Jag vet vart tampongerna tar vägen...

Mio tittade lite undrande på mig och frågade:
- Mamma varför "rottar" nonno?
- Jo, mitt kära barn det skall jag avslöja för dig, svarade jag. Nonno är ouppfostrad och har inte lärt sig än att man inte rapar vid matbordet!
Efter en stunds tystnad utbrast Mio;
- Det är mycket nonno inte har lärt sig än! Han har ju inte slutat kissa i blöja heller!
Jag tittade på Ennio som dansade runt i köket iförd endast sina nätkalsonger samt en charmant blöja och ett par smickrande bruna tofflor!
- Bajsar han i sina blöjor också? Frågade Mio och log lite lurigt.
- Nej, inte än, inflikade Lila snabbt! Men om du ger det ett par år Mio så är vi nog snart där! Nonno är gammal vet du!
Ennio dansade vidare med långfingret utsträckt mot min moster och ett stort leende på läpparna, mimandes "va fan culo". (Det kanske, eventuellt inte heller är så poetisk italienska. Det skulle kunna betyda något i stil med, ja, typ "ta dig i r....).

Jag suckade lite för mig själv och insåg att jag skulle behöva oanade mängder vin för att överleva dessa 2 veckor. Även Marilyn Manson framstod nämligen som en medelsvensson i jämförelse med min släkt! Det var ju inte så märkligt att man hade blivit lite lätt skadad! Jag drog mig till minnes fjolåret då vi hade varit här och konstaterade att det där med "kisseriet" var något som ständigt återkom i min släkt! Min kusin Simone hade då fått ryggskott och hans arbetsgivare hade skickat ut en läkarkontrollant helt enligt sedvanlig, italiensk rutin. Kontrollanten åkte hem till dem som var sjukskrivna, för att se att de verkligen led utav den åkomma som de hade anmält till sin arbetsgivare. Mannen hann inte mer än att stiga innanför dörren förrän Mio hoppade upp i mitt knä, spritt språngande naken och pissade mig rätt i knät så att det rann nedför mina byxor och lade sig tillrätta i form utav en charmig liten pöl på golvet! Läkaren tittade chockerat på mig, hälsade med ett "god afton" och frågade mig vidare "varför barnet var naket?". Jag hade tyst slutit ögonen och bitit mig i tungan för att inte svara honom något i stil med;
- Skit du i det ditt pucko! Frågan är mer varför i helvete han pissar på mig???

Jag valde att svara honom med just de orden, fast på svenska istället för italienska, varpå min kusin snällt "översatte" det hela till ett;
"God afton! Ursäkta mig, min son har precis badat och det skedde just en liten olycka här som jag skall ombesörja."

Nej, det där med nyttjandet utav blöjor hade allt blivit lite skevt i min släkt...

Tillbaka till köket kunde man riktigt se hur Mios hjärna gick på högvarv vid köksbordet där han satt och jag väntade spänt på den fråga som nu började ta form.

- Varför gör nonno pippi i sin pannolone? Undrade han plötsligt.

- Nonno har ju haft cancer, förklarade jag. Det är därför han kissar ner sig. 

- Ska du också börja med pannoloni nu då, för du har ju också haft det? Frågade Mio och skrattade högt utav förtjusning.

Tja, jag och Pernilla hade ju i och för sig lekt med tanken att äta blöjor då vi hade velat gå ner i vikt! Det var dock fortfarande lite av ett olöst problem hur vi skulle lyckas svälja ner dem! Min magkatarr blommade dessutom likt aldrig förr, så en av nonnos blöjor skulle nog göra susen vad gällde att absorbera magsyran! 

- Nah, det är väl inget jag direkt har planerat så, svarade jag. Det hade väl i och för sig inte nonno och hans kirurg heller, men jag och nonno tänkte dela lite på krämporna. Jag behöver inte alla åkommor som finns och just blöjor kan jag vara utan!

- Men mamma du har ju sånna där assorbenti som man stoppar i rumpan istället! 

- Du mitt hjärta, svarade jag lite uppgivet. Nu tar vi detta för sista gången! För det första så stoppar jag fortfarande inte tamponger i rumpan! För det andra brukar man inte kalla mens för en "åkomma", även om jag tror att 99% av jordens kvinnor skulle vara beredda att hålla med dig! 

- När ska nonno sluta med blöjor då? Frågade Mio.

- Efter operationen som han skall göra snart, förhoppningsvis, svarade jag lugnt.

Konstigt nog verkade han nöja sig med svaren, vilket förvånade mig. Mio hoppade ner ifrån sin stol dukade av och gick fram till mig och log. Han formade händerna likt en tratt runt mitt öra, lutade sig emot mig och viskade mycket tyst:

- Mamma, jag vet vart du stoppar dina assorbenti! I snippan! 

