Igår hade upplevelsen av att vara mamma varit ungefär som att ha en fluga i ansiktet hela dagen! Helt fantastiskt, verkligen! Efter att ha hört mitt namn för miljonte gången höll jag på att krevera och vrålade slutligen:
-Sluta kalla mig mamma hela tiden!!! Jag blir tokig!
Varpå jag fick svaret;
- Santo christo, vad ska jag kalla dig för då? Du är ju min mamma!
Suck, han hade kanske en poäng där... Det verkade tyvärr inte finnas någon annan mamma i närheten. Jag funderade på att ringa Samuel och se om erbjudandet från 2006 om adoption av MIG stod kvar, men misstänkte att det dessvärre nog var kört!
Under dagen blev det ännu bättre och jag kände att jag älskade honom lite extra då han satte ord på vad han tyckte om mitt fina hem!
- Mamma! Pappas lägenhet är mycket finare än vårat hus! De som byggde pappas lägenhet var mycket duktigare på att bygga än dem som har byggt detta!
Tack min prins! Vi kan analysera dina legobyggen sedan om du vill, tänkte jag! Kanske kan jämföra dem också med någon annans skapelser och se vad vi kan dra för slutsatser utav det!
- Vem har sagt det älskling? Frågade jag glatt istället.
- Ingen mamma! Det är jag själv som tycker att huset är fulare!
Ja, visst är barn underbara och ärliga! Den nöten som sade att ärlighet varar längst måste ha lidit av Tourettes eller bara ha varit dum i huvudet rent allmänt! Alkoholist är inte heller helt otänkbart! De är ju också rätt ärliga!
Jag var i alla fall väldigt glad över hans påhittighet och tänkte att det skulle ta honom långt i livet! Jag kunde inte låta bli att le då jag mindes dagen hos Linda och Jocke för drygt ett år sedan. Deras dotter och min älskade son, tenderade verkligen att ha de bästa av inverkningar på varandra! Vi tar det från start!
Efter en stunds obekant tystnad hördes ett ljud ifrån Alice rum i form av ett ojande ifrån Mio. Jag störtar in och fick se en bekymrad Alice, samt en uppgiven Mio.
- Jag fick ont i rumpan! Sade Mio bekymrat.
- Varför då? Frågade jag.
- Alice försökte stoppa en plastgaffel i rumpan på mig!
Ja, tänkte jag för mig själv. Vad märkligt att det inte var en angenäm upplevelse?
- Nu tar vi på oss svarade jag pedagogiskt och blåste som sig bör på den onda punkten.
5 minuter senare hördes ett välbekant missljud och jag gick åter in i rummet för att fredsmäkla i bekymmerstider!
- Alice försöker stoppa upp en legobit i min rumpa, sade Mio lite uppgivet.
Jag synade den svängda duplobiten och konstaterade att ingen levande människa hade velat få "oväntat besök" utav den i onödan! Samtidigt var jag inte dummare än att jag kunde konstatera att inget hade näckat min son ofrivilligt, utan att han nog hade varit mer än med på noterna initialt, även om upplevelsen av en duplobit i stjärten inte hade levt upp till den förväntade. Jag gjorde vad var förälder hade gjort; förbjöd nakenlekarna, klädde på våra barn och tvingade ut dem i vardagsrummet! Barnen lovade dyrt och heligt att kläderna skulle stanna på, eller hur...
Drygt en timme senare hördes en oroväckande tystnad, följt utav fnitter ifrån Alice rum. Jag störtade dit för att kolla av läget! Jag lokaliserade fnittret till cirkustältet och slet upp luckan för att beskåda skådespelet!
- Mamma, jag är inte naken! Triumferade Mio Stolt och min blick gled vidare till Alice. Där stod hon på alla 4, spritt språngande med stjärten pekandes mot min son som stod med ett tänt elektriskt tärnljus i högsta hugg.
- Vad hade du tänkt göra med den? Frågade jag och fick 2 fnittrande ungar samt en gapskrattande Linda till svar. Jocke såg mest ledsen ut och sade:
- De där 2 ihop är som mig och Fläring! Det betyder en väldigt dålig kombination!
- Jag tycker att du skall vara glad! Svarade Linda.
- Glad? Utbrast Jocke och såg ut som en Scream-mask i ansiktet av förundran.
- Ja, nu snackar vi nakenfisar i ett cirkustält och ett tänt tärnljus. Vänta du till vi snackar cirkus i ett helt vanligt tält på utsidan och något helt annat än tärnljus! Då, kan du börja bekymra dig Jocke!
Ja, hon hade kanske en poäng där. Så stolt man var över sin uppfinningsrika son! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar