Det var 2006, plattängernas tid samt det gudsförgätna året och jag umgicks 24/7 med min alltid saknade bästizzz, Samuel. Många hade svårt att fatta att en tjej och kille kunde vara så nära vänner, men det var verkligen en helt platonisk vänskapsrelation vi hade. Jag minns särskilt en kväll då en av hans vänner i vanlig ordning frågade när vi skulle bli ihop och jag kom ut precis när Samuel svarade:
- Bli ihop??? Du, vi talar mer adoption här! Monica behöver någon som tar hand om henne! Vi snackar alltså mer en personlig övervakare, alternativt assistent för att åtminstone reducera hennes pinsamheter en aning, om nu så möjligt.
Ja, jag vet inte, men kanske var det därför det gick lite sämre än vanligt då jag träffade Tereze...
Den dagen Tereze hade stigit in i klassrummet på pedagogen hade jag synat henne och tänkt att hon nog var en såndär snygg och dryg innetjej, men ack vad jag bedrog mig. Hon hann inte mer än att öppna munnen så förstod jag att hon var en precis lika förvirrad själ som jag, om inte värre. Efter att ha pluggat en vecka ihop hade jag tittat på henne och frågat om hon ville åka till Kina, Sydafrika eller något annat kul land för att skriva examensarbetet.
- Absolut, hade hon svarat och så blev det!
Vi planerade packningen väl och eftersom vi hade samma storlek på kläder delade vi allt! Syftet var givetvis att shoppa mer än någon vettig människa kunde behöva. (Kan hända att vi inte var så vettiga) Vi hann inte mer än in i första köpcentret innan det gick käpprätt för min del, (ja, som vanligt jag vet). Så här i efterhand kan jag kanske erkänna att det var lite av en glädjekalkyl att jag skulle få plats i de där snygga jeansen, men skam den som ger sig! Jag lyckades precis klämma in mig i jeansen och få upp dragkedjan, sedan kan man väl säga att det sket sig rätt totalt! KRACK, sade det bara och dragkedjan pajade PRECIS när jag hade fått upp den! Där stod jag nu i ett par iofs skitsnygga jeans, men inför allmän beskådning, mitt i affären och satt fast! Jag försökte för kung och fosterland få av mig byxorna, men nej, det var helt kört! Jag ropade till mig en expedit för att få hjälp med att komma loss och hon kom till undsättning för att göra ett tappert försök...
Dubbelvikt av skratt stod Tereze mitt emot och sade till mig att inte oroa mig! "Jag lovar att dokumentera allt", ropade hon glatt! Tack, precis den hjälp jag behövde, verkligen! Vore ju allt bra synd att bara få dela detta med hela köpcentret, ville ju gärna kunna visa alla hemma också! Men, som om inte detta vore nog kunde inte heller denna söta tjej klara den tuffa uppgiften, utan fick kalla på förstärkning...
Fråga mig inte hur jag bär mig åt för att lyckas med allt, eller ja, misslyckas kanske mer var det rätta ordet... Nu kanske ni förstår varför jag oroar mig för "chemo brain", med tanke på hur förvirrad jag var redan innan. Fast just därför kanske jag har sådan tur att ingen kommer att märka någon skillnad! ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar