- Där skulle vi allt kunna ligga och gotta oss! Sade Anna med en trånande blick.
- Nah, det tror jag då rakt inte! Finn 5 fel Anna! Svarade jag snabbt. Jag ser 5 minimänniskor där inne, även kallade barn på svenska om du hänger med. De passar liksom inte in i min bild utav semester på Dominikanska om du förstår vad jag menar! Anna nickade instämmande och jag visste att hon var mer än väl med på noterna!
Efter frukosten begav vi oss alla 13 till en utav paradisstränderna som Paolo hade visat oss. Som ensam polack i sällskapet föll prutarlotten för taxin på mig, vilket jag givetvis utförde med bravur! (Eftersom det mesta jag åtar mig här i livet skiter sig rätt kraftigt, har jag ett starkt behov utav att även få berätta ointressant skit för dig, de fåtal gånger jag lyckas med något utan skandaler!).
Det var verkligen som ett levande vykort med kritvit sand och azurblått hav, inramat utav frodig grönska och palmer. Personalen bar ner plastbord till oss på stranden när vi skulle äta och man kunde fritt bestämma var man ville sitta! Vi beställde in var för sig och generös som man är tänkte jag att jag skulle bjuda på min fantastiska bläckfisk! Jag öppnade munnen för att på min bästa britt-engelska delge vad jag hade beställt, så att även kanadensarna skulle kunna förstå! (Ja, gissa hur det gick.) Därefter hör jag mig själv säga;
- You should try my plate! It´s just such a perfect cooked octopussy!
Hela bordet bröt ihop då denna del av bläckfisken tydligen inte var så vanligt förekommande som delikatess och jag insåg att jag hade lyckats igen!
- Really! Svarade Sylvie. That´s so interesting! I´ve never had that!
Jag försökte förklara att jag nog hade varit singel för länge och numera såg möjligheterna i allt jag kom över! Dessvärre var octopussyn skuren i småbitar och föga användbar till annat än att just äta numera...
På kvällen hade jag, Robert och Anna blivit hembjudna till Paolo och Maria, för att få äta en äkta klassisk dominikansk middag. Marias underbara mamma hade lagat kyckling på traditionellt vis med en massa goda tillbehör. Kvällen var perfekt på alla sätt och vis tills jag försökte delge vad jag hade ätit på stranden...
- Det var den där bläckfisken jag beställde, sade jag till Paolo. Lambi hette den väl på spanska?
- Det är då ingen måtta på vad du glufsar i dig, sade Robert. Allt ifrån dasspapper till octopussy slinker ner!
- Jättekul Robert, verkligen!
- Lambi var väl bläckfisk? Frågade jag Paolo igen och började ana ugglor i mossen.
- Ja, absolut svarade han! Det är en bläckfisk! Vet du inte hur den ser ut?
- Nej, jag har nog inte ätit just den sorten i Italien tror jag. Mest Calamari, seppie och polpi som vi brukar äta i Rom.
Då hör jag Paolo säga;
- Det är en sådan där bläckfisk med hus!
WTF!!! HUS? Bläckfiskar har väl inga jävla hus? De bor i de fria i havet och bygger sina egna sandbon eller något.
- Eeeh, Anna... Han säger här att bläckfisken Lambi har ett hus på ryggen. Känner du till någon sådan bläckfisk?
- HUS? Utbrast Anna förskräckt som inte riktigt delade min passion att äta hundsoppor och hälsenor i gamla magjukehak.
- Jag kan visa! Sade Paolo och gick iväg för att hämta en Lambi åt oss i vardagsrummet.
Ta, taaaaa :)
Anna stirrade på snäckan, höll sig för munnen och såg ut som om hon ville kräkas.
- Monica, det där är ingen jävla bläckfisk skall jag be att få tala om för dig! Har JAG ätit en megasnigel??? Är det vad ni försöker berätta???
- Eeeh, kanske kan hålla med om att den inte ser så värst bläckfiskaktig ut! Men det var ju en octopussy och den har ju ett rätt stort hål in till huset iaf! Jag tänker att jag inte helt missbenämnde vad vi åt! Du vet snäcka som snäcka liksom...
Jag tittade på Paolo och sade:
- Det där är ingen bläckfisk Paolo. Bläckfiskar har inga hus!
- Jo, den är släkt med bläckfisken! Svarade han glatt medan Maria nickade instämmande.
Släkt FFS? Jag och brorsan var också släkt, men det betydde liksom inte att jag var han?
- Det var i alla fall en väldigt fin snäcka! Sade Anna! Det gör att det känns lite bättre!
Själv hade jag blåst 12 personer och fått dem att äta octopussy boendes i en snäcka! Det kändes inte "bättre" alls! Nu återstod det bara att se om de gillade överraskningar och om de älskade mig lika mycket som jag själv gjorde just nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar