Kökssax, tandpetare & pincett, fixar persikan lätt som en plätt!

När jag hade varit i Alperna över nyår med Magnus hade jag tyckt att det läkte lite dåligt på undersidan av bröstvårtan och undrat vad som kunde vara på tok. Då hade det hade bara gått drygt 3 veckor sedan min operation, men eftersom resterande delar av "lö peach" hade läkt, var det ändå lite märkligt! Det var ingen skorpa eller något öppet sår, utan såg mer ut som torkad sårvätska. Hmmm, undra om jag skulle försöka skrapa bort det, tänkte jag för mig själv. Jag skrapade försiktigt på "skorpan" och märkte att det nog var något annat. Jag fick tag i en pincett i necessären och tog ett försiktigt nyp och drog lite i "skorpan". Ut kom en ögla av den genomskinliga, tydligt "självabsorberande" tråden, på en sisådär 1,5 cm. Gud, vad käckt, tänkte jag och log för mig själv! Den kanske man kunde hänga liftkortet i! Det var ju stundtals lite för varmt för min skidjacka och vindstället hade lite ont om fickor! Sen kunde jag hänga bordstyngderna i den om persikan ändå inte skulle hänga till sig av sig självt som Kalle hade utlovat, så slapp jag att ha den där räfflade goa klämman i bröstvårtan! Bara det bästa är gott nog, mumlade jag för mig själv och kände att "göttegriskonceptet" var på topp!

Jag tänkte om lite och kom fram till att öglan kanske inte var så fasligt användbar i all fall. Frågan var bara hur jag nu skulle få in tråden i tutan igen? Jag kom på att vi hade ätit tapas och druckit Prosecco med Wille&company dagen innan och att jag då hade inhandlat lite tandpetare! Jag tassade ut i rummet och mycket riktigt fanns en hel paket med tandpetare på bordet. Lysande! Nöjd över mitt smarta drag begav jag mig tillbaka till badrummet och petade in tråden i persikan igen så gott det gick! Shit, vad smart jag var! Nu skulle detta nog läka till sig som aldrig förr tänkte jag, eller kanske inte...

Väl hemma i Sverige tyckte jag inte att det hade skett några större mirakel på trådfronten och beslöt mig för att flasha med min persika, då jag besökte min onkolog på Sahlgrenska. Jag fick dubbel publik och såväl sköterska som onkolog tyckte att det såg bra ut och konstaterade "att det nog skulle vara så"! Jag kände mig något skeptisk, men beslöt mig för att ge persikan en chans att återhämta sig på egen hand.

Efter ytterligare ett par veckor hade Pernilla kommit på besök och jag tänkte att jag kunde rådfråga henne, eftersom hon hade en vän som hade opererat brösten ganska nyligen. Jag berättade om tandpetarscenariot i Alperna, varpå hon avslöjade att det nog inte var så bra att trycka in tråden igen med en tandpetare. Va??? Varför inte då, undrade jag! Själv tyckte jag att jag hade varit lite smartare än vanligt och kände mig ovanligt nöjd över min innovativitet! Vidare berättade Pernilla att hennes vän hade fått plocka stygn lite här och där vid ett flertal tillfällen. Jag tittade på Pernilla och sedan på kökssaxen och pincetten som låg på tvättmaskinen! Oj,oj vad skönt detta skulle bli! Jag tog ett djupt andetag och nöp ett försiktigt tag om tråden och drog sakta, sakta. Jag vågade inte dra fort även om "plåstertaktiken" brukade göra minst ont, eftersom jag inte visste hur den satt fast inne i persikan. Lite synd att dra loss alltihopa och rasera Kalles fina arbete också, tänkte jag!

Ut kom den välbekanta öglan, så jag tog helt sonika kökssaxen och klippte av den! Jag tog mod till mig och drog tag i den ena ändan av tråden och ut kom ett halv garnnystan utav genomskinlig tråd.
- Verkligen en behaglig upplevelse detta Pernilla, sade jag! Nästan skönare än att ligga sked nu när jag tänker efter!
- Mmmm, kan tänka mig det, svarade Pernilla och tittade avundsjukt på pincetten med trådbollen.
Jag tittade på den andra änden och undrade om det skulle vara en lika lustfylld upplevelse att avlägsna den tråden. Jag tog ett tag och drog till, men inget hände, eller ja det gjorde något så in i hel.... ont, men för övrigt hände inget alls!
- Jag fixar inte detta Pernilla, sade jag lite matt.
- Det får bli tandpetarlösningen tills tanken har mognat lite!
Jag hämtade en tandpetare i skåpet och petade återigen in tråden så gott det gick, i hopp om att den skulle leva upp till sitt namn som "självabsorberande". Någonstans i bakhuvudet sade dock något mig att det eventuellt inte skulle bli riktigt så, utan att jag kanske, eventuellt, mest antagligen, skulle få gotta mig ganska så snart igen med pincetten...