D ska va gött o leva!

Jag var ute på min dagliga springtur, då jag plötsligt tvärstannade utanför en affär. Eftersom jag var och hälsade på Wille i Stockholm var det en ny slinga och jag insåg nu att jag hade gått och blivit rikskändis! Mina persikor hade helt enkelt blivit så omtalade att man hade döpt en hel affär efter mig! Shit, vad smickrad man blev! (Kanske i och för sig var Kalle som skulle ta åt sig äran.) Vindruvorna tyckte jag dock var lite taskiga. Riktigt så små tutor hade jag faktiskt inte!

Jag hade läst lite mer om biverkningarna på cellgifterna och funnit en som jag särskilt ville åt på riktigt, utebliven menstruation under 9 månaders tid!!! Detta var ju HELT FANTASTISKT!!! Äntligen skulle jag få kompensation för de tidigare dubbletterna av smultrontider! Jag tänkte också att jag skulle kunnat investera mina insparade tampongpengar i något annat rött, som var något mer exklusivt! Ja, du tänker helt rätt, rioja vin! ;)  Jag hade dock redan räknat ut att jag mest antagligen skulle få nöja mig med illamåendet, kramperna i magen och de andra lyxbiverkningarna, medan någon annan lyckansost istället bara slapp smultronveckorna under hela sin behandlingstid! Men ,men, bara det bästa är gott nog och jag gillade verkligen det göttegriskoncept till liv som jag levde!

Mitt hår satt kvar än och jag hade till och med lite fluffigare frilla än vanligt sedan jag hade fixat till det lite själv! Jag tänkte att "det är väl bara till och klippa lite", men det kanske inte riktigt var en sanning. Catrin hade fått försöka fixa till det så gott det gick efteråt, men det var nog sista gången jag klippte mig själv. Som tur var fanns min fjärde last i livet som alltid räddade dagen, nämligen saltspray! Förr var det "wash and go" som gällde, men jag tyckte att "spray and go" kände smidigare! I somras hade 3 tjejer kommit fram till mig och frågat vad jag hade gjort med mitt hår då det var så fantastiskt fint! När jag då svarade att jag inte hade tvättat det på 3 dagar, badat i havet och tagit saltspray, så såg de lite konstiga ut, förstod inte alls varför???

Jag mådde nu i princip helt som vanligt och skulle egentligen ha fått min nya dos med cellgifter på måndag. Eftersom jag var var en mardrömspatient hade jag nu istället fått min behandling framskjuten tills på onsdag, och skulle då få träffa en annan onkolog. Jag var ju inte blondare än att jag själv insåg att inte han heller skulle kunna lämna några garantier, men jag hade ett tusental andra frågor som jag tänkte ställa. Det där förbannade ordet "brukar", var för mig ingen större trygghet eftersom jag alltid "brukade" toppa procenten. "Man brukar inte tappa håret utav din kombination utav cytostatika"! Nej, men man brukar kanske inte vakna på operationer heller?

Eftersom jag hyste stor respekt för Birgittas kunskaper inom området, kanske det hade varit bättre att tala med henne igen för att fråga om de pålitliga procenttalen. Det där med ett andra utlåtande var ju dessutom egentligen mer än korkat. Man lyssnade givetvis helst på den som sade det man ville höra och dessutom hade jag alltid undrat hur jag i egenskap av blontgeni, skulle kunna avgöra vem som hade rätt? Då hade jag ju inte behövt fråga någon alls, om jag nu visste själv hur det låg till! Även om jag hade fått gotta mig med ett frikostligt antal narkoser, kändes det som om det hade varit liiiite onödigt att gå igenom värpnings-cirkusen samt att ha opererat in "lö pussycat", min nya vän under huden, om jag nu skulle avbryta allt!
Nåväl, jag fick helt enkelt vänta och se tills på onsdag och därefter fatta ett "klokt" beslut...