På tok för fet igen!

Eftersom någon förvirrad människa hade försnillat mitt frikort, fick de nu sätta upp alla mina strålningsbesök på räkning! (Ja, inte ett foto med Brad Pitt alltså, det hade varit ett missförstånd, utan ett bevis på att jag numera fick gratis sjukvård!) Posten i samarbete med instansen som skulle förse mig med ett nytt kort var dessutom ungefär lika snabba som min chemobrain och jag hade därför nu samlat på mig en söt liten nota vilken jag hoppades skulle bli struken.

Krister min onkolog hade ringt mig häromdagen för att kolla av läget och jag hade då delgett honom mitt beslut vad gällde Tamoxifenet. Det lockade helt enkelt inte så fasligt mycket att bli fet-(are), rynkig, trött, svettig och sur! Det enda var ju det där med att bli sexuellt apatiskt förstås! Det hade ändock sina fördelar när man tänkte efter! Eftersom jag nyligen hade varit i Ullared och försett mig med lite nya "Morgan-örngott" kunde jag ändå vila med tanken om att den saken gick att lösa på helt andra sätt om andan skulle falla på vid fel tillfälle så att säga! Så skönt när man hade lite alternativa lösningar i rockärmen! Krister hade hur som haver inte några större invändningar emot mitt beslut, (eller så hade han lärt sig att det var lönlöst att tala med någon som knappt förstod vad hon själv begrep). Det kändes i alla fall skönt att jag hade tagit ett beslut!

På kvällen efter min 10:e strålning hade jag tänkt slå på stort och titta på film! Jag kände att jag som kompensation för uteblivet vin kunde unna mig lite hemmapoppade popcorn! Det var jag helt enkelt värd! Även om jag inte direkt kunde skryta med min rutmage, så hade fluffet i alla fall reducerats en aning sedan jag hade slutat med cellgifterna och jag sprang ju faktiskt nästan en mil dagligen! Sedan jag hade gått upp 10 kg en gång då jag hade frossat obehindrat i chips hade jag nämligen utvecklat en ansträngd relation till just chips och cheezeballs och skulle därför nu ta smörindränkta popcorn, som är så mycket nyttigare! Sagt och gjort begav jag mig mot min hightech dator för att dra på en film. Jag hann inte mer än att dra igång datorn förrän en välbekant ruta började att blinka i nederkant utav skärmen. Suck, tänkte jag för mig själv starkt förvissad om att det var en sådan där ruta då man blev delgiven att man var lyckligt utvalt till att ha vunnit en miljon! Jag tittade på rutan igen och konstaterade att det faktiskt stod något helt annat i rutan, gnuggade mig i ögonen och läste igen;

Viktigt meddelande:
Det är dags att gå ner i vikt!

Här hade man suttit lyckligt ovetandes om vilket fetto man var ända tills nu! Levt i illusionen om att man faktiskt snart var på banan igen, men ack vad jag hade bedragit mig! Skönt ändå att veta att man nu hade blivit så ruggig fet att till och med datorn sade till en på skarpen. Jag gav datorn en sur och skarp blick och fnös därefter åt popcornen. Kanske var det dags att rafsa fram de där fina reklambladen och mattampongerna igen i alla fall? Popcornen kändes inte riktigt lika lockande längre... ;)