fredag 28 februari 2014

Synvillan - Han tar mig inte på tutorna egentligen!

- MITT LIV ÄR FÖRSTÖRT MONICA, vrålade Anna i andra ändan utav luren.
- Vasa? Frågade jag lugnt.
- Jag kommer inte att kunna visa mig mer i stan! Det är en katastrof detta! Martin ringde och skällde ut mig efter noter! Anna för i helvete, du är ju mamma sade han. De hade ju kunnat vara dina barn som du sitter i soffan med! Jag tror tyvärr att jag förstår precis vad han menar den här gången!
- Det blir lite lättare att begripa vad du menar också om du talar om vad som har hänt hjärtat. Katastrof tror jag inte eller har du också polskt påbrå? Polacker brukar tydligen alltid drabbas av just katastrofer!
- Jag var på Skottfintfesten, du vet den där maskeraden som du missade, sade Anna upprört. Det var Hollywood-tema, jag var jättenöjd med min outfit och det enda jag hade behövt göra var att sätta mig, själv då menar jag! När man går in får man nämligen posa i en soffa, så tas det ett fotografi på alla som kommer. Det låter ju kanske inte så avancerat att utföra, men det gick käpprätt skall jag be att få tala om! Men han tog mig verkligen inte på brösten!!! Jag lovar! Jag är fortfarande chockad!
- Har du rökt på eller vad snackar du om? Frågade jag och hoppades på att få en hint om vad som hade hänt.
- Ja, jag kan skicka över fotot så kommer du tyvärr att bli mer än varse om vad jag menar! Det ligger till råga på allt ute på såväl deras hemsida som Facebook, så att man verkligen kan göra sig till åtlöje inför allmän beskådning! Ååååh, mitt liv! Suck...
Anna skickade över fotografiet och jaaa, man fick väl ändå erkänna att det nog allt såg ut som om en pigg och rask 18-åring agerade gratis extra BH...


Jag skrattade tills jag grät, medan Anna inte direkt blev gladare utav mitt stöd.
- Shit, vilken fest jag måste ha missat! Fy vad orättvist! Själv tycker jag att det är precis ett sådant fotografi som jag skulle sätta på min "Happy wall" hemma, svarade jag. Det där är ju sådant jag brukar lyckas med, inte du! Kan du inte lägga det i ditt cv om du ska ha ett nytt jobb någon gång? Du är ju skitsnygg!!! Det är ju nästan så att jag vill ta på dina tutor! Men, visst det framgår inte så jätte tydligt att han håller händerna framför dina bröst så att säga. Det är som när man får kaninöron som överraskning bakom huvudet! Plötsligt händer det liksom! Så du märkte inte ens att han höll upp händerna framför dina peaches, utan fick denna fina överraskning nu?
- Eeeh, ja! Exakt så Monica!
- Du kanske kan be dem lägga in en bildtext?
" Han tar mig inte på brösten egentligen".
- Käften!
- Okey. jag ska vara tyst! Men ärligt, det är inte hela världen! Du vet sanningen och det räcker! Han var ju dessutom skitsnygg, så vad är problemet? Mest synd att han höll händerna framför tänker jag! Du vet det gäller att passa på! Här sitter vi och pratar Gambia och så har du redan ett gratisharem på hemmaplan din lilla gottegris Anna! Varför har inte jag fått träffa dem? Martin är bara avundsjuk! Det kan jag lova!
- Tyst med dig! Jag behöver trösta mig med lite vin Monica!
- Trösta dig? Det behöver nog jag med, för här finns det då rakt inga 18-åriga hunkar som vare sig vill hålla händerna framför eller på mina persikor! Det kan jag då lova dig! Nej, så att jag bokar in nästa Skottfintfest direkt!

Vi lade på och jag log för mig själv i över en timme. Söta lilla Anna, som sagt;
Det blir inte alltid som man har tänkt sig, men det blir jäkligt bra ändå...

torsdag 27 februari 2014

Cancer - it´s on the house!

Det knackade på dörren och jag gick och öppnade för Tobias Sandblom ifrån "Kungsbacka nytt", som skulle komma och intervjua mig i mitt "château de trä"! Jag kände honom egentligen inte alls, men visste väl vem han var. Om man var uppvuxen i metropolen Åsa city, var det rätt svårt att inte veta vilka övriga i samma åldersspann var. Det var till och med så bra att folk visste saker om dig, som du inte ens själv var medveten om att du hade gjort! Jag mindes särskilt en gång då en kille som hette Andreas hade kommit fram till mig på en strandfest när jag var 13 år och sagt;

- Monica du är en sådandär som ligger med alla!
- Jaha, vad spännande, sade jag! Jättekonstigt, för jag har själv inte märkt något alls! Känner mig lite blåst på konfekten måste jag säga! Här gick jag runt i tron om att jag faktiskt inte hade legat med någon alls och så kommer du och avslöjar för mig att jag ligger med folk hela tiden! Utan att ens märka något dessutom! Det är ju jättekonstigt måste jag säga! Hur gick detta till? Visst var jag förvirrad redan då, men något borde man väl ändå ha känt av tyckte jag allt! Jag kanske hade sovit, för full hade jag aldrig varit då heller? Väldigt underligt...

- Du umgås ju med Emma och hon ligger ju med alla! Sade Andreas.
- Jaha, svarade jag! Nu fattar jag! Du har väl själv legat med Emma om jag minns rätt, eller?
- Ja, det stämmer! Svarade Andreas.
- Märkte du när vi låg med varandra då? Frågade jag. För jag måste erkänna att jag vare sig märkte av något eller minns det! Har du någon bra förklaring till det? Eller är du kanske bara välutrustad så att säga, så att det inte märks så mycket menar jag?
Andreas tittade på mig och skrattade.
- Förlåt, sade han sedan.
- För vad? Frågade jag och ansträngde mig för att se tillgjort förvirrad ut!
- För att jag drog slutsatsen att du var likadan som henne bara för att ni umgås.
Han fick ett leende och en kram, sedan var det överstökat!

Detta var dock en av anledningarna till att jag nu valde att själv berätta min egen historia på riktigt, istället för att andra skulle göra sina egna tolkningar av hur mitt liv såg ut "egentligen". Efter ett par varv på bygden så hade jag nog inte bara haft bröstcancer, utan var nog redan död sen flera år tillbaka utan att jag hade märkt något! Alltid lika jobbigt när det händer tänker jag! När man går och dör utan att märka det alltså menar jag!
Jag erbjöd Tobias fika och kaffe såklart, vilket han till min glädje avböjde så att jag kunde halsa hela kaffekannan själv! Intervjun gick snabbt och lätt och det kändes faktiskt mer som en vanlig fika.

- Vad tycker du om min blogg då helt ärligt? Frågade jag nyfiket. Om du har läst då vill säga?
- Jo, det är bra, men jag kan inte läsa allt.
- Kan inte?
- Nej, jag är hypokondriker!
- Eeh, hypokondriker?
- Ja, jag tror ofta att jag har fått cancer, så jag har en massa mystiska knölar att kolla upp! En konstig knöl sitter här i nacken! Att den var en cancerknöl var jag helt övertygad om, så jag kollade upp det!
- Men det var inte cancer?
- Nej, det var det inte.
- Men vad har det med bloggen att göra? Du tänker att cancern smittar, så du vågar inte läsa för att det skall ploppa upp små tumörer här och var medan du läser?
- Nej, men jag blir stressad och känner efter överallt om jag har några mer konstiga knölar som jag behöver kolla upp! Vad är det som ryker där borta? Jag ser rök!!!
- Jasså, det där! Nej, det är inget att bry sig om! Det är inget farligt alls! Det är bara magisk cancerrök som kommer att göra dig sjuk på studs! Det kommer att ploppa upp tumörer på dig likt svampar i skogen! Jag lovar!

Tobias skrattade och lugnade ner sig lite.

Det var hur som helst en trevlig och avslappnad fikaintervju och jag kunde konstatera att Tobias var en trevlig och jordnära kille med en skön självdistans. Låt oss bara hoppas att han klarade sig undan den onda röken, som för övrigt kom ifrån min varma kaffekopp på köksbänken ;)




onsdag 26 februari 2014

Vad vill du ha i stjärten?

Igår hade upplevelsen av att vara mamma varit ungefär som att ha en fluga i ansiktet hela dagen! Helt fantastiskt, verkligen! Efter att ha hört mitt namn för miljonte gången höll jag på att krevera och vrålade slutligen:
-Sluta kalla mig mamma hela tiden!!! Jag blir tokig!
Varpå jag fick svaret;
- Santo christo, vad ska jag kalla dig för då? Du är ju min mamma!
Suck, han hade kanske en poäng där... Det verkade tyvärr inte finnas någon annan mamma i närheten. Jag funderade på att ringa Samuel och se om erbjudandet från 2006 om adoption av MIG stod kvar, men misstänkte att det dessvärre nog var kört!

Under dagen blev det ännu bättre och jag kände att jag älskade honom lite extra då han satte ord på vad han tyckte om mitt fina hem!
- Mamma! Pappas lägenhet är mycket finare än vårat hus! De som byggde pappas lägenhet var mycket duktigare på att bygga än dem som har byggt detta!
Tack min prins! Vi kan analysera dina legobyggen sedan om du vill, tänkte jag! Kanske kan jämföra dem också med någon annans skapelser och se vad vi kan dra för slutsatser utav det!
- Vem har sagt det älskling? Frågade jag glatt istället.
- Ingen mamma! Det är jag själv som tycker att huset är fulare!
Ja, visst är barn underbara och ärliga! Den nöten som sade att ärlighet varar längst måste ha lidit av Tourettes eller bara ha varit dum i huvudet rent allmänt! Alkoholist är inte heller helt otänkbart! De är ju också rätt ärliga!

Jag var i alla fall väldigt glad över hans påhittighet och tänkte att det skulle ta honom långt i livet! Jag kunde inte låta bli att le då jag mindes dagen hos Linda och Jocke för drygt ett år sedan. Deras dotter och min älskade son, tenderade verkligen att ha de bästa av inverkningar på varandra! Vi tar det från start!

Efter en stunds obekant tystnad hördes ett ljud ifrån Alice rum i form av ett ojande ifrån Mio. Jag störtar in och fick se en bekymrad Alice, samt en uppgiven Mio.
- Jag fick ont i rumpan! Sade Mio bekymrat.
- Varför då? Frågade jag.
- Alice försökte stoppa en plastgaffel i rumpan på mig!
Ja, tänkte jag för mig själv. Vad märkligt att det inte var en angenäm upplevelse?
- Nu tar vi på oss svarade jag pedagogiskt och blåste som sig bör på den onda punkten.
5 minuter senare hördes ett välbekant missljud och jag gick åter in i rummet för att fredsmäkla i bekymmerstider!
- Alice försöker stoppa upp en legobit i min rumpa, sade Mio lite uppgivet.
Jag synade den svängda duplobiten och konstaterade att ingen levande människa hade velat få "oväntat besök" utav den i onödan! Samtidigt var jag inte dummare än att jag kunde konstatera att inget hade näckat min son ofrivilligt, utan att han nog hade varit mer än med på noterna initialt, även om upplevelsen av en duplobit i stjärten inte hade levt upp till den förväntade. Jag gjorde vad var förälder hade gjort; förbjöd nakenlekarna, klädde på våra barn och tvingade ut dem i vardagsrummet! Barnen lovade dyrt och heligt att kläderna skulle stanna på, eller hur...

Drygt en timme senare hördes en oroväckande tystnad, följt utav fnitter ifrån Alice rum. Jag störtade dit för att kolla av läget! Jag lokaliserade fnittret till cirkustältet och slet upp luckan för att beskåda skådespelet!
- Mamma, jag är inte naken! Triumferade Mio Stolt och min blick gled vidare till Alice. Där stod hon på alla 4, spritt språngande med stjärten pekandes mot min son som stod med ett tänt elektriskt tärnljus i högsta hugg.
- Vad hade du tänkt göra med den? Frågade jag och fick 2 fnittrande ungar samt en gapskrattande Linda till svar. Jocke såg mest ledsen ut och sade:
- De där 2 ihop är som mig och Fläring! Det betyder en väldigt dålig kombination!
- Jag tycker att du skall vara glad! Svarade Linda.
- Glad? Utbrast Jocke och såg ut som en Scream-mask i ansiktet av förundran.
- Ja, nu snackar vi nakenfisar i ett cirkustält och ett tänt tärnljus. Vänta du till vi snackar cirkus i ett helt vanligt tält på utsidan och något helt annat än tärnljus! Då, kan du börja bekymra dig Jocke!

Ja, hon hade kanske en poäng där. Så stolt man var över sin uppfinningsrika son! ;)


tisdag 25 februari 2014

Polacken Prackar På Polarna - Prisvärt Pangerbjudande!

Nu kör vi Anna! Den här chansen kommer aldrig att komma igen!
- Chansen? Du menar att vi hittar något vi väldigt gärna vill ha, men inte har råd att köpa? Jo, det kommer nog tyvärr att ske hela livet, med jämna mellanrum dessutom! Eller det var kanske inte så du menade?
- Bah, Anna det är ju värsta fyndet! Vi sparar ju nästan 10.000 kr! Jag har inte heller råd egentligen, men det skiter jag faktiskt i! Renoveringen får vänta så säljer jag lite fonder och så kan jag sälja lite mer gammal skit när jag kommer hem! Jag har ju mina polackhögar att gå igenom! Börjar liksom inse att det inte blir så billigt ändå när man har fyndat på sig så mycket skräp som jag har gjort. Om man köper tripletter av allt för att man vare sig minns att man köpt det eller hittar det man behöver faller konceptet en aning. Jag trodde först att Egypten skulle bli skitbilligt nu med alla attentat och grejer, men det ser rätt mörkt ut. Sååååå, nu kör vi!
- Vad hände med Gambia och småpojkarna då?
- Du får hålla till godo med att titta på Robban, han åker säkert med på resan! Vi kommer inte ha råd att shoppa ändå, så någon bärhjälp behöver vi ju inte längre! Hur bra som helst! Dessutom har vi ju bara Havrix och inga pengar till att uppgradera till Tvinrix, så kanske säkrast att du håller tassarna borta från småkillarna i alla fall Anna! HIV är en rätt trist åkomma med har jag hört! Bättre med cancer tror jag bestämt! Så, så, nu bokar vi!
- Har du och Robert haft ihop det någon gång?
- Eeeh, neh verkligen inte! Har du och din bror det? Det är typ så vi ser på varandra! Vi har däremot slagits när vi var yngre och han har dragit ut mina bikinitrosor på stranden även i vuxen ålder. Inte för att se min rumpa dock, utan för att fylla dem med krabbor! Det är mer så vi jobbar! Det var verkligen en fantastisk upplevelse! När vi var på intensivkurs och tog körkort så trodde tanten vi bodde hos att vi var ett par, så vi fick en dubbelsäng. Vi försökte febrilt byta, men det gick inte. Då byggde han en mur emellan oss i fall att jag i sömnen skulle tro att han var Mattias, min dåvarande kille. Fasan var att jag skulle ta fel och råka skeda med honom när jag sov. Mur blev det, men jag förkunnade att jag hellre sågade av mig armen än att skeda med honom.
- Jag tolkar det som ett nej då Monica!
- Ja, det var korrekt uppfattat! Tycker att du byter samtalsämne Anna! Ska vi boka nu då?
- När ska man betala då?
- Eeeh, typ nu kanske...
- Du menar alltså egentligen inte att vi ska boka, utan att vi skall köpa en resa?
- Så skulle man kanske kunna uttrycka det. Det är lite nu, genast, på studs eller med en gång som gäller så att säga. Det är en avbokning med 3 platser. Den fanns inte för 20 minuter sedan och kommer inte att finnas kvar imorgon. Märker du vilka säljaregenskaper jag ligger inne med Anna? Kan du se dig själv sitta solandes med en drink i handen till toner av exotisk musik? Snorkla i kristallklart vatten och bara götta dig på alla sätt och vis! Jag kan dansa hula hula för dig med lite blommor och annat krafs i håret för att toppa din upplevelse! Nej, tänk bort det förresten! Vore synd om du fick upp den fina drinken igen även om det är all inclusive! Det skulle i och för sig resultera i att du får alla killar för dig själv och det är ju positivt tänker jag! Försök inte heller visualisera hotellrummet som vi kommer dela med mina saker strategiskt utspridda i hela rummet alla´ Malmöresan. Tycker att det är smidigt när man får en tydlig överblick av vad man har med sig på sin resa så att säga och slipper rota runt i sin väska! Vet dock att du inte riktigt delar den åsikten.
- Okey!
- Vasa?
- Boka!
- Va?
- Ja! Kör! Vi åker!
Shit, pommes frites! Caribien here I come! Nu skulle jag bara övertala Robban... ;)

måndag 24 februari 2014

Stilettklackar och en skev persika!

Efter en lunch i sjukhusets matsal var det dags för Anna att bege sig mot plugget och för mig att tassa upp till giftransoneringen. Det hade känts som om vi hade hamnat vid personalbordet och Anna hade suttit en plats ifrån den läkare som hade fixat min pussy cat! (Den vid nyckelbenet alltså, även kallad "port a cath", som sitter under huden.) Han såg inte direkt ut som "folk" förväntade sig att en läkare skulle göra, med sina tatueringar på armarna, vilket jag tyckte var skönt! Kanske var på tiden att man slutade upp med alla koder och måsten i Sverige och började slappna av lite! Tänk om någon skulle våga presentera vädret på tv iklädd en T-shirt och sneakers! Det hade allt varit lite läskigt och opålitligt! Kan inte tänka mig att en person med så slapp klädstil skulle kunna något om väder. Det sitter nog i skjortan tänker jag! Det är liksom den som känner av väderspänningarna! (Om ni kommer till mig efter cellgiftsbehandlingen behövs nog i och för sig ingen magisk skjorta, då mina väderspänningar knappast lär undgå någon).

Jag mindes då vi hade haft personalkväll på uterum i Fjärås och jag hade avvikit i vanlig ordning genom att inte komma med de klassiska fotvänliga lärarskorna på fötterna, utan mina sedvanliga 10 centimeters klackar. Mina arbetskamrater hade skrattat och undrat hur detta skulle gå till, medan min rektor Barbro som kände mig väl hade lett och sagt att saker var precis som de skulle. Vidare hade några ojjat sig över hur jag skulle kunna gå runt i naturen med dessa stövlar och frågat om jag inte skulle få ont i fötterna. Vad hände sedan då? Jo, de flesta andra med fotriktiga skor ojjade sig och pustade under promenaden, medan jag tassade på i mina stövlar i vanlig ordning. Man måste ändå förstå att det blir lite obehagligt när man sticker utanför ramarna på det viset! Det är ju aldrig roligt när det händer! Jag kunde inte förstå varför, men jag hade i alla fall fattat att folk tydligen mådde bättre när jag gick i lågskor, (vilket jag i princip aldrig gjorde). Kanske var som det där med att andra tjejer ville att man som konkurrent skulle bli lite fetare, också skulle ha lite fulare skor? Ingen kille hade nämligen någonsin påpekat att jag hade olämpliga skor på mig. Nåväl...



Eftersom jag inte hade kunnat bestämma mig hur jag skulle ha det, hade allt blivit uppskjutet till idag. Jag skulle träffa min kurator igen medan jag fick min cytostatika, men kände mig inte så orolig denna gång att jag behövde något sällskap utöver det. När jag kom upp möttes jag av min härliga sjuksköterska och fick mitt eget lilla rum som sist. Tuff som vanligt hade jag preppat mig med bedövningssalva, så att jag inte skulle behöva känna när de stack igenom nålen, in i kissemissen! Det fungerade galant och kändes ingenting! :) Perfekt inför helgen om jag inte skulle kunna dricka vin för magens skull, tänkte jag! Det var ju bara att trycka i lite sprit rätt in, så skulle det nog bli åka av!

Jag drog lite i min klänning, kikade ner på persikan och funderade över vad min vän hade sagt häromdagen. Jag höll till fullo med Kalle att det hade blivit schysst! Ändå skulle det ta ett år innan man kunde se det slutgiltiga resultatet och bara 3 månader hade gått än. Jag trodde faktiskt inte att det skulle synas alls om ett år! Korkad som man är hade jag dock stolt visat upp min persika för Robban häromdagen som glatt hade sagt;
- Det är ju bara ett bröst! Det går väl dessutom att fixa till sedan!
(Kanske bara är jag, men kändes inte som om han tyckte att det såg riktigt lika schysst ut så att säga)
- Sedan är det ju inte så att du går runt och visar brösten för alla Monica. Jag menar hur ofta visar du dem?

Näe, just det! Jag hade ju inte bara ett skevt bröst, jag var ju singel också! Shit, vilken tur att folk slapp se eländet till persika som jag låg inne med! Ingen syn man ville utsätta någon för menar jag! Kanske dags att skaffa luktsalt inför sneak-peak-reveal!
- Ser det värre ut än du trodde? Frågade jag.
- Ja, eftersom du sade att det inte syntes alls. Det är ju lite buckligt, men vad spelar det för roll? Du är frisk och operationen gick bra! Det är det viktigaste Monica!

Man kunde inte annat än att älska Robban! :) Vi hade känt varandra sedan vi var 5 år och gjort allt från att slåss, samla puttekulor och åka på körkortskurs, till att åka på resor tillsammans. Vi var mer som syskon nästan och man fick alltid raka och ärliga svar! Jag var i alla fall nöjd med mina persikor och jag visste ju att han inte menade det på det sättet som det lät. Han var bara som mig helt enkelt;
Rätt plumpig och tänkte stundtals högt! Det var nog precis därför jag älskade honom som vän och hade det så bra ihop eftersom vi var ungefär lika klantiga båda två... :)

söndag 23 februari 2014

En trekant med sprut eller kaffe med dopp?

