumfoliet! Sedan tar du och kör upp precis hela rullen rakt upp i stjärten, som ett jättestolpiller! Se nu bara till att inte snåla med såsen hjärtat!" (Det kan ha varit så att hon nyttjade ett annat ord för just "stjärt", med något lägre stilvalör. Det kan även ha varit så att hon rätt tydligt hade bett honom att, ja, ta sig i rö... rent allmänt efter det.)

Ann hade glatt tittat på mig och sagt;

- Italienska är ett så fantastiskt vackert språk! Det är som poesi! Kan du översätta vad Lila sade?

- Absolut, hade jag snabbt svarat! Lila och Ennio är helt enkelt ense om att den svenska sommaren är helt fantastisk! De tycker att det är så vackert och lugnt med våra natursköna omgivningar och att det är härligt att vi kan ta vara på detta och sitta ute och äta såhär! 

Ann hade lett stort och svarat Ennio och Lila med "tummen upp". Lila och Ennio hade i sin tur lett sådär naturligt och brett tillbaka och tyckt att det varit lite märkligt att just hon funnit tanken om fajitasrulllen i stjärten som en tilltalande idé. 

Nej, det var kanske inte så märkligt att man hade blivit som man hade blivit! Jag var i och för sig rätt nöjd med att inte vara som alla andra. Snart var det dessutom dags att åter åka ner till Rom och besöka min släkt och denna gång kunde jag och Ennio vältra oss i våra krämpor tillsamman... ;)

Sommar-fit - (ta) - Ja, vältränade alltså!

Jag hade många gånger önskat att jag hade blivit kär i min bästa vän Thomas, istället för att trassla in mig i mina besvärliga killhistorier. Det var dock en utav de få saker i livet som man inte kunde styra över. Samtidigt var jag så glad och tacksam över att vi just alltid hade varit "bara" vänner under de 17 år vi känt varandra. Med det menar jag att vänskap verkligen inte är något "bara" för mig i livet, utan lika viktigt som min familj. Det verkade nämligen vara så att kärleken kom och gick lite i de flestas liv, medan vänskapsrelationerna ofta varade livet ut, (förutsatt att man vårdade dem väl förstås.)

För några månader sedan efter ett okänt antal drinkar hade Thomas tittat på mig lite uppgivet och sagt;

- Monica, jag har en tanke här! Om nu allting verkligen skiter sig och ingen av oss hittar en partner, så kanske vi kan flytta ihop som vänner då vi fyller 50-55? Jag tänker mig alltså ett rent platoniskt förhållande! Vi har ju ändå väldigt kul ihop! 

- Absolut Thomas! Det känns fantastiskt att jag kan vara din absoluta nödlösning om allt skiter sig! Vi kan ju skaffa en Nanny utan att ha barn och en pool-kille utan att ha pool! 

Vi skakade hand på detta och att var frid och fröjd tills 3 veckor senare. Då Thomas kom och sade;

- Monica, jag har funderat lite här. Du vet den där överenskommelsen som vi hade, vi kanske kan skjuta fram den lite tänker jag. Det är ju ändå ganska snart som vi fyller 50, så vi kanske kan säga närmare 60 år istället om det är okey med dig! 

- Absolut Thomas, svarade jag! Synd att ge upp för tidigt och gå på nödlösningen! Vi kör på det! 

År 2013 startad jag och Thomas ett projekt tillsammans, med tanken att vi skulle bli vältränade inför sommarsäsongen! En vältränad person kallas ju i det moderna Sverige för "fit" och som svensklärare vet jag ju att detta adjektiv i plural endast behöver "ta" på slutet, för att bli fulländat i sin kongruensböjning. Namnet på vårt projekt blev därmed "fit", (i plural) 2013. Förhoppningen var att detta projekt för Thomas del skulle ge dubbel utdelning och ge utdelning i form utav en flickvän! 

Jag utsåg givetvis mig själv till Thomas PT, (personliga tränare alltså), och drog därmed igång vår träningsplan! I egenskap utav PT ansåg jag att jag behövde lite bättre förutsättningar än honom för att kunna peppa på rätt sätt och det var längdskidor som stod först på agendan. Jag hade därav givetvis ett par sprillansnya skidor samt pjäxor av god kvalitet, medan Thomas än så länge var skidlös. Vi begav oss till Åkulla där Thomas blev tilldelad sina "låneskidor" i form utav ett par "Gutav-Vasa-brädlappar", samt ett par pjäxor som var en storlek för små. En mil senare tyckte jag inte att Thomas såg så fasligt tacksam ut över hans "gratis PT pass" där han stod med sina blodblåsor på händerna samt vattenblåsor på fötterna trots att jag lockade med alla brudar som skulle jaga honom till sommaren!  

