Stilettklackar och en skev persika!

Efter en lunch i sjukhusets matsal var det dags för Anna att bege sig mot plugget och för mig att tassa upp till giftransoneringen. Det hade känts som om vi hade hamnat vid personalbordet och Anna hade suttit en plats ifrån den läkare som hade fixat min pussy cat! (Den vid nyckelbenet alltså, även kallad "port a cath", som sitter under huden.) Han såg inte direkt ut som "folk" förväntade sig att en läkare skulle göra, med sina tatueringar på armarna, vilket jag tyckte var skönt! Kanske var på tiden att man slutade upp med alla koder och måsten i Sverige och började slappna av lite! Tänk om någon skulle våga presentera vädret på tv iklädd en T-shirt och sneakers! Det hade allt varit lite läskigt och opålitligt! Kan inte tänka mig att en person med så slapp klädstil skulle kunna något om väder. Det sitter nog i skjortan tänker jag! Det är liksom den som känner av väderspänningarna! (Om ni kommer till mig efter cellgiftsbehandlingen behövs nog i och för sig ingen magisk skjorta, då mina väderspänningar knappast lär undgå någon).

Jag mindes då vi hade haft personalkväll på uterum i Fjärås och jag hade avvikit i vanlig ordning genom att inte komma med de klassiska fotvänliga lärarskorna på fötterna, utan mina sedvanliga 10 centimeters klackar. Mina arbetskamrater hade skrattat och undrat hur detta skulle gå till, medan min rektor Barbro som kände mig väl hade lett och sagt att saker var precis som de skulle. Vidare hade några ojjat sig över hur jag skulle kunna gå runt i naturen med dessa stövlar och frågat om jag inte skulle få ont i fötterna. Vad hände sedan då? Jo, de flesta andra med fotriktiga skor ojjade sig och pustade under promenaden, medan jag tassade på i mina stövlar i vanlig ordning. Man måste ändå förstå att det blir lite obehagligt när man sticker utanför ramarna på det viset! Det är ju aldrig roligt när det händer! Jag kunde inte förstå varför, men jag hade i alla fall fattat att folk tydligen mådde bättre när jag gick i lågskor, (vilket jag i princip aldrig gjorde). Kanske var som det där med att andra tjejer ville att man som konkurrent skulle bli lite fetare, också skulle ha lite fulare skor? Ingen kille hade nämligen någonsin påpekat att jag hade olämpliga skor på mig. Nåväl...

Eftersom jag inte hade kunnat bestämma mig hur jag skulle ha det, hade allt blivit uppskjutet till idag. Jag skulle träffa min kurator igen medan jag fick min cytostatika, men kände mig inte så orolig denna gång att jag behövde något sällskap utöver det. När jag kom upp möttes jag av min härliga sjuksköterska och fick mitt eget lilla rum som sist. Tuff som vanligt hade jag preppat mig med bedövningssalva, så att jag inte skulle behöva känna när de stack igenom nålen, in i kissemissen! Det fungerade galant och kändes ingenting! :) Perfekt inför helgen om jag inte skulle kunna dricka vin för magens skull, tänkte jag! Det var ju bara att trycka i lite sprit rätt in, så skulle det nog bli åka av!

Jag drog lite i min klänning, kikade ner på persikan och funderade över vad min vän hade sagt häromdagen. Jag höll till fullo med Kalle att det hade blivit schysst! Ändå skulle det ta ett år innan man kunde se det slutgiltiga resultatet och bara 3 månader hade gått än. Jag trodde faktiskt inte att det skulle synas alls om ett år! Korkad som man är hade jag dock stolt visat upp min persika för Robban häromdagen som glatt hade sagt;
- Det är ju bara ett bröst! Det går väl dessutom att fixa till sedan!
(Kanske bara är jag, men kändes inte som om han tyckte att det såg riktigt lika schysst ut så att säga)
- Sedan är det ju inte så att du går runt och visar brösten för alla Monica. Jag menar hur ofta visar du dem?

Näe, just det! Jag hade ju inte bara ett skevt bröst, jag var ju singel också! Shit, vilken tur att folk slapp se eländet till persika som jag låg inne med! Ingen syn man ville utsätta någon för menar jag! Kanske dags att skaffa luktsalt inför sneak-peak-reveal!
- Ser det värre ut än du trodde? Frågade jag.
- Ja, eftersom du sade att det inte syntes alls. Det är ju lite buckligt, men vad spelar det för roll? Du är frisk och operationen gick bra! Det är det viktigaste Monica!

Man kunde inte annat än att älska Robban! :) Vi hade känt varandra sedan vi var 5 år och gjort allt från att slåss, samla puttekulor och åka på körkortskurs, till att åka på resor tillsammans. Vi var mer som syskon nästan och man fick alltid raka och ärliga svar! Jag var i alla fall nöjd med mina persikor och jag visste ju att han inte menade det på det sättet som det lät. Han var bara som mig helt enkelt;
Rätt plumpig och tänkte stundtals högt! Det var nog precis därför jag älskade honom som vän och hade det så bra ihop eftersom vi var ungefär lika klantiga båda två... :)