Bättre att ta gift, än att va gift? Eller gift som gift kanske, ja vet inte...

Livet kändes lite för bra för att vara sant och jag undrade vad för olycka som lurpassade på mig runt hörnet. Alla biverkningarna var borta med vinden och jag kunde till och med se mina fötter nu när medicinbollen hade försvunnit! (Jag gick inte ens runt och fes längre, jättekonstigt! Skönt ändå att slippa köpa en såndär liten skithund också att släpa runt på, rätt opraktiskt tänker jag!)

Mina löpturer hade gett utdelning och mina mellanprover hade till och med varit helt normala! :) (Man mäter bara blodplättar, röda- samt vitablodkroppar, så jag menar inte att jag hade blivit normal på något sätt! Gick tyvärr inte att mäta via blodprov). Proverna visade alltså normalvärden för en helt frisk person, om än något sämre än mina egna innan behandlingen hade initierats. Helt fantastiskt! Jag hade blivit så lycklig när de ringde mig ifrån sjukhuset när jag var ute och sprang, att jag hade lust att springa ner och hjula i dikeskanten! Jag lät dock bli, eftersom stygnen kring min kissemiss under huden inte riktigt hade läkt än och vore synd att förstöra!

Jag öppnade mitt skafferi och beskådade alla anticancerpresenter som mina älskade vänner hade försett mig med! Jodtabletter hade jag fått utav PO och Tereze, som tydligen skulle reducera återfallsrisken för cancer! Dessa knaprade jag numera i mig en per dag! Shit, vad frisk jag skulle bli! På min egentapetserade fondvägg gjord utav tidningar ifrån 40-50-talet, hade jag faktiskt hittat en annons som vittnade om just jodens goda egenskaper! Tydligen hade tanterna rätt om att det var bättre förr och vi hade tappat denna goda kunskap på vägen! (Trots min "chemo brain", har jag räknat ut att denna mirakeltandkräm kunde bli svår att få tag på och att jag nog fick hålla tillgodo med tabletterna.)

Rawfoodchokladbitar hade jag nu också i frysen, som underbara Cicci hade bakat till mig! Hon hade även givit mig en rätt vidrig, men hälsosam deodorant! Catrin som var "hälsogudinnan", hade redan år 2003 försökt pracka på mig föregångaren till denna mirakeldeodorant! Det var en så kallad "saltdeo", som man skulle väta och sedan stryka med i armhålorna. Jag försökte förklara för henne att saltstenar var sådant som kaniner slickade på, men detta verkade inte riktigt vilja gå in! Hon förklarade att vanliga deodoranter innehöll cancerogena metaller och erbjöd mig att låna hennes saltsten. Eftersom jag tyckte att meningen med att ta deodorant ändå var att man skulle lukta gott och inte att lukta mer svett, avböjde jag hennes erbjudande! (då kunde man ju likaväl stoppa vad fan som helst i armhålan! En sugkaramell kanske? Luktar ju gott i alla fall menar jag!). Slutligen hade hon tappat denna fantastiska produkt i det gemensamma badrummet, på stengolvet, på det charmanta Hostel som vi bodde på i Edinburgh. Låt oss säga att den fina deon hade gjort sitt efter detta och att hon motvilligt fick låna min cancerdeodorant under resten utav resan! Produktutveckligen hade dock tydligen gått framåt under dessa 11 år och den deo som Cicci hade gett mig såg åtminstone ut som en vanlig deo, även om den luktade citronrengöringsmedel! Pernilla hade dock muntrat upp mig och sagt att hon minsann tyckte att jag luktade mer som en bacardi breezer, vilket kändes lite mer attraktivt! (Jag var ju redan att sådant kap rent allmänt att det liksom kändes lite onödigt att toppa det med att lukta svett också.)

Tillbaka till Catrin hade hon mirakelmedel mot precis allting! Nämnde någon ordet hälsosamt, tändes det en eld i hennes ögon och hon såg ut ungefär som en religiös fanatiker gjorde då de talade om gud. Hon hade helt enkelt allt ifrån hemmagjord mirakeldryck gjord på egenplockade aroniabär, till aloeverapreparat som lindrade utslag efter rakning på såväl nyrakade armhålor som maräng! Helt fantastiskt! Tyvärr hade hon just nu ingenting emot cancer, men det skulle nog komma snart tänkte jag! Sist jag var där hade jag fått slicka på ett lackmuspapper, varpå hon hade upplyst mig om att jag var sur!
- Sur? Näe, det tycker jag inte, hade jag svarat! Jag känner mig rätt glad idag faktiskt! Jag blev lite sur i morse i och för sig, när Mio kastade sig över min kaffekopp och halsade i sig allt inom loppet av en millisekund, men det hade gått över nu! (Han hade dessutom tillagt att han lovade att inte bli för pigg på kaffet, vilket han hade hört att barn kunde bli.)

För att toppa det hela, hade min skilsmässa äntligen gått igenom efter vår betänketid på dryga 6 månader! (Vilken tur att man inte kunde skilja sig när man ville i Sverige, eftersom jag ofta försökte spontanskilja mig för att sätta guldkant på äktenskapet och kunna gifta om mig!) Jag hade nu beställt en svart/brun vintageram på nätet och ämnade rama in detta bevis, för att därefter placera det på min "Wall of shame" i trätältets hall! Som sagt; "Bättre att ta gift, än att va gift"!

Jag såg en ljus tid framför mig och kände att lyckovindarna var med mig! Det var faktiskt inte så farligt att ha fått "lite cancer". Den var dessutom botad just nu i alla fall! Jag menar det fanns ju människor som hade det betydligt värre! Jag tänker främst på dem som led av att "vara dumma i huvudet på riktigt" istället, (inga nämnda, inga glömda, inte DU såklart), och det min vän är DEFINITIVT helt obotbart! Lite Paolo Nutini på det och drömmen om att jag blir "hans nästa tant", så är livet fulländat! Jag hade massor av "karameller" att bjuda på, som han så snällt efterfrågade! ;)

Livet blir aldrig som man har tänkt sig, men det blir bra ändå!
Det ser jag helt enkelt till att det blir...