Då det gällde att nyttja olika träningsformer för att få en fulländad samt vältränad kropp, var det cykling som stod näst på träningsschemat! I sedvanlig ordning försåg jag mig med en mountainbike med 24-växlar, medan Thomas spänt väntade på sitt vrålåk! Då han blev försedd med sin hopfällbara Monark campingcyckel från 60-talet, såg han återigen sådär otacksam ut! Jag trampade glatt på framför honom och tjoade högt;

- Thomas komigen nu! Jag ser sommar, sol, och ligga framför mig! Vi ska ju bli riktigt sommar-fitta du och jag! 

- Jag vet inte Monica, men jag har liksom aldrig drömt om att bli en sommarfitta nu när du nämner det! Vad gäller liggande så kan jag verkligen se det framför mig, fast mer i en kista med en massa sommarblommor runtomkring! 

Så här i efterhand kan jag väl erkänna att vårt projekt gick lite sisådär, även om vi hade haft sjukt kul! Min inflyttningsfest kändes nu som det ultimata tillfället att visa min uppskattning och ge honom en perfekt present. Sanningen var den att Thomas hade hjälpt mig i princip allt och utan honom hade troligtvis vare sig jag eller trätältet stått här idag!

Eftersom jag inte gav upp i första taget, hade jag nu fixat i ordning ett "singel-kit" till Thomas som nu skulle hjälpa honom att hitta sin drömkvinna! Detta skulle med noggrann medföljande beskrivning överlämnas på festen inför alla, eftersom Thomas verkligen var den typen av person, (inte) som älskade att stå i centrum! Jag hade lagt allt i en korg och skulle presentera det hela i följande ordning:

1. Först var det 2 månaders dejting på mötesplatsen, eftersom vi båda hade insett att Badoo kanske inte levererade de mest seriösa singlarna! 

2. Biobiljetter för 2, så att han skulle kunna bjuda sin dejt på bio.

3. Kvinnor gillar choklad! Därmed medföljde en chokladkaka att förföra kvinnan i fråga med på biografen.  (Choklad anses även vara potenshöjande likt chili och vissa andra livsmedel, alltså var chillichoklad givet!)

4. Efter biografen var det dags att bjuda på te och ett paket med "Lust och fägring" lös-te, medföljde därför.

5. Ja, vi vet ju alla vad det innebär att "dricka te" i praktiken. Så om det mer skulle luta åt "kaffe med dopp", låg även ett 3-pack med kondomer i korgen. 

6. Blygheten var något vi delade, och därför medföljde även en påse med "Vill du hångla tuggummin" som han kunde bjuda henne på. Då jag själv hade testat dessa förra sommaren i Karlstad, visste jag att de skulle leverera!  

7. Om hon nu ändå skulle trilskas, hade jag tagit en sväng till kondomeriet i Göteborg och inhandlat en tablettask med "kåtpiller" som han kunde bjuda henne på!

8. Som svensklärare känner man ju till det gamla hederliga talesättet "att man på vägen till framgång fick dra över några lik", (kanske var det "gå över", blir lite osäker nu...). Hur som helst förstod Mio direkt vad Thomas behövde då jag sade att han skulle kunna hamna i tråkiga miljöer och hämtade genast sin käraste ägodel, nämligen en äkta gasmask! Jag kompletterade det hela med en svart sopsäck! 

9. Ja, som sista utväg fanns även en flaska sprit och därmed möjligheten att välja om han behövde supa ner henne, eller sig själv!

Jag kände mig helt löjligt nöjd och var övertygad om att jag hade tänkt på allt! Nu var det bara att invänta festen och jag var helt säker på att med alla dessa attribut skulle Thomas snart finna kvinnan i hans liv...

Gräsmatta likt min chemobrain!

Det nalkades inflyttningsfest i trätältet och alla förberedelserna var i full gång. Jag hade fått en tid hos Malin klockan 7 på morgonen för att sätta i en massa löshår och dryga ut min pangfrisyr! 

Mitt trätält var givetvis långt ifrån färdigrenoverat, men det bekom mig faktiskt inte det minsta! Jag tröstade mig med att man aldrig blir klar med ett hus och om någon störde sig på avsaknaden av listverk osv, hade de helt enkelt druckit på tok för lite vin! 

Vad gällde städningen hade Aivi så vist lärt mig att det var totalt vansinne att städa innan festen då det ändå skulle se ut som ett bombnedslag dagen efter! Hur smart som helst, så jag struntade helt enkelt i att tvättat golven! :)

Vad trädgården bekom så växte gräset till min glädje, betydligt bättre än mitt hår! Jag hade nu under en veckas tid försökt att klippa det utan någon större framgång. Då jag och mitt x hade fördelat kvarlevorna utav trädgårdsredskapen hade jag nämligen fått den fina gräsklipparen (som var trasig), och han fick en fungerande motorsåg! (Du anar inte vad käckt det är att ha en trasig gräsklippare! Den har helt oanade användningsområden! Man kan exempelvis ställa den som en nagel i ögat vid entrén så att man dagligen påminns om att man behöver såväl köra skiten till. tippen, lägga en förmögenhet på en ny samt klippa gräset för helst en månad sedan.) 

Grannen hade frågat om jag siktade på sommaräng i år, då det på sina ställen hade blivit en sisådär 40 cm högt. Jag hade då frågat mig själv om jag hade varit mer dum i huvudet än vanligt när jag skaffat mig en tomt på 1400 kvm med mestadels gräs. Mossa var klart underskattat och jag kunde inte begripa varför folk envisades med att försöka få bort detta mjuka, gröna, fina fluff som dessutom till och med var grönt på vintern! Det behövdes ju inte ens klippas! Asfalt och konstgräs var inte heller fy skam och dessutom helt underhållsfritt! 

Efter att ha klippt gräset lite tussvis,

beroende på hur högt det var, (eller ja, kanske mer beroende på vilken fin klippstrategi jag hade), åkte jag istället tillUllared och köpte 2 träskyltar! En till ingången och en till min rabatt! Nu var allt förberett och klart och det var bara Thomas överraskning som skulle färdigställas ;)  

Ett sprut i hårbotten och en tepåse i armhålan!

Catrin gav mig ett sprut i hårbotten varpå jag höll på att svimma!

-Eeeh, du tänker att jag inte är tillräckligt attraktiv halvt flintskallig, utan att du ska hjälpa mig på traven genom att få mig att lukta skit också eller? Jag kommer vara tvungen att skeda med kuddar för resten utav livet om jag skall lukta såhär. Det blir till att köpa 200 katter,en kärringhund och ett paket glass och bosätta sig i skogen för min del!

Catrin skrattade så hon kved varpå hon intygade att håret skulle börja växa som aldrig förr nu! Detta var nämligen nässelvatten med helt mirakulösa egenskaper som skulle få håret att frodas likt sällan skådat! 

- Du nyttjar det själv dagligen förmodar jag?

- Nej, jag behöver inte det, svarade Catrin med ett leende.

Nej, det ante mig, mumlade jag tyst för mig själv. 

- Annars kan du ju alltid passa på nu när Magnus är bortrest, svarade jag! Du kan ju även sälja det till dem som vill få sina barn att sova i sina egna sängar, för går du och lägger dig med det där i skallen kan jag lova dig att de flyr fältet omgående! 

-Det kommer att dunsta sen, sade Catrin övertygande! 

- Det är jag helt övertygad om att de kommer att göra! Du fick med ett t av misstag bara! Alla killar i min frierikö kommer garanterat att dunsta! Där är vi faktiskt helt överens du och jag! 

Jag masserade in stinkbomben i hårbotten och gav Catrin en oroad blick! 

- Shit, bäst att jag tvättar av mig direkt! Jag vill ju inte gärna att det skall börja växa hår på fingrarna så att jag ser ut som en shimpans ikväll! Jag har en liten fundering bara Catrin. Detta medel luktar ungefär som en sur, gammal disktrasa. Det är vi ju också ense om. Jag tänker dock på de där fina naturdeodoranterna som jag använder numera. Jag köpte nämligen en kalasnyttig deo på hälsokosten och den är hur bra som helst! Verkligen! Bortsett från en enda sak. Man luktar typ mer svett när man har den än om man är helt utan deo! Den där friska citrusdoften förstärker liksom svettlukten när man blir varm och man uppnår ungefär samma resultat som med nässelsprayen! Är ändå inte syftet med att nyttja deo att man ska lukta gott? Eller är det något jag har fått om bakfoten? Annars kan jag ju lika gärna hänga 2 tepåsar i armhålorna! Det luktar ju till och med godare och är ju hur nyttigt som helst! Det blir lite som med "silver-te". För mig är liksom kokt vatten, kokt vatten och utan tepåse blir det liksom aldrig något te. Människan som myntade det begreppet måste ha rökt upp tet eller dylikt och fått det hela om bakfoten! Lite samma känner jag med deodoranten också faktiskt! 