- Du skall inte gå med i någon stödgrupp för bröstcancerpatienter? Frågade Anna.
- Om du sa "störd grupp", så kan det nog passa mig alldeles utmärkt, annars är det nog ingenting för mig!
- Tror inte att jag passar in så bra där du! Jag är nog mer lämpad för en stödgrupp för killar med prostatacancer! Säkerligen inget fel, på grupperna i sig alltså, utan mest mig det är fel på!
- Ja, men så trodde jag med Monica, men jag hade faktiskt fel! Det dräller inte direkt av likasinnade i våran ålder som har fått hjärtinfarkt heller om du undrar! Jag gillar också att toppa procenten! Det var jag och en bunt pensionärer helt enkelt, men så bestämde jag mig för att ge det en chans! Första gången var en total katastrof då jag blev uppbjuden med frasen:
- Min sköna får jag lov? Utav Olle 73 år till tonerna av "Han tog av sin sin kavaj, sparka av sig båda skorna". Jag bröt ihop, började storböla och sprang hem helt förstörd! Sedan stod jag där några månader senare och lipade igen, återigen helt förstörd, men då var det för att det var sista mötet och för att det var slut på våra mysiga träffar!
- Mmm, jag hör dig Anna! Fast väldigt svagt måste tilläggas! Okej att du hade fel, det låter inte helt orimligt, men att jag skulle ha det låter högst osannolikt! Jag har min kurator vet du! Det räcker fint! Vi skall ju ses sedan när jag får min gift-julgran i eftermiddag! Jag filurade för övrigt lite på det där med bonusarna man får! Det där med "kuddighet" under fötterna lät som en rätt bra biverkning ändå! Tycker du inte det? Inte bara tillfälligt heller, utan med lite flyt LIVET UT! Det är ju lysande! Jag kommer kunna gå barfota på golvet i trätältet utan att frysa det minsta om fötterna, till och med på vintern! Synd på de fina tofflorna jag fick utav Pernilla dock, men de kan behövas ändå innan jag har fått på trösklarna! Nu snackar vi liksom inte längre "golvdrag" utan du kan helt enkelt göra en Marilyn Monroe rakt av där om du ställer dig i dörröppningen! Har hört att det är alldeles strålande att vädra snäckan med! Borde vara extra lämpligt nu när jag går på gift för att motverka "murkelgrotte-effekten"! Har klarat mig bra än, det kanske är därför? Passar rätt bra in till mitt sovrum i alla fall! Mio är helst naken ändå och skippar det där med att "lämna saker åt fantasin", även om han har en egen tröskel att flasha vid! Dessutom får jag ju ännu en bra anledning att skylla på! Jag har nu snart fullgoda skäl till att vare sig kunna gå rakt eller tänka klart! Dessutom kunde man ju bli "kuddig" om fingrarna med vilket till fullo förklarar min läkar-handstil! Mina barn på förskolan undrade alltid varför jag spillde mest och nu kan jag förklara varför! Fumlig, fipplig och förvirrad! Paradise Hotel - Here I come!

- Hur skall du göra då? Kommer du att ta hela behandlingen? Frågade Anna.
- Jag vet inte faktiskt. Jag börjar såhär, så får jag tänka och älta lite på vägen! Det är liksom kvinnligt att dra saker några varv i huvudet, ringa runt till vänner och vrida ut och in på allt! Älta är underskattat, helt klart! Apropå kvinnligt kändes det rätt skönt att få det bekräftat ändå! Att det bara är kvinnor som vill att andra kvinnor skall gå upp i vikt, så att de själva känner sig lite mindre feta! Christer ville ju inte att jag skulle gå upp i vikt under min behandling och menade att det ökade riskerna för återfall dessutom! Nej, lite kaffe på det Anna!

Än så länge känner jag mig i alla fall inte klumpigare än vanligt, tänkte jag för mig själv medan jag sprutade ner hela mig med min trekant! Ja, ett litet trekantigt mjölkpaket alltså, i miniatyr, som jag skulle ha hällt i mitt kaffe. Vad trodde du? Det slutade i alla fall så här;


Som mitt liv i sin helhet alltså... En salig sörja, inte alltid en fröjd för ögat, men ändå väldigt gott och väl värt att åtnjuta... ;)

lördag 22 februari 2014

Grangift är fina fisken!

-  Jag är en rak person och tycker att det är bra att vara tydlig, sade Christer. Som du redan har förstått Monica, kan jag inte ge dig några garantier vad gäller håret eller något annat heller för den delen. Birgitta har mött mycket fler patienter än mig i din situation och jag förstår precis hur hon tänkte. Säg att hon har mött 700 patienter som inte har tappat allt hår, men sen kan du komma att bli nummer 701 som gör det! Att tappa hår i någon grad gör i princip alla.
Ja, tänkte jag för mig själv. Det vore ju jävligt ovanligt att hoppa över en upplevelse i mitt liv! Varför följa mängden, när man kunde vara kärringen mot strömmen och toppa procenten? Hade ju i och för sig varit väldigt schysst om snäckan, ben och armhålor blev avlövade på livstid! De 3 envetna, svarta kärringastråna på hakan, kunde jag faktiskt också tänka mig att avvara! Då behövde jag ju dessutom inte göra någon "brasse" utan kunde sälja min emlakräm!  Dessvärre växte håret "oftast" ut frodigare, mörkare och lockigare än innan efter en avslutad cellgiftsbehandling och det vore ju verkligen klädsamt! Jag hade annars mer än "en kompis", som garanterat skulle köa för att få köpa min bedövningssalva till sin man istället. (Dock inte med syftet att avlägsna hår, utan för att bedöva något helt annat!) ;)

- Tror du att du kommer att dö utav din cancer Monica? Frågade Christer rakt ut.
- Nej, svarade jag snabbt. Det är just därför jag är så skeptisk.
Han reste sig upp ur stolen och ställde sig mitt på golvet.
- Om man radar upp en bra och en dålig sida här på golvet så hamnar du på bra-sidan, sade han och ställde sig i den högra raden han hade gestikulerat fram.
- Det handlar i princip bara om att det inte hade spridit sig och aggressivitetsgrad och annat har betydligt mindre betydelse. Du är i nuläget frisk vad vi vet och tror, men, jag säger men, om det skulle finnas någon liten cancercell som ligger och lurar någonstans vill man se till att ta död på den med hjälp utav cytostatika.
- Ja, jag vet, svarade jag. Det är just därför jag är så skeptisk. Jag vet inte vad jag vill offra för att få något som jag kanske ändå får eller ändå inte får. Jag tror inte att jag kommer att dö av min cancer, men jag kan lika gärna bli överkörd av en bil om 3 år och gillar därför att leva i nuet. Har svårt att offra en massa tid för att "leva sen" och min livskvalité skulle bli 0 under många år om jag inte skulle kunna ha mitt sociala liv. Känner som morfar alltid sade. "Tänk om, om inte fanns"...
Hur många procent tappar håret utav dem som går på den behandlingen som jag gör då, frågade jag?
- Det finns ingen statistik alls på det, svarade han. Vi inom cancervården bryr oss inte om sådant utan tittar på blodvärden, immunförsvar och sådana faktorer som man numera lätt kan mäta. Det kanske lätt hade kunnat gå att se i form av ett blodprov, men ingen forskar på det.
Han uttryckte sig på ett sätt som tydliggjorde att han inte såg sig som en av "dem", som tyckte att det ovannämnda var rätt, men att det tyvärr var så man resonerade inom den svenska vården. Det handlade bara om att öka procenten som överlevde. Kvalitén på livet var dessvärre sekundär vad gällde statistik och forskarnivåer.
- Som jag ser det, fortsatte han, är det inga större risker med den behandlingen du går på nu vart tredje vecka, men några garantier finns det inte där heller. Har du märkt något?
- Nej, svarade jag, ingenting alls vad gäller håret. "Bara" magen, illamående och lite annat.
- Det skall kännas härifrån och hit, svarade han snabbt och svepte med sin hand ifrån munnen och ned till ljumsken.
- Men hur är det med kylmössa då, undrade jag. Jag vet att man inte nyttjar det här, men kan jag åka någon annanstans?
- Det används inte längre mig veterligen, då det inte direkt har påvisat några mirakel i verkligheten. Eftersom vi talar om helt skilda individer kan dessutom ingen veta hur mycket hår var och en som nyttjade kylmössa hade tappat utan. De kanske ändå tillhörde den skara som inte hade tappat håret i alla fall! Det är dock möjligt att du kan hitta något sjukhus som kan ruska fram en ur källaren.
Jag kunde inte låta bli att skratta lite och tyckte om hans sätt att uttrycka sig, som ändå var lite humoristiskt i bakgrunden.
- Eftersom man tydligen skall undvika sol vid cellgiftsbehandling, inflikade jag, passade jag förresten på att boka mig en resa till Karibien. Tänkte bara fråga om man förstör sin behandling eller om det stämmer att man bara bränner sig lättare och kan få pigmentfläckar. Tänker så jag inte går och skaffar mig hudcancer också nu för att toppa det hela.
- Du förstör inget alls och får inte hudcancer av resan i sig. Man blir lättare röd helt enkelt, svarade han.
- Brunare alltså, svarade jag med ett leende. Det är ju strålande!
- Annars finns det ju parasoll som man såväl kan sitta under, samt liknande i miniatyr som man kan sätta i glas och åtnjuta i skuggan, svarade han snabbt tillbaka.
- Om jag bryter min behandling nu, har jag gjort allt i onödan då?
- Nej, inte alls! Allt du tar minskar procenten för återfall!
- Om jag tar de återstående 2 gångerna av denna behandling och hoppar resten av nästa sort, vad spelar jag med då? Stämmer det att jag redan har uteslutit 3% genom att välja bort "hallonpåsen" med det garanterat håravfällande medlet och köper 10% om jag tar detta.
- Ja, det stämmer. Kan inte svara exakt, men tippar på att det handlar om 5% om du tar halva behandlingen i runda slängar.
- Finns det fler alternativ? Mig veterligen finns det i vart fall 60 olika sorters cytostatikum som man nyttjar i Sverige.
- Ja, det stämmer, men lite av syftet med att ta cellgifter är ju också att det skall ha någon verkan. Man vill helst behandla med något som innehåller gift från idegran, för att angripa cellerna på ett annat sätt när det gäller adjuvant behandling för bröstcancer. Dessutom kanske välja något som man har provat på bröstcancerpatienter förut och inte bara ta något på måfå.
Det kändes onekligen som om han hade en poäng där och att det inte var som att dra en lott ur en hatt. Kanske inte skulle lattja till det för bra! Så roligt var det ändå inte att ta cellgifter bara för att fylla på listan av livserfarenhet!

- Inom cancervården speciellt brukar man bli mycket obekväm då någon avböjer det tilltänkta behandlingsprogrammet som man blir rekommenderad och går utanför ramarna. Jag anser att huvudsaken är att du vet vad du väljer Monica! Besluten är helt upp till dig och du är fri att bryta mitt i behandlingen, när du vill om du så önskar. Samma gäller om du väljer att ta resterande cellgifter av den andra sorten och märker att du tappar mer hår än du kan stå ut med, eller får andra oacceptabla biverkningar. Det som du har tagit är ändå vunnet och har reducerat dina risker för återfall.
Jag drog ett djupt andetag och tittade ner på min lista med alla resterande frågor.
- Jag tar min behandling idag, svarade jag snabbt! Vad jag gör sedan får jag se. Jag har lite mer frågor här om allt möjligt, men känner mig inte så oroad över denna sorten.
- Du har ju redan tagit risken en gång, sade han och log vänligt.
- Nej, inte som jag ser det svarade jag. Jag visste ju inte om att det fanns någon risk för "alopeci", svarade jag och log tillbaka.

Smallsteps, tänkte jag för mig själv. Undra när jag skulle lära mig det? En sak i taget var inte min grej och jag log när jag tänkte på min lilla prins som jag kunde reta ihjäl mig på med sina 1000 frågor och projekt. Allt kom ifrån mig, i rakt nedåtstigande led. Stackars barn som hade fått mina dampiga och frågvisa gener... ;)


torsdag 20 februari 2014

Cytostatika all in, eller over and out...

