Vin VS Solskydd - Ett galet svårt val!

Jag satt i min välskötta, (eventuellt mer vanskötta), bil på väg till min alldeles egna kurator. Allie Mcbeal-känslan var på topp och jag njöt av tanken att få hålla en monolog och bara spy ur mig alla mina känslor och tankar! Min deadline för att besluta om cytostatikans vara eller inte vara sträckte sig fram tills i övermorgon, men jag hade redan fattat mitt beslut. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla lyssna till mig själv och avsluta min cellgiftsbehandling här och nu! Jag hade fått åtskilliga föreläsningar utav vänner om huruvida jag skulle ångra mig i framtiden vid ett eventuellt återfall, samt vad jag var skyldig min son och omvärlden. Låt mig säga så här; det enda jag numera ångrade i livet var att jag överhuvudtaget, återigen, hade varit dum i huvudet nog till att låta mig övertalas i första läget! Jag ångrade bittert att jag inte hade skitit i grangiftsskräpet i första läget och litat på min egen intuition en gång för alla! Men, men, nu blev det såhär istället! Som Robert Gustavsson sade;

"Att ångra något, har aldrig gjort något ogjort". ;)

Det var ändock väldigt intressant det där med hur folk såg på en när man fick en livshotande sjukdom! Helt plötsligt var det fult, skamligt och girigt att vilja se snygg ut och man skulle helt enkelt vara tacksam över att man levde! Ofta fick jag höra;

"Ja, men Monica det är ju inte så konstigt att du har gått upp 3 kilo! Du har ju ändå haft bröstcancer och gått på kortison och cellgifter!" 

Eeeeh, just det! Shit, detta hade jag ju helt missat! Jag var ju efterbliven, så jag hade ingen aning om hur detta hade gått till! Min cytostatikahjärna hade villat bort mig helt och jag hade totalt glömt bort att jag gick på sådana mediciner! Vilken tur att jag blev uppmärksammad på detta! Bara man fick en förklaring till det hela, så var det inga problem att acceptera läget! Nästa gång någon av dem klagade på att de hade gått upp i vikt kanske man skulle svara. "Men du hjärtat, det är ju inte så konstigt att du har gått upp i vikt! Du har ju ändå stoppat i dig 750 bullar den senaste månaden" Själv känner jag mig som en lyckans ost som springer 1mil dagligen och gör 100 sit-ups och ändå går upp i vikt! :)  

Nu när jag visste hur det låg till kändes det hela genast kalasbra och jag insåg att jag var sjukt snygg med 3 kilo extra! Det är liksom så man skall se ut om man har cancer och det vore ju inte realistiskt att jämföra sig själv med sitt forna jag eller "normala människor", utan bäst att jämföra sig med bilden av hur folk med cancer såg ut rent generellt! Fasen också att jag inte hade blivit helt flintskallig än! Det var ju ändå så man skulle se ut om man hade cancer på riktigt! Jag hade som grädde på moset fått veta att dagens peruker var så fantastiska att de var snyggare än vanligt hår! Undra varför inte alla kvinnor rakade sig och körde peruk? Det vore ju så mycket bättre! Tänk dessutom hur mycket extra jobb det skulle generera i så här i arbetsfattiga kristider! :) (Ska nog ringa Greklands ekonomer sedan och tipsa dem!)

Jag drog mig till minnes hur det hade varit då jag var gravid och folk hade kommit fram och sagt:

"Hur är det med magen", och lett stort medan de kladdat febrilt på kulan.

Jag undrade varför jag inte hade svarat;

" Jag mår fint tack, lite förstoppad bara, annars är det bra! Tackar som frågar! Hur är det själv med magen?"

Varför var det okey att säga vissa saker till vissa kategorier utav människor och inte andra??? Jag hade i princip alltid varit smal och trivts bra med det och mindes även en gång då en tjej hade sagt;

"Du är så smal Monica! Hur mår du egentligen? Äter du något?"

Tänk om jag hade svarat så här:

"Ursäkta, men har inte du blivit lite fet sedan vi sågs sist? Hur mår DU egentligen? Tröstäter du mycket?" 

Nej, idag var jag sur, (okey jag erkänner, även lite bitter) ;) och såg fram emot att få vältra mig i min bitterhet hos min kurator! Han skulle titta på mig med sin medlidande blick, lägga huvudet på sned, samt nicka instämmande till allt jag sade! Jag skulle älta mina tankar intensivt en sista gång, för att därefter släppa dem och gå vidare! Sedan nalkades kallbadhuset, där jag skulle sola och bada, utan solskydd, spritt språngande näck! Jag skulle bli hur brun som helst! :) ( Det var nyttigt att sola för att ge huden B-vitamin hade jag hört och Pernilla hade dessutom länkat till Metro där man konstaterade att en liter solskydd kostade 4300kr per liter VS en flarra Dom Perignon för 1732kr! Eeeeh, svårt val... Jag menar hur lycklig blir man av en flaska Nivea spf 30?) ;) Därefter skulle jag springa, göra mina situps och se fram emot lördagen! Då skulle jag få nytt hår av Malin, bli helt galet snygg, (vilket givetvis var det viktigaste i livet) och slutligen vina bort resten av bekymren på min trätältsfest tillsammans med mina underbara vänner... ;)