Vi hade varit på teater i söndags och även där hade han visat upp sina kvalitéer genom att likt en sportkommentator delge sina tankar till övrig publik, samt skådespelare under hela föreställningen! När "Lilla Anna" skred in på scenen inledde han med att högt för alla delge att hon minsann inte alls var det minsta lik den riktiga "Lilla Anna". När hon därefter skulle "plantera en potatis i jorden", talade han om för henne att det där inte alls var någon jord som hon hade stoppat potatisen i, utan en helt sedvanlig brun filt! "Lilla Anna" såg verkligen ut att vara tacksam över att han upplyste henne om detta! Hur hade hon kunnat förväxla två så olika ting? När hon därefter skulle "vattna" potatisen, talade han om för henne att den potatisen skulle komma att växa väldigt dåligt utan både riktig jord och riktigt vatten, eftersom hon bara vattnade den på låtsas med en tom vattenkanna! Efter 20 minuter skulle han kissa också! Vilken tur att vi fick resa oss upp och visa upp oss inför alla! Ifall att någon hade missat vem som knäckte extra som kommentator, samt vem den stolta modern var, fick de nu chansen att syna oss ordentligt! (Det kändes väldigt skönt att föreställningen bara varade i 30 minuter, även om de minuterna upplevdes mer som ett halvt sekel.)
Efter föreställningen åkte vi till ICA-maxi för att handla lite, och jag hade en förhoppning om att han skulle kunna åka bilvagn, tyst och glad med en gratisbanan i munnen, medan mamma handlade i godan ro. Ack, vad jag bedrog mig... Vi hann inte mer än in i butiken innan han hade fått korn på en tant i en permobil och satte av i full fräs! Väl framme sade han högt och tydligt:
- Jag heter Mio Sylvester Söhrman jag! Fungerar inte dina ben? Jag tänkte om jag kunde få låna bilen av dig om du kan gå?
Jag tittade febrilt omkring mig i hopp om att hitta någon som kunde köra runt mig i en vagn istället så att jag kunde äta gratisbanan och låtsas vara 4 år, men det sket sig. Det var bara till att gå och hämta honom och visa upp vem som hade fostrat honom så väl! Jag lade på min tillgjorda mjuka röst och talade om för Mio att man inte kunde tänka högt om alla man såg omkring sig, utan att vi kunde prata om det efteråt när vi var hemma själva. Jag förklarade vidare att människor även kunde bli ledsna, om man påpekade utseende eller handikapp, även om han bara var nyfiken.
När vi väl var framme vid kassan hade jag fått sådana extrema kramper i magen, att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen. Jag tittade stressat runt mig för att göra en riskbedömning och avgjorde läget som riskabelt, men nödvändigt. Jag tänkte att jag hade fått skämmas så att det räckte å Mios vägnar denna dag och att det helt sonika var hans tur! Mio satt på metallkanten och plockade upp varor, medan människorna i kön började skruva på sig och helt enligt planen började rikta sina blickar emot honom. (Säg vem skulle tro att jag var den skyldige). Den 15:åriga kille som stod bakom Mio, backade 2 meter åt sidan och blängde surt på Mio, som inte var sen på att uppmärksamma sin åskådare. Mio stirrade tillbaka en stund och öppnade sedan munnen och utbrast glatt:
- Ursäkta, men vad glor du på?
Hela kön började gapskratta och den stackars 15-åringen stammade slutligen fram ett spätt "ingenting", vilket Mio nöjde sig med! Detta var ju genialiskt, tänkte jag, nöjd över att min plan hade gått i lås! Inte undra på att Paris Hilton och alla andra trendtjejer hade små hundar i sina handväskor! Nu förstod jag precis vad de hade dem till!
På väg ut ur affären såg vi en rejält överviktig man och jag försökte "mota Olle i grind" så att säga, genom att leta efter något som kunde förhindra den katastrof som strax skulle knacka mig på axeln. Med tanke på damen i permobilen, hade jag inga stora förhoppningar om att mannen skulle förbli oupplyst om sin vikt, bara utifall att han själv hade missat det faktum att han hade några extrakilon att dra runt på. Väl framme tvärstannade Mio framför mannen, medan jag febrilt drog honom i armen och försökte locka med förbutikens barnklubbsgåva. Plötsligt sken han upp som en sol och man kunde verkligen se hur hjärnan jobbade för fullt medan han öppnade munnen och högt sade:
- Mamma! Han kan vi prata om sedan när vi kommer hem!
Jag tittade ner på marmorgolvet och insåg att inget hål hade öppnat sig denna gång heller, utan att det helt enkelt var bättre att dra hem. Precis när vi hade kommit utanför dörrarna tvärstannade Mio igen och tittade lite lurigt på mig varpå han sade:
- Mamma, var det du som fes i affären?
- EEEh, det kan ha varit så, mumlade jag lite tyst tillbaka.
- Det luktade äckligt, sade han glatt och fortsatte att gå bort emot bilen.
Fan, också tänkte jag. Det var nog bara till att åka och köpa en såndär liten ful hund, som jag kunde stoppa i min handväska under min cellgiftsbehandling, för detta skulle nog skita sig rejält i förlängningen! Tur att jag bara hade kramper i magen och inte mådde illa längre, för när jag kom hem skulle jag sätta i mig de där "kolossala mängderna med vin", som Kalle hade rekommenderat! Jag trodde verkligen att det var precis vad jag skulle behöva, för att återhämta mig ifrån denna fantastiska dag...
.JPG)
baaaaaaassss
SvaraRaderasluta visa tuttar
SvaraRadera