Sneak-Peach-Peek hos Kalle!

17 dagar hade gått sedan min operation och det var nu dags att fläka ut mina persikor för Kalle igen! Såhär efter min paketöppning, kände jag mig ganska sansad och såg fram emot att få ta del av alla mina provsvar. Väl inne i rummet skakade vi hand och jag slog mig ned på en stol.

- Hur mår du nu efter operationen? Frågade han vänligt.

- Jo, tack, svarade jag sakta. Jag var ute i Göteborg igår och drack ett okänt antal juldrinkar med mina vänner Anna och Pernilla. Det var bara det att Anna som lämnade in handduken lite tidigare än mig och Pernilla, var lite svårväckt ur sin dvala då vi ringde på dörren kring 3 snåret inatt. Plötsligt kom alla kloka tankar till mig och jag fick den briljanta idén att leka Spindelmannen och klättra upp till balkongen på andra våningen och knacka på rutan! Det kan ha varit så att jag kanske inte var riktigt så smidig som jag själv hade trott, så Pernilla fick rädda mig med den klassiska kejsarstolen! Upp och in kom jag i alla fall!

- Det låter som om du har återhämtat dig då, svarade han och log.

- Jo, tack! Det är dock lite av ett återkommande gissel det där med att ta sig in i hennes Fort Knox förstår du! Förra veckan lyckades hon inte ens själv att ta sig in och fick då gå över gatan till Pizzerian, där hon bad om hjälp med att bryta sig in i sin egen lägenhet genom brevlådan! Dagen efter satt det stora skyltar i hela trapphuset där man varnade för inbrottstjuvar och hon fann det inte helt naturligt att då avslöja att det var hon själv som hade tyckt att hon skapade lite spänning i vardagen, genom att byta bort sin chefsposition i arbetslivet och jobba lite mer "där nere på golvet" så att säga! Nåväl, nu vill jag gärna ta del av mina provsvar. Lite har jag redan pressat ur sköterskorna en del information per telefon i vanlig ordning, men några provsvar återstår. Jag hoppas bara att du inte skall säga vad jag fruktar mest, nämligen att tumören är trippelnegativ för jag har redan själv räknat ut att så är troligen fallet.

- I princip är den det, svarade Kalle. Den visar en hormonkänslighet på knappt 15%, så det är nästintill försumbart. Man kan medicinera ändå, men frågan är om det skulle ha någon effekt alls. 

Jodå, tänkte jag för mig själv! Där har du helt fel! Jag såg ju fram emot att bli sexuellt apatiskt och slippa förnedra mig själv med att behöva släpa in microhelvetet i sovrummet och ligga sked med en förbannad, jävla dunkudde! Dunkudden däremot, den var mer än försumbar!

- Proverna visade att det var en grad 3 tumör i elakhet, vilket visar på en snabb celldelning och därmed hög aggressivitet, precis som de tidigare provsvaren ifrån din biopsi hade antytt. Den var 1,7 cm i diameter, vilket klassas som liten, och även det stämmer överens med vad vi hade väntat.Tumören hade inte spridit sig till lymfkärlen och hade inte heller vuxit in i några blodkärl, vilket är positivt och talar emot dess kapacitet att kunna ha spridit sig, sade Kalle. Vi kan dock inte se vad som sker på cellnivå och som du nog också redan har räknat ut måste jag därför rekommendera dig...

HELVETEEEEEEE, tänkte jag och såg min brors golvmopp svischa förbi i periferin och hörde därefter CYTOSTATIKA. 

- Det hade klart känts bättre om du inte hade rekommenderat mig cellgifter, svarade jag, men jag står ändå fast vid mitt beslut.

- Var den her-negativ också då?

- Ja, det är den och eftersom du är så ung och har många år framför dig, måste jag därför rekommendera dig detta för att minska dina risker för återfall. Jag har förstått att dina tankar kommer från ett barndomstrauma som du har upplevt med din mamma, har du fått någon att prata med? 

-Ja, svarade jag. Jag har fått en kontakt med han kuratorn däruppe och han är fantastisk.

Jag kände mig lite som en fulversion av Ally Mcbeal som såg i syne och sprang hos en svindyr lyx-psykolog för att tala om sina inre hjärnspöken, synvillor och demoner. Själv gick jag hos en kurator genom landstinget och berättade om mitt lyckade liv, trätältet, min skändade persika och frieri-kön på utsidan.

- Skall vi ta och titta på hur det ser ut då? sade Kalle och sköterskan drog fram en skärm som täckte för dörren, inför eventuella oväntade inkräktare. Efter episoden med marängen och "Oraklet", kändes det rätt överflödigt, om än gentilt och det bekom mig inte särskilt om någon mer skulle vilja vara med på föreställningen. Jag hade valt min utstyrsel lite mer omsorgsfullt denna gång och skulle därmed bara behöva ta av mig på överkroppen till skillnad från sist. Då hade jag febrilt fajtats med min spetskantade Odd Molly klänning, tills jag hade givit upp hoppet om att skyla mina porriga, vita, genomskinliga strumpbyxor. (Om du är en kille skulle jag helt sonika bara vilja säga att det är nu du skall hämta en rulle med toalettpapper, tänker om du skall kräkas). Slutligen hade jag suttit på britsen med tutorna i vädret iklädd en burlesk, (läs läskig), outfit bestående av stövlar, stringtrosor, genomskinliga för små strumpbyxor och lösögonfransar! Strumbyxorna framhävde min figur genom att strama åt i midjan, så att jag såg ut ungefär en trattkantarell, med en fin volangkant av hud som hängde över linningen! Ooooh, ooooh la la, han vill ha mig, viskade exotiska toner av musik i mitt huvud!

Kalle tittade på mina persikor lite fundersamt och sade sedan;

- Den kommer att hänga till sig lite sedan med tiden.

Yes, yes, tänkte jag. Nu slapp jag bordsduks-tyngderna! De där naggade klämmorna jag hade visualiserat såg inte så värst bekväma ut nu när jag tänkte efter! 

- Även ojämnheterna kommer att fixa till sig med tiden och om ett år kommer du att kunna se det mer eller mindre slutgiltiga resultatet. 

- Jag är positivt överraskad, sade jag. Jag hade förväntat mig att det skulle synas mycket, mycket mer, så det känns faktiskt väldigt positivt!

Han såg mäkta nöjd ut men jag var inte blondare än att jag insåg att det inte var pga. åsynen av mina stoltheter till behag, utan hans fantastiska arbete, med all rätt!

- Ja, jag lade mycket tid på att försöka fylla ut efter tumören för att få det så bra som möjligt, svarade han.

Din lilla, lilla gottegris tänkte jag! Måste ju vara fantastiskt att få kika på persikor hela dagarna, eller ja, även meloner och blåbär på strykbrädor! Vi kvinnor bar ju lite på en hel varietet av frukter av olika de slag! Jag hade ju valt helt fel yrke insåg jag nu! Det var ju givetvis urolog jag skulle ha blivit istället! Då hade jag fått såväl se som talla på baguetter hela dagarna i ända och få betalt samtidigt! Nu när jag hade blivit ett sådant kap lutade det nog mer åt att betala. Jag hade ju i och för sig arbetat i hemtjänsten i många år, men det var nog inte riktigt samma sak. Hade nog lite mer den effekten som de där hormontabletterna nu när jag tänkte efter och snäckan tenderade att dra lite mer åt ostronhållet faktiskt! Till och med han den där snygga, franska kandidaten i mästerkocken som var en hejare med ostronkniven, hade nog gått bet!

Jag tog på mig och fick en vidare remiss till nästa övertalningsinstans, onkologen och fick därefter tacka för mig. Kalle önskade mig lycka till med allt och det kändes väldigt skönt att ha blivit tagen på persikan en sista gång, tihi, nej jag skojade bara :) Jag menade väldigt, väldigt skönt att cancern inte hade spridit sig, att Kalle visat sig vara en fantastisk kirurg och att steg 1 på min resa var avklarad :)