"Den" växer ut igen, fast i en helt ny skepnad...

Alla biverkningarna poppade upp en efter en likt svampar i skogen och sist men inte minst hade jag tydligen blivit eldslukare på kuppen! När illamåendet väl hade lagt sig efter 4 dagar och riojan visslade på mig ifrån skåpet, kom istället halsbrännan och magkramperna som ett brev på posten! Wooooop, wooooop, that cytostatika-style! Alla var ju klart värda en resa med dessa fantastiska naturläkemedel! Mest synd att jag inte hade blivit såpass dum i huvudet än, att jag inte märkte av alla biverkningarna och trodde att jag mådde som vanligt! Men vem vet, det kanske kommer snart! Hur som helst hade jag släpat mig ut och sprungit 6 km per dag, vilket i alla fall hade resulterat i att jag numera till och med kunde se mina fötter utan att medicinbollen var i vägen!

Eftersom jag var extremt vetgirig, hade jag läst allt som tänkas kunde om just den kombination utav cellgifter som jag nu hade fått. Jag hade läst ett omänskligt antal vårdprogram, frossat i adjuvanta behandlingar och grävt ner mig i cellgifternas inverkan på människokroppen. Dessvärre var jag inte mer blond än att jag förstod att problematiken att kunna förutspå "eventuella" biverkningarna var extremt komplex och att det var "ganska" viktigt att veta vilken dos som var tänkt för just mig. (Kanske var lite onödigt att lägga ett halvt liv på att läsa till onkolog, om man lika gärna kunde ta hushållsvågen hemma och mäta upp lite cytostatika själv på måfå.)

Under natten hade jag börjat att elda upp mig till oigenkännlighet och drömt mardrömmar om att håret föll av i tussar och att jag helt enkelt hade blivit blåst! Vansinnig hade jag sprungit, naken och flintskallig, fram till huset där min onkolog bodde, med en rakapparat i högsta hugg för att ge igen med samma mynt! (Hämnd är underskattat! Framförallt växer ens egna hår ut snabbare, om man ser till att någon annan stackare blir flintskallig på kuppen). Jag hade vaknat panikslagen och genomsvettig, fastbesluten om att ringa till onkologmottagningen, för att återigen få höra att det var HELT säkert att mitt hår INTE skulle falla av.

Efter att ha talat med min underbara sköterska på onkologen kändes det lite bättre, (med betoning på lite). En mer öppen, ärlig och prestigelös person fick man verkligen leta efter och hon svarade empatiskt och vänligt på alla mina frågor. Jag fick ett löfte om att få kontakt med "min onkolog" igen, eftersom jag kände att jag behövde vara helt säker på att mitt hår INTE skulle falla av i alla fall och att det inte hade blivit något missförstånd på vägen. För att smälta det hela åkte jag ut till Barret och Linda för att älta lite...igen. :)

Likt professor Balthazar flanerade jag runt i Jockes och Lindas kök och försökte förmedla min känsla:
- Jag tar livet av mig om håret faller av! Det får helt enkelt inte hända! Sade jag lite småstressat.
- Men Monica, det kommer inte att ske, men om det nu ändå gör det, så är det väl inte hela världen! Vi kan sympati-raka oss! Eller hur Linda?
- Eeeh, nej skulle inte tro det du älskling! Där går gränsen! Sade Linda
- Va fasen Linda! Vad hände med solidariteten? Vi bor ju i Sverige! Svarade Jocke snabbt.
- Tänk om de försöker lura dig Monica och bara sade att håret inte skulle falla av, för att det var enda sättet att få dig att ta cellgifterna, sade Linda med glimten i ögat.
- För i helvete Linda, säg inte så! Jag är ju redan nära ett nervsammanbrott, kraxade jag lite smått hysteriskt.
- Den där frierikön på utsidan trätältet kommer att bli väldigt reducerad om jag blir flintskallig och jag kommer att få dunkudde-skeda i år framöver! Detta är allvar!
- Jag tror att jag fattar nu! Sade Jocke glatt.
- Är det typ som om doktorn hade sagt så här:
- Vi kommer att kapa av din snopp Joakim, men det är egentligen inget problem! Den växer liksom ut igen inom några år! Tänker att det blir jättesvårt att ligga (sked) då! Är det så du upplever det Monica?
- Ja, fast den kanske inte riktigt är av samma kvalitet och sort då den kommer tillbaka, tillade Linda. Den kan komma att förändras en aning vid utväxten vad gäller tjocklek och längd! Detta kan yttra sig i form av ett något kortare samt smalare resultat en den forna varianten!

Vi bröt ihop alla 3 i ett asgarv, varav jag kände att jag ändå var tvungen att ställa frågan.
- Hade du gjort det då Jocke?
Han svarade efter ett par sekunders betänketid.
- Ja, det hade jag fasen gjort! Den växer ju ut igen!
Lindas ögon dubblades plötsligt i storlek och hon utbrast därefter helt lugnt;
- Det hade du inte alls Joakim! Bara så att du vet!
- Men Linda, bara några år! Den växer ju ut igen! Kontrade Jocke glatt!
- Vi återkommer med svar där Monica! Sade Linda.
- Detta är liksom en fråga av den art man behöver fatta ett gemensamt beslut om, samt väga för och nackdelar och se konsekvenserna! Spontant säger jag ändå att det blir ett nej på frågan!

Jag väntar nu spänt på slutgiltigt svar ifrån såväl Linda och Jocke, som ifrån onkologen! Mitt svar var dock fortfarande slutgiltigt och mitt hår skulle ingen få ta ifrån mig...