Jag fick inget svar på det utav Catrin. Detta skulle blir skitbra! Det kände jag på mig och snart skulle jag ha hår ned till fötterna... ;) 

Vin VS Solskydd - Ett galet svårt val!

Jag satt i min välskötta, (eventuellt mer vanskötta), bil på väg till min alldeles egna kurator. Allie Mcbeal-känslan var på topp och jag njöt av tanken att få hålla en monolog och bara spy ur mig alla mina känslor och tankar! Min deadline för att besluta om cytostatikans vara eller inte vara sträckte sig fram tills i övermorgon, men jag hade redan fattat mitt beslut. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla lyssna till mig själv och avsluta min cellgiftsbehandling här och nu! Jag hade fått åtskilliga föreläsningar utav vänner om huruvida jag skulle ångra mig i framtiden vid ett eventuellt återfall, samt vad jag var skyldig min son och omvärlden. Låt mig säga så här; det enda jag numera ångrade i livet var att jag överhuvudtaget, återigen, hade varit dum i huvudet nog till att låta mig övertalas i första läget! Jag ångrade bittert att jag inte hade skitit i grangiftsskräpet i första läget och litat på min egen intuition en gång för alla! Men, men, nu blev det såhär istället! Som Robert Gustavsson sade;

"Att ångra något, har aldrig gjort något ogjort". ;)

Det var ändock väldigt intressant det där med hur folk såg på en när man fick en livshotande sjukdom! Helt plötsligt var det fult, skamligt och girigt att vilja se snygg ut och man skulle helt enkelt vara tacksam över att man levde! Ofta fick jag höra;

"Ja, men Monica det är ju inte så konstigt att du har gått upp 3 kilo! Du har ju ändå haft bröstcancer och gått på kortison och cellgifter!" 

Eeeeh, just det! Shit, detta hade jag ju helt missat! Jag var ju efterbliven, så jag hade ingen aning om hur detta hade gått till! Min cytostatikahjärna hade villat bort mig helt och jag hade totalt glömt bort att jag gick på sådana mediciner! Vilken tur att jag blev uppmärksammad på detta! Bara man fick en förklaring till det hela, så var det inga problem att acceptera läget! Nästa gång någon av dem klagade på att de hade gått upp i vikt kanske man skulle svara. "Men du hjärtat, det är ju inte så konstigt att du har gått upp i vikt! Du har ju ändå stoppat i dig 750 bullar den senaste månaden" Själv känner jag mig som en lyckans ost som springer 1mil dagligen och gör 100 sit-ups och ändå går upp i vikt! :)  

Nu när jag visste hur det låg till kändes det hela genast kalasbra och jag insåg att jag var sjukt snygg med 3 kilo extra! Det är liksom så man skall se ut om man har cancer och det vore ju inte realistiskt att jämföra sig själv med sitt forna jag eller "normala människor", utan bäst att jämföra sig med bilden av hur folk med cancer såg ut rent generellt! Fasen också att jag inte hade blivit helt flintskallig än! Det var ju ändå så man skulle se ut om man hade cancer på riktigt! Jag hade som grädde på moset fått veta att dagens peruker var så fantastiska att de var snyggare än vanligt hår! Undra varför inte alla kvinnor rakade sig och körde peruk? Det vore ju så mycket bättre! Tänk dessutom hur mycket extra jobb det skulle generera i så här i arbetsfattiga kristider! :) (Ska nog ringa Greklands ekonomer sedan och tipsa dem!)

Jag drog mig till minnes hur det hade varit då jag var gravid och folk hade kommit fram och sagt:

"Hur är det med magen", och lett stort medan de kladdat febrilt på kulan.

Jag undrade varför jag inte hade svarat;

" Jag mår fint tack, lite förstoppad bara, annars är det bra! Tackar som frågar! Hur är det själv med magen?"

Varför var det okey att säga vissa saker till vissa kategorier utav människor och inte andra??? Jag hade i princip alltid varit smal och trivts bra med det och mindes även en gång då en tjej hade sagt;

"Du är så smal Monica! Hur mår du egentligen? Äter du något?"

Tänk om jag hade svarat så här:

"Ursäkta, men har inte du blivit lite fet sedan vi sågs sist? Hur mår DU egentligen? Tröstäter du mycket?" 

Nej, idag var jag sur, (okey jag erkänner, även lite bitter) ;) och såg fram emot att få vältra mig i min bitterhet hos min kurator! Han skulle titta på mig med sin medlidande blick, lägga huvudet på sned, samt nicka instämmande till allt jag sade! Jag skulle älta mina tankar intensivt en sista gång, för att därefter släppa dem och gå vidare! Sedan nalkades kallbadhuset, där jag skulle sola och bada, utan solskydd, spritt språngande näck! Jag skulle bli hur brun som helst! :) ( Det var nyttigt att sola för att ge huden B-vitamin hade jag hört och Pernilla hade dessutom länkat till Metro där man konstaterade att en liter solskydd kostade 4300kr per liter VS en flarra Dom Perignon för 1732kr! Eeeeh, svårt val... Jag menar hur lycklig blir man av en flaska Nivea spf 30?) ;) Därefter skulle jag springa, göra mina situps och se fram emot lördagen! Då skulle jag få nytt hår av Malin, bli helt galet snygg, (vilket givetvis var det viktigaste i livet) och slutligen vina bort resten av bekymren på min trätältsfest tillsammans med mina underbara vänner... ;)

Sluta jiddra, börja trolla!

Jag satt i min säng och konstaterade att jag hade blivit en riktig kalaspingla! Håret kändes ungefär som om någon hade smetat ut ett tuggummi i det, magen såg ut som när jag hade varit i 5:e månaden med Mio och utslagen på ryggen och i urringningen ramade liksom in min charmerande look! Kanske lika bra att hämta kvasten och dra till Blåkulla på studs! 

Hos husläkarna hade man i vanlig ordning inte kunnat sätta fingret på "vad som var fel på mig", (jag förstår dem, inga åkommor som man stöter på i en ordinär läkarutbildning). Likt förra våren blommade mina utslag och då hade doktorn gissat på inflammation i talgkörtlarna och allergishock. Jag hade fått mängder utav betapred samt en penicillinkur som hade botat det hela! Denna läkare trodde dock inte alls på detta, men gav mig penicillin i alla fall. Han trodde helt sonika att det var mina fina naturläkemedel alla' giftgran som hade åsamkat mig mina utslag. (Eftersom det var exakt samma utslag som förra våren undrade jag vem som då hade smugit i mig cellgifter utan min vetskap??? Jättekonstigt att jag inte hade märkt något förra året!) 

Om han var smart eller om jag helt sonika såg alkoholiserad samt solskadad ut, hade jag ingen aning om. Det var dock mycket glädjande att jag fick en sorts penicillin som man både kunde sola och dricka vin på! Särskilt eftersom det nalkades inflyttningsfest i trätältet till helgen! Livet kändes återigen lite för bra för att vara sant, tills verkligheten knackade på igen...

Jag hade beklagat mig lite över mitt hårsvall, (läs håravfall), då läkaren glatt hade svarat;

" Det brukar ju oftast komma tillbaka igen".

- Eeeh, ursäkta vad sa ni? Hade jag utbrustit något panikslaget. Jag hade läst att håret "oftast kom tillbaka", men detta hade alla läkare samt onkologer menat var ett alltid. Ingen hade någonsin varit med om annat, utan att håret växte ut igen! Visst kunde håret vara av annan karaktär samt färg, men tillbaka kom det alltid.

- Alla läkare har sagt att det alltid växer ut igen, sade jag då jag närmade mig ett nervsammanbrott. Jag har dock tidigare läst att så inte alltid är fallet?

- Nej, absolut inte, svarade läkaren med ett brett leende! Men det brukar de upplysa om innan i så fall, så då hade de säkert sagt det till dig om det gällde dig! Vissa utav mina patienter i Frankrike som jag har träffat har visserligen fått lite kycklinglikt fjun på hjässan efteråt, men hår skulle jag nog inte kalla det för! 

Jag gav honom ett hjärtligt "drottning Silvia leende" och tittade febrilt runt mig efter något lämpligt tillhygge att raka av min onkolog håret med om så skulle behövas. De må vara så att patienter inte heller "brukar" raka av sina onkologer håret då de sussar som bäst i sina sängar, men plötsligt så kommer den där patienten nummer 701... 

Jag konstaterade att läkares sätt att nyttja ordet "brukar" började likna hantverkares sätt att nyttja tidsbegrepp så som "veckor". Det kunde helt enkelt betyda vad fan som helst! Mitt liv var helt enkelt en kopia av en klassisk, svensk, förbannad, jäkla väderleksrapport!

"Det blir växlande molnighet, tidvis någon solglimt, samt spridda regnskurar. Vi kan förvänta oss temperaturer mellan 14-20 grader." 

Ja, vädret kunde med andra ord bli precis vad fan som helst, precis som mitt liv! Metrolog??? Skulle man behöva utbildning för att dra en lott ur en hatt? Trollkarlar lyckades åtminstone få ut kaniner ur sina! Det kändes betydligt mer imponerande! Nej, det var en jäkla tur att det var så trendigt med hattar i år! Det verkade nämligen vara hög tid att såväl täcka över flinten snart, som att lära sig att börja trolla... ;) 

Konstgjord andning - ASAP

Vi steg in i hissen varpå Anna sken upp med ett stort leende.

- Hon verkar vara helt underbar din sjuksköterska! Det känns verkligen som om hon bryr sig om dig på riktigt, sade Anna.

- Ja, jag vet, svarade jag. Jag gillar henne skarpt måste jag säga. Frågan är bara vad fan jag ska göra nu??? Spontant känns det som om jag är mer än färdig med granarna om jag ska vara ärlig. Jul blir nog mer lagom vad gäller mitt nästa möte med barrträd överlag faktiskt! Kanske skulle satsa på lite julpynt, glitter o annat skit i huvudet för att dölja eländet och dryga ut frillan? Jag får dra med dig och din underbara flickvän till Gretas hädanefter! Där är man nog välkommen även som julgran!

- Jag blev insläppt med änglavingar sist efter en maskerad, så det är säkert inga problem, tillade Anna! Däremot tycker jag som sagt ingenting idag!  Det var dock skönt att höra det onkologen sade, så jag tycker ändå att det känns positivt vad du än väljer att göra! 

-Mjo, men det som inte känns positivt alls är att ingen vet huruvida ja kommer att bli förbli tunnhårig, se ut som Roger Pontare inom kort eller behöva fråga Reinfeldt om han behöver en dubbelgångare i valkampanjen? Jag tycker att vi tar och äter lite i matsalen här, så får vi lite fint att titta på i alla fall! Jag ska boka en tid till min kurator i nästa vecka så får jag älta detta några vändor! Han får ju åtminstone betalt för att lyssna på min skit!

Vi gick in i matsalen varpå jag undrade hur jag hade tänkt då jag övergav mitt forna vårdyrke och utbildade mig till lärare? Avenyn var ju helt överflödig och hade ett betydligt sämre utbud än vad jag nu skådade! 

- Anna, lägg fälleben på mig ASAP, är du snäll! Jag behöver första hjälpen här borta! Eller ja, kanske inte just hjärtmassage, men lite konstgjord andning skulle göra susen! Massage i sig är ju skönt, men även om hjärtmassage innebär att persikan får en påhälsning, så ser just den massagevarianten lite ryckig ut så att säga! Dessutom riskerar man att dö på kuppen om hjärtat redan slår. Jag tror i och för sig att vi är i himlen redan nu när jag tänker efter faktiskt! Kan inte hitta Paul Walker bara... lite märkligt! Han kanske hamnade en trappa ned, vem vet? Se till att fälla mig framlänges nu bara så att jag inte slår i bakhuvudet och tappar ännu mer hår! Det vill jag inte vara med om! 

Anna skrattade och skakade på huvudet, vilket jag tolkade som att det sket sig med min plan i vanlig ordning. Nåväl, utsikten piggade i alla fall upp tillvaron! 

Nej, nu hade jag drygt en vecka på mig att välja, men det kändes som om jag för tillfället var färdig med att såväl ta som att va gift...  ;) 

Cellgiftstillverkning i trätältet!

Jag gurglade i mig 3 koppar kaffe i väntrummet på ren rutin innan min onkologsjuksköterska kom och hämtade oss. Hon gav mig en ordentlig kram och var lika mjuk och underbar som alltid.
- Jag trodde verkligen inte att detta skulle ske, sade hon med en medlidande blick.
Nej, tänkte jag för mig själv. Snart kändes det mer realistiskt att tro på tomten än statistik inom vården och forskningsrön. Vi stegade in på det välbekanta kontoret och fick slå oss ned i fåtöljerna från förr. Krister tog i hand likt sedvanlig procedur och sade därefter med sin allvarsamma stämma:
- Ja, Monica. Jag hörde att du hade börjat tappa hår.
- Börjat och börjat, slutat också hoppas jag.
- Hur mycket har du tappat?
- Jag vet inte men kanske 2/3 nu. Det lossar inte så mycket åt gången nu som innan. Kommer jag att tappa allt och hur länge sitter effekten i?
- Det är inte troligt, svarade Krister, men vi vet inte. Effekten sitter i ett tag efter.
- Så jag kan börja fälla löv likt ett höstträd i augusti då eller vad menar du? Någon ram måste det väl ändå finnas?
- Det är inte troligt, svarade han kort. Det har jag aldrig varit med om.

Få människor har "varit med om" det de får uppleva i mitt sällskap, mumlade jag tyst för mig själv.
- Det jag undrar är om det kan bero på andra faktorer också så som stress, eftersom jag ändå hade tagit 5 kurer och trodde att jag var utom risk. Jag har haft badrumsrenovering hemma med min son och fått nyttja skogen som toalett, jag hade varit sådär nöjd med mina trivsamma extrakilon, slarvat lite med maten och sprungit en mil per dag. Den enda bonusen är väl egentligen att mensen lyser med sin frånvaro och man kan väl lugnt säga att jag har hunnit med att ha mina smultronveckor så att det räcker för hela året redan tidigare ändå!

- Man vet att stress har ungefär samma inverkan på kroppen som vissa utav bieffekterna utav cellgifterna, svarade han lugnt. Jag har inte varit med om att någon har tappat håret så sent som dig, men allt är ju väldigt individuellt och det är omöjligt för mig att avgöra vad som är hönan och ägget. Men att cellgifterna har bidragit till ditt håravfall är jag helt övertygad om.

- Jag förstår om du tycker att jag är dum som funderar på att avbryta min behandling då din profession ligger i att rädda liv och jag inte vill ta emot den behandling som man rekommenderar mig. Jag känner dock samma som innan jag började min behandling och har redan tappat mer hår än vad jag egentligen tycker känns trivsamt. Jag mår faktiskt skit för första gången på väldigt länge. Nästan sämre än när jag fick mitt cancerbesked faktiskt, för efter det har jag mått väldigt bra och levt på som vanligt,genom att umgås med människor jag tycker om, träna och göra sånt jag gillar. Jag kanske är naiv, men jag tror faktiskt inte att jag kommer att få tillbaka min cancer och hade denna behandling varit för att bli frisk så hade jag sett det hela på ett annat sätt. Däremot så har jag inte lust att offra min nuvarande livskvalitet för vad som eventuellt komma skall. Många menar att håret kommer att växa ut och om 3 år så kommer jag att ha samma frisyr igen. Jag ser det mer som att jag ändå inte vet om jag lever om 3 år, det vet nämligen ingen. Jag vet massor utav människor som har tagit alla behandlingar som finns och ändå blivit sjuka igen och därmed mest skrotat hela sina liv. Det enda som får mig att tveka är ju om jag ändå skall bli flintskallig nu och kommer att tappa allt, för då kan jag ju lika gärna köra på.

Han gav mig en lite irriterad blick och sade därefter snabbt.
- Vad jag tycker behöver du inte tala om för mig! Det vet jag själv och det talar jag också om. Hade du sagt att du inte ville operera dig utan behålla din cancertumör så hade jag med all säkerhet reagerat på det eftersom det är den viktigaste åtgärden. Du har tagit 3/4 utav dina cellgifter, vilket är en bra förebyggande behandling. Sedan kommer du att få strålning i 6 veckor följt utav tamoxifen under 5 års tid, vilket ytterligare reducerar riskerna för återfall! Du är smart och väl påläst Monica så jag vet att du inte tar överilade beslut. Hade återfallsrisken i ditt fall varit obefintlig hade vi givetvis inte rekommenderat cellgifter alls, men du har ändock en låg återfallsrisk på 20%. Du är fri att bryta behandlingen om du vill och det du har gjort har varit bra! Du behöver inte bestämma dig här och nu, men senast nästa vecka måste du ta nästa behandling om det skall vara någon idé att fortsätta i och med att du skall resa bort sedan och därmed tappar ett behandlingstillfälle. Man vill ju inte gärna ge cellgifter bara för att, utan önskvärt är att det skall göra nytta också.

Va???  Jag som ville gå på cellgifter hela livet! Fick man inte det, tänkte jag? Det var ju bara fördelar med att få utebliven mens, inte få myggbett, lättare bli solbränd, bli flintskallig och slippa köpa hårprodukter samt fixa frillan, bli fet så man höll värmen bättre och kunde skruva ner luftpumpen ytterligare i trätältet på vintern och spara en massa pengar! Nej, jag behövde nog göra en punktlista för att inte missa något av alla göttigheterna! Om han envisades med att inte vilja ge mig mer "bara för att" fick jag helt enkelt börja odla egna idegranar på tomten och tillverka mina egna cellgifter! Jag var ju rätt händig och Thomas kunde säkert bygga något käckt som omvandlade granarna till cytostatika! Kanske funkade en sedvanlig hembränningsapparat? Det gick nog att hitta en ritning till det på nätet och det var väl inte olagligt att tillverka cytostatika hemma vad jag visste?

