Idag kom skaller-Per åter och väste mitt namn i mitt öra, varpå jag fick fullkomlig panik! Jag hade talat med Mattias på telefon och berättat om min oro, samtidigt som jag innerst inne redan visste vad som väntade.
- Du är var läkares mardrömspatient, hade han sagt med glimten i ögat och skrattat.
- Passa dig bara så att du inte blir inlagd på psyket och får en klädsam ny outfit!
Jo, det fanns ju en liten risk för det med tanke på mitt diskreta sätt att uttrycka mig... Om jag nu skulle blir försedd med den där smickrande, åtsmitande dräkten hade jag åtminstone reducerat mängden tvätt på tvättbrädan, så att den kanske till och med skulle framhäva min figur! Hade jag tur och fick välja psykavdelning, samt sjukhus kanske jag dessutom kunde få en välbekant och trevlig utsikt under tiden!
Jag förstod precis vad Mattias menade och han hade helt rätt. Jag svalde aldrig sanningar, utan såg till att skaffa mig en egen uppfattning i sakfrågor som var viktiga för mig. Jag hade dock inte heller själv några sanningar att presentera och älskade just därför såväl Mattias, som mina självtänkande och kritiska elever, som skapade sig sitt eget sätt att se på världen. Inför vaccinationen mot svininfluensan hade jag läst 10 länders ställningstaganden, samt rutiner vid vaccinationer överlag på gravida kvinnor och därefter tagit mitt mycket väl underbyggda, med ändock kontroversiella beslut;
- Nej, tack inget vaccin skall in i min höggravida kropp.
Jag var då med i en missfallsstudie som Lennart Blomkvist var ansvarig för i Borås och han hade agerat som ett helt fantastiskt bollplank! Han försåg mig med fakta och ingenting annat, vilket var raka motsatsen till den skräckpropaganda som media levererade dagligen. Han puffade inte på mig i någon riktning, utan svarade sakligt på alla mina frågor. Med det sagt menar jag inte att ni som vaccinerade er gjorde fel på något sätt, tvärtom, ni gjorde det som var rätt för er och jag det som kändes rätt för mig!
Jag hade sagt till min sjuksköterska Lisa som försåg mig med mitt giftpaket, att jag åter behövde få höra att det var HELT säkert att mitt hår inte skulle falla av! Det hade kanske räckt att uttrycka mig så, men istället hade jag tillagt att jag skulle ta livet av mig om det skedde, (vilket mest antagligen hade fått de flesta att tvivla på sina löften). Just hon hade aldrig lovat mig något, vilket jag verkligen uppskattade, men onkologen Birgitta som ansvarade för mina doser, hade utlovat att jag inte skulle förlora allt mitt hår. Eftersom jag jag var den lyckliga ägaren till ett burr som var i klass med en lejonman, kunde jag tänka mig att reducera min hårmängd radikalt utan att det var någon fara! Jag kanske till och kunde tänka mig att riskera att tappa hälften av det, men att tappa allt, fanns inte på kartan!
Lisa var rak, ärlig, ödmjuk och prestigelös, vilket gjorde att jag litade helt och fullt på henne och jag hade bett henne att kontakta Birgitta å mina vägnar. Sagt och gjort kom beskedet:
- Det är inte troligt att du kommer att förlora allt ditt hår, men vi kan inte lova dig något...
Faaaan, faaaaan, faaaan, tänkte jag och fick lust att dra luren rakt ut igenom rutan, ut på gräsmattan. Jag tyckte verkligen superbra om Birgitta och förstod själv hur hemsk jag var som ställde henne mot väggen på det viset, men jag kände mig ändå lite blåst. Jag trodde givetvis inte att någon hade försökt lura mig på något sätt, men jag hade ändå velat ha den informationen INNAN jag hade påbörjat min behandling! Vad skulle jag göra nu? Avbryta min cellgiftsbehandling och bara stråla? Låtsas som om det regnade? Eller kanske bara hoppas på att min "chemo brain" skulle blomma ut totalt och ta mig till oanade höjder av blåsthet, så att jag skulle se i syne om jag förlorade mitt hår och tro att det satt kvar? Näe, jag hade verkligen ingen aning om vad jag skulle ta mig till... Jag önskade nästan att jag hade kunnat bli lite mer mainstream och gärna korkad också utöver det, så att min hjärna skulle slippa att gå på högvarv för jämnan. (Tänker att håret dessutom ändå riskerade att ramla av utav den värme som min ständigt arbetande ADHD-hjärna alstrade.)
Näe, idag var en riktigt pissig dag! Nu skulle jag dra ut och springa för att rensa hjärnan, göra mina situps och sedan ringa runt och älta skiten några varv. Hade jag inte haft några alternativ eller haft en spridd cancer, hade det inte funnits något att fundera över. Men i och med att jag i nuläget var "frisk", hade jag helt enkelt inte lust att gå "all in", för något som ändå inte heller var en garanti för att slippa ett återfall. Min livssyn skilde sig så radikalt ifrån mängden, att det kändes jobbigt att diskutera saken. "Monica, sluta nu! Det växer ju ut igen!" eller vad sägs om "Det är ju bara några år av ditt liv". BLÄÄÄÄÄÄ, säger jag bara! Det var ungefär samma som att pensionsspara! Jag sparade en hundring i månaden och hade alltid sett till att ha en kriskassa, men that´s it! Jag hade aldrig fyllt madrassen med pengar för att "leva sen", för vem vet om jag då lever? Detta hade absolut ingenting med min cancer att göra utan grundade sig i en livsåskådning som jag hade haft sedan jag var liten.
Livet är här och nu, det kommer ingen repris. Man lever inte bara en gång, utan precis varje dag och det tänkte jag verkligen göra, fullt ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar