Han ansträngde sig till fullo för att möta mig med ett leende, men såg mer ut som jag själv gjorde då jag försökte le emot Mio utan att mena det. Jag var dessutom drygt 5 minuter sen, vilket gav honom rätten på sin sida. Även om jag inte hade kunnat leka "Bruce al mighty" på vägen och dirigera om trafiken förstod jag att hans tid var dyrbar och att han inte ämnade att lägga den på att vänta på folk som var sena. Trots att han var oerhört proffsig i sitt bemötande gentemot mig, lyste hans tankar stundtals igenom och det handlade nog egentligen endast om att han ogillade mitt sätt att vara.
Vi skakade hand och slog oss ned på kontoret alla 3. Onkologen som älskade mig, min sjuksköterska och så sist men inte minst "Den sjuke", (ja, jag då alltså).
- Vi träffas idag för att tala om dina framtida behandlingar, sade han sakligt. Hur mår du Monica?
- Tack, jag mår faktiskt bra får jag säga, svarade jag. Främst är jag glad över att mina värden ser så bra ut. Jag trodde faktiskt att jag skulle må sämre. Det enda som är jobbigt är att jag blivit så väck att jag snart inte förstår vad jag själv begriper, nu när mitt minne har blivit ungefär som en guldfisk! Allt är liksom nytt hela tiden. Jag tappar namn, bokstäver, ansikten och detaljer! För att toppa det hela lyser även mitt tålamod med sin frånvaro.
Min underbara sköterska log emot mig och sade:
- Det är väl som sagt skönt att du har en ursäkt, det har inte vi andra.
Jag mötte henne med ett lite ansträngt leende och svarade:
- Jo, men Mios förskolechef höll inte riktigt med om det när hon lämnade över papperna om varsel utav avstängning av hans barnomsorg. Den skulle träda i kraft vid månadsskiftet då jag helt hade missat att betala in räkningen, såvida jag inte gjorde det omgående. Hon verkade tyvärr inte alls lida av samma minnesförlust som mig, utan mindes mer än väl att räkningen tydligen var obetald. Att jag dessutom hade haft körförbud på bilen i några månader då jag glömt att besiktiga den, var kanske inte heller toppen! Tydligen är inte en bil ny för alltid utan skall besiktigas efter några år. Personalen på skatteverket samt försäkringsbolaget led tydligen inte heller av "chemo-brain", utan var fullt på det klara med att jag hade kört runt i en bil som det var körförbud på, så jag vet inte hur lyckat det är att vara dement faktiskt...
De tittade på mig och log lite medlidande.
- Hur känner du inför dina kommande behandlingar nu då? Frågade onkologen vidare.
- Ja, jag känner som innan, svarade jag. Det är endast håret som bekymrar mig.
- Ja, just det, det var du, svarade han och gav mig ett nytt ansträngt leende. Ja, du får som sagt ha med dig det i beräkningarna. Ja, att det kan ske alltså.
- Jag har ett önskemål, svarade jag snabbt.
- Jaha, låt mig höra.
- Min första onkolog Birgitta sade att man kunde ge mig en lägre dos om 70-75 enheter per m2 istället för 80. Jag önskar att vi börjar med 70 för att se hur jag reagerar och minska risken för håravfall initialt.
- Det kommer inte att ha någon som helst betydelse för ditt hår svarade han snabbt. De 5 enheterna gör ingen som helst skillnad.
- Okey, svarade jag. Men då får du gärna förklara hur den andra onkologen kunde säga att det var för höga doser nu i våra nuvarande nationella vårdprogram och att man genom att sänka från 80 till 75 reducerade biverkningarna samt risken för håravfall avsevärt, men ändå bibehöll samma effekt utav medicineringen. Varför skall vi då överhuvudtaget sänka min dos alls om det inte har någon betydelse?