Vi gick längs den oändliga korridoren där jag trodde att jag skulle "visa vägen", eller inte! Hade ju bara varit där 3 gånger innan, så inte helt lätt att hitta rätt menar jag! Vi gick bara 5 uppgångar för långt. Ingen större omväg alls, lite extra motion bara och det gör tydligen underverk för att reducera återfallsrisken för cancer! (Jag gick alltså fel med flit, hade absolut inget med min förvirring att göra!)

När vi väl hade hittat dit kom onkologen direkt och mötte oss, tog hand och presenterade sig som Christer. Han såg empatisk och korrekt ut och kändes rak och förtroendeingivande i sitt intryck. Vi fick slå oss ned i var sin fåtölj, medan han tog besittning utav kontorsplatsen.

- Vi har ju aldrig setts förut Monica, sade han lugnt. Jag har därför läst igenom dina journaler för att sätta mig in i det som föreligger vårt möte. Du hade en del frågor som du ville ställa om jag har förstått det rätt och har tidigare haft kontakt med Birgitta, min kollega.

- Ja det stämmer, svarade jag. Jag skulle vilja veta mer om 1000- kronors frågan, hårets vara eller icke vara och undrar vad du har att säga om det. Jag förstår att jag inte satte Birgitta i en snäll situation då jag uttryckte att jag skulle ta livet av mig om jag intog den där attraktiva flintskalliga Gollum-looken och ville veta om det verkligen var ett kvarstående löfte att det inte kommer falla av. Jag hade nog själv backat i det läget om jag var i hennes kläder.

- Ja, som du förstår drar vi öronen åt oss och måste ta ett sådant uttalande på fullaste allvar och jag vill därför försöka ta reda på om du menar allvar med detta och är självmordsbenägen. Jag vill även försäkra mig om att du är medveten om vad du väljer ifall du avbryter din behandling, respektive väljer att fortsätta den.

Nej, jag körde rita - gissa - spring, tänkte jag för mig själv! Jag är verkligen helt efterbliven på alla plan som tänkas kan om du undrar! Brukar liksom fira mig själv på den där fina "menlösabarns dag", som något annat ljushuvud till människa av min rang hade namngett! Kanske kunde föreslå att vi kunde klunsa om saken, eller varför inte bara köra en beprövad klassiker, singla slant? Den som vann fick bestämma min framtida behandling! snäppet bättre vore att bjuda in lite random folk ifrån gatan utanför, som också var väl insatta i olika behandlingsalternativ till en röstning! Kunde USA välja kvalificerade jurymedlemmar på det viset så var det nog en välbeprövad samt klok urvalsmetod för att få in lite nya och kompetenta tankar! Jag höll (hör och häpna), truten för en gång skull! (Är fortfarande förvånad själv över hur detta gick till. Plötsligt händer det liksom bara, kanske inte var svårare än så.) Hade en intensiv känsla av att det hade blivit ett mycket kort möte annars.

- Jag vet inte vad jag gör! Det får helt enkelt inte hända, svarade jag istället. Jag har gått igenom allt ifrån min mammas cancer, 3 andra nära släktdödsfall, flyttat hemifrån vid 16 års ålder, missfall, utomkvedshavandeskap, missfallsutredning, katastrofförlossning, kolik-/skrik unge skilsmässa, husrenovering, min cancer och så vidare. Jag löser allt det utan att gå ner mig helt, på grund utav en enda sak. När jag är mätt på "allt det där", så har jag en underbar son, fantastiska vänner och släktingar. Jag kan bara stänga igen dörren till disk, byggprojekt samt all övrig skit och ta en paus. Då är det helt avgörande att jag kan träna och att jag åtminstone kan vara nöjd med mig själv! Att sonika göra saker jag älskar med människor jag älskar, ja, kort och gott leva, det är meningen med livet för mig! ( Ja, okey, glömde några saker, vin, tapas, kaffe, saltspray och fejkfransar.) Alla har en gräns och där går min! Jag kan ta väldigt mycket skit, men det är just för att jag ser till att fylla mitt liv med så mycket annat som är glädjefullt! Jag skulle nog snarare se ut som han i Odd world än Gollum när jag tänker efter! Tröstätandet skulle vara ett faktum och mage samt hållning därefter. Jag skulle låsa in mig ensam, dra täcket över huvudet och inte vilja se någon på 3-4 år tills jag såg "normal" ut igen och håret hade växt ut.

- Det är ju en viss skillnad på att "låsa in sig och tröstäta" än att ta livet av sig, svarade Christer helt lugnt. Det är kanske en aning mer oåterkalleligt att ta självmord?

Han hade onekligen en poäng där! Tröstäta däremot, det kunde man göra i himlen med! Jag kunde allt tänka mig en rejäl marängsviss med Paul Walker, med helt oanade mängder av såväl banan som chokladsås! Inte det minsta smulig, det kan jag lova! Brittany Murphy kunde också få smaka lite om hon var snäll!

Nej, detta skulle bli ett långt samtal, det kände jag på mig! Kanske bättre att bli inlagd i figurnära klädsel på det där psyket med fin utsikt i alla fall. Det återstod helt enkelt att se vad han kom fram till...





onsdag 19 februari 2014

Monkan - uskan av rang.. förlåt igen, helt utan talang!

Jag stod utanför den välbekanta entrén och drog ett djupt andetag. Jag insåg att inga garantier kunde ges vad gällde den berömda hårfrågan och visste därför egentligen inte vad det var jag ville ha svar på. Ja, ja inte mycket att be för tänkte jag och tågade in, fram till kassan .

-        -   Legitimation, bad kassörskan vänligt i vanlig ordning.

Jag förklarade återigen att jag hade raggat runt för fullt både bland vänner och på stan, men att ingen hade velat komma och ta mina cellgifter i mitt ställe denna gång heller. Trots otaliga mutor blev svaret nej och det var inte till att göra annat är att konstatera att det var helt värdelösa vänner man låg inne med! Hon gav mig det klassiska ansträngda leendet och jag kunde konstatera att även hon undrade hur det ”stod still” i huvudet på mig egentligen.

Jag kilade bort till provtagningen, tog en nummerlapp och slog mig ned bland alla pensionärer. Jag blev snabbt framkallad till kassan och ja, gissa 3 gånger, fick visa legitimation IGEN! Jag försökte förklara att jag på de 100meter som jag nu hade promenerat i sjukhuskorridoren, fortfarande inte hade hittat någon på vägen som ville lämna prover åt mig eller ta cellgifterna i mitt ställe. Det spelade dock tydligen ingen roll! Uppenbarligen hade somliga lyckats ragga ersättare bättre än mig och det vore därför kanske synd att ge upp mitt sökande i första taget. (Inboxa mig gärna på FB om du är sugen! Jag kan bjuda på… he, he efteråt! Fy dig! Inte det! Jag menar vin o tapas så klart!) ;)

En praktikant frågade sött om hon kunde få ta mina prover, varpå jag sött svarade att det inte gick fint alls! Jag förklarade att jag själv var undersköterska i botten och därför helst ville slippa bli utsatt för vad jag själv hade utsatt mina stackars patienter för! Jag mindes min underbara handledare Greta på kirurgavdelningen år 1800-kallt och kunde inte låta bli att le för mig själv. Man kan väl säga att det var lite flummigare på den tiden. (”Det” är alltså inte lika med jag, även om jag med min grabbighet skulle kunna falla in under beskrivningen ”hen” stundtals! Att liknas vid ett utrum/ neutrum är dock lite att ta i! Nej, jag var lika flummig då som nu, systemen var dock lite flummigare förr!)

-        -  Nu har du chansen Monica, hade hon sagt helt triumferande! Egentligen skall vi helst kunna utesluta blodsmitta för att praktikanter skall få ta prover, men du verkar ju inte vara så knusslig! Det löser du!

- Knusslig? Kanske inte tänkte jag, men jävligt klumpig om du undrar…

-         - Kvinnan här kan ingen svenska, så du får försöka förklara med kroppsspråk vad du skall göra, för vi har dessvärre bara tillgång till tolk vid ingående samtal. Hon är väldigt mörk i hyn, så det är svårt att hitta kärlen, men det löser du! Som sagt, ta inget med puls i bara!

Uppväxt i en 4-språkig miljö var jag mer än van vid såväl kroppsspråk som missförstånd och lyckades nog på ett bra sätt förklara vad som skulle ske. Kände dock en viss, total, helt galen stress över denna väldigt livslevande människa jag nu skulle sticka i, kontra de plastarmar och apelsiner som hade fått smaka på mina injektioner tidigare. Jag tittade på hennes gyllenbruna armar och insåg att det mycket riktigt inte fanns en chans i he…  att kunna härleda var blodkärlen höll hus. (Som sagt, inte alla som ligger inne med blå/vit-randiga lättmjölksarmar likt en annan, med rejäla pundarvänliga kärl!)

Jag synade den utvalda silkeslena armen som jag sjukt kunde avundas, drog åt stasen och började projekt ”finn den gyllene guldådern”. Jag fann vad jag trodde var ett kärl och förklarade för patienten att det skulle komma ett litet stick! Snabbt och lätt stack jag till enligt alla konstens regler och till min förvåning kom det efterlängtade blodet! Woooop, Wooooop J

-        -  Du är helt grym, utbrast Greta och hoppade upp och ned helt exalterad över det fantastiska som hade skett.

Chockad över att jag hade lyckats och att min patient såg så nöjd ut, bytte jag dessutom rör helt korrekt och började känna mig ovanligt nöjd över mig själv. Sen, ja, någonstans där och då, började det skita sig lite mer som vanligt kan vi väl säga. Eller ja, totalt kanske om vi ska vara helt ärliga! Jag tog bort nålen snabbt och lätt och satte dit en ”sudd” för att stoppa ”eventuell” blödning. Jag glömde bara en liten, liten detalj där… stasen. (Note to oneself; patienten såg inte riktigt lika glad ut längre.)  Man kan väl rätt lugnt säga att jag fick blod! Ja så att vi alla klarade oss kanske.

Shit, shit mumlade jag för mig själv medan jag kände hur jag helst hade velat erbjuda henne att sticka mig i armen som hämnd. Jag lossade snabbt på stasen och såg att jag hade blodat ner lakan, mig själv och golvet. Det var ju absolut ingen fara, men såg lite sådär ut. (Fint att kladda runt lite extra med det också, nu när man inte kunde utesluta blodsmitta tänkte jag! Lite spänning i vardagen så att säga!) Jag försökte be den stackars kvinnan om ursäkt varpå hon tog mig i handen och lät mig förstå att d et var lugnt, även om hon inte såg skitnöjd ut.



-       -   Du är ju helt fantastisk, tjoade Greta när vi gick ut! Du fick ju blod! FÖRSTA GÅNGEN!!!

-       -   Jo, svarade jag. Kvinnan blev typ tömd på blod och det var nog också förhoppningsvis såväl första som sista gången! Kan ju liknas vid att återinföra åderlåtning och det var ju ett litet tag sen det var en populär behandlingsmetod tänker jag. Tyckte mest att det gick åt skogen om du undrar. Är ju inte här i egenskap av vampyr så att säga!

-         - Nä, nä, svarade Greta. Du skötte det galant! Nu går vi och firar med en bulle och lite kaffe!

Ja, nu kanske ni förstår varför jag inte ville bli stucken av en sådan som mig! Passar nog bättre som lärare, trots att jag svek hela mitt sjukvårdsarbetande släkte!

Jag fick hur som helst ett sedvanligt orakel som var gammal i gemet och snabbt och lätt stack hon mig med bravur, utan att det kändes!

-       -   Ska du ta dina cellgifter nu, frågade hon vänligt?

-       -   Ja, kanske, svarade jag. Ingen verkar vilja ta dem åt mig tyvärr! Jag är lite kontroversiell, så vet inte riktigt hur jag skall göra. Jag tycker till skillnad ifrån mina vänner att det är rätt trist att bli skallig, om jag nu inte ABSOLUT måste för att överleva och skall därför träffa en onkolog nu för att prata om saken. Skulle ha fått dem i måndags, men vi sköt på det tills idag.

Vi pratade vidare en stund och innan vi skiljdes åt tittade hon på mig och sade;
-        -   När jag var ung och arbetade inom äldrevården träffade jag en gång en gammal dam som sade;

”Det spelar ingen roll hur du har det, utan hur du tar det.”

-          Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu på senare år förstår jag precis vad hon menade! Lycka till med allt!

Ja, jag gillade henne skarpt och likaså hennes inställning till livet och tackade henne och önskade henne likaså lycka till med allt sitt. Jag knatade vidare mot entrén för att möta upp Anna och sedan bege oss mot onkologmottagningen. Strax, alldeles strax, var det dags för nya svåra beslut. Ja, som sagt;

Bättre att ta gift, än att va gift? Eller var det kanske ändå gift som gift…

tisdag 18 februari 2014

Gambia - en våt tantdröm!

Jag hade bestämt träff med Anna på Grand Hotell Opera där hon jobbade, för att ta en lunch och titta på restresor. Tanken var att matcha min ”må bra vecka” och hitta en billig restresa till solen! Sköterskan hade sagt att man kunde ”vistas i solen med måtta”, vilket jag tyckte lät helt perfekt! Det var väl som med de ”kolossala mängderna vin” som Kalle hade rekommenderat eller ”en hel kantin”, som hon själv tyckt varit lagom! Därmed tolkade jag ”sola med måttan” som ”sola till ottan” vilket nästan var lite väl sent, om man skulle hinna med att springa lite och dricka sitt dagsbehov utav rioja vin!

Vi startade med att gå till Resia för att kolla hur utbudet såg ut och om det överhuvudtaget fanns något att tillgå! Vi möttes av en trevlig, ung försäljare i 25-årsåldern och jag startade direkt mina 5000 frågor. Vi inledde med att fråga om det fanns några ”lite roligare resmål”, varpå vi fick svaret att Gambia var trevligt, men att det dock hade fått lite dålig publicitet pga. de äldre kvinnor som åkte dit och köpte småpojkar.

-         -  Men det är ju strålande utbrast jag! Dom e´ju bara för goa´ dom små liven! Det passar ju oss perfekt Anna nu när vi lever våra varannan vecka liv! Känns sååå 2014 också nu när det skall vara feministperspektiv på vårt leverne att även vi kvinnor tar för oss av livet! All in är det som gäller! Jag tänker att de kan komma väl till pass när vi har shoppat också och de kan bära runt på våra små kassar i shoppingcentrumen! Tyckte att det blev lite tungt när jag var i Beijing med Tereze att kånka runt på alla plastpåsar helt själv! Är såväl ”nöjesliv” som shopping billigt, om du förstår vad jag menar?

Tjejen bakom disken såg ut som om hon ville kräkas i papperskorgen, men gav ifrån sig ett ansträngt leende.
-         -  Jag skojade bara om inte det gick fram, tillade jag snabbt, varpå tjejen såg något lättad ut!
-         -  Ja, inte om småpojkarna, men om betalningen alltså! Känns ju onödigt att betala för sådant som man kan få gratis! Även om man är en snusktant, så är man ju inte så snuskigt rik nu när man är sjukskriven! Du kanske tänker att det låter lite sjukt, men jag är sjuk så det är inga konstigheter! Jag har cancer så jag får liksom passa på tänker jag!

-          - Det går inte Monica, utbrast Anna! Du vet ju att jag inte klarar av mörka killar! Jag är ju liksom mörk så att det räcker själv och vill bara ha ljusa grabbar!  

Säljaren synade Anna som mycket riktigt själv var mörk och såg nästan sådär förvirrad ut som jag själv brukade göra dagligen.
-   Förlåt Anna! Jag glömde ju av det! Vi får ta något annat! En kompromiss? Brazilien kanske? De finns ju många med blå ögon där! Själv kompenserar jag helst min egen blåögdhet samt blonderade hårbotten med nötbruna ögon och betydligt brunare hy än min egen spöklook!

Säljaren såg nu ut att behöva luktsalt omgående och hoppades nog på att vi inte skulle hitta någon resa hos henne alls.
-          - Jag hoppas att du förstod att det var ett skämt igen, sade jag och log brett mot henne!
      - Absolut, svarade hon med ett nytt leende som mer kunde liknas vid en grimas.
-          - Ja, alltså inte att Anna inte kan tänka sig mörka killar, det är inget skämt! Skulle det bli aktuellt skulle hon se ungefär lika stressad ut som du gör nu! Däremot gillar vi verkligen inte sexturism!

Efter en timme gav vi upp då allt kostade skjortan och dessutom var svinkallt! Frysa kunde jag göra alldeles gratis hemma i mitt träslott! Det fanns visserligen resor till Egypten, vilket vi var rätt sugna på, men det kändes lite riskabelt. (Nästan bättre att dö av cancer än självmordsbombare, även om det nog skulle kunna bli löjligt billigt att resa dit snart!)  

-          - Människan hade ingen humor Anna, sade jag medan vi begav oss tillbaka mot hotellet för att luncha.
-        -   Nääe, inte alls suckade Anna.


Tur att vi visste bättre! Kanske fanns det egentligen fullt med fina resor kvar för normala människor, men normal, var nog ändå ingenting för mig…


måndag 17 februari 2014

All in - brasse for the win!

Aivi var verkligen en helt underbar människa och det hade klickat direkt emellan oss då jag var där första gången och gjorde mina fuskfransar! Jag kunde dela med mig av mina pinsamheter, hon sina och vi skrattade så att vi fick ont i magen. Jag hade varit på barnkalas hos henne med Mio och vi kunde även utbyta idéer vad gällde oklanderligt uppfostrade barn! Tillsammans hade vi konstaterat att det var en bra backup också att ha min älskade son! Om håret nu inte föll av utav cellgifterna, kunde han få mig både gråhårig, samt mer tunnhårig helt gratis!

Tro det eller ej, men Aivi hade nästan mer projekt än mig och det hände därför alltid en massa roliga saker kring henne, som jag ibland fick erbjudande om att vara med på! I våras hade jag fått mannekänga på torget i Marilyn Monroe-stil åt hennes salong Beauty by Aivi och CC, samt varit testpilot under en ansiktsmassageutbildning. (Jag är förövrigt grymt stolt samt förvånad! Jag vare sig ramlade på scenen, gick ut naken av misstag eller trasslade in mig i en schal eller dylikt! Helt fantastiskt!)


Denna gång gällde det dock en lite mindre behaglig behandling, om än med ett kommande, mycket trevligt resultat! Jag skulle få bli vaxad HELT GRATIS, från topp till tå och såväl ben, armhåla som maräng, skulle bli slät och underhållsfri för ett tag framöver. Tanken på att bli vaxad av nybörjare kändes dock inte helt tilltalande, även om jag såg fram emot resultatet! Det skulle nog göra rätt så jätte skitont, tänkte jag... Undra om man kunde bli sövd kanske? Det vore ju inte helt dumt! Ordet "gratis" var dessvärre helt livsfarligt, för någon som mig med polskt påbrå! Vad man än kunde få, gällde det att ta tillfället i akt om det var GRATIS! Jag bestämde mig därmed att tacka ja och begav mig emot Kungsbacka.

Väl där drog projekt vaxning igång och jag var så trött att jag slumrade till under behandlingen utav benen. (Kanske var aningens tröttare än vanligt i alla fall när det väl kom till krita.) När det blev dags för armhålorna, började det bli aningen svårt att slumra vidare och det var inte så värst jätteskönt faktiskt även om tjejerna var superduktiga. När det närmade sig snäckdags började svetten pärla sig en aning och jag undrade lite hur jag hade tänkt när jag tackade ja. Inget vin hade jag heller.. attans också! Eftersom det inte var en sedvanlig vaxning inför en person, utan provdocka för en hel kurs som det gällde, återinfann sig den där härliga gynekologkänslan, när jag fick fläka ut mig också, lysande! :)

Jag hade varit hos gynekologen i Varberg 5 år tidigare under min missfallsperiod och blivit "erbjuden" att få visa upp "lö snäck" inför ett gäng läkarkandidater. Hon hade blivit helt lyrisk över den "fina utsikten i grottan" och gått lös rejält med den piffiga staven! När jag undrade vad det var för extraordinärt hon hade funnit där inne bad hon om ursäkt genom att säga;
"Förlåt, men det är fantastiskt vad bra man ser här! Du är inte så fet som folk är överlag nuförtiden och skulle passa perfekt för våra läkarkandidater".
Mmmm, tack! Verkligen, tänkte jag! "Inte så fet"??? Vill du veta hur du själv ser ut kanske? Hmpfff...
(Min polskhet till trots avböjde jag det mycket generösa erbjudandet den gången, trots att det var gratis faktiskt!)

Tillbaka till salongen bet jag ihop tänkandes att detta kanske ändå var ett lyft väl värt mödan då jag i all min fräschhet, inte på något sätt ville blåsa min frierikö med falskmarknadsföring nu när jag hade utmålat mig som ett sådant charmtroll till kap! Eftersom jag hade tagit på mig underkläder som kanske inte var så värst diskreta blev det lite mer åt "brassehållet" i alla fall. När det väl var klart fick jag frågan om jag kunde ställa upp nästa gång också då det var dags för riktig brasiliansk vaxning, vilket jag kände att jag nog behövde överväga en aning!

3 timmar senare var jag i alla fall osedvanligt mjuk och jag tänkte att nu jäklar skulle min dunkudde bli glad när vi skedade ikväll! Jag fick då en fantastisk idé och gav mig iväg för att inhandla vax, vin samt rafsa fram lite bedövningsplåster! Nu jäklar hade jag en grym plan...

lördag 15 februari 2014

D ska va gött o leva!

Jag var ute på min dagliga springtur, då jag plötsligt tvärstannade utanför en affär. Eftersom jag var och hälsade på Wille i Stockholm var det en ny slinga och jag insåg nu att jag hade gått och blivit rikskändis! Mina persikor hade helt enkelt blivit så omtalade att man hade döpt en hel affär efter mig! Shit, vad smickrad man blev! (Kanske i och för sig var Kalle som skulle ta åt sig äran.) Vindruvorna tyckte jag dock var lite taskiga. Riktigt så små tutor hade jag faktiskt inte!


Jag hade läst lite mer om biverkningarna på cellgifterna och funnit en som jag särskilt ville åt på riktigt, utebliven menstruation under 9 månaders tid!!! Detta var ju HELT FANTASTISKT!!! Äntligen skulle jag få kompensation för de tidigare dubbletterna av smultrontider! Jag tänkte också att jag skulle kunnat investera mina insparade tampongpengar i något annat rött, som var något mer exklusivt! Ja, du tänker helt rätt, rioja vin! ;)  Jag hade dock redan räknat ut att jag mest antagligen skulle få nöja mig med illamåendet, kramperna i magen och de andra lyxbiverkningarna, medan någon annan lyckansost istället bara slapp smultronveckorna under hela sin behandlingstid! Men ,men, bara det bästa är gott nog och jag gillade verkligen det göttegriskoncept till liv som jag levde!

Mitt hår satt kvar än och jag hade till och med lite fluffigare frilla än vanligt sedan jag hade fixat till det lite själv! Jag tänkte att "det är väl bara till och klippa lite", men det kanske inte riktigt var en sanning. Catrin hade fått försöka fixa till det så gott det gick efteråt, men det var nog sista gången jag klippte mig själv. Som tur var fanns min fjärde last i livet som alltid räddade dagen, nämligen saltspray! Förr var det "wash and go" som gällde, men jag tyckte att "spray and go" kände smidigare! I somras hade 3 tjejer kommit fram till mig och frågat vad jag hade gjort med mitt hår då det var så fantastiskt fint! När jag då svarade att jag inte hade tvättat det på 3 dagar, badat i havet och tagit saltspray, så såg de lite konstiga ut, förstod inte alls varför???

Jag mådde nu i princip helt som vanligt och skulle egentligen ha fått min nya dos med cellgifter på måndag. Eftersom jag var var en mardrömspatient hade jag nu istället fått min behandling framskjuten tills på onsdag, och skulle då få träffa en annan onkolog. Jag var ju inte blondare än att jag själv insåg att inte han heller skulle kunna lämna några garantier, men jag hade ett tusental andra frågor som jag tänkte ställa. Det där förbannade ordet "brukar", var för mig ingen större trygghet eftersom jag alltid "brukade" toppa procenten. "Man brukar inte tappa håret utav din kombination utav cytostatika"! Nej, men man brukar kanske inte vakna på operationer heller?

Eftersom jag hyste stor respekt för Birgittas kunskaper inom området, kanske det hade varit bättre att tala med henne igen för att fråga om de pålitliga procenttalen. Det där med ett andra utlåtande var ju dessutom egentligen mer än korkat. Man lyssnade givetvis helst på den som sade det man ville höra och dessutom hade jag alltid undrat hur jag i egenskap av blontgeni, skulle kunna avgöra vem som hade rätt? Då hade jag ju inte behövt fråga någon alls, om jag nu visste själv hur det låg till! Även om jag hade fått gotta mig med ett frikostligt antal narkoser, kändes det som om det hade varit liiiite onödigt att gå igenom värpnings-cirkusen samt att ha opererat in "lö pussycat", min nya vän under huden, om jag nu skulle avbryta allt!
Nåväl, jag fick helt enkelt vänta och se tills på onsdag och därefter fatta ett "klokt" beslut...


fredag 14 februari 2014

Du är helt enkelt för fet!

Nostalgin fortsatte att flöda och jag kikade vidare bland våra fotografier ifrån Kinaresan. Allt hade verkligen gått som på räls för oss under hela resan utan några skandaler, eller inte...

Trots att jag kunde förstå att ryktet om tjejen som satt fast i ett par jeans härjade fritt i Beijing, blev jag ändå lite sur att jag inte ens fick prova merparten av de plagg som fanns i butikerna på de olika Köpcentrum som vi besökte. Alltid fick vi samma svar; "Ni är för feta". Vi tyckte verkligen inte att vi var särskilt feta alls, även om kineserna tyckte att vi var som jättar i jämförelse med dem. Deras kapacitet att uppskatta storlekar var verkligen extraordinär och var gång jag eller Tereze försökte prova något, kom en kines inspringandes i 500 km/h gapandes:
"No, no, no! I have your size here!", och tryckte upp någon form utav mega-XXXL-storlek i ansiktet på oss, som vi båda mer än väl hade fått plats i tillsammans.
- Fan, sade Tereze. är de blinda eller är vi verkligen så illa feta?
- Neh, sade jag ! Det är vi inte, jag lovar de är totalt blinda!
Dessvärre fick vi oavsett vem som hade rätt sällan prova det som kunde ha passat, utan möttes av mäkta sura kineser överallt! Ja, det var helt enkelt bara till att accepter att vi i deras ögon tydligen var helt löjligt feta!

Vi gav upp shoppingen för ett tag och begav oss till en park/nöjesfält som låg mitt i staden istället. Vi synade förundrat skyltarna och såhär i efterhand förstår jag ju att de stackare som hade författat texterna hade gått på cellgifter allihop!



Den första skylten satt på en fallskärmshoppnings-attraktion och jag tittade besviket på Tereze:
- Även om jag nog inte får lov att utföra denna aktivitet eftersom "galna männisikor" tydligen inte får lov att hoppa fallskärm, så tappade jag ändå lusten lite nu när jag läser villkoren! Jag menar får jag inte kasta skräp omkring mig och röka under tiden kan det verkligen kvitta!
Tereze höll med till fullo och vi begav oss därför vidare mot nästa attraktion!

En vakt stod vid entrén och höll upp sin hand och vägrade att släppa in oss!
- Ming tien? (imorgon då), frågade Tereze på utomordentlig kinesiska, varpå mannen återigen skakade på huvudet. Uppgivet tittade Tereze på mig och frågade:
- Är jag för fet nu igen eller vad fasen är problemet egentligen?
- Ja, jag skäms faktiskt för att gå runt med ett fetto som dig Tereze, så här på öppen gata i självaste Beijing! Skäms du inte själv som det fetto du är att överhuvudtaget visa dig utomhus? Förstår faktiskt mannen till fullo, för släpper de in oss här får ingen annan plats där inne!
Vi gav ändock inte upp utan fortsatte att tjata tills det slutligen kom en vakt, som hör och häpna "kunde" lite engelska! ( Han var nog förvånad själv). Efter att ha talat med sin kompanjon sade han:
- Ni verkar inte vara så värst grymma på kinesiska och denna guidade skräcktur utförs endast med kinesisk guide. Vi tror inte heller att era språkkunskaper kommer att ha ökat så drastiskt att ni redan imorgon kommer att kunna tillgodogöra er denna tur på kinesiska!

Tereze höjde ögonbrynen och tittade surt på mig:
- Vilket svin Monica! Han har inte höga tankar om oss! Skulle inte vi kunna lära oss kinesiska flytande tills imorgon? Näe, bäst att vi går och äter så vi håller våra feta kroppar i schack! Vi kanske blir för smala om vi går här för länge och försöker att ta oss in där vi inte är välkomna! Sagt och gjort... bäst att hålla oss feta nog! ;)

torsdag 13 februari 2014

2 tappade själar i Kina...

Jag hade blivit ganska nostalgisk under hela det senaste året och stod nu och studerade mitt favoritfotografi i vardagsrummet på mig och Tereze i gatuköket i Beijing. Jag konstaterade att jag inte skulle ha gjort något i livet annorlunda även om jag hade kunnat göra om det. Jag var fortfarande helt övertygad om att man mest ångrade det man aldrig hade gjort här i livet och jag hade gjort mycket galna saker...

Det var 2006, plattängernas tid samt det gudsförgätna året och jag umgicks 24/7 med min alltid saknade bästizzz, Samuel. Många hade svårt att fatta att en tjej och kille kunde vara så nära vänner, men det var verkligen en helt platonisk vänskapsrelation vi hade. Jag minns särskilt en kväll då en av hans vänner i vanlig ordning frågade när vi skulle bli ihop och jag kom ut precis när Samuel svarade:
- Bli ihop??? Du, vi talar mer adoption här! Monica behöver någon som tar hand om henne! Vi snackar alltså mer en personlig övervakare, alternativt assistent för att åtminstone reducera hennes pinsamheter en aning, om nu så möjligt.
Ja, jag vet inte, men kanske var det därför det gick lite sämre än vanligt då jag träffade Tereze...

Den dagen Tereze hade stigit in i klassrummet på pedagogen hade jag synat henne och tänkt att hon nog var en såndär snygg och dryg innetjej, men ack vad jag bedrog mig. Hon hann inte mer än att öppna munnen så förstod jag att hon var en precis lika förvirrad själ som jag, om inte värre. Efter att ha pluggat en vecka ihop hade jag tittat på henne och frågat om hon ville åka till Kina, Sydafrika eller något annat kul land för att skriva examensarbetet.
- Absolut, hade hon svarat och så blev det!

Vi planerade packningen väl och eftersom vi hade samma storlek på kläder delade vi allt! Syftet var givetvis att shoppa mer än någon vettig människa kunde behöva. (Kan hända att vi inte var så vettiga) Vi hann inte mer än in i första köpcentret innan det gick käpprätt för min del, (ja, som vanligt jag vet). Så här i efterhand kan jag kanske erkänna att det var lite av en glädjekalkyl att jag skulle få plats i de där snygga jeansen, men skam den som ger sig! Jag lyckades precis klämma in mig i jeansen och få upp dragkedjan, sedan kan man väl säga att det sket sig rätt totalt! KRACK, sade det bara och dragkedjan pajade PRECIS när jag hade fått upp den! Där stod jag nu i ett par iofs skitsnygga jeans, men  inför allmän beskådning, mitt i affären och satt fast! Jag försökte för kung och fosterland få av mig byxorna, men nej, det var helt kört! Jag ropade till mig en expedit för att få hjälp med att komma loss och hon kom till undsättning för att göra ett tappert försök...


Dubbelvikt av skratt stod Tereze mitt emot och sade till mig att inte oroa mig! "Jag lovar att dokumentera allt", ropade hon glatt! Tack, precis den hjälp jag behövde, verkligen! Vore ju allt bra synd att bara få dela detta med hela köpcentret, ville ju gärna kunna visa alla hemma också! Men, som om inte detta vore nog kunde inte heller denna söta tjej klara den tuffa uppgiften, utan fick kalla på förstärkning...


Fråga mig inte hur jag bär mig åt för att lyckas med allt, eller ja, misslyckas kanske mer var det rätta ordet... Nu kanske ni förstår varför jag oroar mig för "chemo brain", med tanke på hur förvirrad jag var redan innan. Fast just därför kanske jag har sådan tur att ingen kommer att märka någon skillnad! ;)

onsdag 12 februari 2014

Skaller-Per viskar mitt namn...

Idag kom skaller-Per åter och väste mitt namn i mitt öra, varpå jag fick fullkomlig panik! Jag hade talat med Mattias på telefon och berättat om min oro, samtidigt som jag innerst inne redan visste vad som väntade.
- Du är var läkares mardrömspatient, hade han sagt med glimten i ögat och skrattat.
- Passa dig bara så att du inte blir inlagd på psyket och får en klädsam ny outfit!
Jo, det fanns ju en liten risk för det med tanke på mitt diskreta sätt att uttrycka mig... Om jag nu skulle blir försedd med den där smickrande, åtsmitande dräkten hade jag åtminstone reducerat mängden tvätt på tvättbrädan, så att den kanske till och med skulle framhäva min figur! Hade jag tur och fick välja psykavdelning, samt sjukhus kanske jag dessutom kunde få en välbekant och trevlig utsikt under tiden!