Han skrattade så han kved sig och tjöt och rusade därefter ut ur köket! Jag kände mig som en stolt samt pedagogisk moder och kunde bara lugnt konstatera att Mio hade en ljuv framtid att skåda! Han verkade ju redan ha fattat det mesta av det som var viktigt att greppa i livet... 

En prat-(glad) granne och ett lugnt kalas!

Jag satt och lyssnade på James Blunt och konstaterade att det var precis en sådan låt som man ville tokhångla till! (Okey då, kanske ligga sked till också!) Precis likt slutet på en helt värdelös romantisk komedi, (som man avskydde), men ändå så illa klyschigt hade velat leva bara för en liten stund... Samtidigt blev jag lite full i skratt för mig själv då jag hörde Cissis röst i bakhuvudet och hennes sons förmanande ord;

"Mamma, killar i den åldern ni söker är helt ointresserade av att hångla, de vill liksom något annat".

Tja, vi anade kanske vad han menade, men det var allt något speciellt med att hångla och skeda! Då tänker jag inte på att skeda med en dunkudde, (eller ja, det var väl jäkligt speciellt om något, fast på ett väldigt dåligt sätt om du förstår vad jag menar!)

Jag trodde dock ändå att Cissi hade tagit till sig mina visdomsord vad gällde vampyrfilmerna och chokladen, som endast var en täckmantel för det egentliga suget! Och det var i alla fall en bra bit på vägen!

Vad gällde min inflyttningsfest, kan man väl säga att min bror summerade den relativt rättvist med formuleringen;

"Festen innehöll precis allt som en fjortisfest bör innehålla, bortsett ifrån slagsmål och det klarar man ju sig gärna utan!" 

Ja, man kan väl säga att en utav grannarna såg lite gladare ut dagen innan festen, än vad hon hade gjort dagen efter så att säga! Hon hade i och för sig varit betydligt mer "pratglad" dagen efter, fast inte just med betoningen på "glad" kanske! Jag funderade över om Thomas kanske kunde ha tassat över med "sitt paket", (ja, presenten alltså, inte det du tänker på), för att pigga upp henne med lite te! Det hade ju fungerat alldeles utmärkt med kaffe för att uppmuntra grannsämjan i filmen "Jalla, Jalla" menar jag! Jag drog dock slutsatsen att hennes man kanske inte hade uppskattat det så fasligt mycket och att det istället skulle ha adderat den uteblivna detaljen utav min brors definition av "fjortisfest". (Eller så hade han sett det som avlastning, man vet ju aldrig!) Ändå hade jag förvarnat och kollat av läget innan min fest och förvånades lite utav reaktionen även om den kanske inte hade gått helt obemärkt förbi! Kanske hade hon väntat sig lite mer utav "symötes-konceptet", men varför förvarna om man skulle samlas ett dussintal för att se på Kalles julafton tillsammans? ;) 

Mitt hår hade i alla fall som kronan på verket fått konstgjord andning utav underbara Malin klockan 7 på morgonen, så jag hade faktiskt känt mig riktigt fin! Hon hade satt i oanade mängder löshår som smälte väl in i mitt eget hår på ett helt naturligt sätt. Även om det givetvis var en betydligt mindre kalufs än den jag brukade ha, så såg det väldigt tjusigt ut! (Efter "lite" vin var dessutom frisyren fluffigare än någonsin! Jag såg nästan ut som ett lejon!). 

Thomas hade väl tyckt att överlämningen utav presenten hade varit aningen genant, men han blev i alla fall väldigt glad! Otacksam och pryd som han var lånade han dock inte med sig gasmasken och likaså sopsäcken blev lämnad ensam kvar åt sitt öde! Nej, han fick allt sluta upp med att vara så kräsen om han skulle få till det! 

Nåväl, snart skulle grannarna återfå sitt lugn på gatan för ett tag! Det var nu nämligen endast 2 dagar kvar tills jag skulle åka till Italien och umgås med min "normala" kärnfamilj! Jag kände på mig att Mio återigen skulle få lära sig mer italiensk poesi utav min oerhört pryda mosters man... ;) 

Tummen upp - en rulle där solen aldrig lyser!

Jag satt och funderade över vem jag hade fått min sjuka humor ifrån och insåg snabbt att det fanns ett givet svar på den frågan. Min mosters man Ennio hade alltid lidit utav diverse krämpor och hans sätt att skämta om detta hade alltid varit väldigt rått. Han kunde öppet prata och skämta om precis allting i livet och det som fascinerade mig mest av allt, var att han aldrig skämdes. Han kunde erkänna det som var jobbigt i livet med glimten i ögat, men han blev aldrig generad.

Den mest kända krämpa han led utav var hans kroniska tarmproblem. Nu bör det i sammanhanget nämnas att italienare överlag har en förkärlek till att tala om huruvida mat är "lättsmält", något jag tidigare i Sverige aldrig hade hört talas om. Redan som 13-åring förvånades jag över mina italienska vänner då de menade att rå paprika var "svårsmält" för magen samt vältrade sig i Samarin då de inte hade lyckats "smälta" den mat de tidigare hade förtärt. Ennio hade dock tagit denna fixering till oanade höjder och min moster Lila hade till skillnad från honom fötts med förmågan att skämmas vid genanta tillfällen. Ett utav dessa ständigt återkommande tillfällen var då vi gick ut och åt på olika restauranger. De flesta människor som går ut och äter känner sig fullt nöjda med den presentation som görs utav maten i form utav innehåll samt pris. Ennio hade dock velat utveckla denna en aning och ställde därför alltid frågor i stil med "om det skulle vara lätt att gå på toaletten och utföra sina behov", efter deras carbonara, samt om deras "olive ascolane" var svårsmälta. 

För många år sedan hade jag suttit i min trädgård i Åsa och grillat med min italienska släkt, samt min dåvarande pojkvän Mattias och hans mamma. Ann var en helt underbar person som jag kom mycket nära, men man kan väl säga att hon var förhållandevis pryd. Det var fajitas som stod på menyn och Ennio hade givetvis börjat elda upp sig till oigenkännerlighet över hur hans mage skulle reagera på alla dessa svårsmälta konstigheter. Efter att ha konstaterat att han skulle få trycka i sig oanade mängder mediciner för att kunna smälta alla dessa exotiska maträtter kände han sig mäkta bekymrad. Vidare delgav han oss att han med all säkerhet dessutom skulle behöva ta ett glycerin-stolpiller för att kunna uträtta sina behov. Lila som var mer mätt på honom och hans utlägg om maten, än just maten i sig hade helt simpelt och allvarligt sträckt ut gräddfilen samt salsan emot honom och sagt;

"Jag har en lösning på dina problem min älskling! Ta lite extra sås här på din rulle och rulla ihop den ordentligt. Jag tror dock att du bör skippa aliminiumfoliet! Sedan tar du och kör upp precis hela rullen rakt upp i stjärten, som ett jättestolpiller! Se nu bara till att inte snåla med såsen hjärtat!" (Det kan ha varit så att hon nyttjade ett annat ord för just "stjärt", med något lägre stilvalör. Det kan även ha varit så att hon rätt tydligt hade bett honom att, ja, ta sig i rö... rent allmänt efter det.)

Ann hade glatt tittat på mig och sagt;

- Italienska är ett så fantastiskt vackert språk! Det är som poesi! Kan du översätta vad Lila sade?

- Absolut, hade jag snabbt svarat! Lila och Ennio är helt enkelt ense om att den svenska sommaren är helt fantastisk! De tycker att det är så vackert och lugnt med våra natursköna omgivningar och att det är härligt att vi kan ta vara på detta och sitta ute och äta såhär! 

Ann hade lett stort och svarat Ennio och Lila med "tummen upp". Lila och Ennio hade i sin tur lett sådär naturligt och brett tillbaka och tyckt att det varit lite märkligt att just hon funnit tanken om fajitasrulllen i stjärten som en tilltalande idé. 

Nej, det var kanske inte så märkligt att man hade blivit som man hade blivit! Jag var i och för sig rätt nöjd med att inte vara som alla andra. Snart var det dessutom dags att åter åka ner till Rom och besöka min släkt och denna gång kunde jag och Ennio vältra oss i våra krämpor tillsamman... ;)

Sommar-fit - (ta) - Ja, vältränade alltså!

Jag hade många gånger önskat att jag hade blivit kär i min bästa vän Thomas, istället för att trassla in mig i mina besvärliga killhistorier. Det var dock en utav de få saker i livet som man inte kunde styra över. Samtidigt var jag så glad och tacksam över att vi just alltid hade varit "bara" vänner under de 17 år vi känt varandra. Med det menar jag att vänskap verkligen inte är något "bara" för mig i livet, utan lika viktigt som min familj. Det verkade nämligen vara så att kärleken kom och gick lite i de flestas liv, medan vänskapsrelationerna ofta varade livet ut, (förutsatt att man vårdade dem väl förstås.)

För några månader sedan efter ett okänt antal drinkar hade Thomas tittat på mig lite uppgivet och sagt;

- Monica, jag har en tanke här! Om nu allting verkligen skiter sig och ingen av oss hittar en partner, så kanske vi kan flytta ihop som vänner då vi fyller 50-55? Jag tänker mig alltså ett rent platoniskt förhållande! Vi har ju ändå väldigt kul ihop! 

- Absolut Thomas! Det känns fantastiskt att jag kan vara din absoluta nödlösning om allt skiter sig! Vi kan ju skaffa en Nanny utan att ha barn och en pool-kille utan att ha pool! 

Vi skakade hand på detta och att var frid och fröjd tills 3 veckor senare. Då Thomas kom och sade;

- Monica, jag har funderat lite här. Du vet den där överenskommelsen som vi hade, vi kanske kan skjuta fram den lite tänker jag. Det är ju ändå ganska snart som vi fyller 50, så vi kanske kan säga närmare 60 år istället om det är okey med dig! 

- Absolut Thomas, svarade jag! Synd att ge upp för tidigt och gå på nödlösningen! Vi kör på det! 

År 2013 startad jag och Thomas ett projekt tillsammans, med tanken att vi skulle bli vältränade inför sommarsäsongen! En vältränad person kallas ju i det moderna Sverige för "fit" och som svensklärare vet jag ju att detta adjektiv i plural endast behöver "ta" på slutet, för att bli fulländat i sin kongruensböjning. Namnet på vårt projekt blev därmed "fit", (i plural) 2013. Förhoppningen var att detta projekt för Thomas del skulle ge dubbel utdelning och ge utdelning i form utav en flickvän! 

Jag utsåg givetvis mig själv till Thomas PT, (personliga tränare alltså), och drog därmed igång vår träningsplan! I egenskap utav PT ansåg jag att jag behövde lite bättre förutsättningar än honom för att kunna peppa på rätt sätt och det var längdskidor som stod först på agendan. Jag hade därav givetvis ett par sprillansnya skidor samt pjäxor av god kvalitet, medan Thomas än så länge var skidlös. Vi begav oss till Åkulla där Thomas blev tilldelad sina "låneskidor" i form utav ett par "Gutav-Vasa-brädlappar", samt ett par pjäxor som var en storlek för små. En mil senare tyckte jag inte att Thomas såg så fasligt tacksam ut över hans "gratis PT pass" där han stod med sina blodblåsor på händerna samt vattenblåsor på fötterna trots att jag lockade med alla brudar som skulle jaga honom till sommaren!  

Då det gällde att nyttja olika träningsformer för att få en fulländad samt vältränad kropp, var det cykling som stod näst på träningsschemat! I sedvanlig ordning försåg jag mig med en mountainbike med 24-växlar, medan Thomas spänt väntade på sitt vrålåk! Då han blev försedd med sin hopfällbara Monark campingcyckel från 60-talet, såg han återigen sådär otacksam ut! Jag trampade glatt på framför honom och tjoade högt;

- Thomas komigen nu! Jag ser sommar, sol, och ligga framför mig! Vi ska ju bli riktigt sommar-fitta du och jag! 

- Jag vet inte Monica, men jag har liksom aldrig drömt om att bli en sommarfitta nu när du nämner det! Vad gäller liggande så kan jag verkligen se det framför mig, fast mer i en kista med en massa sommarblommor runtomkring! 

Så här i efterhand kan jag väl erkänna att vårt projekt gick lite sisådär, även om vi hade haft sjukt kul! Min inflyttningsfest kändes nu som det ultimata tillfället att visa min uppskattning och ge honom en perfekt present. Sanningen var den att Thomas hade hjälpt mig i princip allt och utan honom hade troligtvis vare sig jag eller trätältet stått här idag!

Eftersom jag inte gav upp i första taget, hade jag nu fixat i ordning ett "singel-kit" till Thomas som nu skulle hjälpa honom att hitta sin drömkvinna! Detta skulle med noggrann medföljande beskrivning överlämnas på festen inför alla, eftersom Thomas verkligen var den typen av person, (inte) som älskade att stå i centrum! Jag hade lagt allt i en korg och skulle presentera det hela i följande ordning:

1. Först var det 2 månaders dejting på mötesplatsen, eftersom vi båda hade insett att Badoo kanske inte levererade de mest seriösa singlarna! 

2. Biobiljetter för 2, så att han skulle kunna bjuda sin dejt på bio.

3. Kvinnor gillar choklad! Därmed medföljde en chokladkaka att förföra kvinnan i fråga med på biografen.  (Choklad anses även vara potenshöjande likt chili och vissa andra livsmedel, alltså var chillichoklad givet!)

4. Efter biografen var det dags att bjuda på te och ett paket med "Lust och fägring" lös-te, medföljde därför.

5. Ja, vi vet ju alla vad det innebär att "dricka te" i praktiken. Så om det mer skulle luta åt "kaffe med dopp", låg även ett 3-pack med kondomer i korgen. 