Han tittade på mig utan att svara. Jag suckade för mig själv, studerade min svullna mage och funderade på om man skulle ägna sig åt att äta lite damm ett tag framöver. Svårt att bli fet och svullen på det liksom! Sand och papper var nog också underskattad föda nu när jag gav det en extra tanke! Fotomodeller samt Tereze 5-åriga dotter, hade funnit just papperets goda egenskaper i form utav föda! (Kanske skulle Nike bli fotomodell när hon blev stor och höll nu på att deffa lite för att hålla sig i schack och klara intagningsprovet till topp-modell.) Jag fick väl ge det en chans! Det kändes dessvärre som ett lite dåligt tillfälle att banta nu! Lövträd brukade snabbt svara på brist utav näring och vatten genom att fälla av alla löv på studs. Även om jag mer än gärna såg till att löva av snäckan på livstid ville jag inte öka mina chanser att fälla av det som täckte min briljanta samt klarsynta hjärna!
- Du har nu avklarat din första del av cytostatikabehandligen, sade han lugnt, och skall initiera den kommande på 10 behandlingar med ett behandlingstillfälle per vecka.
Jag tittade förvirrat på honom då jag var helt säker på att min gamla onkolog Birgitta hade sagt 12.
- 12 sade Birgitta till mig vad jag minns, men det kanske är min geniala hjärna igen som spelar mig ett spratt, svarade jag.
- Men vad bra Monica! Då kör vi på 12! Det är vad man brukar göra. Birgitta hade skrivit in 10 här så jag tänkte att det kanske var något special som ni hade kommit överens om.
- Jag skall då inte alls trilskas, tillade jag snabbt. Om 10 räcker behöver jag inte alls hänga på låset här och böna och be om 2 giftsessioner till!
- Vi tar 12 sade han allvarligt! Det är bättre och det är också vad man brukar ge.
I mitt nästa liv med Paul Walker i himlen skall jag lära mig att knipa igen truten tänkte jag. Annars får jag se till och häfta igen den, även om det blir svårt att hångla med honom då! (Med Paul Walker alltså! Inte med onkologen. Det var nog en av de få saker som jag och onkologen var väldigt eniga om!).
- Efter din cytostatikabehandling kommer du att få strålbehandling varje dag under 5 veckors tid. Bröstet kommer att bli lite mer ömt efteråt och du bör undvika att sola det strålade området under några månader efter avslutad behandling. De flesta upplever en livslång ökad känslighet i det strålade bröstet efteråt om man stöter emot det eller dylikt.
- Det låter strålande hörre du, svarade jag glatt! Eftersom känseln har blivit något nedsatt efter operationen, tänker jag att den kanske blir normal då igen efter att jag har blivit strålad! Detta var ju fantastiska nyheter! Känner att det känns väldigt skönt detta rent allmänt! Det är nu bara drygt ett halvår kvar utav mina behandlingar! Känns verkligen lättöverskådligt så att säga! Kunde jag börja veckan efter istället för nästa torsdag? Jag skall gå på Skottfintfesten, en maskerad och vill gärna inte vara nyförgiftad samt eventuellt skallig på festen även om många väljer just peruk denna dag till ära.
- Gå du på fest, svarade han med ett nytt hjärtligt leende. Du är medveten om de övriga biverkningar som din behandling kan medföra? Jag tänker främst på domningar i fötter och händer.
- Yes, det är jag, men det bekymrar mig inte det minsta. Jag kräks även hellre dagligen i 6 månader är att tappa håret. Det är bara det som oroar mig!
- Ja, det oroar inte mig, svarade onkologen.
- Nej, jag vet det Krister! Det är mitt huvudbry allena.
Shit, jag var nästan kär i min onkolog kände jag! Skämt åsido tyckte jag om hans rakhet och även om han inte gillade mig, så gillade jag faktiskt honom på riktigt. Viktigast av allt var Skottfintfesten som nu nalkades inom kort och jag hade stora planer inför årets bästa fest...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar