YOLO - Barn är livet, eller kanske mer får dig att vilja ta livet av dig!

Igår var en sådan dag då jag hade kunnat byta bort min son emot en rostig spik! Även om jag älskade min Mio över allt annat, hade dessa 2 veckor med cellgifter och barn på heltid varit "lite" påfrestande. Det var verkligen fantastiskt då han hade kastat sig över mig gång på gång, trots att jag sagt till 5789 gånger att det gjorde ont! Därmed stack port a cathen numera ut på ryggen bredvid skulderbladet istället! Visserligen vore det snyggare att ha den där, men jag vet inte om det var en helt ultimat placering. Då hade nog doktorn valt att placera den där direkt ifrån början tänkte jag! Sedan kände jag mig fantastiskt utvilad också! Säg fanns det något lyxigare än att få bli näst intill misshandlad av ett sparkande, rullande barn natt efter natt som skulle ligga OVANPÅ en, trots att sängen var närmare 170 cm bred! Han kunde inte ens få in en ordentlig fullträff så att man blev nockad och sov natten igenom, utan bara precis så att man blev mörbultad, vansinnig, och allmänt hindrad ifrån att kunna sova! Nu när jag tänker på det där med barnarbete så skulle han ju även kunna knäcka extra i en kinesisk tortyrkammare! Det var ju helt galet hur populär min son skulle kunna bli på arbetsmarkanden med alla sina talanger!

Efter 2,5 timmar skönhetssömn blev man väckt runt 5 snåret av "Mamma det är dag nu, nu kan vi ju gå upp!". Det är just här du har helt fel mitt kära barn, tänkte jag! Det är för i helvete NATT!!! Jag morrade åt den glada dunkudden med munnen på och undrade exakt vad det var han satt och flinade åt! Undra om man kunde kväva sig själv med kudden eller om man fick för mycket luft emellan de gamla, ryska dunklumparna?

Med mitt dåliga mammasamvete till trots hade jag lämnat honom hos dagmamman på dagarna, men längtade ändå efter att få vara HELT själv. Det kändes därför mer än skönt att Mios pappa nu skulle komma hem ifrån sin semesterresa ifrån Mexiko igen. Även om min lilla ängel bara ville busa, vara nära och mysa kunde det bli liiiiite mycket just nu. Likt Linda brukade uttrycka det kunde man stundtals undra om ens barn återigen "försökte krypa in där de en gång hade kommit ut", när de formligen klättrade och klängde på en, stoppade in sina små söta fingrar innanför ens kläder och försökte komma in under skinnet på en. Lagom tajmat hade min lilla älskling passat på att bli sjuk också, så han var verkligen inte krävande det minsta! (Jesusbarn blir inte mindre aktiva då de är sjuka, De bli helt enkelt bara uttråkade, samt lite sämre versioner av sig själva än vanligt, ungefär som jag själv.)

Näe, nu kände jag mig lite bitter! Dags att halsa några koppar kaffe innan Mio hann före! Som Yasmin brukade säga:
"- Nej, nu har vi deppat klart! Det finns alltid något att fira mitt i misären! Vi tar en flaska bubbel istället och firar vad det nu än är!"

Ja, fira fick det bli! Så varför inte halsa en kanna kaffe och fira att den falska ful-fotsvampen i alla fall var väck! :)