Tummen upp - en rulle där solen aldrig lyser!

Jag satt och funderade över vem jag hade fått min sjuka humor ifrån och insåg snabbt att det fanns ett givet svar på den frågan. Min mosters man Ennio hade alltid lidit utav diverse krämpor och hans sätt att skämta om detta hade alltid varit väldigt rått. Han kunde öppet prata och skämta om precis allting i livet och det som fascinerade mig mest av allt, var att han aldrig skämdes. Han kunde erkänna det som var jobbigt i livet med glimten i ögat, men han blev aldrig generad.

Den mest kända krämpa han led utav var hans kroniska tarmproblem. Nu bör det i sammanhanget nämnas att italienare överlag har en förkärlek till att tala om huruvida mat är "lättsmält", något jag tidigare i Sverige aldrig hade hört talas om. Redan som 13-åring förvånades jag över mina italienska vänner då de menade att rå paprika var "svårsmält" för magen samt vältrade sig i Samarin då de inte hade lyckats "smälta" den mat de tidigare hade förtärt. Ennio hade dock tagit denna fixering till oanade höjder och min moster Lila hade till skillnad från honom fötts med förmågan att skämmas vid genanta tillfällen. Ett utav dessa ständigt återkommande tillfällen var då vi gick ut och åt på olika restauranger. De flesta människor som går ut och äter känner sig fullt nöjda med den presentation som görs utav maten i form utav innehåll samt pris. Ennio hade dock velat utveckla denna en aning och ställde därför alltid frågor i stil med "om det skulle vara lätt att gå på toaletten och utföra sina behov", efter deras carbonara, samt om deras "olive ascolane" var svårsmälta. 

För många år sedan hade jag suttit i min trädgård i Åsa och grillat med min italienska släkt, samt min dåvarande pojkvän Mattias och hans mamma. Ann var en helt underbar person som jag kom mycket nära, men man kan väl säga att hon var förhållandevis pryd. Det var fajitas som stod på menyn och Ennio hade givetvis börjat elda upp sig till oigenkännerlighet över hur hans mage skulle reagera på alla dessa svårsmälta konstigheter. Efter att ha konstaterat att han skulle få trycka i sig oanade mängder mediciner för att kunna smälta alla dessa exotiska maträtter kände han sig mäkta bekymrad. Vidare delgav han oss att han med all säkerhet dessutom skulle behöva ta ett glycerin-stolpiller för att kunna uträtta sina behov. Lila som var mer mätt på honom och hans utlägg om maten, än just maten i sig hade helt simpelt och allvarligt sträckt ut gräddfilen samt salsan emot honom och sagt;

"Jag har en lösning på dina problem min älskling! Ta lite extra sås här på din rulle och rulla ihop den ordentligt. Jag tror dock att du bör skippa aliminiumfoliet! Sedan tar du och kör upp precis hela rullen rakt upp i stjärten, som ett jättestolpiller! Se nu bara till att inte snåla med såsen hjärtat!" (Det kan ha varit så att hon nyttjade ett annat ord för just "stjärt", med något lägre stilvalör. Det kan även ha varit så att hon rätt tydligt hade bett honom att, ja, ta sig i rö... rent allmänt efter det.)

Ann hade glatt tittat på mig och sagt;

- Italienska är ett så fantastiskt vackert språk! Det är som poesi! Kan du översätta vad Lila sade?

- Absolut, hade jag snabbt svarat! Lila och Ennio är helt enkelt ense om att den svenska sommaren är helt fantastisk! De tycker att det är så vackert och lugnt med våra natursköna omgivningar och att det är härligt att vi kan ta vara på detta och sitta ute och äta såhär! 

Ann hade lett stort och svarat Ennio och Lila med "tummen upp". Lila och Ennio hade i sin tur lett sådär naturligt och brett tillbaka och tyckt att det varit lite märkligt att just hon funnit tanken om fajitasrulllen i stjärten som en tilltalande idé. 

Nej, det var kanske inte så märkligt att man hade blivit som man hade blivit! Jag var i och för sig rätt nöjd med att inte vara som alla andra. Snart var det dessutom dags att åter åka ner till Rom och besöka min släkt och denna gång kunde jag och Ennio vältra oss i våra krämpor tillsamman... ;)