Jag förstod precis vad Mattias menade och han hade helt rätt. Jag svalde aldrig sanningar, utan såg till att skaffa mig en egen uppfattning i sakfrågor som var viktiga för mig. Jag hade dock inte heller själv några sanningar att presentera och älskade just därför såväl Mattias, som mina självtänkande och kritiska elever, som skapade sig sitt eget sätt att se på världen. Inför vaccinationen mot svininfluensan hade jag läst 10 länders ställningstaganden, samt rutiner vid vaccinationer överlag på gravida kvinnor och därefter tagit mitt mycket väl underbyggda, med ändock kontroversiella beslut;
- Nej, tack inget vaccin skall in i min höggravida kropp.
Jag var då med i en missfallsstudie som Lennart Blomkvist var ansvarig för i Borås och han hade agerat som ett helt fantastiskt bollplank! Han försåg mig med fakta och ingenting annat, vilket var raka motsatsen till den skräckpropaganda som media levererade dagligen. Han puffade inte på mig i någon riktning, utan svarade sakligt på alla mina frågor. Med det sagt menar jag inte att ni som vaccinerade er gjorde fel på något sätt, tvärtom, ni gjorde det som var rätt för er och jag det som kändes rätt för mig!

Jag hade sagt till min sjuksköterska Lisa som försåg mig med mitt giftpaket, att jag åter behövde få höra att det var HELT säkert att mitt hår inte skulle falla av! Det hade kanske räckt att uttrycka mig så, men istället hade jag tillagt att jag skulle ta livet av mig om det skedde, (vilket mest antagligen hade fått de flesta att tvivla på sina löften). Just hon hade aldrig lovat mig något, vilket jag verkligen uppskattade, men onkologen Birgitta som ansvarade för mina doser, hade utlovat att jag inte skulle förlora allt mitt hår. Eftersom jag jag var den lyckliga ägaren till ett burr som var i klass med en lejonman, kunde jag tänka mig att reducera min hårmängd radikalt utan att det var någon fara! Jag kanske till och kunde tänka mig att riskera att tappa hälften av det, men att tappa allt, fanns inte på kartan!

Lisa var rak, ärlig, ödmjuk och prestigelös, vilket gjorde att jag litade helt och fullt på henne och jag hade bett henne att kontakta Birgitta å mina vägnar. Sagt och gjort kom beskedet:
- Det är inte troligt att du kommer att förlora allt ditt hår, men vi kan inte lova dig något...
Faaaan, faaaaan, faaaan, tänkte jag och fick lust att dra luren rakt ut igenom rutan, ut på gräsmattan. Jag tyckte verkligen superbra om Birgitta och förstod själv hur hemsk jag var som ställde henne mot väggen på det viset, men jag kände mig ändå lite blåst. Jag trodde givetvis inte att någon hade försökt lura mig på något sätt, men jag hade ändå velat ha den informationen INNAN jag hade påbörjat min behandling! Vad skulle jag göra nu? Avbryta min cellgiftsbehandling och bara stråla? Låtsas som om det regnade? Eller kanske bara hoppas på att min "chemo brain" skulle blomma ut totalt och ta mig till oanade höjder av blåsthet, så att jag skulle se i syne om jag förlorade mitt hår och tro att det satt kvar? Näe, jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle ta mig till... Jag önskade nästan att jag hade kunnat bli lite mer mainstream och gärna korkad också utöver det, så att min hjärna skulle slippa att gå på högvarv för jämnan. (Tänker att håret dessutom ändå riskerade att ramla av utav den värme som min ständigt arbetande ADHD-hjärna alstrade.)

Näe, idag var en riktigt pissig dag! Nu skulle jag dra ut och springa för att rensa hjärnan, göra mina situps och sedan ringa runt och älta skiten några varv. Hade jag inte haft några alternativ eller haft en spridd cancer, hade det inte funnits något att fundera över. Men i och med att jag i nuläget var "frisk", hade jag helt enkelt inte lust att gå "all in", för något som ändå inte heller var en garanti för att slippa ett återfall. Min livssyn skilde sig så radikalt ifrån mängden, att det kändes jobbigt att diskutera saken. "Monica, sluta nu! Det växer ju ut igen!" eller vad sägs om "Det är ju bara några år av ditt liv". BLÄÄÄÄÄÄ, säger jag  bara! Det var ungefär samma som att pensionsspara! Jag sparade en hundring i månaden och hade alltid sett till att ha en kriskassa, men that´s it! Jag hade aldrig fyllt madrassen med pengar för att "leva sen", för vem vet om jag då lever? Detta hade absolut ingenting med min cancer att göra utan grundade sig i en livsåskådning som jag hade haft sedan jag var liten.

Livet är här och nu, det kommer ingen repris. Man lever inte bara en gång, utan precis varje dag och det tänkte jag verkligen göra, fullt ut...


tisdag 11 februari 2014

Kökssax, tandpetare & pincett, fixar persikan lätt som en plätt!

När jag hade varit i Alperna över nyår med Magnus hade jag tyckt att det läkte lite dåligt på undersidan av bröstvårtan och undrat vad som kunde vara på tok. Då hade det hade bara gått drygt 3 veckor sedan min operation, men eftersom resterande delar av "lö peach" hade läkt, var det ändå lite märkligt! Det var ingen skorpa eller något öppet sår, utan såg mer ut som torkad sårvätska. Hmmm, undra om jag skulle försöka skrapa bort det, tänkte jag för mig själv. Jag skrapade försiktigt på "skorpan" och märkte att det nog var något annat. Jag fick tag i en pincett i necessären och tog ett försiktigt nyp och drog lite i "skorpan". Ut kom en ögla av den genomskinliga, tydligt "självabsorberande" tråden, på en sisådär 1,5 cm. Gud, vad käckt, tänkte jag och log för mig själv! Den kanske man kunde hänga liftkortet i! Det var ju stundtals lite för varmt för min skidjacka och vindstället hade lite ont om fickor! Sen kunde jag hänga bordstyngderna i den om persikan ändå inte skulle hänga till sig av sig självt som Kalle hade utlovat, så slapp jag att ha den där räfflade goa klämman i bröstvårtan! Bara det bästa är gott nog, mumlade jag för mig själv och kände att "göttegriskonceptet" var på topp!

Jag tänkte om lite och kom fram till att öglan kanske inte var så fasligt användbar i all fall. Frågan var bara hur jag nu skulle få in tråden i tutan igen? Jag kom på att vi hade ätit tapas och druckit Prosecco med Wille&company dagen innan och att jag då hade inhandlat lite tandpetare! Jag tassade ut i rummet och mycket riktigt fanns en hel paket med tandpetare på bordet. Lysande! Nöjd över mitt smarta drag begav jag mig tillbaka till badrummet och petade in tråden i persikan igen så gott det gick! Shit, vad smart jag var! Nu skulle detta nog läka till sig som aldrig förr tänkte jag, eller kanske inte...

Väl hemma i Sverige tyckte jag inte att det hade skett några större mirakel på trådfronten och beslöt mig för att flasha med min persika, då jag besökte min onkolog på Sahlgrenska. Jag fick dubbel publik och såväl sköterska som onkolog tyckte att det såg bra ut och konstaterade "att det nog skulle vara så"! Jag kände mig något skeptisk, men beslöt mig för att ge persikan en chans att återhämta sig på egen hand.

Efter ytterligare ett par veckor hade Pernilla kommit på besök och jag tänkte att jag kunde rådfråga henne, eftersom hon hade en vän som hade opererat brösten ganska nyligen. Jag berättade om tandpetarscenariot i Alperna, varpå hon avslöjade att det nog inte var så bra att trycka in tråden igen med en tandpetare. Va??? Varför inte då, undrade jag! Själv tyckte jag att jag hade varit lite smartare än vanligt och kände mig ovanligt nöjd över min innovativitet! Vidare berättade Pernilla att hennes vän hade fått plocka stygn lite här och där vid ett flertal tillfällen. Jag tittade på Pernilla och sedan på kökssaxen och pincetten som låg på tvättmaskinen! Oj,oj vad skönt detta skulle bli! Jag tog ett djupt andetag och nöp ett försiktigt tag om tråden och drog sakta, sakta. Jag vågade inte dra fort även om "plåstertaktiken" brukade göra minst ont, eftersom jag inte visste hur den satt fast inne i persikan. Lite synd att dra loss alltihopa och rasera Kalles fina arbete också, tänkte jag!

Ut kom den välbekanta öglan, så jag tog helt sonika kökssaxen och klippte av den! Jag tog mod till mig och drog tag i den ena ändan av tråden och ut kom ett halv garnnystan utav genomskinlig tråd.
- Verkligen en behaglig upplevelse detta Pernilla, sade jag! Nästan skönare än att ligga sked nu när jag tänker efter!
- Mmmm, kan tänka mig det, svarade Pernilla och tittade avundsjukt på pincetten med trådbollen.
Jag tittade på den andra änden och undrade om det skulle vara en lika lustfylld upplevelse att avlägsna den tråden. Jag tog ett tag och drog till, men inget hände, eller ja det gjorde något så in i hel.... ont, men för övrigt hände inget alls!
- Jag fixar inte detta Pernilla, sade jag lite matt.
- Det får bli tandpetarlösningen tills tanken har mognat lite!
Jag hämtade en tandpetare i skåpet och petade återigen in tråden så gott det gick, i hopp om att den skulle leva upp till sitt namn som "självabsorberande". Någonstans i bakhuvudet sade dock något mig att det eventuellt inte skulle bli riktigt så, utan att jag kanske, eventuellt, mest antagligen, skulle få gotta mig ganska så snart igen med pincetten...


måndag 10 februari 2014

YOLO - Barn är livet, eller kanske mer får dig att vilja ta livet av dig!

Igår var en sådan dag då jag hade kunnat byta bort min son emot en rostig spik! Även om jag älskade min Mio över allt annat, hade dessa 2 veckor med cellgifter och barn på heltid varit "lite" påfrestande. Det var verkligen fantastiskt då han hade kastat sig över mig gång på gång, trots att jag sagt till 5789 gånger att det gjorde ont! Därmed stack port a cathen numera ut på ryggen bredvid skulderbladet istället! Visserligen vore det snyggare att ha den där, men jag vet inte om det var en helt ultimat placering. Då hade nog doktorn valt att placera den där direkt ifrån början tänkte jag! Sedan kände jag mig fantastiskt utvilad också! Säg fanns det något lyxigare än att få bli näst intill misshandlad av ett sparkande, rullande barn natt efter natt som skulle ligga OVANPÅ en, trots att sängen var närmare 170 cm bred! Han kunde inte ens få in en ordentlig fullträff så att man blev nockad och sov natten igenom, utan bara precis så att man blev mörbultad, vansinnig, och allmänt hindrad ifrån att kunna sova! Nu när jag tänker på det där med barnarbete så skulle han ju även kunna knäcka extra i en kinesisk tortyrkammare! Det var ju helt galet hur populär min son skulle kunna bli på arbetsmarkanden med alla sina talanger!

Efter 2,5 timmar skönhetssömn blev man väckt runt 5 snåret av "Mamma det är dag nu, nu kan vi ju gå upp!". Det är just här du har helt fel mitt kära barn, tänkte jag! Det är för i helvete NATT!!! Jag morrade åt den glada dunkudden med munnen på och undrade exakt vad det var han satt och flinade åt! Undra om man kunde kväva sig själv med kudden eller om man fick för mycket luft emellan de gamla, ryska dunklumparna?

