Jag hade just avklarat min första löptur på 7 km, med 3-dubbla bh-ar och stod i badrummet och hyperventilerade inför den paketöppning som nu åstundades! Dessvärre var det inte direkt ett presentbord med stora glammiga paket med röda rosetter på, utan ett paket av det taffligare slaget i form av min nyopererade tuta med bandage och tejp på istället.
- Hur går det ropade min moster Lila ifrån köket?
- Jättebra, svarade jag, eftersom jag inte hade öppnat än och hunnit svimma ihop i en hög på golvet.
Nu var det upp till bevis Kalle tänkte jag, om det verkligen såg sådär "schysst ut" som han hade utlovat. 2 veckor hade gått sedan operationen och jag hade fått lov att börja träna och ta bort allt bandage. Sakta lossade jag på tejpen, tog ett djupt andetag och drog av hela bandaget. Jag tittade länge, mycket fascinerat och väl i spegeln och konstaterade därefter till min förvåning att det i princip såg ut som innan! Kalle knows his shit! mumlade jag och beundrade mig själv i spegeln! :)
- Lila kom och titta! vrålade jag ut i köket. Det ser alldeles strålande ut detta! Kalle har tom hissat upp persikan en aning så antingen kunde man önska sig cancer i den andra också, eller så kunde man sätta en sån där bordsduks-tyngd i den nyopererade så den liksom hängde till sig lite! Endast fantasin sätter gränser! Kanske vore det trevligare att be något i kön på utsidan att dra lite i den så småningom?
Lila granskade mig noga och instämde i att det faktiskt var helt makalöst vad duktiga kirurgerna hade blivit! Kalle hade helt sonika "bara" skurit bort bröstvårtan, plockat ut tumören, fyllt igen hålet med lite vävnad från övriga bröstet och satt tillbaka bröstvårtan igen. Det fanns inte ens ett ärr! Detta kändes nästan lite för bra för att vara sant och jag undrade vad det var som var lurt! Det brukade aldrig gå såhär bra i mitt liv, så något fuffens var det allt som låg och lurpassade runt hörnet!
Jag drog mig till minnes hur det hade varit då jag skulle på "ett rutiningrepp" efter min förlossning och sätta in en spiral.
- Detta kommer att gå så bra Monica, hade barnmorskan utlovat och det är över på bara ett par minuter! Mmmm, eller hur! Väl sittandes med snäckan i vädret i min favoritfåtölj hör jag barnmorskan mumla:
- Livmodermunnen verkar vara stängd här, så jag vet inte riktigt vad vi skall hitta på.
- STÄNGD??? Var människan full, eller blind, eller både och kanske? Här satt jag med marängen på vid gavel och så säger hon att det är stängt??? Det är jävligt öppet här om du undrar tänkte jag, så se bara till och lös det!!! Efter att hon därefter i 25 minuter hade utfört något som i det närmsta påminde om en utgrävning vid en fornlämningsplats, kände jag att jag började bli lite mätt på att sitta där och vresa.
- Det ser ut som om du har lite ont, vill du komma tillbaka en annan dag? frågar hon då plötsligt.
Komma tillbaka? Skulle inte tro det du! Nu ser du till att trycka in den bara, om du så skall behöva kofot för att få dit den, för hit tänkte jag då definitivt inte komma tillbaka på vääääääldigt länge! Det var något som var helt säkert! Nästa gång jag skulle fläka ut marängen fick det vara för att lämna plats för något betydligt mer spännande än en spiral och en medelålders barnmorska, den saken var jag helt på det klara med!
- Vill du ha bedövning, säger flarnet då, efter att jag redan hade suttit där och lidit i snart 30 minuter. Återigen förbluffad över kvinnors relation till smärta, undrade jag vad hon nu trodde att jag skulle svara?
- Nej, tack jag gillar ju att ha ont, så det där med bedövning är ingenting för mig! Kör på du i en halvtimme till, så ligger jag här och njuter och slappnar av så länge! Kanske kan få ett nummer av Plaza Kvinna medans jag gottar mig att läsa här också? Stressa för all del inte för min skull! Jag fann mig som tur var och nöjde mig med ett "ja, tack".
Efter att bedövningen var satt erbjöd sig kvinnan att gå och hämta ställets "orakel", som tydligen var en hejare på att sätta spiraler och inte hade gjort annat under sin snart 65:åriga livstid, samt en assisterande undersköterska. Jo, men absolut! Bring em on, för all del! Men nu när du nämner det tycker jag ändå att det är lite dåligt med folk här inne! Har du inga mer som vi kan bjuda in när vi ändå är igång, så som ett dussintal snygga läkarstudenter eller dylikt? Det skulle verkligen pigga upp nu när jag ligger här och känner att jag är till min fördel! Kan ni inte vara snälla att filma lite också när ni ändå är i farten, känner att detta är ett ögonblick jag sent vill glömma! ( Det är ju ändå insidan som räknas, eller var det inte så man sade? Det kanske inte var just detta sammanhang man hade haft i åtanke då begreppet myntades?).
Sagt och gjort kom oraklet och vips så var det klart!
- Det är verkligen jätteovanligt att detta händer Monica, sade kvinnan och log sött emot mig.
- Tack, nu känns det verkligen mycket, mycket bättre, mumlade jag för mig själv och tittade ner på mina blodiga ballerinaskor. Jag tog på mig mina kläder och gick ut i väntrummet till Peter och Mio.
- Vad är det som händer och varför tar det sådan tid? frågade Peter surt då jag kom ut i väntrummet.
- Jag har varit och göttat mig igen, som den göttegris man är, svarade jag syrligt! Jag har ju ändå betalat 300kr för besöket, så försöker liksom att få ut så mycket som möjligt av min upplevelse!
Han tittade lite förvånat på mig och vi begav oss snabbt därifrån. Inom mig kände jag en stark övertygelse om att det skulle dröja väldigt, väldigt länge innan jag åkte dit igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar