Säg vad är en polack utan tofflor?

Om det var någon som jag verkligen älskade gränslöst och som hade behandlat mig som en liten prinsessa hela livet, så var det min mosters man Ennio! Ensam flicka av 4 barn blev jag omedelbart tillskriven den rollen och för mig var han helt enkelt den pappa jag aldrig hade haft! Vi hade alltid kunnat prata om precis allt på denna jord och hans humor var snäppet mer vrickad än min! När jag hade min t-shirt- och jeansperiod i 13-års åldern, hade han frågat varför jag inte kunde klä mig lite mer kvinnligt med kjol och läppstift istället. Jag fräste förolämpat åt honom att det var så prostituerade klädde sig och att det inte var något för mig. 2 år senare då jag kom ner till Rom i kort-kort och läppstift hade han noggrant synat mig på Ciampinos flygplats då jag hade anlänt och högt utropat;

- Nämen, där kommer ju horan! Detta är ju strålande Monica! Jag har en campingstol i bagaget på bilen så jag tänker att jag släpper dig under bron i några timmar, så kan du bjuda på pizza ikväll! Det enda tråkiga är att när jag kommer gåendes här med dig kommer alla att tro att även jag är en gottegris, som har köpt dig här runt hörnet! Vidare i mataffären hade han gett mig ytterligare en gurka när jag redan hade fyllt korgen med frukt och grönsaker och påmint mig om att en extra gurka aldrig var fel, i fall att jag skulle vilja äta en också! Man kan väl kort och gott säga att han avdramatiserade det där med "blommor och bin- diskussionen" en aning och det blev i min släkt istället ett ganska dagligt samtalsämne!

När Mio kom till världen och alla stod och svärmade runt honom hade Ennio snabbt läst av läget och gått fram till mig och sagt;

- Det är ett fasligt liv kring det där barnet du! Visst är han söt, men du är snyggare och du kommer alltid på första plats! Dessutom är du vackrast i hela Sverige! Alla köper så mycket prylar åt Mio, så jag köpte lite grejer till dig istället! Därefter hade han plockat fram en påse med min favorit choklad Tronky och en flaska Prosecco och gett mig en puss på pannan. Jag behövde oftast aldrig säga något, han läste mig som en bok ändå...

När Mio hade börjat kalla honom för morfar blev han däremot först inte helt nöjd.
- Morfar låter liksom gammalt, sade han. Det klingar inte rätt!
- Ledsen att behöva kläcka nyheten Ennio, men du är gammal om du undrar och pensionär uppå, så det har nog inte så mycket med tituleringen att göra. Han tackade mig för informationen genom att be mig dra åt helvete och hasade vidare igenom korridoren med sina tofflor, beiga attraktiva knästrumpor, (troligen lånade från sjukhuset), samt en flanellnattskjorta. Färden ledde bort till hans sovrum där han ämnade slå på en svartvit film ifrån den tidsepok han själv hade levt under, samt kunde relatera till. Jag hajade till lite senare utav ett missljud som lät ungefär som om någon höll på att strypa en katt. Jag följde oljudet till vardagsrummet, där jag möttes av en syn som plötsligt gjorde allt helt logiskt. Där satt Ennio i soffan och grät en skvätt med insikten att han plötsligt hade blivit gammal. På huvudet hade han ett par enorma hörlurar, med Pavarotti spelandes på högsta volym, som han försökte överrösta och ett glas whisky i handen. Låt mig säga att denna italienska man lagade mat betydligt bättre än vad han "sjöng". Jag funderade på hur whiskyn kunde nyttjas på bästa sätt och om det vore mest lämpligt att snabbt själv halsa återstoden utav flaskan, alternativt dra den i bakhuvudet på honom så att det blev tyst!

Det var så skönt att få känna sig liten som ett barn, för det gjorde jag alltid när jag var hos dem i Rom, trots att jag nu var 34 år gammal. Jag fick alltid låna min älskade mosters groteska nattlinnen, (förlåt Lila, men de är faktiskt skitfula), och ett par livsnödvändiga matchande tofflor! (Polacker kan inte gå utan tofflor inne, det är som kistor för vampyrer, de dör helt enkelt utan sina tofflor), och tassade alltid in på morgonen och lade mig emellan dem i sängen för att titta på Tv. (Med lite tur blev man kliad på ryggen med).

Bredvid sängen stod en halv butik med damparfymer, eftersom Ennio tyckte att de luktade godare. Lila hade febrilt försökt få honom till att använda herrdofter istället, men efter att han hade förbrukat hälften av hennes finparfymer, medan herrdofterna stod och dunstade i skåpet, gav hon upp! Detta hade även lagt en god grund för hans och Mios numera mycket kärleksfulla morfar-barnbarnsrelation, då Mio till fullo delade denna passion. Likt en tysk porrskådis ifrån en 80-tals-vuxenfilm blev Mio så exalterad att han flåsade och stånkade högljutt då han fick syn på en parfymflaska och skydde inga medel för att lägga rabarber på den! I timtal kunde han sitta med sin älskade, tålmodiga nonno och frossa i dessa parfymer. Stackars överflödiga mamma Monica tvingades då att frossa i fynd bestående av livsnödvändiga kläder, skor och accessoarer på Roms alla marknader samt Via de Marconi istället! (Fy vilka minnen! Har det mycket bättre här med Gekås, trätält och cancer).

Den dagen han fick sin prostatacancerdiagnos hade jag omedelbart tagit tjänstledigt och satt mig på första planet ner till Rom, för att finnas där vid hans sida. Han hade tittat på mig, pussat mig och pekat med sitt finger på mitt favorit djur Kikki! Kikki, även kallad "Kikki del cazzo", (slå inte upp det är du snäll, italienare är så vulgära i sitt språk! Skulle själv aldrig bruka sådana ord.), var husets katt. (Förövrigt det tråkigaste djur som har gått på denna jord om du undrar!)
- Det blir strålande detta Monica!
- Efter att ha läst på om alla potentiella biverkningar jag kommer tänkas kunna få efter min operation, så vet jag vad jag eftertraktar mest! Jag och Kikki kommer att kunna relatera till varandra på ett helt annat sätt! Vi kommer att kunna ha djupa diskussioner oss kastrerade emellan och kunna enas i samförstånd om att svartvita filmer är meningen med livet! Ett par biscotti och en Orzo bimbo på det, så blir livet till en fest!
Var rätt säker nu på att det var just min älskade Zio Ennio, som hade lärt mig att skämta om det mest förbjudna och sjuka här i livet! :)

Så nu låg vi här år 2014, på var sitt sjukhus, i 2 olika delar av världen. Han med sin hjärtoperation framför sig och jag med mina cellgifter, samma dag... Med lite tur kunde jag nog hitta en bugetresa med Ryanair under våren tänkte jag! Framför mig såg jag oss 3, likt de 3 musketörerna! Ja... du tänker rätt! Jag, Ennio och skitkatten, sitta i samförstånd, sexuellt apatiska och äta kakor tillsammans! Ingen jäkla Orzo bimbo dock, där gick fasen gränsen! Give me my coffeeee! (Den svartvita filmen tål nog också att diskuteras närmare.)
Ennio - See you soon!
Ska bara överväga det där med att hänga med katten....