6. Blygheten var något vi delade, och därför medföljde även en påse med "Vill du hångla tuggummin" som han kunde bjuda henne på. Då jag själv hade testat dessa förra sommaren i Karlstad, visste jag att de skulle leverera!  

7. Om hon nu ändå skulle trilskas, hade jag tagit en sväng till kondomeriet i Göteborg och inhandlat en tablettask med "kåtpiller" som han kunde bjuda henne på!

8. Som svensklärare känner man ju till det gamla hederliga talesättet "att man på vägen till framgång fick dra över några lik", (kanske var det "gå över", blir lite osäker nu...). Hur som helst förstod Mio direkt vad Thomas behövde då jag sade att han skulle kunna hamna i tråkiga miljöer och hämtade genast sin käraste ägodel, nämligen en äkta gasmask! Jag kompletterade det hela med en svart sopsäck! 

9. Ja, som sista utväg fanns även en flaska sprit och därmed möjligheten att välja om han behövde supa ner henne, eller sig själv!

Jag kände mig helt löjligt nöjd och var övertygad om att jag hade tänkt på allt! Nu var det bara att invänta festen och jag var helt säker på att med alla dessa attribut skulle Thomas snart finna kvinnan i hans liv...

Gräsmatta likt min chemobrain!

Det nalkades inflyttningsfest i trätältet och alla förberedelserna var i full gång. Jag hade fått en tid hos Malin klockan 7 på morgonen för att sätta i en massa löshår och dryga ut min pangfrisyr! 

Mitt trätält var givetvis långt ifrån färdigrenoverat, men det bekom mig faktiskt inte det minsta! Jag tröstade mig med att man aldrig blir klar med ett hus och om någon störde sig på avsaknaden av listverk osv, hade de helt enkelt druckit på tok för lite vin! 

Vad gällde städningen hade Aivi så vist lärt mig att det var totalt vansinne att städa innan festen då det ändå skulle se ut som ett bombnedslag dagen efter! Hur smart som helst, så jag struntade helt enkelt i att tvättat golven! :)

Vad trädgården bekom så växte gräset till min glädje, betydligt bättre än mitt hår! Jag hade nu under en veckas tid försökt att klippa det utan någon större framgång. Då jag och mitt x hade fördelat kvarlevorna utav trädgårdsredskapen hade jag nämligen fått den fina gräsklipparen (som var trasig), och han fick en fungerande motorsåg! (Du anar inte vad käckt det är att ha en trasig gräsklippare! Den har helt oanade användningsområden! Man kan exempelvis ställa den som en nagel i ögat vid entrén så att man dagligen påminns om att man behöver såväl köra skiten till. tippen, lägga en förmögenhet på en ny samt klippa gräset för helst en månad sedan.) 

Grannen hade frågat om jag siktade på sommaräng i år, då det på sina ställen hade blivit en sisådär 40 cm högt. Jag hade då frågat mig själv om jag hade varit mer dum i huvudet än vanligt när jag skaffat mig en tomt på 1400 kvm med mestadels gräs. Mossa var klart underskattat och jag kunde inte begripa varför folk envisades med att försöka få bort detta mjuka, gröna, fina fluff som dessutom till och med var grönt på vintern! Det behövdes ju inte ens klippas! Asfalt och konstgräs var inte heller fy skam och dessutom helt underhållsfritt! 

Efter att ha klippt gräset lite tussvis,

beroende på hur högt det var, (eller ja, kanske mer beroende på vilken fin klippstrategi jag hade), åkte jag istället tillUllared och köpte 2 träskyltar! En till ingången och en till min rabatt! Nu var allt förberett och klart och det var bara Thomas överraskning som skulle färdigställas ;)  

Ett sprut i hårbotten och en tepåse i armhålan!

Catrin gav mig ett sprut i hårbotten varpå jag höll på att svimma!

-Eeeh, du tänker att jag inte är tillräckligt attraktiv halvt flintskallig, utan att du ska hjälpa mig på traven genom att få mig att lukta skit också eller? Jag kommer vara tvungen att skeda med kuddar för resten utav livet om jag skall lukta såhär. Det blir till att köpa 200 katter,en kärringhund och ett paket glass och bosätta sig i skogen för min del!

Catrin skrattade så hon kved varpå hon intygade att håret skulle börja växa som aldrig förr nu! Detta var nämligen nässelvatten med helt mirakulösa egenskaper som skulle få håret att frodas likt sällan skådat! 

- Du nyttjar det själv dagligen förmodar jag?

- Nej, jag behöver inte det, svarade Catrin med ett leende.

Nej, det ante mig, mumlade jag tyst för mig själv. 

- Annars kan du ju alltid passa på nu när Magnus är bortrest, svarade jag! Du kan ju även sälja det till dem som vill få sina barn att sova i sina egna sängar, för går du och lägger dig med det där i skallen kan jag lova dig att de flyr fältet omgående! 

-Det kommer att dunsta sen, sade Catrin övertygande! 

- Det är jag helt övertygad om att de kommer att göra! Du fick med ett t av misstag bara! Alla killar i min frierikö kommer garanterat att dunsta! Där är vi faktiskt helt överens du och jag! 

Jag masserade in stinkbomben i hårbotten och gav Catrin en oroad blick! 

- Shit, bäst att jag tvättar av mig direkt! Jag vill ju inte gärna att det skall börja växa hår på fingrarna så att jag ser ut som en shimpans ikväll! Jag har en liten fundering bara Catrin. Detta medel luktar ungefär som en sur, gammal disktrasa. Det är vi ju också ense om. Jag tänker dock på de där fina naturdeodoranterna som jag använder numera. Jag köpte nämligen en kalasnyttig deo på hälsokosten och den är hur bra som helst! Verkligen! Bortsett från en enda sak. Man luktar typ mer svett när man har den än om man är helt utan deo! Den där friska citrusdoften förstärker liksom svettlukten när man blir varm och man uppnår ungefär samma resultat som med nässelsprayen! Är ändå inte syftet med att nyttja deo att man ska lukta gott? Eller är det något jag har fått om bakfoten? Annars kan jag ju lika gärna hänga 2 tepåsar i armhålorna! Det luktar ju till och med godare och är ju hur nyttigt som helst! Det blir lite som med "silver-te". För mig är liksom kokt vatten, kokt vatten och utan tepåse blir det liksom aldrig något te. Människan som myntade det begreppet måste ha rökt upp tet eller dylikt och fått det hela om bakfoten! Lite samma känner jag med deodoranten också faktiskt! 

Jag fick inget svar på det utav Catrin. Detta skulle blir skitbra! Det kände jag på mig och snart skulle jag ha hår ned till fötterna... ;) 

Vin VS Solskydd - Ett galet svårt val!

Jag satt i min välskötta, (eventuellt mer vanskötta), bil på väg till min alldeles egna kurator. Allie Mcbeal-känslan var på topp och jag njöt av tanken att få hålla en monolog och bara spy ur mig alla mina känslor och tankar! Min deadline för att besluta om cytostatikans vara eller inte vara sträckte sig fram tills i övermorgon, men jag hade redan fattat mitt beslut. Jag hade bestämt mig för att en gång för alla lyssna till mig själv och avsluta min cellgiftsbehandling här och nu! Jag hade fått åtskilliga föreläsningar utav vänner om huruvida jag skulle ångra mig i framtiden vid ett eventuellt återfall, samt vad jag var skyldig min son och omvärlden. Låt mig säga så här; det enda jag numera ångrade i livet var att jag överhuvudtaget, återigen, hade varit dum i huvudet nog till att låta mig övertalas i första läget! Jag ångrade bittert att jag inte hade skitit i grangiftsskräpet i första läget och litat på min egen intuition en gång för alla! Men, men, nu blev det såhär istället! Som Robert Gustavsson sade;

"Att ångra något, har aldrig gjort något ogjort". ;)

Det var ändock väldigt intressant det där med hur folk såg på en när man fick en livshotande sjukdom! Helt plötsligt var det fult, skamligt och girigt att vilja se snygg ut och man skulle helt enkelt vara tacksam över att man levde! Ofta fick jag höra;

"Ja, men Monica det är ju inte så konstigt att du har gått upp 3 kilo! Du har ju ändå haft bröstcancer och gått på kortison och cellgifter!" 

Eeeeh, just det! Shit, detta hade jag ju helt missat! Jag var ju efterbliven, så jag hade ingen aning om hur detta hade gått till! Min cytostatikahjärna hade villat bort mig helt och jag hade totalt glömt bort att jag gick på sådana mediciner! Vilken tur att jag blev uppmärksammad på detta! Bara man fick en förklaring till det hela, så var det inga problem att acceptera läget! Nästa gång någon av dem klagade på att de hade gått upp i vikt kanske man skulle svara. "Men du hjärtat, det är ju inte så konstigt att du har gått upp i vikt! Du har ju ändå stoppat i dig 750 bullar den senaste månaden" Själv känner jag mig som en lyckans ost som springer 1mil dagligen och gör 100 sit-ups och ändå går upp i vikt! :)  

Nu när jag visste hur det låg till kändes det hela genast kalasbra och jag insåg att jag var sjukt snygg med 3 kilo extra! Det är liksom så man skall se ut om man har cancer och det vore ju inte realistiskt att jämföra sig själv med sitt forna jag eller "normala människor", utan bäst att jämföra sig med bilden av hur folk med cancer såg ut rent generellt! Fasen också att jag inte hade blivit helt flintskallig än! Det var ju ändå så man skulle se ut om man hade cancer på riktigt! Jag hade som grädde på moset fått veta att dagens peruker var så fantastiska att de var snyggare än vanligt hår! Undra varför inte alla kvinnor rakade sig och körde peruk? Det vore ju så mycket bättre! Tänk dessutom hur mycket extra jobb det skulle generera i så här i arbetsfattiga kristider! :) (Ska nog ringa Greklands ekonomer sedan och tipsa dem!)

Jag drog mig till minnes hur det hade varit då jag var gravid och folk hade kommit fram och sagt:

"Hur är det med magen", och lett stort medan de kladdat febrilt på kulan.

Jag undrade varför jag inte hade svarat;

" Jag mår fint tack, lite förstoppad bara, annars är det bra! Tackar som frågar! Hur är det själv med magen?"

Varför var det okey att säga vissa saker till vissa kategorier utav människor och inte andra??? Jag hade i princip alltid varit smal och trivts bra med det och mindes även en gång då en tjej hade sagt;

"Du är så smal Monica! Hur mår du egentligen? Äter du något?"

Tänk om jag hade svarat så här:

"Ursäkta, men har inte du blivit lite fet sedan vi sågs sist? Hur mår DU egentligen? Tröstäter du mycket?" 

Nej, idag var jag sur, (okey jag erkänner, även lite bitter) ;) och såg fram emot att få vältra mig i min bitterhet hos min kurator! Han skulle titta på mig med sin medlidande blick, lägga huvudet på sned, samt nicka instämmande till allt jag sade! Jag skulle älta mina tankar intensivt en sista gång, för att därefter släppa dem och gå vidare! Sedan nalkades kallbadhuset, där jag skulle sola och bada, utan solskydd, spritt språngande näck! Jag skulle bli hur brun som helst! :) ( Det var nyttigt att sola för att ge huden B-vitamin hade jag hört och Pernilla hade dessutom länkat till Metro där man konstaterade att en liter solskydd kostade 4300kr per liter VS en flarra Dom Perignon för 1732kr! Eeeeh, svårt val... Jag menar hur lycklig blir man av en flaska Nivea spf 30?) ;) Därefter skulle jag springa, göra mina situps och se fram emot lördagen! Då skulle jag få nytt hår av Malin, bli helt galet snygg, (vilket givetvis var det viktigaste i livet) och slutligen vina bort resten av bekymren på min trätältsfest tillsammans med mina underbara vänner... ;)

Sluta jiddra, börja trolla!

Jag satt i min säng och konstaterade att jag hade blivit en riktig kalaspingla! Håret kändes ungefär som om någon hade smetat ut ett tuggummi i det, magen såg ut som när jag hade varit i 5:e månaden med Mio och utslagen på ryggen och i urringningen ramade liksom in min charmerande look! Kanske lika bra att hämta kvasten och dra till Blåkulla på studs! 

Hos husläkarna hade man i vanlig ordning inte kunnat sätta fingret på "vad som var fel på mig", (jag förstår dem, inga åkommor som man stöter på i en ordinär läkarutbildning). Likt förra våren blommade mina utslag och då hade doktorn gissat på inflammation i talgkörtlarna och allergishock. Jag hade fått mängder utav betapred samt en penicillinkur som hade botat det hela! Denna läkare trodde dock inte alls på detta, men gav mig penicillin i alla fall. Han trodde helt sonika att det var mina fina naturläkemedel alla' giftgran som hade åsamkat mig mina utslag. (Eftersom det var exakt samma utslag som förra våren undrade jag vem som då hade smugit i mig cellgifter utan min vetskap??? Jättekonstigt att jag inte hade märkt något förra året!) 

Om han var smart eller om jag helt sonika såg alkoholiserad samt solskadad ut, hade jag ingen aning om. Det var dock mycket glädjande att jag fick en sorts penicillin som man både kunde sola och dricka vin på! Särskilt eftersom det nalkades inflyttningsfest i trätältet till helgen! Livet kändes återigen lite för bra för att vara sant, tills verkligheten knackade på igen...

Jag hade beklagat mig lite över mitt hårsvall, (läs håravfall), då läkaren glatt hade svarat;

" Det brukar ju oftast komma tillbaka igen".

- Eeeh, ursäkta vad sa ni? Hade jag utbrustit något panikslaget. Jag hade läst att håret "oftast kom tillbaka", men detta hade alla läkare samt onkologer menat var ett alltid. Ingen hade någonsin varit med om annat, utan att håret växte ut igen! Visst kunde håret vara av annan karaktär samt färg, men tillbaka kom det alltid.

- Alla läkare har sagt att det alltid växer ut igen, sade jag då jag närmade mig ett nervsammanbrott. Jag har dock tidigare läst att så inte alltid är fallet?

- Nej, absolut inte, svarade läkaren med ett brett leende! Men det brukar de upplysa om innan i så fall, så då hade de säkert sagt det till dig om det gällde dig! Vissa utav mina patienter i Frankrike som jag har träffat har visserligen fått lite kycklinglikt fjun på hjässan efteråt, men hår skulle jag nog inte kalla det för! 

Jag gav honom ett hjärtligt "drottning Silvia leende" och tittade febrilt runt mig efter något lämpligt tillhygge att raka av min onkolog håret med om så skulle behövas. De må vara så att patienter inte heller "brukar" raka av sina onkologer håret då de sussar som bäst i sina sängar, men plötsligt så kommer den där patienten nummer 701... 

Jag konstaterade att läkares sätt att nyttja ordet "brukar" började likna hantverkares sätt att nyttja tidsbegrepp så som "veckor". Det kunde helt enkelt betyda vad fan som helst! Mitt liv var helt enkelt en kopia av en klassisk, svensk, förbannad, jäkla väderleksrapport!

"Det blir växlande molnighet, tidvis någon solglimt, samt spridda regnskurar. Vi kan förvänta oss temperaturer mellan 14-20 grader." 

Ja, vädret kunde med andra ord bli precis vad fan som helst, precis som mitt liv! Metrolog??? Skulle man behöva utbildning för att dra en lott ur en hatt? Trollkarlar lyckades åtminstone få ut kaniner ur sina! Det kändes betydligt mer imponerande! Nej, det var en jäkla tur att det var så trendigt med hattar i år! Det verkade nämligen vara hög tid att såväl täcka över flinten snart, som att lära sig att börja trolla... ;) 

Konstgjord andning - ASAP

Vi steg in i hissen varpå Anna sken upp med ett stort leende.

- Hon verkar vara helt underbar din sjuksköterska! Det känns verkligen som om hon bryr sig om dig på riktigt, sade Anna.

- Ja, jag vet, svarade jag. Jag gillar henne skarpt måste jag säga. Frågan är bara vad fan jag ska göra nu??? Spontant känns det som om jag är mer än färdig med granarna om jag ska vara ärlig. Jul blir nog mer lagom vad gäller mitt nästa möte med barrträd överlag faktiskt! Kanske skulle satsa på lite julpynt, glitter o annat skit i huvudet för att dölja eländet och dryga ut frillan? Jag får dra med dig och din underbara flickvän till Gretas hädanefter! Där är man nog välkommen även som julgran!

- Jag blev insläppt med änglavingar sist efter en maskerad, så det är säkert inga problem, tillade Anna! Däremot tycker jag som sagt ingenting idag!  Det var dock skönt att höra det onkologen sade, så jag tycker ändå att det känns positivt vad du än väljer att göra! 

-Mjo, men det som inte känns positivt alls är att ingen vet huruvida ja kommer att bli förbli tunnhårig, se ut som Roger Pontare inom kort eller behöva fråga Reinfeldt om han behöver en dubbelgångare i valkampanjen? Jag tycker att vi tar och äter lite i matsalen här, så får vi lite fint att titta på i alla fall! Jag ska boka en tid till min kurator i nästa vecka så får jag älta detta några vändor! Han får ju åtminstone betalt för att lyssna på min skit!

Vi gick in i matsalen varpå jag undrade hur jag hade tänkt då jag övergav mitt forna vårdyrke och utbildade mig till lärare? Avenyn var ju helt överflödig och hade ett betydligt sämre utbud än vad jag nu skådade! 

- Anna, lägg fälleben på mig ASAP, är du snäll! Jag behöver första hjälpen här borta! Eller ja, kanske inte just hjärtmassage, men lite konstgjord andning skulle göra susen! Massage i sig är ju skönt, men även om hjärtmassage innebär att persikan får en påhälsning, så ser just den massagevarianten lite ryckig ut så att säga! Dessutom riskerar man att dö på kuppen om hjärtat redan slår. Jag tror i och för sig att vi är i himlen redan nu när jag tänker efter faktiskt! Kan inte hitta Paul Walker bara... lite märkligt! Han kanske hamnade en trappa ned, vem vet? Se till att fälla mig framlänges nu bara så att jag inte slår i bakhuvudet och tappar ännu mer hår! Det vill jag inte vara med om! 

Anna skrattade och skakade på huvudet, vilket jag tolkade som att det sket sig med min plan i vanlig ordning. Nåväl, utsikten piggade i alla fall upp tillvaron! 

Nej, nu hade jag drygt en vecka på mig att välja, men det kändes som om jag för tillfället var färdig med att såväl ta som att va gift...  ;)