- Mitt största bekymmer är att mitt x inte kan ta ledigt mer från jobbet och jag har ingen barnomsorg i juli. Om jag nu då bryter min cellgiftsbehandling och måste påbörja strålning direkt blir allt väldigt meckigt. Det finns givetvis specialomsorg över sommaren som man kan nyttja, men jag vill inte lämna mitt barn där till främmande människor om det inte är absolut nödvändigt! Måste man börja inom 4 veckor efter avslutade cellgifter eller hur ser det ut. För måste man det så är det givetvis bara för mig att börja trolla med knäna och se till att lösa det på något sätt.

- Det finns givetvis en anledning till att man helst vill börja inom 4 veckor, svarade Krister. Det finns dock de som inte kan börja förrän efter 3 månader också pga utav andra anledningar. Strålningen har ändå god effekt för att förebygga återfall!

Jag såg ett starkt ljus i tunneln igen och kände att livet genast såg ljusare ut. Lite, (läs en jävla massa), löshår samt kontaktlim, sol, vin, min son och mina vänner så skulle nog detta också lösa sig... :)

Extraknäck som fågelskrämma VS "rosa bandet-hångel"!

Aivi hade gett mig en akuttid så att mina fransar i alla fall såg tätare ut än mitt hår som nu bestod utav ungefär 1/3 av sitt ursprung. Det hade nu gått 8 dagar sedan min förra behandling och även om man kunde blotta hårbotten mer än innan eftersom håret var extremt tunt, så såg jag ännu normal ut. Fransarna barrade likaså mer än vanligt och jag kände mig ovanligt nöjd över mina nyfixade bambifransar!

Anna hoppade in i bilen och gav mig en stor kram.
- Vad är det vi ska göra hos doktorn? Frågade hon då vi inte hade kunnat prata i vin-luren.
- Som du ser har jag inte så mycket hår kvar, så jag har avbokat mina cellgifter denna vecka och skall träffa min onkolog nu för att prata om mina framtida behandlingar. Jag tror att jag tänker bryta helt och vill fråga hur vi kan lägga upp det med strålning och annat.
- Avbokat? Sade Anna lite förvånat och skrattade. Du får det att låta som en avbokning utav en tid hos frissan.
- Frissan? svarade jag förvirrat. Jag sysslar inte med sådant! Jag kör gratis åkerklippning på en stol hos Catrin i blåsten! Syns ändå inte när man har ett sådant burr som mig, så det passar bra för en polack! Jag har i och för sig inget direkt burr att skryta med längre, så nu blir det nog billigare än någonsin! Skall jag bli flintskallig behöver jag ju inte ens köpa schampo längre, så jag kommer ju att spara en hel förmögenhet! Jag tyckte att jag barrade som en julgran i slutet utav januari till en början, men nu liknar min frisyr nog mest den döda enen som växte i min gamla trädgård om du minns den?
- Har du tagit med en hårtuss att trycka upp "gissa vart" på onkologen med "hårlöftet" nu då? Frågade Anna.
- Nej, det har jag sparat så att jag kan limma på det igen med 2-komponents lim! Du tror väl inte jag ska ge bort det gratis till henne??? Har du sugit på din vintelefon nu eller när du kommer med så tokiga idéer? Va det så du pajade den? Genom att försöka nyttja den som fickplunta på krogen och fylla den med vin innan ni gick ut i helgen eller?
- Nah, inte riktigt så, svarade Anna.
- Fortsätter det så här kommer jag inte ens kunna använda min "Rosa bandet hångel-skylt" längre. Ändå tyckte jag att 150 kr var rätt billigt! Det finns nog mer hopp för min del om att kunna knäcka extra som fågelskrämma på grannens åker istället! Ett par kilo fluff till så kan jag nog bli rätt lik han fågelskrämman i Trollkarlen från OZ!!!

Skämt åsido så har jag nästan bestämt mig för att bryta min cellgiftsbehandling. Vad tycker du att jag ska göra?
- Monica, min vän. Jag lyssnar mer än gärna på både dig och onkologen idag. Vill du prata så vet du att du får ringa mig när du vill dygnet runt, men beslutet, det är ditt. Jag har bestämt mig för att inte tycka något alls idag! Detta Monica är ett beslut som du måste ta själv...

Ja, det kändes fantastiskt spännande! Det skulle bli härligt att få se om man kunde få ta del utav lite pålitlig statistik också! Patient nummer 701, here we go again! Tur att man i alla fall fick gratis kaffe strax! ;)