Vi gick längs den oändliga korridoren där jag trodde att jag skulle "visa vägen", eller inte! Hade ju bara varit där 3 gånger innan, så inte helt lätt att hitta rätt menar jag! Vi gick bara 5 uppgångar för långt. Ingen större omväg alls, lite extra motion bara och det gör tydligen underverk för att reducera återfallsrisken för cancer! (Jag gick alltså fel med flit, hade absolut inget med min förvirring att göra!)
När vi väl hade hittat dit kom onkologen direkt och mötte oss, tog hand och presenterade sig som Christer. Han såg empatisk och korrekt ut och kändes rak och förtroendeingivande i sitt intryck. Vi fick slå oss ned i var sin fåtölj, medan han tog besittning utav kontorsplatsen.
- Vi har ju aldrig setts förut Monica, sade han lugnt. Jag har därför läst igenom dina journaler för att sätta mig in i det som föreligger vårt möte. Du hade en del frågor som du ville ställa om jag har förstått det rätt och har tidigare haft kontakt med Birgitta, min kollega.
- Ja det stämmer, svarade jag. Jag skulle vilja veta mer om 1000- kronors frågan, hårets vara eller icke vara och undrar vad du har att säga om det. Jag förstår att jag inte satte Birgitta i en snäll situation då jag uttryckte att jag skulle ta livet av mig om jag intog den där attraktiva flintskalliga Gollum-looken och ville veta om det verkligen var ett kvarstående löfte att det inte kommer falla av. Jag hade nog själv backat i det läget om jag var i hennes kläder.
- Ja, som du förstår drar vi öronen åt oss och måste ta ett sådant uttalande på fullaste allvar och jag vill därför försöka ta reda på om du menar allvar med detta och är självmordsbenägen. Jag vill även försäkra mig om att du är medveten om vad du väljer ifall du avbryter din behandling, respektive väljer att fortsätta den.
Nej, jag körde rita - gissa - spring, tänkte jag för mig själv! Jag är verkligen helt efterbliven på alla plan som tänkas kan om du undrar! Brukar liksom fira mig själv på den där fina "menlösabarns dag", som något annat ljushuvud till människa av min rang hade namngett! Kanske kunde föreslå att vi kunde klunsa om saken, eller varför inte bara köra en beprövad klassiker, singla slant? Den som vann fick bestämma min framtida behandling! snäppet bättre vore att bjuda in lite random folk ifrån gatan utanför, som också var väl insatta i olika behandlingsalternativ till en röstning! Kunde USA välja kvalificerade jurymedlemmar på det viset så var det nog en välbeprövad samt klok urvalsmetod för att få in lite nya och kompetenta tankar! Jag höll (hör och häpna), truten för en gång skull! (Är fortfarande förvånad själv över hur detta gick till. Plötsligt händer det liksom bara, kanske inte var svårare än så.) Hade en intensiv känsla av att det hade blivit ett mycket kort möte annars.
- Jag vet inte vad jag gör! Det får helt enkelt inte hända, svarade jag istället. Jag har gått igenom allt ifrån min mammas cancer, 3 andra nära släktdödsfall, flyttat hemifrån vid 16 års ålder, missfall, utomkvedshavandeskap, missfallsutredning, katastrofförlossning, kolik-/skrik unge skilsmässa, husrenovering, min cancer och så vidare. Jag löser allt det utan att gå ner mig helt, på grund utav en enda sak. När jag är mätt på "allt det där", så har jag en underbar son, fantastiska vänner och släktingar. Jag kan bara stänga igen dörren till disk, byggprojekt samt all övrig skit och ta en paus. Då är det helt avgörande att jag kan träna och att jag åtminstone kan vara nöjd med mig själv! Att sonika göra saker jag älskar med människor jag älskar, ja, kort och gott leva, det är meningen med livet för mig! ( Ja, okey, glömde några saker, vin, tapas, kaffe, saltspray och fejkfransar.) Alla har en gräns och där går min! Jag kan ta väldigt mycket skit, men det är just för att jag ser till att fylla mitt liv med så mycket annat som är glädjefullt! Jag skulle nog snarare se ut som han i Odd world än Gollum när jag tänker efter! Tröstätandet skulle vara ett faktum och mage samt hållning därefter. Jag skulle låsa in mig ensam, dra täcket över huvudet och inte vilja se någon på 3-4 år tills jag såg "normal" ut igen och håret hade växt ut.
- Det är ju en viss skillnad på att "låsa in sig och tröstäta" än att ta livet av sig, svarade Christer helt lugnt. Det är kanske en aning mer oåterkalleligt att ta självmord?
Han hade onekligen en poäng där! Tröstäta däremot, det kunde man göra i himlen med! Jag kunde allt tänka mig en rejäl marängsviss med Paul Walker, med helt oanade mängder av såväl banan som chokladsås! Inte det minsta smulig, det kan jag lova! Brittany Murphy kunde också få smaka lite om hon var snäll!
Nej, detta skulle bli ett långt samtal, det kände jag på mig! Kanske bättre att bli inlagd i figurnära klädsel på det där psyket med fin utsikt i alla fall. Det återstod helt enkelt att se vad han kom fram till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar