Håravfall IRL- Jag barrar likt en julgran i januari...

Jag drog med handen igenom håret och tyckte att jag fällde lite väl mycket. För var gång jag drog mina fingrar igenom min tjocka kalufs fick jag med mig runt 20-30 långa strån som vilade i min handflata. 5 behandlingar utav grangiftet hade blivit injicerade i min kropp nu och jag hade känt mig trygg i vetskapen om att håret skulle sitta kvar. Det var inte något man hade lovat, men det hade gått så lång tid att det borde ha fallit av vid det här laget om så nu var tänkt. Min behandling var veckovis, så 5 utav 12 veckor hade redan passerat förbi.

Efter 5:e gången som jag drog handen igenom mitt hår med samma resultat kände jag hur paniken började växa inom mig. Jag synade mig själv i backspegeln och konstaterade att det hår som satt kvar såg livlöst och trist ut och dessutom hade format sig till mängder utav toviga bollar. Jag körde in till Kungsbacka, lämnade in min ram till glasmästaren och körde därefter snabbt tillbaka för att ta en dusch hos grannen och se resultatet utav en hårtvätt. Trots mängder utav balsam i håret kändes det som om jag hade fått ett tuggummi insmetat i det och det var snudd på omöjligt att kamma igenom mitt hår. (En descutantvätt framstod alltså som en inpackning i förhållande till vad jag nu skådade.) Även svinto hade varit att föredra och jag drog ett djupt andetag då jag synade golvbrunnen som nu såg ut som om den var täckt utav en hamster.

Jag kunde höra onkologen Birgittas ord i bakhuvudet "Håret kan komma att få något sämre kvalitet samt bli lite glanslöst". Ja, det kunde man ju lugnt hålla med om när man barrade likt en jävla julgran i slutet av januari! Sämre kvalitet än så på hår var ju rätt svårt att åstadkomma! Undra om läkaren sade så om min farmor också när hon hade dött i lungcancer? "Kvinnan här har lite sämre lungkapacitet än vanligt, hon syresätter sig liksom sämre sen hon avled."

I brist på riojavin stirrade jag febrilt runt omkring mig i badrummet i hopp om att hitta en flaska sårsprit, aceton eller dylikt som jag kunde halsa på stående fot innan jag skulle ta mig en titt i badrumsspegeln. Om jag söp ner mig totalt kanske jag skulle kunna lyckas se dubbelt och på så sätt tro att jag såg ut som innan med samma mängd hår på huvudet! Dessvärre sket sig min plan då Andrea förvarade sina kemikalier i tryggt förvar från såväl 3 barn som kemikalietörstande, desperata cancergrannar.

Jag hyperventilerade i ett par minuter och tog sedan ett kliv fram till spegeln för att beskåda mitt livs största farhåga. Uppskattningsvis hade 1/3 av allt mitt hår fallit av och det enda positiva jag kunde se var att jag ännu inte hade fått några kala fläckar på hjässan. Jag såg fortfarande "normal" ut, (nej, jag hade aldrig hävdad att jag vare sig såg normal ut eller var normal till sättet utan jag refererade endast till hårmängden), men hade oerhört svårt att identifiera mig med den tjej som nu stirrade på mig i spegeln. Jag slängde en blick på golvmoppen i hörnet och undrade hur klädsam den skulle kunna vara ikväll då jag skulle ut och fira Madde? Om nu allt hår föll av så hade jag inte ens en riktig peruk att tillgå eftersom det inte hade varit meningen att jag skulle tappa håret.

Grattis Monica! Du är patient nummer 701, mumlade jag tyst för mig själv. Jag stirrade på hamstern i duschen och undrade vad i helvete jag skulle ta mig till. VARFÖR hade jag gått med på att ta cellgifter överhuvudtaget istället för att lyssna på min kropp och gå på det jag hade känt inom mig? Man kunde ju göra peruker av riktigt hår, men den där trasselsudden såg inte så värst vacker ut. Skulle man kanske be en bön eller skulle man be onkolog nummer ett med " hårlöftet" att dra åt helvete? Nej, det var bara till att konstatera att Robert Gustavsson hade rätt!
"Att ångra något hade aldrig gjort något ogjort".

Frågan var bara vad fan jag skulle göra nu? En sak var jag i alla fall helt på det klara med! Grangiftet var jag väldigt färdig med för tillfället och det kunde granarna få behålla alldeles för sig själva...