Förvirrad by nature

På morgonen hade Mio glatt sin mamma återigen genom att helt sonika fråga mig:
- Mamma, varför är din näsa så röd?
- För att mamma tycker att det är fint!
- Men så brukar den inte se ut! Jag tycker att den är finare när den är som vanligt!
Tur att du nämnde det, tänkte jag! Jag som kände mig precis som vanligt. Eller ja, lite snyggare kanske nu när du nämner det!
- Mamma äter kortison nu och då blir det så i några dagar, svarade jag ansträngt.
- Den var finare innan mamma!
Jag övervägde för en kort sekund om jag skulle förse honom med den efterfrågade tampongen i alla fall, fast med ett helt annat syfte. (Fanns ju fler ställen att göra av den menar jag.)

Jag gav mig vidare ut i köket för att andas lite, tröstäta och ge mig hädan åt mina cravings. Jag stod och svor åt min nya fina gasspis, som precis likt allt annat jag ägde, hade gått sönder efter en sisådär 5 dagar! Märkligt ändå, den andra brännaren funkade ju? Efter att ha rafsat mig en stund i min nyblonderade hårbotten, fick jag en aha-upplevelse! Det kanske är lättare att tända om man sätter på gasen på rätt platta! :) Efter den natt jag och Mio dessutom hade fått uthärda, skulle jag nog vara ypperligt tacksam att inte hela huset hade sprängts i luften! Nåväl...

Jag undrade om jag bara var "Monica disträ" i vanlig ordning, eller om jag redan hade blivit lite mer dum i huvudet än vanligt? Jag kände ändå ganska många som hade gått på cellgifter och de var ju helt normala! Eller ja, kanske inte... Jag drog mig till minnes hur det hade gått med PO och katten, vilket kanske var en viss motsägelse till just det. Du förstår Tereze och PO fullkomligt älskade katter och såg därför till att förse sig med en eller två åt gången, med samma utsaga varje gång, alla dog. De skötte sina katter med bravur enligt alla konstens regler, men nej de blev drabbade av olika åkommor gång på gång. Men likt min cancersläkt som inte heller lyckats fatta galoppen, utan avlar vidare på våra pissgener, tänkte även Tereze och PO; skam den som ger sig! När katt nummer... i ledet nu hade lämnat vidare stafettpinnen till nästkommande lyckliga familjemedlem, hade PO fått uppdraget av sin fru att ge sig av för att kremera katten och placera urnan på en minneslund. 3 månader senare går Tereze ut för att flytta över bilbarnstolen ifrån PO:s bil och möts i baksätet utav...ja, urnan med katten. Hon stegar raskt in och frågar vänligt, men lite irriterat:
- Har du kört runt med vår kremerad katt i bilen i 3 månader?
- Eeeeh, ja det verkar så, svarade PO. Mina samåkare har påpekat det några gånger, men det har liksom fallit i glömska...
- Försöker du håna honom? Han hatade ju dessutom att åka bil, sade Tereze uppgivet.
- Han lider nog inte så mycket av det längre, mumlade PO lite tyst.
- Varför gör du så stor sak av det älskling, fortsatte Tereze. Vi kan väl lika väl strö honom i trädgården om du tycker att det är så besvärligt. Det är ju dessutom mer personligt!
- Jag fixar det! Sade PO och reste sig på studs och begav sig mot bilen.
En minut senare var han tillbaka i dörröppningen med en tom urna i handen.
- Så! Klart! Sade han med ett leende på läpparna, lycklig över att äntligen ha följt sin frus direktiv.
- Men var har du gjort av katten? Frågade Tereze.
- Jag hällde honom i häcken, svarade PO stolt i tron om att han hade gjort rätt denna gång...

Ja, jag vet inte. Kanske märks det på folk i alla fall om de har gått på cellgifter... Det får tiden utvisa och kanske, bara kanske, får jag äntligen, (likt PO), ett giltigt skäl till att vara bara jag... ;)