Push my button...

Jag stod och beundrade min fantastiska fyllenäsa i spegeln och insåg att Mio nog hade rätt! Den var helt klart mer trivsam i sin ordinarie kulör... Inte hade jag druckit vin heller, utan fått den på köpet utav alla mina "biverkningsfria" mediciner! Lite spruckna kärl på den också, (vilket man lättare kunde få av cytostatika), så skulle parkbänks-alkis-looken vara fulländad! Watch out, Pamela Andersson, 2014 är stranden min! Hon skulle inte ha mycket att sätta emot när jag kom skengravid, vaggandes med mina persikor på Vita sand i sommar med pigmentfläckar och sunblock! Vissa av kortisonets sidoeffekter hade dock inte behövt vara så dumma, som exempelvis det där med svullnaden. Förutsatt att man hade svullnat upp på rätt ställen, fanns det säkerligen både män och kvinnor som hade kunnat tänka sig en rejäl dos!!! Själv hade jag lätt kunnat tänka mig att uppgradera mina persikor till ett par söta nätmeloner! Dessvärre hade de nog ett annat öde utstakat... Efter den strålning som dessutom nalkades i sensommar, skulle det nog bli mer åt "drak-frukts-hållet" i skiftande grisrosa-röd-vita nyanser. Men, men, jag är inte bitter! ;)

Nynnades på Sugababes gamla slagdängare ifrån 2006, "Push the button", gick jag vidare med att studera min utstickade port a cath vid nyckelbenet. Det såg verkligen precis ut som en knapp!

Tänk vilken grym raggningsreplik det skulle bli på krogen! Bara till att fråga "Do you wanna push my button", och sen flasha med min pussycat, så skulle killarna falla som furor framför mina fötter. (Kanske av chocken, men man får vara glad för det lilla här i livet, det hade jag lärt mig). 2006 som var året gud glömde, (samt det året jag sist var singel), hade jag mejlat just den låten till en kille som jag hade blivit förtjust i. Det gick sådär... Efter att ha hittat på jordens alla ursäkter för att kunna svansa efter honom utan resultat, försökte jag att vara lite mer tydlig. Antagligen hade han öppnat mejlet, lyssnat och konstaterat att jag hade dålig musiksmak och sedan inte gjort så mycket mer åt saken. Några månader senare när jag långt om länge hade gett upp, hade han börjat springa efter mig istället. Oftast var det så det blev i mitt liv av någon märklig anledning...

Linda, som var en av mina närmsta vänners flickvän, hade uppmärksammat mina "framgångar" på killfronten och därför erbjudit sina tjänster för att hjälpa mig på traven! Det kan ju tänkas att det vore ultimat att gå ut på krogen med ett lesbiskt par och få hela smörgåsbordet för sig själv, men inte ens det hjälper en sådan som mig. Då Linda lever i illusionen om att "kvinnor kan", gjorde hon först ett tappert försök till att få mig att dansa med henne i en svängom, för att bli lite mer avslappnad. Då jag är snäppet sämre på att dansa än att hålla truten, kan ni nog själva visualisera ungefär hur detta såg ut på dansgolvet! Om någon kille mot förmodan hade kunnat tänka sig att prata med mig eller bjuda upp innan, så var det nu garanterat ett minne blott! Jag lyckades slutligen slingra mig loss och mumlade lite tyst till henne att det där med Bugg inte riktigt var min grej. Hon tittade förvånat på mig och avslöjade att det tydligen var Salsa vi hade dansat... Ja, ja, skulle det vara så jäkla noga vad det kallades.

Linda var inte den som gav upp i första taget, så hon drog med mig bort till baren istället och sade glatt:
- Nu ska vi hitta en käck kille till dig här Monica!
- Tack , Linda, verkligen, men jag vill inte ha med mig någon kille härifrån!
- Har du mens eller?
- Eeeh, jo tydligen. Nu när du nämner det verkar det inträffa vart 9.e dag numera, fast det var inte riktigt det jag tänkte på. Du vet ju att jag inte är sån!
Jag fick en mystisk blick av Linda och började känna mig lite illa till mods över vad som nu skulle ske.
- Vi löser detta! Sade hon, blinkade lite pillemariskt åt mig och gick iväg mot dansgolvet själv. Efter en kvart ser jag Linda komma gåendes armkrok emot mig, med en skitsnygg, välklädd kille i 20+ åldern, varav jag genast börjar ana ugglor i mossen. Med ett leende som hade gått runt huvudet om inte öronen hade varit i vägen, marscherar hon fram till mig med honom och utbrister högt och tydligt;
- Här är han Monica! Nicklas! Jag har berättat allt om dig och han tycker både att du är snygg och att du verkar vara en grym tjej för honom! Dessutom skall jag berätta det bästa av allt, tillade hon högt, följt av en ny blink, medan vi sträcker fram våra händer för att hälsa.
- Han kan tänka sig att vänta en vecka! Det är inga problem!
- Hej, Monica här! Det är tydligen jag som har mens här, hör jag mig själv säga.
- Nicklas här! Trevligt att träffas, svarade han med ett leende och försökte ge mig en kram.

Låt mig säga att jag intog den eftertraktade kortison-looken på studs, trots att det var innan jag hade börjat medicinera. Jag kan inte riktigt förklara hur det gick till, eller ja, varför det inte gick, men det gick helt enkelt inte så bra på killfronten...