Ska vi hångla?

Om det var något som jag verkligen innerst inne tyckte var jobbigt, så var det faktiskt det där med killar... Född med förmågan att prata på såväl in- som utandningsluft, förväntade sig folk helt enkelt att man skulle vara framåt och ta för sig av det som fanns att tillgå på krogens buffébord. Istället var det precis helt tvärt om med mig och blotta åtanken på att bli ratad fick mig att bli så illamående att jag fick upp sådant jag inte ens hade ätit! Om jag överhuvudtaget skulle ta modet till mig för att prata med en kille, med andra intentioner än vänskapliga, så pratade vi definitivt inte om kontinentala mängder alkohol, det kan jag lova dig! Låt mig säga att vi snackar mer "Saloons-berusad" än "salongs-berusad", så kanske du fattar lite mer vad jag menar! En gång i hela mitt liv hade tanken slagit mig att man kanske skulle prova det där med One-night-stand i alla fall som alla andra singlar hade lovordat så väl. Jaa, låt mig säga såhär; vi var rörande eniga efter vår barrunda på Kristianssons, att det var mer lockande med ostmackor och Oboy, så det blev det! (Kan tillägga att jag är nästan lika bra på att äta som att prata, så det kändes som en win-win för båda och han fick också vila öronen en stund).

Jag fick en deja-vy syn och mindes tydligt våra snurra flaskan sessioner då jag var 8-9 år och vi hade suttit på stranden nästan hela klassen.

- Den som flaskan pekar på skall få en kyss av Mikael.

Flaskan kom att peka på mig och inte helt oväntat försökte man hävda att flaskan minsann inte alls kom på mig, utan precis mittemellan mig och personen bredvid och därmed gick om. För att få utlopp för mina undertryckta, inneboende stackars kärlekskänslor gav jag mig istället hänsynslöst på stackars Robin som flydde genom klassrum och skolgårdar för glatta livet. Efter att ha legat i intensivträning i brottning med min 4 år äldre bror, samt hans vänner, hade dessvärre den lilla kraken inte en sportslig chans och det var en lätt match att brotta ner honom och tvångs-kyssa honom kärleksfullt i hela ansiktet. Slutligen tog min dagisfröken, (ja, på min tid fick man säga dagis, så gammal är jag), Birgitta ett hårt tag om armen på mig och spände sina barska ögon i mig och sade;

- Monica, man kan inte bara pussa folk hur som helst om de inte vill! Märker du inte att Robin inte vill pussas med dig, man måste ju fråga först! Märkte och märkte, lite svårflirtad var han väl kanske, men skam den som ger sig! Jag såg det mer såhär; Robin vill ha mig, men han vet liksom inte riktigt om det än! Tanken fick landa lite och sedan plötsligt trillade polletten ner! Ahaaa, var det så det gick till tänkte jag, man måste fråga först och lät därefter tanken mogna i ytterligare en sisådär 25 år.

Väl där fick jag tag en påse tuggummi i somras på möhippan för min fantastiska nyfunna vän Charlotta! Det var en liten, rosa påse med 2 tuggummi i och en text som var svår att misstolka! "Ska vi hångla", stod det att läsa på den lilla påsen med stor rosa text. Aha, :) tänkte jag och hörde återigen Birgittas visdomsord i bakhuvudet. Det var ju givetvis så man gjorde, man skulle fråga först! Detta var fullkomligt strålande, för jag menar hur pinsamt kunde det bli?
- Vill du ha ett tuggummi? Nej, tack! Nehe, skyll dig själv då!
Betydligt mer pinsamt vore ju att vid den ringa åldern av 33 göra en Robin i repris och försöka trycka ner tungan i halsen på någon stackars krake, som fick fly hals över huvud över dansgolvet för att be vakterna om hjälp! Nej, detta skulle bli helt lysande, det kände jag på mig!

Efter att ha förföljt mitt byte från Malmö till Mölndal till Karlstad och bjudit in mig själv till en främling på grillfest, stod jag sedan där och värkte. Helvete, vad jobbig detta var! En annan tjej hade börjar limma friskt på mitt offer och jag började att känna mig mer och mer stressad. Det vore ju katastrofalt trist att få åka hem ohånglad, med min skrynkliga tuggummipåse kvar i fickan. Att bli saloonsberusad var inte heller något bra alternativ, då jag redan hade visat min bästa sida i Malmö, genom att formligen flyga runt i lägenheten likt fågeln i Kalle Ankas julafton pratandes konstant på såväl in- som utandningsluft, enbart om mig själv. Jag hade visat upp precis allt jag ägde, kunde och hade, avbrutit alla som försökt få en syl i vädret och spelat upp filmklipp med mina låtar för att sätta själva kronan på verket! Låt mig säga att jag helst inte hade velat ha med mig själv att göra den kvällen, så att han ens hade gått med på att träffas över en fika, var mer än storsint!

Efter att ha rekat lite och kollat av att han i alla fall inte fick upp sådant han aldrig hade ätit då han såg mig, tog jag mod till mig och prasslade fram min lilla påse.
- Vill du ha ett tuggummi? Frågade jag med den falsettröst som alltid kom över mig då jag blev stressad.
Han synade påsen, log emot mig och svarade;
- Ja, men då får vi ju göra det som står på påsen då!
- Ja, det går bra, pep jag tillbaka och helgonförklarade min dagisfröken Birgitta i bakhuvudet.
Men, men underbart är kort och likaså blev denna historia.Konstigt nog insåg inte denna 26-åring vilket kap jag var; med mina 33 höstar på nacken, ej skild på pappret med mitt nya efternamn kvar, boendes i ett hus jag ägde med "min man", med ett bonus-jesus-barn på drygt 3 år på köpet! Konstiga människa, jag hade ju inte ens fått cancer då?!? Men, men, vad är en bal på slottet? Nu hade jag ju lärt mig hur man gjorde... ;)