Jag stod utanför den välbekanta entrén och drog ett djupt andetag.
Jag insåg att inga garantier kunde ges vad gällde den berömda hårfrågan och
visste därför egentligen inte vad det var jag ville ha svar på. Ja, ja inte
mycket att be för tänkte jag och tågade in, fram till kassan .
- - Legitimation, bad kassörskan vänligt i vanlig
ordning.
Jag förklarade återigen att jag hade raggat runt för fullt
både bland vänner och på stan, men att ingen hade velat komma och ta mina cellgifter
i mitt ställe denna gång heller. Trots otaliga mutor blev svaret nej och det
var inte till att göra annat är att konstatera att det var helt värdelösa
vänner man låg inne med! Hon gav mig det klassiska ansträngda leendet och jag
kunde konstatera att även hon undrade hur det ”stod still” i huvudet på mig
egentligen.
Jag kilade bort till provtagningen, tog en nummerlapp och
slog mig ned bland alla pensionärer. Jag blev snabbt framkallad till kassan och
ja, gissa 3 gånger, fick visa legitimation IGEN! Jag försökte förklara att jag på
de 100meter som jag nu hade promenerat i sjukhuskorridoren, fortfarande inte hade
hittat någon på vägen som ville lämna prover åt mig eller ta cellgifterna i
mitt ställe. Det spelade dock tydligen ingen roll! Uppenbarligen hade somliga
lyckats ragga ersättare bättre än mig och det vore därför kanske synd att ge
upp mitt sökande i första taget. (Inboxa mig gärna på FB om du är sugen! Jag
kan bjuda på… he, he efteråt! Fy dig! Inte det! Jag menar vin o tapas så klart!)
;)
En praktikant frågade sött om hon kunde få ta mina prover,
varpå jag sött svarade att det inte gick fint alls! Jag förklarade att jag
själv var undersköterska i botten och därför helst ville slippa bli utsatt för
vad jag själv hade utsatt mina stackars patienter för! Jag mindes min underbara
handledare Greta på kirurgavdelningen år 1800-kallt och kunde inte låta bli att
le för mig själv. Man kan väl säga att det var lite flummigare på den tiden. (”Det”
är alltså inte lika med jag, även om jag med min grabbighet skulle kunna falla
in under beskrivningen ”hen” stundtals! Att liknas vid ett utrum/ neutrum är
dock lite att ta i! Nej, jag var lika flummig då som nu, systemen var dock lite
flummigare förr!)
- - Nu har du chansen Monica, hade hon sagt helt
triumferande! Egentligen skall vi helst kunna utesluta blodsmitta för att
praktikanter skall få ta prover, men du verkar ju inte vara så knusslig! Det
löser du!
- Knusslig? Kanske inte tänkte jag, men jävligt klumpig om du
undrar…
- - Kvinnan här kan ingen svenska, så du får försöka
förklara med kroppsspråk vad du skall göra, för vi har dessvärre bara tillgång
till tolk vid ingående samtal. Hon är väldigt mörk i hyn, så det är svårt att
hitta kärlen, men det löser du! Som sagt, ta inget med puls i bara!
Uppväxt i en 4-språkig miljö var jag mer än van vid såväl
kroppsspråk som missförstånd och lyckades nog på ett bra sätt förklara vad som
skulle ske. Kände dock en viss, total,
helt galen stress över denna väldigt livslevande människa jag nu skulle sticka
i, kontra de plastarmar och apelsiner som hade fått smaka på mina injektioner
tidigare. Jag tittade på hennes gyllenbruna armar och insåg att det mycket
riktigt inte fanns en chans i he… att
kunna härleda var blodkärlen höll hus. (Som sagt, inte alla som ligger inne med
blå/vit-randiga lättmjölksarmar likt en annan, med rejäla pundarvänliga kärl!)
Jag synade den utvalda silkeslena armen som jag sjukt kunde
avundas, drog åt stasen och började projekt ”finn den gyllene guldådern”. Jag fann
vad jag trodde var ett kärl och förklarade för patienten att det skulle komma
ett litet stick! Snabbt och lätt stack jag till enligt alla konstens regler och
till min förvåning kom det efterlängtade blodet! Woooop, Wooooop J
- - Du är helt grym, utbrast Greta och hoppade upp
och ned helt exalterad över det fantastiska som hade skett.
Chockad över att jag hade lyckats och att min patient såg så
nöjd ut, bytte jag dessutom rör helt korrekt och började känna mig ovanligt
nöjd över mig själv. Sen, ja, någonstans där och då, började det skita sig lite
mer som vanligt kan vi väl säga. Eller ja, totalt kanske om vi ska vara helt
ärliga! Jag tog bort nålen snabbt och lätt och satte dit en ”sudd” för att
stoppa ”eventuell” blödning. Jag glömde bara en liten, liten detalj där…
stasen. (Note to oneself; patienten såg inte riktigt lika glad ut längre.) Man kan väl rätt lugnt säga att jag fick blod!
Ja så att vi alla klarade oss kanske.
Shit, shit mumlade jag för mig själv medan jag kände hur jag
helst hade velat erbjuda henne att sticka mig i armen som hämnd. Jag lossade
snabbt på stasen och såg att jag hade blodat ner lakan, mig själv och golvet.
Det var ju absolut ingen fara, men såg lite sådär ut. (Fint att kladda runt lite extra med det också,
nu när man inte kunde utesluta blodsmitta tänkte jag! Lite spänning i vardagen
så att säga!) Jag försökte be den stackars kvinnan om ursäkt varpå hon tog mig
i handen och lät mig förstå att d et var lugnt, även om hon inte såg skitnöjd
ut.
.JPG)
- - Du är ju helt fantastisk, tjoade Greta när vi
gick ut! Du fick ju blod! FÖRSTA GÅNGEN!!!
- - Jo, svarade jag. Kvinnan blev typ tömd på blod och det var nog också förhoppningsvis såväl första som sista gången! Kan ju liknas vid att återinföra åderlåtning och det var ju ett litet tag sen det var en populär behandlingsmetod tänker jag. Tyckte mest att det gick åt
skogen om du undrar. Är ju inte här i egenskap av vampyr så att säga!
- - Nä, nä, svarade Greta. Du skötte det galant! Nu
går vi och firar med en bulle och lite kaffe!
Ja, nu kanske ni förstår varför jag inte ville bli stucken
av en sådan som mig! Passar nog bättre som lärare, trots att jag svek hela mitt
sjukvårdsarbetande släkte!
Jag fick hur som helst ett sedvanligt orakel som var gammal
i gemet och snabbt och lätt stack hon mig med bravur, utan att det kändes!
- - Ska du ta dina cellgifter nu, frågade hon
vänligt?
- - Ja, kanske, svarade jag. Ingen verkar vilja ta
dem åt mig tyvärr! Jag är lite kontroversiell, så vet inte riktigt hur jag
skall göra. Jag tycker till skillnad ifrån mina vänner att det är rätt trist
att bli skallig, om jag nu inte ABSOLUT måste för att överleva och skall därför
träffa en onkolog nu för att prata om saken. Skulle ha fått dem i måndags, men
vi sköt på det tills idag.
Vi pratade vidare en stund och innan vi skiljdes åt tittade
hon på mig och sade;
- - När jag var ung och arbetade inom äldrevården
träffade jag en gång en gammal dam som sade;
”Det spelar ingen roll hur du har det, utan hur du tar det.”
-
Jag tänkte inte så mycket på det då, men nu på
senare år förstår jag precis vad hon menade! Lycka till med allt!
Ja, jag gillade henne skarpt och likaså hennes inställning
till livet och tackade henne och önskade henne likaså lycka till med allt sitt.
Jag knatade vidare mot entrén för att möta upp Anna och sedan bege oss mot
onkologmottagningen. Strax, alldeles strax, var det dags för nya svåra beslut. Ja,
som sagt;
Bättre att ta gift, än att va gift? Eller var det kanske
ändå gift som gift…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar