Ät äcklig mat - visd(u)msord från coachen!

Jag hade inte mått så illa "att jag fick upp sådan jag aldrig hade ätit", men tillräckligt för att tappa rioja-suget, vilket var en tragedi i sig! Nu när jag äntligen fick dricka vin, var jag inte det minsta sugen... Hade ju varit bättre om man fick kräkas lite tänkte jag, så att man åtminstone fick någon valuta för illamåendet! Då hade man fått "gratis-deffat" lite inför sommaren, men ack nej, inte ens det...

Min andra passion i livet, kaffe, smakade inte heller direkt mumma och jag hade inte lyckats trycka i mig mer än en futtig mugg om dagen. KATASTROF!!! (Katastrof är var polack, samt halvpolacks favoritord! Allt som inte blir som tänkt, är helt sonika en katastrof utan dess like! Vissa av er kanske levde i illusionen om att endast Tsunamin var av rang att benämnas vid en katastrof, men det kunde precis likaväl vara en förlagd toffla vi talade om!) Nej, detta liknade ju ingenting och jag höll helt på att förstöra min image kände jag! Likt marängsvissen utan bananen och chokladsåsen, var även jag helt förtappad utan mitt vin och mitt kaffe...

Någon "murkelgrotta" hade jag inte heller blivit försedd med, så jag fick snällt hålla tillgodo med 2013-års skörd av trattisar och taggsvamp. Däremot hade likt förväntat mina smaklökar fått sig en resa som hette duga av cellgifterna och jordgubbsyoghurten jag smakade av Mio, hade därför en superb ton i eftersmaken av just... svamp! (Med detta sagt skulle jag avråda er att komma hit på middag under de nästkommande 6 månaderna, då det kan resultera i ett smakpotpurri sällan skådat under människans historia!) I vanliga fall vågar jag annars hävda att jag i alla fall är bättre på att laga mat än att dansa! (Om det nu säger så mycket vill säga...) Vinlagret är för tillfället däremot rätt maxat och därför finns det ju i och för sig vägar "att döva sina sinnen" om du ändå skulle våga dit hit på en "rosa-bandet-middag" för att vara snäll!

För att råda bot på alla dessa funderingar som infann sig under min cellgiftsbehandling samt motverka "eventuella biverkningar", hade jag fått en fantastisk broschyr ifrån sjukhuset! Detta geni till människa som hade författat detta geniala kompendium, hade flertalet tips utan dess like vad gällde just kosten! Det stod helt sonika såhär:

"Undvik din favoritmat om du mår illa i samband med cellgiftsbehandlingen eftersom maten kan få en bismak som gör det svårt att äta den sedan då det påminner om illamåendet så kallat betingat illamående".

Trots mina svensklärarskador ämnar jag att skita i interpunktionen och gå direkt till själva substansen i texten! Vi kör punktlista så hänger alla med!

1. Ponera att jordgubbsyoghurt är min favoriträtt och att den nu har fått en bismak utav svamp. ( Håll i dig! Nu kommer högvinstfrågan på "Vem vill bli miljonär".) Tror du att jag ämnar fortsätta att åtnjuta denna smakexplosion under min behandlingstid? Svar... eeeh, nej, skulle inte tro det du!

2. Om nu yoghurthelv.... smakar svamp nu och sedan slutar att smaka svamp efter behandlingen, skulle jag då må illa av att den smakar gott igen och känna en tomhet inom mig när jag åtnjöt en yoghurt efter min behandling? Vi tar det igen.... Spänningen är oliiiiiidlig, svar, nej!

3. Om jag nu mår konstant illa och känner brist på matlust, skulle jag då vilja äta sådant som jag redan innan jag initierade min behandling tyckte smakade skit? (Nu börjar det bli svårt här, så håll i dig nu!) Svar:... Kanske! Då fanns det ju en liten förhoppning om att jag skulle kräkas! Detta skulle i sin tur innebära att illamåendet upphörde för en stund, samt att beach 2014 kanske skulle vara inom räckhåll i alla fall! (Jag tror att jag ändrar mig till ett ja redan nu när jag tänkt efter lite!)

Jag konstaterade återigen att det var ganska många som "led" utav "chemo brain" även om jag tyckte att man placerade ut dem på lite olämpliga positioner på arbetsmarknaden! Visst var det bra om man hade erfarenhet inom området man skrev om, men allt går ju till en viss gräns... Nåväl! Eftersom jag inte var det minsta bitter och alltid tyckte att det var roligt när det gick bra för andra, tänkte jag hänge mig åt Facebook denna kväll! Säg vad är mer givande när man själv mår skit, än att se hur bra det går för alla andra? Detta forum var ju dessutom verkligen det sanna livet och jag kände genuin eufori över att 99% av alla människor i världen var konstant lyckliga, åt lyxmiddagar varje dag, var lyckligt gifta och mest låg tillsamman i sängen och skrattade varje söndag! En svampyoghurt, en zantac-brustablett och en mikrovärmd dunkudde på det, så skulle detta bli en oförglömlig afton...