Med mitt dåliga mammasamvete till trots hade jag lämnat honom hos dagmamman på dagarna, men längtade ändå efter att få vara HELT själv. Det kändes därför mer än skönt att Mios pappa nu skulle komma hem ifrån sin semesterresa ifrån Mexiko igen. Även om min lilla ängel bara ville busa, vara nära och mysa kunde det bli liiiiite mycket just nu. Likt Linda brukade uttrycka det kunde man stundtals undra om ens barn återigen "försökte krypa in där de en gång hade kommit ut", när de formligen klättrade och klängde på en, stoppade in sina små söta fingrar innanför ens kläder och försökte komma in under skinnet på en. Lagom tajmat hade min lilla älskling passat på att bli sjuk också, så han var verkligen inte krävande det minsta! (Jesusbarn blir inte mindre aktiva då de är sjuka, De bli helt enkelt bara uttråkade, samt lite sämre versioner av sig själva än vanligt, ungefär som jag själv.)

Näe, nu kände jag mig lite bitter! Dags att halsa några koppar kaffe innan Mio hann före! Som Yasmin brukade säga:
"- Nej, nu har vi deppat klart! Det finns alltid något att fira mitt i misären! Vi tar en flaska bubbel istället och firar vad det nu än är!"

Ja, fira fick det bli! Så varför inte halsa en kanna kaffe och fira att den falska ful-fotsvampen i alla fall var väck! :)

söndag 9 februari 2014

Hörnskåpet får en hormonbehandling!

Jag studerade min fossing och konstaterade lyckligt att den fruktade dödliga fotsvampen inte hade varit fotsvamp, utan blåsor som hade uppkommit i samband med min löpning. Verkligen superskönt, jag som trodde att jag i all min fräschhet hade gått och blivit äcklig! Aldrig roligt när det händer! För att skapa någon som helst balans i det hela, hade snittet för min pussycat blivit lite infekterat och återigen börjat göra lite ont. Mio däremot tyckte att hans mamma var hur cool som helst och ville gärna att jag skulle visa upp min "knapp" för alla vi träffade! (Gärna okända människor på stan och allra helst handikappade eller kraftigt överviktiga, så kunde vi ju prata krämpor oss emellan!) Han tyckte att jag hade blivit lite av en transformer, med inopererade grejer i kroppen och var nästan grön utav avund! Han hade därmed
bestämt att han också ville gå på cellgifter när han blev stor! Verkligen något att se fram emot, som var alldeles för få förunnat! Förövrigt kände jag mig märkligt nog i princip som vanligt, så något låg nog och lurpassade runt hörnet ;)



Jag hade köpt en grön plåtlåda med ett rött kors på ifrån Kvibergs överskottslager till Mio i julklapp. Denna var tänkt att han skulle ha som sin egen odödliga doktorslåda och hade den överlevt ute i fält, så borde den även klara av hans mjuka handlag! Jag hade fyllt den med allt ifrån gasbindor till munskydd, fast sprutorna var ändå det som stod högst i kurs! Han hade blivit så lycklig att han hade hoppat upp och ner då han fick sprutorna, ända tills han studerat dem närmare och buttert hade muttrat:
- Men, det finns ju ingen ago, (nål på italienska)! Vart har du gjort av den?
- Så roligt ska vi inte ha det, hade jag snabbt svarat.
Därefter hade det tagit uppskattningsvis 4 minuter, innan han hade uppmärksammat att vårt hörnskåp tydligen var i akut behov utav hormonstimulering! Med min forna sprutpenna hade han sedan begett sig emot skåpet i smyg, tryckt in sprutan i låset och knäckt av hela spetsen ! Underbart är kort... eller vad säger man? Kunde ju alltid hoppas på att hormonstimuleringen fungerade lika bra på skåpet som på mig och att den kunde komma att kläcka en sisådär 33 nya skåp med nya lås inom några dagar! 33 kanske var lite att ta i, men en tio stycken skulle nog kunna komma att gå åt i detta hus, inom loppet av några år tillsammans med min BJ!

Som sagt, man får vara glad för det lilla i livet och kanske skulle man kunna fira ful-fotsvampens hyckleri med ett litet glas... ja, kaffe, vad trodde du din lille alkis ;)




lördag 8 februari 2014

Blå/lila, ytliga blodkärl klär en skönhet!

Jag satt och funderade över tjejers, respektive killars sätt att kommunicera och ställde mig frågande till varför tjejer tenderade att krångla till det så? Jag mindes en klassiker, då Richard hade berättat om när han och hans tjej hade åkt på motorvägen söderut och hon hade utbrustit:
- Titta, en bensinmack!
Varpå Richard hade svarat med ett "jaha" och kört vidare på motorvägen.
När de närmat sig Falkenberg utbrast hon igen;
- Där ligger ett McDonalds!
Varpå Richard återigen hade svarat med ett hummande "jaha" och kört vidare på motorvägen. Lastbilschaufför som han var, hade han förbryllat undrat om tjejer helt enkelt inte kunde vara tysta,
då de var tvungna att prata om de mest ointressanta saker tänkas kunde! Väl framme i Halmstad var flickvännen mäkta sur och slutligen frågade Richard vad som var på tok. Hon svarade då med ett syrligt, klassiskt "ingenting" tills han efter att ha frågat för 5:te gången, fick ett irriterat svar! Då slutligen delger hans flickvän honom att hon vid 2 tillfällen bett honom om att stanna för att hon velat äta, men att han fullkomligt hade ignorerat hennes behov och bara kört vidare. Richard hade sett ut som en fågelholk i ansiktet, undrandes över hur han hade kunnat missa denna information! När hade hon sagt detta? Hon hade berättat en massa ointressanta saker på vägen, men någon uppmaning om att han skulle stanna och att hon var hungrig, kunde ha då inte dra sig till minnes...

Själv hade jag svårt för dessa gissningslekar och var mer av den grabbiga sorten som istället sade:
- Jag är vrålhungrig och kan tänka mig att äta nu, genast eller med en gång!!! Stanna så fort du ser ett ställe som serverar något som är ätbart! Trots detta fallerade ändå min och Peters kommunikation, eftersom hans tidigare tjejer hade sagt en sak och menat något annat. Därmed "översatte" han felaktigt, (i tron om att jag ändå var som tjejer brukar), allt jag sade likt följande exempel:
Jag hade glatt sagt:
- Åk på grabbresan till fjällen nu! Det blir väl jättekul att komma iväg med din brorsa och slippa bygget ett tag! Men istället trodde han att jag menade:
- Jag kommer inte att hindra dig, men jag kommer att vara påtagligt sur i några månader efteråt, vända det emot dig, samt reducera antalet serverade marängsvisser under en lååååång period framöver! Suck, det spelade ingen roll hur tydlig man var, det blev liksom missförstånd i alla fall...
(Förövrigt hade jag aldrig fattat klyschan med kvinnors huvudvärk, eftersom jag och mina väninnor inte sysslade med att lägga tid på att ha ont i huvudet! Kände däremot flera killar som verkade lida av kronisk migrän!)

Ändå fanns det tillfällen då även jag var lite tjejig och satte killen i fråga i kniviga situationer! Ett praktexempel på detta var då jag hade varit gravid med Mio och fått ytliga blodkärl på hela benen. Med mina decembervita ben och de blå, klädsamma kärlen, hade det sett ut ungefär som om jag flanerade runt med 2 randiga lättmjölkspaket, istället för ben. Uppgivet hade jag sagt till Peter att jag inte skulle kunna gå på stranden i sommar, med förhoppningen om att få ett klassiskt " Älskling du är alltid lika fin i alla fall" till svar. Men åh, nej! Istället svarar flarnet:
- Du kan ju köpa dig ett par lite längre surfshorts! Kärlen är ju främst på låren och i knävecken, så då kommer man inte att kunna se dem! SURFSHORTS??? HALLÅ!!! Hade han boffat tändargas, eller vad var det frågan om? Jag gick INTE runt med surfshorts, det var en sak som var helt säker! Jag var mitt uppe i min 30-års kris och gick med kort-korta kjolar som knappt täckte strumpbyxeförstärkningen vintertid!

Tack hjärtat, hade jag svarat lite bittert! Vill du själv ha lite goda råd kanske, nu när du håller på att bli flintskallig? Du har ju klagat över din annalkande helikopterplatta som du ligger inne med på baksidan av ditt huvud och nu har jag en briljant lösning till dig! Jag kan köpa en sådan där judeplätt till mössa, som du kan gå runt med! Det skulle du passa i! Annars kan jag köpa en fin påvemössa till dig i Rom nästa gång! De är inte heller helt dumma att gå runt med! Det är nog snarare en ganska trivsam huvudbonad, ej att förakta! När Mio sedan blir större och klagar över sitt storkbett ovan läppen, så tycker jag inte heller att du skall uppmuntra honom genom att säga att han är fin ändå! Nej, för all del! Uppmana honom istället att odla ut en Hitler-mustasch! Det tror jag skulle klä honom!

Förvirrat hade Peter tittat på mig och sagt:
- Jag förstår verkligen inte vad jag skulle ha svarat där Monica? Shit, vad snygga ben du ha fått! Hur gör man? Så vill jag också se ut! Eller skulle jag ha sagt att du passar alldeles ypperligt i ytliga blodkärl och att det var riktigt klädsamt? Du tycker ju uppenbarligen inte själv att det är fint, så jag trodde att du ville ha en lösning på problemet!
- Lösning? Humpffff... Han fattade då ingenting! Jag ville ju höra att jag var snygg så klart! Hur svårt var det att fatta? Skulle det vara så avancerat att ljuga lite, när det var för att göra sin flickvän glad?

Catrin hade fattat betydligt bättre då jag hormonell och höggravid hade åkt hem till henne och snyftat! Först hade hon talat om för mig att jag var skitsnygg ändå, att det inte var så farligt, samt att det var mest jag själv som tänkte på det. Därefter hade hon sagt att det knappt skulle synas när jag blev lite brun till sommaren och slutligen, efter det, kom lösningen! Hon hade då visat upp en mirakelcypressolja, (om jag mot förmodan ändå skulle vilja lösa mitt nästintill obefintliga problem), som jag skulle massera mina mina ben med 2 gånger per dag. Tro det eller ej, men blodkärlen försvann faktiskt nästan helt, (sen om det var oljan eller massagen får du själv avgöra!) Jag hade även fått en annan käck olja för att slippa bristningar på magen och därmed kunnat fullända den fina "blanka-säl-looken" genom att formligen glida runt mellan lakanen likt en strandad valross om nätterna helt flottig! (Fick inga bristningar heller, så det var det värt).

Nej, det där med kommunikation man-kvinna emellan, verkade allt förbli ett evigt gissel! Tur att jag inte hade det problemet nu! Svårt att bli missförstådd av en mikrovågsugn och en kudde menar jag! Det var bara kommunikationen med min Lillprins som felade ibland! BVC hade sagt att hörseln var utmärkt, men jag hade konstaterat att de, (kanske för att göra mig glad), hade blåst mig totalt och att Mio stundtals hade så nedsatt hörsel att han verkade vara nästintill döv... ;)